Lindbom på franska

Jérôme Fourquet är ett känt namn i Frankrike för sina analyser i böcker och i tv kring den sociologiska och politiska utvecklingen i landet. Han har sin förankring i analysföretaget Ifop men som flera andra politiska sociologer lever han ett eget liv i medierna med ständigt nya resonemang kring den franska nutiden. Senaste boken Métamorphoses françaises är den senaste i raden av  böcker från hans penna.

Fourquet beskriver ett samhälle i snabb förvandling. Han iakttar fyra viktiga förändringar som i varje fall kan beskrivas som radikala i ett perspektiv av ett halvt sekel. En avkristning som nu kan kallas definitiv. En försvagning av Frankrike som industriland för att istället bli ett land för konsumenter. Den egna befolkningen såväl som turisterna som blivit en avgörande intäktskälla för landet. En amerikanisering av livsstilen och immigrationen.

Avkristningen och den muslimska invandringen utgör inga kommunicerande kärl men under en period som sträcker sig över de senaste decennierna går det att utläsa ett och annat bara genom att studera förnamnen på nyfödda fransmän. Drygt vart femte får i dag ett muslimskt förnamn medan Marie trängts tillbaka till den grad att knappt några barn längre döps till det namn som varit så centralt i den latinska katolska världen att även män burit det som andranamn . Dopfrekvensen minskar snabbt, från 82 procent år 1961 till 27 procent 2018.

Fransmännen har varit stolta över sina industrier men kan i dag notera hur dessa företag stängts och hur istället turistorienterade företag växer. Ett exempel är förstås Eurodisney som blivit en magnet för utländska – och franska – turister men som också visar på amerikaniseringen av landet.

Två av tre fransmän menar i dag, enligt en opinionsundersökning, att Frankrike går åt fel håll och att landet bör återvända till en svunnen tid. Den siffran har ökat. Fransmännen är i högre grad än de flesta länder kritiska till globaliseringen som ses som en orsak till den utveckling som uppfattas som betänklig av så många. Fransmännen må vara moderna i många avseenden och har sannerligen spelat en stor roll i utvecklingen av det moderna Europa. Uppenbarligen vill nu många trycka på bromspedalen och återvända till en identitet som värnar klassiska franska värden och producerar fransktillverkade varor.

Jérôme Fourquet beskriver tillståndet i landet och attityderna hos fransmännen. För den modernt sinnade delen av befolkningen är de siffror han presenterar i sin senaste bok, liksom i de föregående, en störning i berättelsen om att Frankrike är på rätt väg. Emmanuel Macron har storstädernas medelklass på sin sida när han och många av de ledande politikerna och höga funktionärer inom statsförvaltningen driver på utvecklingen i mer liberal riktning. Däremot visar det sig att folket i allmänhet har andra perspektiv.

Frankrike har förlorat mycket av sin vitala samhällsdebatt och när de förekommer är den ofta grovt polariserande. Samtidigt finns det alltid intellektuella som vill problematisera utvecklingen. De vill inte minst lyfta fram Jérôme Fourquet som år efter år i siffror beskriver hur vanliga fransmän tänker. Det är siffror som naturligtvis kan negligeras eller tolkas om men som ändå förblir en nagel i ögat på de makthavare som inte vill lyssna på en bred folkopinion. Däremot lär inte Fourquet ändra på de stora dragen i utvecklingen. Landet lär fortsätta sin väg mot ett utpräglat konsumtionssamhälle, en amerikanisering av livsstilen och en ökad splittring av landet i olika öar av skilda befolkningsgrupper. Det gamla Frankrike som var eller påstod sig vara mer enhetligt till sin karaktär blir alltmer uppdelat i mindre kommuniteter med de konsekvenser som det kan medföra.

Nu har Frankrike en regering men nu väntar fransmännen på hur länge den sitter kvar och framförallt om president, regering och parlament lyckas driva igenom politiska frågor som ligger på bordet för avgörande. Om budgeten i första hand. Marine Le Pen sitter samtidigt i rätten för att förklara eventuella  ekonomiska oegentligheter kring sitt parti.

På denna blogg brukar jag ofta skriva att fransk politik är spännande och oförutsägbar. Det gäller även denna höst. Orsaken ligger ofta i det faktum att politikerna är en samling individualister. Många följer partilinjerna, de flesta gör det, men tillräckligt många har personliga bevekelsegrunder för att gå emot sin partilinje och ställa till oreda och göra politiska vägval mer oförklarliga och svåra att tolka eller förutse.

