Lindbom på franska

Bilden av Frankrike utomlands handlar bland annat om förekomsten av en profilerad elit som styr landet. Fransmännen debatterar själva detta fenomen och varje president sedan Jacques Chirac har haft ambitionen att genom reformer tona ner kritiken mot de skolor som rekryteras från överklassen och stärker dess maktställning. Emmanuel Macron tycks vara den förste som till och med vill avskaffa den mest kända av elitskolorna, ENA där han för övrigt själv diplomerades 2004.

ENA tillkom efter kriget för att på ett mer rättvist, läs meritokratiskt, vis odla fram en kader av de mest briljanta hjärnorna bland unga fransmän. Rekryteringen skulle vara öppen för alla. I den franska självbilden har länge  förekommit den uppfattning att den franska skolan från 6-årsåldern varit helt demokratisk. Oavsett skola, oavsett kommun eller län, har samma läroplan gällt. Lärarna har, mest genom föreläsningar, förmedlat samma budskap och samma kvantitet av kunskap överallt i landet.

Denna självbild har krackelerat fullständigt. Inte minst genom en stark invandring har den kulturella förståelsen av kunskapsstoffet blivit alltmer ojämnt fördelat i en årskull av elever. Men också det enkla faktum att elever från välutbildade hem har lättare att ta till sig teoretisk kunskap och att skolor i välbärgade bostadsområden, främst i Paris, attraherat mer ambitiösa och karismatiska lärare. Det går inte att skapa ett jämlikt samhälle genom att bara ge samma förutsättningar vid starten av livet. Det behövs så mycket mer för att en elitskola ska fyllas av andra elever än de som har pappor och mammor som själva gått i liknande skolor.

Elitskolorna har blivit en symbol för ett eliternas Frankrike. Ett hatobjekt som egentligen mer är ett tecken på att Frankrike är kulturellt så skiktat i olika samhällsklasser. President Macron verkar nu inriktad på att avskaffa ENA. Denna skola som examinerar ett drygt hundratal elever varje år förbereder i första hand för tjänster inom statsförvaltningen.I svenska öron låter det möjligen inte så spännande. Men Frankrike vårdar staten som tills för några år sedan också varit målet för eleverna som sökt in och kommit in på ENA. De har efter rangordning fått välja statlig institution och därefter varit säkra på livslång tjänst inom staten och garanterat höga positioner med god lön och stort inflytande i och runt makten.

Kanske är det signifikativt att förslaget om att avskaffa ENA kommer när eleverna från elitskolorna generellt sett är mindre lockade av att göra karriär inom den statliga hierarkin. Det är särskilt märkbart om man tittar på elever som diplomerats från Sciences Po. Denna skola utbildar i politik och statsförvaltning och är en första postgymnasial utbildning för dem som sedan söker in vid ENA. Sciences Po har en mer demokratisk inställning till rekrytering av elever och har ett medvetet program för att ta in gymnasister från skolor i marginaliserade förortsområden. En satsning som efter tjugo år har visat sig framgångsrik.

Det blir rimligtvis fel om Macron tar bort skolor som ger utbildning på toppnivå. Det svåra är att hitta former för hur rekryteringen till höga statliga tjänster ska utformas. Vilka kriterier ska gälla? Och ska verkligen Frankrike även i framtiden ha kvar detta gammalmodiga system med livslånga anställningskontrakt inom staten? Den sociala snedfördelningen är sannolikt det stora problemet, inte att det finns skolor på hög intellektuell nivå.

Det fanns all anledning att se framemot årets första maj-firande i Paris med oro. Förra året var det mycket stökigt med omfattande skadegörelse, framförallt orsakad av Black bloc, denna autonoma och anarkistiska grupp av våldsorienterade personer på yttersta vänsterkanten.  Då fanns ännu inte de gula västarna. Årets första maj-firande avlöpte möjligen lugnare än befarat men en rad obesvarade frågor ställdes. Klart var ändå att den gula färgen från de gula västarna syntes mer än den röda från den fackliga organisationen CGT:s fanor.

