Lindbom på franska

Emmanuel Macron gjorde sin hittills mest påtagliga mea culpa, pudel, sedan makttillträdet för arton månader sedan. Mannen som omväxlande kallats president för de rika och arrogant erkände igår kväll i sitt tv-tal att han inte tillräckligt tagit intryck av det franska folkets klagan. Han sa öppet att han inte tillräckligt dragit konsekvenserna av att många lever med en mycket svag köpkraft och tyngs av bristen på sociala reformer under hans hittillsvarande period som president. Macons ursäkter inför franska folket i tv visade sig ändå inte, på kort sikt i varje fall, ha givit särskilt många positiva reaktioner. I stort sett alla politiska företrädare gjorde tummen ner liksom arbetsmarknadens parter. De gula västarna, själva orsaken till krisen, var iskalla inför förslagen om skattesänkningar för pensionärer och höjning av minimilönen. För lite! Avgå, Macron!

Fransk samhällsdebatt kring lön och välfärd hindras av en brist på förståelse kring ekonomins principer mellan företrädarna för politik och statsadministration i Paris och den stora majoriteten fransmän. För de flesta i landet är ekonomi ett slutet system som i princip bör hållas inom landets gränser. Det finns pengar och det är statens, politikernas ansvar att fördela dessa pengar på ett rättvist sätt. Visst, svag export, brister i företagens produktionskapacitet, låg tillväxt och andra problem i en marknadsekonomi är delvis en följd av regeringens politik. Det är däremot knappast en fråga om politisk illvilja. Skattesänkningar för kapitalägare och företag kan vara en väg att få fart på ekonomin och ska inte alltid ses som ett försök att föra över pengar från de fattiga till de rika. Men debatten handlar om detta och de gula västarna för i princip detta resonemang. Det är alldeles uppenbart att alltför många fransmän lever på en orimligt låg nivå. Problemet är att gula västarnas krav sannolikt leder till en sämre tillväxt och därmed ännu lägre köpkraft. Franska staten har dessutom ett för stort underskott i budgeten  och lånar för mycket till sin verksamhet.

Frankrike har lägre tillväxt än många jämförbara länder och en usel export. Macron försöker att på sikt ändra detta förhållande. Gårdagens tal innehöll förslag som inte uppfattas som tillräckligt omfattande ur de gula västarnas perspektiv men som ändå ökar underskottet med 10 miljarder euro enligt preliminära siffror. Och den notan kan stiga om presidenten fortsättningsvis måste slå in på en politik som inte tänker långsiktigt ekonomiskt utan ser människors köpkraft som resultatet av givmilda gåvor från staten.

Frankrike har i dag en svag opposition. Det är delvis en följd av att Macron i valet lyckades slita både Socialistpartiet och Republikanerna i stycken. Därmed gav han de extrema partierna, La France Insoumise och Marine Le Pens Rassemblement national ökat utrymme. Det är de senare partierna som surfar på människors föreställningar om att ekonomi är en fråga för staten i Frankrike och att det är enkelt för en president att omfördela välståndet på ett rättvisare sätt om bara viljan finns.

Det är dystert att se att oppositionen i dag är så kortsiktigt taktisk. Inte heller Socialistpartiet och Republikanerna är villiga att ta ett ansvar och bidra till en mer realistisk ekonomisk-politisk debatt. I den meningen har den senaste månadens kris med gula västarnas revolt snarare haft motsatt verkan. Allt fler människor i detta land är övertygade om att den svaga köpkraften hos många människor är presidentens fel. De insiktsfulla borde snarare ställa sig frågan om det ansvarslösa började igår kväll med det tal som Macron höll när han ökade underskottet i budgeten med minst tio miljarder euro.

Det var ingen lugn lördag heller den 7 december i Paris. Oroligheterna spreds till olika platser i stan istället för att koncentreras till Champs Elysées. Däremot hade polisen helt andra muskler. Åttatusen poliser, dubbelt så många i Paris jämfört med förra lördagen, och totalt 89 000 i hela Frankrike. Och det gick att driva tillbaka våldsverkarna som istället var färre. Staten vann trots allt mot upprorsmännen denna lördag i Paris. Det stod samtidigt klart att de gula västarna runt om i landet segrade med blommor och i huvudsak fredliga demonstrationer och aktioner. Denna nya rörelse visade sin positiva sida i städer som Marseille, Nice och en rad småstäder. Kraven var lika många som tidigare men våldet hade vikit undan.