Michel Barniers regering består i huvudsak av ledamöter ur Ensemble pour la République, det vill säga president Emmanuel Macrons parti. Det innebär inte att det partiet i nationalförsamlingen ställer upp för regeringen. Partiets ledare, förre premiärministern Gabriel Attal, vill till exempel inte att de skattehöjningar som regeringen anser nödvändiga ska genomföras. Samma gäller för förre inrikesministern Gérald Darmanin, en av tungviktarna i Ensemble. Båda vill däremot ställa upp som presidentkandidater i nästa valkampanj. Ingen vet när det kommer att ske. Sannolikt 2027 när Macrons mandatperiod går ut men det kan ske tidigare. Bästa alltså för dessa herrar, och de är fler, att förbereda sig genom att ha ett valprogram som faller väljarna i smaken.

Regeringen måste också ta hänsyn till Nationell Samling som håller Barnier och hans ministrar på sträckbänken. Marine Le Pens röster mot budgeten och i andra kommande heta frågor har betydelse. Nu är Le Pen i ock för sig i ett prekärt läge för tillfället. Hon har denna vecka varit inkallad till domstolsförhör i frågan om eventulla ekonomiska brott som gäller några av hennes medarbetare när hon var EU-parlamentariker i Bryssel. Hon fick ersättning för att anställa dessa personer att utföra uppdrag inom EU-sfären men lät dem i huvudsak – enligt anklagelserna – arbeta med partiets inrikespolitiska frågor. Denna affär, en av så många i fransk politik, besvärar förstås henne och försvagar partiets profil. Nu har Marine Le Pen i så många år verkat för att göra partiet rumsrent och regeringsfähigt. Denna affär stör bilden.

Nationell Samling kan ändå genom sin numerär i nationalförsamlingen påverka regeringens politik. Läget såg annorlunda ut under sommaren när Den nya Folkfronten med sina fyra partiet presenterade en premiärministerkandidat och nog på allvar trodde att de skulle kunna bilda regering. Nu är det svansen till höger som styr istället.

Michel Barnier har alltså motståndare till vänster, i mitten och till höger. Alla väntar bara på ett läge när det är gynnsamt att sätta huggtänderna i premiärministern och med gemensamma krafter fälla honom och hans regering. Det är mer en fråga om när det sker än om det sker. Allt handlar om strategi. En budget lär det bli men hur den ser ut är en öppen fråga. Barnier vill ha en stram budget som i möjlig mån hindrar en skenande utveckling av statsskulden. Oppositionen lär framförallt vilja locka väljarna med mer upplåning för att kunna ge dem vad de önskar; bibehållen skattenivå och bibehållna sociala förmåner.

Michel Barnier, Frankrikes nya premiärminister är en äldre verserad herre. Ändå landar hans budskap illa bland politiker och även hos allmänheten. Enkelt uttryckt gör han fel om man lyssnar till dem. Han föreslår cirka 20 miljarder i skattehöjningar och 40 miljarder i neddragningar i budgeten. Det går aldrig hem i det franska samhället, vem du än frågar.

Frankrikes budgetunderskott skenar. Om inget görs passeras snart 6 procent och det finns risk för ett underskott på 7 procent inom en inte alltför avlägsen framtid. Franska presidenter, premiärministrar och finansministrar har under ett halvt sekel ignorerat det faktum att staten levt över sina tillgångar. EU:s ledning i Bryssel har ständigt påmint om att gränsen för ett acceptabelt underskott ligger på 3 procent men den nivån har Frankrike för länge sedan passerat.

Nu försöker Barnier och hans nya regering att hindra att underskottet ökar ännu mer. Problemen är två. Först och främst har regeringen ingen majoritet i nationalförsamlingen. För det andra finns ingen förståelse i folkopinionen för drastiska besparingar. Enkelt uttryckt vill alla grupper att någon annan tar obehaget att strama åt.

Skattehöjningarna kommer att drabba de rika, säger Michel Barnier, men det är i realiteten inte möjligt att bara de med höga inkomster ska kunna bära skattepålagorna. De rika i landet är redan högt beskattade. Företagen kan beskattas mer men risken är stor att det hämmar investeringstakten. Barnier och hans finans- och budgetministrar måste också ta ut höjda punktskatter som höjda avgifter för elektriciteten. Ingen blir alltså nöjd. Låginkomsttagarna kommer också att känna av skattehöjningarna.