Paris har sedan en månad tillbaka en ny polisprefekt med en ny strategi för att bekämpa våldet på gatorna i samband med lördagarnas demonstrationer. Nu var det visserligen onsdag men första maj och en anledning för de gula västarna – och Black bloc – att inta gatuscenen vid sidan om de fackliga organisationerna som ändå alltid sett denna dag som deras. Den nya prefekten styr polisstyrkorna mot ökad mobilitet och att söndra och härska i och omkring demonstrationstågen. Målet är att upprätthålla ordningen och det är naturligtvis bra. Frågan är om demonstrationsrätten skyddas i samma utsträckning.

CGT:s ledare Philippe Martinez kunde konstatera mitt på dagen att han inte hade utrymme att hålla sitt tal till sina anhängare på platsen intill Tour Montparnasse före marschen därifrån till Place d´Italie. Polisen stängde av flera utgångar från platsen och gjorde det omöjligt för något tal. Det var en del i strategin att kunna begränsa Black blocs möjligheter till attacker men hindrade samtidigt CGT att ta plats och synas.

CGT-ledaren var rasande över polisens agerande och uppfattade att polismakten medvetet  hindrade CGT från att få sin rättmätiga plats i första maj-demonstrationerna i Paris. Den mediala uppmärksamheten kom också att riktas dels mot Black bloc men också mot de gula västarna som i någon mening kopplades ihop med de autonoma våldsverkarna. Black bloc befann sig i de gula västarnas demonstrationståg och hyllades också av en del av de gula demonstranterna. De gula västarna har i dag en oklar och mångtydig relation till våldsverkarna.

CGT och andra fackliga organisationer har stora problem med hur de ska förhålla sig till de gula västarna. De vill närma sig denna nya rörelse eftersom den är så omfattande och fortfarande har ett så starkt stöd hos befolkningen. Samtidigt konkurreras de fackliga organisationerna ut av de gula västarna som i Paris igår. De gula västarna är också mycket tydliga med att deras avståndstagande inte bara gäller Macron, de politiska partierna utan i lika hög grad de fackliga. De gula västarna är en utpräglad antietablissemangsrörelse och delar den attityden med Block bloc. De gula västarna tillkom inte som en våldsrörelse, tvärtom, men har samma kritiska inställning till makten i Paris. Dessutom har denna från början helt fredliga rörelse förändrats. De är färre i dag men radikalare.

Den politiska oppositionen angriper regeringen för att inte lyckas förgöra våldselementen. Med rätta ställer sig den och många medborgare frågan varför dessa våldsamheter kan fortgå vecka efter vecka. Förklaringarna är många men otvetydigt är det mycket svårt att upplösa Black bloc eftersom den saknar all struktur och ledning. En kommentator i tv konstaterade igår att vem som helst kan när som helst bli en black bloc. Det räcker med att sätta på sig svarta skyddskläder och täcka ansiktet och sedan ge sig in i ett demonstrationståg och agera våldsamt. Dessa personer kommer dessutom till stora delar från andra länder. De flyger in till demonstrationerna från länder som Tyskland, Italien och Kanada.

Ingen vet när och i vilken omfattning som Black bloc deltar i olika aktioner. Enligt den kände franske kriminologen Alain Bauer hade många aktivister valt att inte bege sig till Paris igår av det enkla skälet att polisen var alltför väl förberedd och att deras nya mobila strategi och mer repressiva linje alltför effektiv. Det försvårar för Black bloc att utföra tillräckligt med förstörelsearbete för att motivera närvaro. I den meningen var alltså polisens och regeringens försök framgångsrika i att hålla ordning i Paris. Å andra sidan fick inte de fackliga organisationerna det utrymme de behövt för att kunna demonstrera och hålla sina tal. I nuvarande läge förefaller det som om majoriteten av det franska folket föredrar mer polisrepression och mindre skadegörelse av människor och byggnader än garanterad mötesfrihet för dem som faktiskt ansökt om demonstrationsrätt men inte till fullo lyckats utnyttja den.

