Lindbom på franska

Det andra arbetsåret för Emmanel Macron i Elyséepalatset kunde knappast ha börjat sämre. Nu kommer opinionssiffror som är uppseendeväckande låga. Enligt en undersökning som presenterats i helgen har han stöd av bara 31 procent av väljarna. Denna siffra är densamma som Francois Hollandes vid samma tid under hans presidentperiod, det vill säga i september 2013.

Det finns förstås förklaringar till Macrons fall i opinionen. De politiska analytikerna i Frankrike menar att det stora problemet är att Macrons reformer inte givit utslag i form av bättre tider för medborgarna. Eller så uppfattas i alla fall läget. Arbetsrättsreformen som presidenten drev igenom har inte givit fler jobb. Tvärtom vänder arbetslösheten svagt uppåt. Inte heller har den lett till ökad köpkraft i landet. Den andra stora kontroversiella reformen, konkurrensutsättningen av det statliga järnvägsbolaget SNCF har heller inte givit effekter i bättre tågtrafik och lägre priser.

När nu Macron står inför nya impopulära reformer kan han räkna med större motstånd. Han vill införa källskatt. Fortfarande betalar arbetstagarna själva in sin inkomstskatt men det ska bli ändring på det, tänker Macron som sneglat på Tyskland och Sverige i det fallet. Inte förvånande är många fransmän skeptiska till den reformen. Överlåta ansvaret för deras pengar till arbetsgivaren och staten utan att själva vara delaktiga i transaktionen känns för många som ett intrång i friheten.

Än större blir frågan om pensionerna. Här finns förutsättningar för stora fackliga missnöjesyttringar och den politiska oppositionen, både till vänster och höger, kommer att haka på. Låt oss räkna med en het höst och vinter med strejker och demonstrationer.

Det kan tyckas som om det franska folket inte har tålamod med sina politiska ledare och det är förstås sant. Nu har de haft tålamod med Macron i ett år och det är en lång tid i Frankrike. Men det är också sant att Macron inte lyckats övertyga sina väljare om att hans färdväg är den rätta. Han har heller inte så stort grundstöd. I det nya politiska landskapet finns han i mitten med en ganska liten väljargruppering, omgiven av en hård vänster, en alltmer aggressiv höger och en alltid lika frustande och dömande extremhöger. Tidigare presidenter hade visserligen kritiska röster längre ut på var sin flank men behövde i allmänhet bara titta åt ett håll, till vänster för Sarkozy och till höger för Hollande för att försvara sig. Macron är ständigt omgiven av kritiker på båda sidor.

Än så länge är dock den politiska oppositionen förhållandevis svag. I mätningar visar det sig att franska väljare visserligen dömer ut Macron men de tror heller inte på någon del av oppositionen. Macron behöver därför i nuläget främst koncentrera sig på att återvinna förtroendet hos fler väljare. Men om han misslyckas med det kommer självfallet den politiska oppositionen att växa och sannolikt skaffa sig ökat förtroende hos väljarna.

Emmanuel Macron har ett grundläggande problem. Hans liberala politik är främmande för väldigt många fransmän. Detta folk är i hög grad konservativa eller socialister. Och så finns denna stora grupp av allmänt missnöjda. Människor som ser sig som utsatta, underordnade, missgynnade i relation till en elit i Paris som utnyttjar sina privilegier. Denna grupp är stor, säkert närmare hälften av väljarkåren och det är en grupp som absolut inte kan uppskatta Macron som person och inte heller hans politik. Han är för den misstrogna delen av befolkningen en cynisk kapitalist som endast kommer att gynna globala intressen och den del av franska folket som agerar transnationellt.

Francois Hollande är glad. Han har ägnat sommaren åt att åka runt i landet och signera sin senaste bok. Han fiskar i olika vatten för att se om han göra en come back i politiken. Han är mera populär nu än som president och han älskar frågan han brukar få av journalister: ”Tycker du att Macron är en president för de rika?”  ”Nej”, svarar Hollande, ”en president för de mycket rika.”

Emmanuel Macron reser nu runt i olika EU-länder för att propagera för en starkare militärallians inom Unionen. Samtidigt har han låtit sig intervjuas i Agenda i Sveriges Television och i någon mening haft synpunkter på den svenska valrörelsen.