Oron för ytterligare eskalering denna lördag var stor. Det fanns all anledning till oro. Ingen visste hur många våldsverkare som planerade att ta sig till Paris. Ingen visste heller hur polisens plan såg ut. Det visade sig att polisens strategi var effektiv. Med fler mobila enheter kunde den röra sig mellan de platser där aktivister byggde barrikader eller satte eld på bilar. På eftermiddagen steg temperaturen vid de stora boulevarderna kring det kända varuhuset Galerie Lafayette och bort mot norra Marais  till Place de la République. Då satte polisen in sina egna pansarvagnar som rullade uppför Boulevard Sébastopol och tillsammans med ridande poliser skrämde de slag till och med på black bocs och de vänster- och högerextrema våldselementen. Det var en uppvisning i poliseffektivitet och gerillakrigföring i storstad. Ett mindre antal skadade men inga döda heller denna lördag. Regeringen tillsammans med polisledningen visade sig till slut kunna garantera säkerheten i huvudstaden. Den fick också hjälp av den stora majoriteten av de gula västarna.

Utgången av dagens demonstrationer öppnar nu för samtal. Presidenten och regeringen står fortfarande inför en mycket svår uppgift. Kraven från medborgarna om en annan politik är uppenbar. Macron kommer inte att kunna driva sin egen politik som han hoppats på tidigare. Han kommer att tvingas till än fler eftergifter. Förutom hål i budgeten som redan är ett faktum genom indragna skattehöjningar, minskad turism och andra problem till följd av konflikten kommer han att tvingas gå med på en reformpolitik som leder till ökad skuldsättning.

Macron gjorde det ödesdigra misstaget att först driva igenom reformer för att stimulera företag och kapitalägare innan han tänkte ta itu med de sociala reformerna. Det var logiskt tänkt men tålamodet hos de miljoner medborgare som sett sin vardagsekonomi försämras i decennier ville inte vänta. Fransmän tänker inte kapitalistiskt. De tror inte att direktörer och kapitalister bidrar till att ge låginkomsttagare mer pengar i plånboken genom att först dra fördel av lägre skatter och avgifter. Ett land som fortfarande tänker merkantilistiskt med rötter i 1600- och 1700-talen tror dessutom inte att en tidigare bankdirektör är rätt man att leda landet.

Dessa veckor har varit oroliga ur ett säkerhetsperspektiv. Det är möjligt att vi nu ser slutet på de rent fysiska oroligheterna. Däremot är det lite som pekar mot en återgång till läget i Frankrike före de gula västarnas inträde på den politiska scenen. Inget är längre som förut. Vad som händer är svårare att förutse. Det blir det anledning att återkomma till i kommande blogginlägg då jag ska försöka följa de politiska turerna i landet under slutet av detta år och främst under 2019.

I morgon lördag spelas akt 4 upp i detta drama kring de sociala och politiska motsättningarna i Frankrike. Hittills har dramat eskalerat för varje lördag som gått. Oron är stor över att morgondagens sammandrabbning mellan demonstranter och polis kommer att sluta med dödsfall. Staten ställer upp med 88 000 poliser i hela landet, varav 8 000 i Paris. Hur många våldsamma element finns bland de upproriska, gula västar och våldsverkare? Ingen vet men oron är stor. Presidenten, inrikesministern, Paris borgmästare och även en talesperson för de gula västarna vädjar om fredliga demonstrationer i huvudstaden. Oron för upplopp på andra ställen i Frankrike är också stor och vädjan sker även där från politiskt håll.

Förra lördagens blodiga sammandrabbningar i Paris och på flera håll runt om i landet har fått effekten att fler börjat kräva lugn och besinning. Det var otäcka bilder som kablades ut i tv och på nätet. Attacker mot människor, bränder, förstörelse av hus och butiker skakade om medborgarna. Bara en liten minoritet vill se detta igen. Men om de våldsamma elementen i demonstrationerna blir för många riskerar lördagen att bli än våldsammare och än blodigare. Det sägs också att bara i Paris är ett tjugotal platser möjliga scener för oroligheter. De flesta ligger i västra Paris och runt Champs Elysées men det kan förekomma bråk också på platser som Place de la République och Place de la Bastille liksom vid Montparnasse. Polisen utesluter ingenting.