Över Barniers regering hänger ett Damoklessvärd. När som helst kan ett parti eller ett block i nationalförsamlingen begära en misstroendeomröstning. Den nya Folkfronten är ständigt beredd men har inte tillräckligt med mandat för att nå majoritet. Folkfronten behöver rösterna från Marine Le Pens Nationell Samling vilket inte är orimligt att tänka sig. Ändå börjar bedömare att ana att oppositionen möjligen tvekar över att kasta landet in i en ny regeringskris. Sannolikt kommer president Macron inte heller vid en andra regeringsbildning att utse en person som representerar hela Folkfronten eller Nationell Samling. Macrons strategiska mål är istället att knäcka enheten mellan Folkfrontens fyra partier; Det okuvade Frankrike, Socialistpartiet, De gröna och Kommunistpartiet. För varje regeringsombildning ökar risken för Det okuvade Frankrike att förlora sin nuvarande kontroll över denna folkfront. Det är särskilt de ledamöter i Socialistpartiets parlamentsgrupp som står samlade runt François Hollande och andra socialdemokrater som kan lockas att bryta sig loss och inta en mer försonlig hållning till en mittenregering. Det vore förstås en katastrof för de mer uttalat vänsterradikala i Folkfronten som då förlorar mycket av sitt nuvarande inflytande.

I nationalförsamlingen är tonläget som alltid högt. Det okuvade Frankrikes gruppledare Mathilde Panot är ständigt upprörd. Hon använder alla adjektiv hon kan hitta för att fördöma Michel Barnier. Men han är som sagt en verserad äldre herre. Hans svar på en av hennes långa och salvesfulla angrepp har redan blivit omtalat: ”Varför är ni så arg, Madame Panot? Men jag lovar er att ju aggressivare ni blir mot mig desto artigare blir jag mot er.”

I Frankrike är konflikterna i Mellanöstern alltid laddade. Den judiska delen av befolkningen är större än i något annat Västeuropeiskt land, cirka 500 000 enligt beräkningar. Samtidigt är muslimerna, och många av de sprungna ur områden i norra Afrika. flera miljoner. Det gör kriser och krig i Mellanöstern till inrikespolitiska angelägenheter på en betydligt högre nivå än i till exempel Sverige.

Igår, den 7 oktober, var dagen för att minnas Hamas terrorattack på Israel. Det skedde också genom att tv-stationer ägnade en stor del av dagen åt detta smärtsamma minne. Konflikten i Mellanöstern har ändå så många dimensioner att det inte går att hålla dagen ren för att sörja en sådan händelse. Dagen präglades också av att många franska medborgare, inte minst judar, upprördes över att president Macron uttalat att han ville dra in Frankrikes militära stöd till Israel i dess krig i Gaza. Detta uttalande har applåderats av vänsterpartiet Det okuvade Frankrike men bemötts kritiskt av övriga partier.

Jean-Luc Mélenchon, ledaren för Det okuvade Frankrike, har föreslagit att palestinska och libanesiska flaggor från och med den 8 oktober hissas överallt där det är möjligt, bland annat på universitet. Detta har också bemötts kritiskt, bland annat av förre socialistpresidenten François Hollande som menade att bara den franska flaggan ska hissas på offentliga platser.

Mélenchons politiska linje är att skapa en form av social revolution i landet; driva människor mot uppror på gator och torg för att sätta tryck på den politiska ledning som Mélenchon vill ha bort från makten. Han verkar ständigt för att gatans opposition och hans partis och Den nya Folkfrontens utspel och politiska förslag i nationalförsamlingen ska samspela för en radikal politisk förändring i landet. Mellanöstern är i dag ett ämne som på ett lägligt sätt konfronterar muslimska invandrare med rötter i Nordafrika mot den så kallat vita, dominerande makten i Paris statliga organ, ytterst i presidentpalatset.

Kriget i Mellanöstern får uppenbara konsekvenser för inrikespolitiken i Frankrike. Den lägger ännu en dimension till andra plågsamma konflikter som frågan om muslimernas rätt att leva i Frankrike och frustrationen kring islamism liksom inför den växande graden av brottslighet, i hög grad utförd av invandrargäng. Dessa frågor som handlar om etniska konflikter kan på ett djupare sätt vidga klyftan mellan olika befolkningsgrupper i landet.

Motsättningarna inom Frankrike i Mellanösternfrågan är oroande. Den 7 oktober fick ändå i huvudsak ägnas åt att sörja det som skedde i Israel för ett år sedan. Trots allt begärde Mélenchon att de palestinska flaggorna bör hissas på offentliga institutioner först dagen därefter. Det som väntar är ändå nya uppslitande debatter över allt i det franska samhället, inte minst innanför högskolornas väggar och i gatudemonstrationer  som lätt kan urarta i kravaller. Mellanöstern är definitivt en het konfliktfråga i Frankrike.