Den franska presidenten vet naturligtvis att han bör hålla sig utanför den interna valdebatten inför riksdagsvalet i Sverige den 9 september. Samtidigt drogs han också in i den genom Jan Björklunds fråga till Jimmie Åkesson några dagar tidigare om den senares rangordning av två utländska statschefer, Vladimir Putin och Emmanuel Macron. Åkessons svar var typiskt för en politiker av hans slag; det är omöjligt för honom att välja. Han kan knappast känna särskilt stor sympati för Putin, särskilt inte som misstron mot Ryssland är särskilt stark också rent historiskt hos den svenska befolkningen men han avskyr sannolikt en politiker som Macron med sin globala och liberala politik.

Macron valde att markera mot Jimmie Åkesson på rent principiell grund. Det kan knappast läggas honom till last. Det måste vara möjligt att kritisera en politiker i ett annat land när denne så uppenbart attackerat Macron som person och hela dennes värderingsgrund. Det blev en nyttig påminnelse om Sverigedemokraternas egen åskådning. Partiet är inte bara främlingsfientligt utan starkt konservativt i en rad frågor. Där en traditionell värdegrund i Sverige snarare är liberal och tolerant och den överensstämmer i hög grad med Macrons, så är SD:s motsatsen. Debatten med Carl Bildt i samma program, Agenda, gav också svar på frågan om SD är ett annorlunda parti än övriga i den svenska riksdagen. Svaret måste vara ja även om vissa av den så kallade sjuklöverns partier i vissa sakfrågor ligger nära SD.

Emmanuel Macron imponerar som alltid i utfrågningar. Hans klarhet är välgörande. På ett internationellt plan företräder han sitt land med tydliga ställningstaganden för ett Europa som bygger på värderingar om mänskliga rättigheter. I den inrikespolitiska debatten däremot kan han på goda grunder ifrågasättas för att bland annat se bort från sociala aspekter i politiken. Hans migrationspolitik har också inte bara liberala drag. Tvärtom anpassar han sig till den hårdföra opinion som finns i Frankrike och som i princip stänger gränserna för all form av invandring. Den ton som präglar partier som Vänsterpartiet, Miljöpartiet och Centerpartiet i migrationsfrågan är svåra att hitta annat än i ganska opinionsmässigt svaga grupper på yttersta vänsterkanten.

Frankrike är dock ett annat land och har tidigare tagit ett stort ansvar för att ta emot invandrare, inte minst från sina gamla kolonier Migrationsfrågan är oerhört svår att hantera på ett klokt sätt i dag. Det vore orättvist att inte visa respekt också för de partier, i Sverige och i andra länder, som har en mer restriktiv hållning. Sverigedemokraterna däremot bygger på en värdegrund som formulerar medborgarskap som en fråga om svenskhet och inte som en fråga om tillhörighet till en demokrati som tillåter kulturell pluralism.

Macrons svar på journalistens frågor i Agenda gjorde säkert inte någon särskild skillnad för valutgången. De mediala arenorna delas inte av alla väljare i dag. Den som överväger att rösta på SD lär knappast övertygas om de synpunkter som kommer fram i Sveriges Televisions samhällsmagasin liksom socialdemokrater och centerpartister knappast hämtar sin visdom genom inlägg på Flashback. Det är i sig ett bekymmer för vår demokrati.

Emmanuel Macron har för länge sedan gjort sitt val när det gäller strategin inför det andra av hans fem år som president; hans politiska utspel riktas mot väljare vars sympatier ligger i mitten eller till höger i politiken. Han har inga ambitioner att vinna vänsterväljare mer än marginellt. Delvis förklaras det av att vänstern i Frankrike är traditionellt socialistisk – den dominerande delen av vänstern är mycket mer lik Vänsterpartiet än Socialdemokraterna om man ska jämföra med Sverige –  men också för att denna vänster har en förhållandevis svag ställning inom väljarkåren. Rassemblement National (tidigare Front National) och Les Républicains representerar en betydligt större andel av väljarna än Jean-Luc Mélenchons La France Insoumise och Socialistpartiet.

Macron lyckades genom valrörelsen 2017 och genom valsegrarna, i presidentvalet och senare i valet till nationalförsamlingen, bryta ner både Socialistpartiet och Republikanerna. Ja, han skadade också Front National genom att så effektivt slå ut Marine Le Pen i den tv-sända valdebatten mellan första och andra valomgången i presidentvalet. Marine Le Pen har fortfarande inte hämtat sig från det bakslaget. Hennes ställning inom partiet har försvagats och hon spelar en betydligt mer tillbakadragen roll i den politiska debatten sedan valet för ett drygt år sedan.