Glädjande är att de gula västarnas talespersoner nu vädjar till sina egna att undvika Paris och att framförallt undvika att dras in i våldsamheter. Det har under den senaste veckan förekommit tendenser till mer våld också från den tidigare så fredliga rörelsen. Däremot finns det inget som tyder på att de gula västarna tänker ge upp sin kamp. De har fortfarande en majoritet av befolkningen bakom sig. De flesta fransmän tycker också att regeringen handlat för sent och givit efter för lite för de gula västarnas krav. Kraven på sociala reformer och främst skattesänkningar kvarstår.

Emmanuel Macron och regeringen har definitivt dragit  tillbaka sina förslag om höjd bränsleskatt. Än så länge vill de inte höja förmögenhetsskatten men det kan säkert bli en förhandlingsfråga. De gula västarna visar dock inga tendenser att konkret gå in i samtal med regeringen. De ställer sina ultimativa krav och demonstrerar för att regeringen ska fortsätta att backa. Det har också olyckligtvis visat sig att våldet givit goda politiska resultat. Utan detta kaos i Paris hade säkert inte regeringen gjort sina eftergifter.

En stor del av Paris blir en stängd stad i morgon. Inget utegångsförbud gäller men många människor i Paris vågar inte gå ut på gatorna. Jag bor i en del av Paris där risken är mycket liten för våld. Jag bor ändå bara fem tunnelbanestationer nordost om Place de la République  så dit tänker jag inte åka. Mina vänner som bor i närheten av Champs Elysées har sagt återbud till vår träff i morgon eftermiddag på ett kafé i stan. De har bunkrat med mat och håller sig inne hela lördagen.

Morgondagens demonstrationer bör vara avgörande för utgången av denna kris. Eskalerar våldet i morgon och består oförsonligheten i början av nästa vecka lär krisen fördjupas med okända följder. Om polisen kan kontrollera de våldsverkande krafterna och de gula västarna uppträder fredligt finns goda möjligheter att meningsfulla förhandlingar inleds på allvar under de kommande dagarna. Jag är optimist. Frankrike har en revolutionär tradition och många medborgare är beredda att driva sina krav väldigt långt och uppträda väldigt hotfullt mot makten. Men när krisen når gränsen mot totalt kaos lugnar människor ner sig och återgår till att respektera de demokratiska institutionerna. Jag tror och hoppas att morgondagens demonstrationer innebär en vändpunkt i detta sociala drama som vi nu blivit vittne till under snart en månad.

Det var knappast oväntat. Igår drog regeringen tillbaka delar av sitt skatte- och avgiftsprogram för medborgarna. Det kallades för ett moratorium. Höjningen av drivmedelsskatten sköts framåt i tiden i sex månader. Avgiften för el och gas kommer heller inte att  höjas i början av januari utan tidigast efter vintern. Framförallt inbjöd regeringen till dialog med berörda parter i samhället. Ett tydligt steg tillbaka men frågan är om det överhuvudtaget har någon nedtonande effekt på den laddade situationen. För lite och för sent, var den allmänna kommentaren i Frankrike.

Folk tycker så olika. Slaktaren i mitt kvarter i norra Paris anser fransmännen är lata. De vill ha förmåner men vill inte jobba för det. De borde istället inse att Frankrike behöver reformeras och det går inte att döma en president efter arton månader, säger han. En del tycker nog som han, särskilt i lugna samtal långt från krutröken. Revolutionärer och reformister samsas inte sällan inom samma person.

Macron är nu hatad av många. Kritiken mot honom haglar från alla håll. Men en folkomröstning för eller emot regeringens reformpolitik skulle mycket väl leda till seger för den hatade presidenten. Det är en sak att stödja upprorsgrupper som demonstrerar mot orättvisorna och anklagar makten i Paris. En annan sak är att i valbåset verkligen välja en radikalt annorlunda politik. Franska folket röstade massivt för General de Gaulle en månad efter majrevolten som stöddes av en majoritet i landet. Macron valdes 2017 i en stämning av starkt missnöje med företrädaren Francois Hollandes politik som gick i samma riktning; flexiblare arbetsmarknad och skattelindring för företagen. Franska folket hade kunnat rösta på vänstersocialisten Jean-Luc Mélenchon som krävde 100 procents marginalskatt på höga inkomster eller Marine Le Pen som i sin valrörelse ständigt attackerade de rika och det internationella kapitalet.  Det franska folket valde faktiskt en liberal som förespråkade en nyordning av Frankrike, som Hollande, men ett steg längre i liberal riktning. Han dolde aldrig sin agenda. Visst var många kritiska mot hans program men majoriteten föredrog trots allt liberalism framför populistiska lösningar à la Marine Le Pen.