Det är minst sagt stökigt i den franska politiken i höst. Äntligen efter två månaders interregnum med en semesterregering utan närmare beslutsrätt har nu nya ministrar intagit sina platser och roller under Michel Barniers ledning. Den senare ska försöka att lotsa en ny budget igenom parlamentet. Det kommer att bli svårt, mycket svårt. Och många andra problem tillstöter dag för dag. Det räcker inte med att oppositionen är mandatmässigt betydligt större än underlaget för regeringen. Dessutom spricker stödet bland de partier som borde visa lojalitet mot den nya regeringen.

Michel Barniers linjetal i parlamentets båda kamrar för några dagar sedan var ordrikt men otydligt om de beska piller som premiärministern hade förberett inom den ekonomiska politiken och särskilt inför  den väntade budgetpresentationen . De beska pillren kom dagarna efter talet och många anar att det finns ytterligare förslag till åtstramningar i den ekonomiska politiken att vänta.

Det stora problemet är budgetunderskottet som växer för varje månad och nu pekar mot 6 procent och däröver. Det är inte bara Bryssels krav på maximum 3 procents budgetunderskott som besvärar Frankrike. Den röda siffran har de franska regeringarna sedan länge överskridit. Nu handlar det om ett så stort underskott att många ekonomer oroar sig för räntan på alla de lån som staten måste ta upp. Naturligtvis är det också besvärande att räntan på lånen nu är den näst största utgiftsposten i budgeten.

Barnier menar att skatter måste höjas och besparingar inom olika budgetposter måste dras ner. Den franska staten har levt över sina tillgångar i decennier och de flesta medborgare har vant sig vid detta och sett fördelarna av dem. De flesta partier lever själva vidare i föreställningen att det går att med enkla medel rätta till underskottet. Macron och hans partier vill absolut inte se några skattehöjningar utan hoppas på att tillväxten ska lösa problemet. Vänstern tror eller vill tro att skattehöjningar för de rika ska lösa problemet med underskottet. Inget parti vill svika sina väljare som alla har sina egenintressen att försvara. Det ställs nya krav på reformer, särskilt från Nationell Samling och Den nya Folkfronten. Folkfronten och ytterhögern vill återställa en lägre pensionsålder. Särskilt Det okuvade Frankrike har en rad krav på kostsamma reformer som drabbar både arbetsgivare och stat. Prisstopp på varor, högre minimilöner för alla fransmän. För Jean-Luc Mélenchons rörelse är lösningen alltid en högre beskattning av de rika.

Michel Barnier har byggt sin regering i första hand på ministrar som tillhör Emmanuel Macrons parti och stödpartier. Ur denna mittengruppering kommer flera ledare som har ambitionen att bli president i valet 2027 när Macron inte längre kan söka omval. Det gäller bland andra den föregående premiärministern Gabriel Attal, den förre inrikesministern Gérald Darmanin och Macrons förste premiärminister, Édouard Philippe. För dem är det angeläget att inte stöta sig med väljarna som ju absolut inte vill se några försämringar för dem själva i den ekonomiska politiken. Senast igår gick Darmanin ut i media och förklarade att han inte kan tänka sig några skattehöjningar.

Inom Macrons vänsterflygel sker enskilda avhopp. Det handlar om ledamöter i nationalförsamlingen som inte accepterar det som de uppfattar som en högervridning av politiken med den nya regeringen. Samtidigt kan också Folkfronten drabbas av splittringar. Socialistpartiet upplever en intern kris där den socialdemokratiska falangen med bland andra François Hollande i spetsen drar åt ett håll och partiets generalsekreterare, Olivier Faure, än så länge försvarar det nära samarbetet med övriga tre partier i Folkfronten.

Barniers budget måste sannolikt omarbetas rejält för att få stöd även från de partier som representeras i regeringen. Nationell Samling och Folkfronten lär absolut inte stödja en budget med skattehöjningar och kostnadsbesparingar. Premiärministern ställs därmed inför en mycket svår uppgift. Kanske kan han få igenom en budget om han göra tillräckligt med anpassningar från det ursprungliga förslaget. Frågan blir då istället hur en sådan budget överensstämmer med de sparkrav som är nödvändiga för att inte budgetunderskottet ökar ytterligare och Frankrike hamnar i ett allt farligare läge på lånemarknaden.