Den enda politiska formation som snarare stärktes av valen 2017 var La France Insoumise. Dess väljarkår står långt ifrån Macron och hans mer liberala program. De ifrågasätter alla reformer som luckrar upp den gamla ordningen där staten och lagarna styr arbetsmarknaden och de ifrågasätter också globaliseringen som princip. La France Insoumise har kunnat vara tydlig i sin opposition och stärkt sin ställning ytterligare genom Socialistpartiets sammanbrott.

Macron har inget intresse av att slå några broar till denna vänsterrörelse utan drar snarare fördel av att markera avstånd från den. Däremot är det fortfarande intressant för honom och för La République en Marche! att fortsätta att söndra bland republikanska väljare. Här finns nu chansen att plocka väljare som inte tilltalas av deras nye ledare Laurent Wauquiez´mycket aggressiva retorik i migrationsfrågan och hans EU-skeptiska hållning. Många av dessa mer moderata och sociala högerväljare gick till Macron i valet. En del har nu visat prov på missnöje med den förda regeringspolitiken men nog kan de vinnas på nytt. Och det finns fler väljare och även republikanska politiker i mittfältet som han kan vinna över till sin rörelse.

Macron räknar också med att hans ambitioner att bli Europas ledande statschef tilltalar en hel del på högerkanten. Många är svaga för presidenter som söker stärka Frankrikes roll i världen. Den klassiska högerns väljare är nationella i meningen att de vill se sitt land dominera på världsscenen. Dessa väljare skiljer sig starkt från Le Pens väljare som istället vill stänga gränserna och inta en mer protektionistisk hållning.

Valkampanjen inför EU-valet i maj nästa år har redan börjat i Frankrike. President Macron genomför nu en rundresa till olika länder inom unionen, senast Finland i dag, för att skapa underlag för ett militärt EU-samarbete med Frankrike som ledande nation. Förutom en del socialdemokrater är hans EU-politik inte så lockande för vänstern. Mélenchon har blivit alltmer EU-kritisk på senare år och även mer protektionistisk. Han söker stöd hos delvis samma befolkningsgrupper som Rassemblement national gör: folkliga grupper som ser skeptiskt på Macrons Eu-vänliga politik. Socialistpartiet är EU-vänligt men som sagt starkt försvagat sedan valet förra året.

Emmanuel Macron har sämre opinionssiffror än tidigare. Han ligger ungefär på samma låga nivå som Nicolas Sarkozy gjorde efter ett år men inte så lågt som Francois Hollande. Hans reformer av arbetsmarknaden har ännu inte burit frukt. Tvärtom pekar de senaste siffrorna på en viss ökning av arbetslösheten och en fortsatt svag  köpkraft i landet. Macron har också retat upp pensionärerna som fått det sämre sedan valet. Tålamod är inget som utmärker den franska väljarkåren. Ett halvår till utan förbättringar av ekonomin och vi kommer att få se ett alltmer problematiskt opinionsläge för Macron. Dennes politik kommer, som det ser ut, att fortsätta söka lösningar som kan betecknas som liberala. Det är hos den urbana medelklassen som han fortsatt kommer att söka stöd i första hand.

Det är fortfarande sommar i Frankrike och semestern är för många ännu inte avslutad. Skolorna börjar först om någon vecka. Ändå kan det vara dags att återuppta denna blogg och börja reflektera över vad som väntar i fransk politik under det kommande arbetsåret. En sak är säker: Emmanuel Macron kommer inte att ligga på latsidan. Det är inte hans natur att släpa benen efter sig men han gör också klokt i att arbeta hårt, kring tjugo timmar per dygn som förra arbetsåret, för att inte hamna i storkonflikt med det franska folket.

Fransmännens förhållande till sina presidenters semestrar är motsägelsefullt. De vill i allmänhet att presidenten arbetar året runt, även under semestern. Samtidigt vill de att presidenten också har en mänsklig sida – som de anser att de själva har – och därför också tar lite ledigt under semestern. Hur går detta ihop? Naturligtvis inte alls. Det är det som karaktäriserar förhållandet mellan höga franska politiker och fransmännen i allmänhet.