Emmauel Macrons presskonferens utvecklade sig som väntat till en maratonföreställning. De snabbaste löparna i ett vanligt maratonlopp brukar klara sträckan på cirka 2 timmar och 10 minuter. Den tiden räckte inte för Macron. Han sprang i mål på tiden 2,25 efter att ha talat i en timme själv och sedan låtit journalisterna ta över med sina frågor. Intressant blev det för den som är intresserad av politisk filosofi och övergripande analyser av samhället. För de vanliga tittarna som kunde följa föreställningen på flera olika tv-kanaler blev det förmodligen segt. Som president ville han inte heller ge alltför många precisa svar på alla de frågor som medborgarna ställt sig och honom i vinter. Konstitutionen i Frankrike ger den rollen till premiärministern och dennes regering.

Ändå måste lyssnaren av presskonferensen tillstå att Macron gjorde många intressanta reflektioner och gav också tydliga övergripande riktlinjer för de kommande åren. Han vill utveckla formerna för demokratin, han vill ge bättre ekonomiska förutsättningar för de yrkesverksamma  genom skattesänkningar för medelklassen och bättre villkor också för pensionärerna. Han vill göra skolan mer jämlik genom att framförallt ge de mindre barnen bättre förutsättningar, bland annat en föreslagen minskning av antalet i elever i klasserna under de första två läsåren. Han betonade vikten av att satsa mer på ett miljö- och klimatarbete inom statens  samtliga verksamhetsområden. Han visade också på vägar för att stärka regionernas ställning i förhållande till staten; mer ansvar men också mer förutsättningar ekonomiskt att styra det regionala och lokala arbetet.

Bakom dessa förslag som inte var rent konkreta men riktningsgivande fanns också tankar på ett mer filosofiskt plan. Han talade om att rättvisefrågan skulle styra presidentens och regeringens arbete. Han talade om människans centrala roll för allt politiskt utvecklingsarbete. Han konstaterade att Frankrike inte bara består av individer utan också av medborgare med ansvar för nationen.

Macrons presskonferens var lika mycket ett linjetal för den andra delen av hans femåriga mandatperiod. Det var påfallande hur mycket han betonade den sociala och egalitära aspekten på sitt politiska uppdrag. Han var angelägen om att visa sympati och hänsyn till alla de fransmän som känt sig glömda under hans första två år vid makten. Frågan är förstås om han dels kommer att hålla fast vid denna hållning och för det andra om människor tror honom. Tv-kanalen France 2 gjorde några snabba reportage direkt efter hans tal och reaktionerna var blandade bland folk på gatan. Mest skeptiska var inte oväntat representanter för de gula västarna som särskilt reagerade över att Macron pekade ut våldstendenserna i vissa av deras lördagsdemonstrationer på senare tid. Många ansåg att hans skattesänkningar och förslaget om indexreglerade pensioner var otillräckliga åtgärder.

En annan sida av Macrons nya agenda är att han inte visar hur han ska finansiera skattesänkningarna och förslagen om att trots allt satsa mer på Frankrike utanför de gynnade storstäderna. Kommer han verkligen att ha råd med dessa regionala satsningar samtidigt som han måste sätta till mer resurser också på traditionella områden inom statens ansvarsområden som polis och säkerhet? Det går inte att undvika misstanken att en hel del av löftena ikväll aldrig kommer att bli verklighet.