Nu är det sant att Macrons reformer är stötande för de allra flesta och visst valdes han till president för arton månader sedan därför att människor föredrog en mittenpolitiker framför en högerextrem kandidat. Egentligen har Macron varken större eller mindre stöd än han fick i presidentvalets första valomgång, omkring 25 procent. Till detta kommer besvikelsen över att han ännu inte kunnat visa på några tydliga förbättringar materiellt sett i medborgarnas vardag.

Frågan är hur stark frustrationen är och om konflikten kan bli bestående. Många tror det. Kommande lördag lär bli het på flera platser i Frankrike, inte minst på Champs Elysées i Paris. Det oroande är också att andra städer haft upplopp med bränder och skadegörelse. Och så ansluter fler missnöjda grupper. Ingen revolt i Frankrike genomförs utan att gymnasister och universitetsstudenter  som tillhör extremvänstern deltar i demonstrationer. Sjukhuspersonal och lärare har heller inte långt till gatan för att uttrycka sin vrede.

De professionella våldsverkarna var närmare 4 000 personer i lördags och kan bli ännu fler kommande lördag om de får stöd av kamrater också från andra länder i Europa. Det är denna hårda grupp som kan ställa till mest obehag för polisen men också för människor som bor i de utsatta områdena. Jag har själv ett möte inbokat på kafé på lördag eftermiddag med några vänner som bor vid Champs Elysées. De vet inte om de kan gå ut denna dag utan risk för att utsättas för en våldsam attack med gatstenar. Butiksägare i området är förstås oroliga för förstörelse. Turistnäringens organisationer har för övrigt redan ställt krav på regeringen för kompensation för uteblivna intäkter. Särskilt asiatiska turister sägs nu i stor omfattning boka av sina resor till Paris. Jag kunde själv notera hur glest det var mellan stolarna på det Air France-plan som tog mig från Arlanda till Charles de Gaulle-flygplatsen i söndags.

Ingen vet hur länge konflikten kommer att pågå. Jag tror att julfirandet kommer att föra med sig ett visst lugn i landet. Det är en uppfattning som många inte delar. De anser att frustrationen är så stark i så stora delar av befolkningen att motståndet fortsätter in på det kommande året. Krav på nyval har väckts. Det kan bli aktuellt nästa år om Macron finner att han inte kan fortsätta att driva sin politik på grund av långvariga och våldsamma konflikter. Han kan själv utlysa nyval men misstroendevotum mot premiärministern kan också väckas och röstas igenom av nationalförsamlingen. Det skulle, även om regeringen klarar omröstningen, bli ett svårt bakslag för Macron och hindra hans reformpolitik. Undantagslagar är en annan variant som regeringen kan ta till i kritiska lägen. I ett sådant läge befinner vi oss inte i dag.

Tårgasmolnen har lagt sig sedan lördagens kravaller på Champs Elysées och dess tvärgator. De samtal, anklagelser och debatter som nu pågår i hela landet involverar hela befolkningen. Huvudaktörerna i detta drama är presidenten, hans regering, hans parti, den politiska oppositionen, gula västarna, de fackliga organisationerna och den folkliga opinionen.

Frankrike har sedan sekler tillbaka varit ett toppstyrt land. Kungar och kejsare har regerat enväldigt. Under demokratins era har också statschefen under långa perioder haft ett dominerande inflytande jämfört med regering och parlamentet. Egentligen har Frankrike bara styrts som en parlamentarisk demokrati under några decennier fram till andra världskriget och ett drygt decennium efter det. Från General de Gaulles maktövertagande 1958 och fram till i dag styrs landet av en president med starka befogenheter som gör att han bland annat har rätten att ignorera parlamentet för att driva igenom sina lagförslag och kristider kan införa undantagstillstånd och styra landet mer eller mindre enväldigt.