Francois Hollande gjorde misstaget att visa sig lite för mycket som semestrande president den första sommaren i ämbetet, 2012. Hans opinionssiffror störtdök redan då för att aldrig lyfta igen. Macron har inte gjort om Hollandes misstag. Han drog sig tillbaka ett par veckor i augusti till presidentens eget semesterboendet på en liten udde i Medelhavet, Fort de Brégancon. Hans hustru Brigitte tog ibland en liten cykeltur, stannade inför tv-kameror och paparazzi som ständigt vakade en bit ifrån udden och meddelade att hennes man arbetade på ett avspänt sätt. Några gånger visade  han sig för folket – och för tv-kamerorna och paparazzi – sa några vänliga ord till dem som fanns på plats och klappade några barn på huvudet. Sedan drog han sig tillbaka igen till sommarvistet.

En president i Frankrike är så mycket mer än en premiärminister eller statsminister i andra länder. Han är statschef med makt. I hans händer är människor beredda att lägga stora delar av sina liv och framförallt stora förhoppningar om att livet för dem ska förändras till det bättre. En president ska med sin magiska stav se till att konjunkturen förbättras, att människor har jobb. Presidenten förväntas på ett lika magiskt sätt bidra till att nationens roll i världen också stärks. Presidenten inkarnerar Frankrike och dess folk.

Fransmännen lägger ett stort ansvar på en president och det är sällan som han (hittills har det alltid varit en man) uppfyller förväntningar mer än under en kortare period. Det säger sig självt. Ingen människa kan motsvara så högt ställda krav. Politik är det möjligas konst. Ekonomin är global. Krig och fred beror på fler än en statschef. En president kan vara mer eller mindre skickad att styra ett land men ingen kan tillfredsställa människors högt ställda förväntningar.

Fransmännen är samtidigt ett oerhört politiskt engagerat folk och ett folk med starka lidelser och åsikter inom politik. General de Gaulle suckade över att det inte gick att styra ett folk med lika många åsikter som ostsorter. Många fransmän lever kvar i starkt konservativa värderingar, både i meningen socialistiska som konservativa, reaktionära och främlingsfientliga. Andra hoppas på att landet reformeras. Den senare delen av befolkningen bar fram Emmanuel Macron till segern i förra årets presidentval. Han fick också en smakstart och tog tillfället i akt att med presidentens konstiutionella rätt att delvis runda parlamentet genomföra reformer som uppskattades av denna progressiva och mer liberala befolkningsdel.

Nu står Macron inför ett betydligt mer hotande arbetsklimat för sin egen del. Den traditionella vänstern liksom högern och extremhögern har utsikter att få ökat stöd hos befolkningen. Det finns en hel del att förebrå presidenten. Han ger intryck av att ha drag av en enväldig härskare. han har gjort en hel del av sina egna väljare besvikna. Dels de socialister som röstade på honom i valet men som nu tycker att hans politik lutar för mycket åt höger eller är för liberal. Dels högerväljare som övergav Republikanerna  för honom och hans parti La république en Marche! i valet 2017. De senare tvivlar liksom väljare från vänstern på hans mer ekonomiskt liberala politik. Många högerväljare som röstat på Macron är pensionärer och vill se mer av bidrag för de äldre och möjligen också en ännu hårdare migrationspolitik. Det finns också bland konservativa väljare en växande misstro mot EU. Macron är en klassisk liberal eller socialdemokratisk EU-vän med ett långtgående program för en fördjupning av unionen. Det är många konservativa väljare som sluter sig inom landet istället.

Den här bloggen kommer under höst och vinter att följa Macron i hans arbete och se hur reaktionerna blir bland väljare och politiska motståndare. Tufft kommer det att bli för honom. Det vågar jag lova redan i dag

Så fick Frankrike sitt VM-guld i fotboll. För tjugo år sedan vann landet i sitt hemma-VM. Den här gången skedde framgången i Moskva. Förra gången var det multikulturen som segrade. Denna gång är det ett hopp om ett integrerat, nationellt sinnat Frankrike som ska firas.  Är det tänkt.