Journalisternas frågor var respektfulla. De verkade påverkade av miljön inne i Elyséepalatset med alla ljuskronor i taket. Och sällan såg man en sådan  samstämmighet  vad gäller tillhörighet till samhällets elitskikt som mellan Macron och hans ministrar som satt uppradade längst fram i salen å ena sidan och de 120 ackrediterade journalisterna å den andra. Jag kan bara föreställa mig vilket avstånd som tittare från arbetarklass och lägre medelklass kan ha känt gentemot samtliga som befann sig i konferenssalen i Elyséepalatset. Frankrike är och förblir ett klassamhälle och inga vackra tal eller välvilliga reformer ändrar i grunden på den saken.

Mitt under påsken med den dagliga påminnelsen om branden i Notre Dame och vinterns sociala konflikt som hänger över landet finns också för fransmännen och president Macron också vissa positiva tecken i skyn, Arbetslösheten har backat någon procent sedan han tog över makten och nu finns också statistik på att köpkraften har ökat rejält under 2018. Kanske är det en ödets ironi att missnöjet ofta tar fart när de värsta nedgången redan varit och vi kan ana om än ännu inte konkret uppleva en uppgång, en väg tillbaka mot ljusare tider.

Frankrikes ekonomiska kris har särskilt varit en kris för medelklassen. Ekonomer beskriver att medelklassen omfattar drygt hälften av befolkningen. Det är de som tjänar motsvarande smic, det vill säga minimilönen på drygt 1 500 euro per månad, och upp till det dubbla. Det är den stora grupp i samhället som mest kan ha känt av standardsänkningen under de senaste åren. Egentligen rör det sig om flera decennier av stadig tillbakagång för stora grupper i landet. Ett år av ökad köpkraft kan inte på långa vägar kompensera för alla förlorade år tillbaka i tiden.

De gula västarnas ilska i vinterns demonstrationer svarar mot det missnöje som denna medelklass känt i ökad utsträckning. Fler och fler hushåll har märkt av kärvare tider genom ökad arbetslöshet. Samhället är också organiserat efter familjen, bland annat gäller ännu sambeskattning i Frankrike, men alltfler par skiljer sig och kostnaderna för att hålla igång splittrade familjer med barn på två ställen ökar påtagligt. Många medelklassfamiljer känner sig tvungna att till exempel ha två bilar för att kunna få det så kallade vardagspusslet att gå ihop.

Det är inte förvånande att reaktionerna från vanliga fransmän är måttligt förtjusta när uppgifterna om ökad köpkraft blir kända. Misstron är stor över att denna ökning av köpkraften i första hand tillfaller de rika. Vissa säger också att skatterna är höga och att det alltid finns för många hål att fylla att en liten ökning av köpkraften inte räcker långt. Inte minst under Francois Hollandes regeringsår steg många skatter för att sedan  låta företagen gynnas i avsikt att stimulera näringslivet och dess förmåga att producera mer, exportera mer och anställa fler.

På torsdag ska Macron enligt uppgifter tala till nationen igen och denna gång om det ämne som var inplanerat i måndags. Macron kommer alltså att tala om den stora dialogen som förts av 1,5 miljoner fransmän under vintern och som alla nu förväntar sig ska utmynna i goda reformer från regeringen. Det kommer inte att räcka för presidenten att tala om glada siffror kring köpkraften. Han måste leverera så mycket mer; sänkta skatter, reformer på miljöområdet som inte innebär ett hot mot glesbygdens folk som behöver bilen och förslag till en billigare offentlig sektor som ändå inte hotar servicen för dem som inte bor i större städer. En majoritet av fransmännen tycker att villkoren socialt och ekonomiskt förvärras och en enstaka siffra som pekar i motsatt riktning kommer inte att påverka deras uppfattning i stort.

Branden i Notre Dame har säkert tonat ner en del av spänningarna i samhället. Avspänningen kan möjligen få en viss påverkan även på lite längre sikt. För många är det nu viktigt att betona det som förenar alla fransmän. Klassmotsättningarna liksom de etniska konflikterna i landet tonas ner i viss grad. Men nästa torsdags tal av Macron kan mycket väl sätta igång en ny våg av missnöje. Motsättningen mellan eliten och folket lever vidare.