Vissa kommentatorer prövar nu risken eller möjligheten att Frankrike underställs dessa undantagslagar. Den utvecklingen tycks ändå långt borta i nuvarande läge. Däremot vilar ett oerhört ansvar på Emmanuel Macron personligen. Det han säger och gör under den närmaste veckan kan få avgörande betydelse för hela hans mandatperiod som sträcker sig fram till 2022. Några olyckliga uttalanden eller beslut kan skapa en för stor spänning gentemot folkets stora majoritet som redan står i opposition mot honom. Förra veckans opinionssiffror visade att över 80 procent av folket stödde eller förstod de gula västarnas aktioner och bara knappt var fjärde fransman kände förtroende för presidenten.

Kritiken mot Macrons sätt att hittills hantera krisen med de gula västarna har varit massiv. Han har inte visat tillräcklig förståelse för deras krav och han har i sitt tal på Elyséepalatsets gård för en vecka sedan var för tekniskt och talet handlade för mycket om klimatfrågan och för lite om folkets upplevelse av social och ekonomisk misär. Macron kritiseras också för att ha varit på utlandsresa under båda lördagarna då oroligheter utbrutit i Paris. Han väljer fortfarande att lägga det rent praktiska ansvaret för konflikten på sin premiärminister. Det är helt logiskt utifrån hur konstitutionen ser på relationen mellan president och premiärminister men för demonstranter och kritiska medborgare är Macron ansvarig och ingen annan. Det är presidenten mot folket precis som upproret under franska revolutionen 1789 var en kamp mellan folket och kung Ludvig XVI.

Nu riktas också allt större kritik mot premiärministern. Han anses för teknokratisk – samma kritik som riktas mot Macron – men också okänslig för den sociala dimensionen i politiken. Han talar om strama finanser och resonerar nationalekonomiskt på ett liberalt sätt istället för att bry sig om hur tomt det är i människors plånböcker.

Ett flertal av de folkvalda ur Maconrs parti La République en Marche börjar nu oroa sig allvarligt över det folkliga motståndet mot presidenten och premiärministerns politik. Delar av partiet vill att ledningen hittar lösningar för att minska kritiken mot den förda politiken. ”Vi ska fortsätta att driva vår linje”, säger Macron. ”Gör eftergifter!”, säger dessa oroliga ledamöter inom majoritetspartiet. Det är självklart att ledamöterna dels känner av kritiken hemma i sina valkretsar men kanske också upplever att Macron som president är stramare och mindre lyssnande på folkopinionen än han verkade vara för valet förra året.

Den politiska oppositionen trummar på med sin kritik. Marine Le Pen vill ha nyval. Republikanernas Laurent Wauquiez vill ha folkomröstning om energifrågan. Nu ska premiärminister Edouard Philippe träffa representanter för de politiska partierna och de gula västarna under de närmaste dagarna. Det är ett av de försök som nu görs från Macron och hans regerings sida för att hitta vägar ut ur krisen.

Det mesta av oron i ledningen riktas mot kommande lördags planerade nya demonstrationer på Champs Elysées. Mycket pekar på att de våldsamma elementen i demonstrationen kommer att bli fler till antalet än i lördags. Politiska våldsverkare kan beställas in från hela Europa. De behöver inte tala franska eller det minsta bry sig om de politiska krav som de gula västarna ställer. I lördags var de våldsamma elementen mellan 3 000 och 4 000 personer. Mycket talar för att de blir fler på lördag. Det är i detta läge som frågan om extraordinära insatser från franska staten kan bli aktuella.

De gula västarna som uppträder i Paris kan också komma att ytterligare radikaliseras. Mycket tyder på det efter vad som hände i lördags. En del av de gula västarna hade ett annat tillvägagångssätt än under demonstrationerna lördagen dessförinnan.

Konflikten verkar eskalera. Det är knappast troligt att Macron nu längre kan blidka några demonstranter genom politiska eftergifter. Han kan hoppas att det folkliga stödet minskat efter lördagens våldsamheter men det är nog att hoppas på för mycket. Det är svårt att se att Macron har några ess i rockärmen som kan hindra en riktigt obehaglig kommande lördag i Paris. För två dagar sedan skadades 163 personer i upploppen. Det får inte bli värre på lördag men hur ska presidenten, regeringen och polisen klara att vända den uppåtgående våldsspiralen?