Fotbollen är en viktig del av fransmännens liv. Går det bra för fotbollslandslaget sliter fransmännen  av sig sina negativa tankar om samhället de lever i. Det varar inte så länge, kanske några månader. Det gynnar i alla fall den sittande presidenten. År fransmännen på gott humör blir också presidenten populärare. Det franska folket som brukar kallas för världens mest negativa blir för några månader mindre negativt inställd till framtiden. När les bleus segrade i VM 1998 gick dåvarande presidenten, Jacques  Chiracs popularitetssiffror upp med sex procent. Några månader senare var han tillbaka på samma låga siffra igen. Macron kommer säkert att uppleva precis detsamma. Ikväll pussade han spelarnas huvuden som de kom att pussa VM-pokalens runda överdel. Ungefär  en halv procents ökad popularitet för varje puss.

Fotbollen är central för det franska folket. Dess politiska karaktär däremot förändras över tid men stämmer varje gång rätt väl med den allmänna tidsandan.  I VM 1998 såg människor värdet av att laget bestod av spelare från olika invandrarmiljöer blandat med traditionellt vita. Det talades då om black, blanc, beur (”svart, vit, arab”) som beskrivning av laget och dess spelare. Det jublades den sommaren över att ett franskt fotbollslag innehöll spelare från olika kulturer som samsades och lyckade förverkliga drömmen om att segra för Frankrike.

Tjugo år senare upprepas segern, också denna gång med spelare med olika bagrund, etniskt och kulturellt. Men denna gång betonas värdet av att laget uppträder som en enhet. Det är inte längre fråga om att hylla det mångkulturella utan det nationella. Alla spelarna uppträder nedtonat, följer förbundskaptenens regler. Till och med den lätt stökige Paul Pogba går i ledband. Ingen färgglad frisyr som tidigare.

Tiderna har förändrats. Frankrike i dag hyllar inte det multikulturella utan söker den franska identiteten. Om spelarna med invandrarbakgrund anpassar sig till den så är det bra och då är de välkomna och uppskattade. Det är framförallt ett outtalat krav. Vi minns bråken under VM 2010 i Sydafrika. Den multikulturella euforin var redan över och motsättningarna inom spelartruppen skylldes på att vissa i laget saknade en känsla för den franska nationens grundvärderingar.  I detta VM sjöng alla med i marseljäsen. Ingen, inte ens Marine Le Pen, kan ha haft några synpunkter på detta landslags kärlek till Frankrike och den franska identiteten. Eller som Antoine Griezmann uttryckte det i en intervju efter finalen: ”Jag säger som President Macron: Vive la République”

Det franska landslaget anno 2018 är också ett landslag helt i Emmanuel Macrons smak. Alla är skickliga indivdualister som samtidigt ställer upp för sin nation. De segrar i Frankrikes namn. Och vem kan säga emot? Hela Europa har slutat att drömma om att länderna består av minisamhällen som lever sida vid sida. Den postmoderna drömmen om nationer utan gemensamma värderingar blev ett kort mellanspel. Franska guldlagen 1998 och 2018 uttrycker verkligen kultur- och identitetsförändringen i Frankrike men också i övriga Europa under en kort period av tjugo år. Före och efter den 11 september 2001 i New York.

Emmanuel Macron kan nu se framemot en sommar med glada medborgare i sitt rike och därmed bättre opinionssiffor. De kommer sannolikta att vända neråt igen i höst men det är en annan sak. Han kan genom VM-guldet konstatera att hans första år, som började lyckligt förra sommaren med några positiva möten med världens ledare, Putin i Versailles och Trump under 14 juli-firandet, avslutas med denna stora fotbollsseger. Dessemellan har han dessutom knäckt det mesta av den politiska oppositionen och genomfört reformer som förändrat och troligen också stärkt den franska arbetsmarknaden. Han har mött mycken kritik och är avskydd i stora kretsar i befolkningen. Men franska presidenter är sällan populära. Han har klarat sig relativt sett ganska bra.

Nästa arbetsår kommer att bjuda på nya utmaningar för presidenten. Han ska baxa en pensionsreform i mål. Han ska genomföra ett socialt program med jämlikhetsprofil, har han lovat. Det stundar EU-val nästa vår. Det finns snubbeltråd utlagd av både den politiska och den fackliga oppositionen liksom av flera tunga stats- och regeringschefer runt om i världen. Macron pussade fotbollsspelares huvuden ikväll men han kommer att ha större och svårare uppgifter efter sommaren.

Denna blogg gör som alltid en paus vid denna tid på året när fransmännen brukar ta semester. Jag återkommer i slutet av augusti med nya rapporter och analyser om fransk politik och samhällsliv.