Lindbom på franska

Varje år sker stora minneshögtider i Normandie efter landstigningen av främst amerikanska trupper i slutet av andra världskriget, i maj 1944. I år är det 75 år sedan och ett minnesvärt år inte bara genom att det är en form av jubileum. Spänningen i världen har stegrats. Inte minst märks det i relationen mellan den franske och den amerikanska presidenten.

De första åren efter kriget firades segern över nazismen vid de normandiska stränderna i maj månad. Allteftersom åren gått har freden blivit allt mer centralt i de minneshögtider där de västliga ledarna deltagit. Särskilt viktigt var 1984 när Ronald Reagan och Francois Mitterrand talade. Två briljanta talare som förmådde att lyfta ceremonin till en högre nivå av värdighet och insikt om betydelsen att väst höll samman.

Onekligen har Donald Trump med sin ledarstil och delvis nya uppfattningar om USA:s roll i världen påverkat världspolitiken i en alltmer orolig riktning. Det var uppenbart att konflikten mellan Macron och hela EU å ena sidan och USA å den andra påverkade ceremonin och den efterföljande presskonferensen med de två presidenterna. USA:s linje har inte på många år varit så ensidigt inriktad på bilaterala samtal och avtal med USA som ena part. Trump talar inte med hela EU. Han föredrar att tala med ett land i taget. America first. USA blir alltid starkare om avtal sluts bara med Frankrike eller Slovakien eller Österrike. Macron är den främsta företrädaren för en gemensam EU-linje om det handlar om ekonomi eller om försvar och säkerhet. En fransk kommentator analyserade Trumps tal i Caen i dag som ett uttryck för att han främst såg USA:s roll i landstigningen och som fredsmäklare och i liten grad betonade det gemensamma europeiska fredsarbetet efter kriget.

Macron vill ha en gemensam västlig linje gentemot Kina när det handlar om handelsfrågor. Han vill förstås inte att USA ska lägga tullar på europeiska varor och driva en utpräglad protektionistisk handelspolitik. Till detta kommer relationen till Ryssland vars president för övrigt prioriterade en konferens i Sankt Petersburg framför ceremonin i Normandie. Macron med flera västledare ser oroligt på att Europa kläms mellan USA, Ryssland och Kina. Trump fortsätter att söndra och härska och vara den oförutsägbara i världspolitiken.

Landstigningen i Normandie 1944 är inte bara historia. När konflikterna mellan västledare synliggörs så sker det en dag som denna. Det visar att händelsen för 75 är sedan har varit en symbol för fred och samverkan mellan särskilt USA och Europa. Det är inte längre lika uppenbart att kunna tolka ceremonin på det sättet efter detta års firande. Det sänder ännu en signal om att spänningarna i västvärlden har ökat och att osäkerheten om stabiliteten också ökat.

I kväll meddelade Laurent Wauquiez, ledaren för Republikanerna, den franska högern, sin avgång. Det skedde i nyheterna i en av de stora tv-kanalerna en vecka efter bakslaget för partiet i EU-valet. Republikanerna fick då 8,5 procent, en överraskande stor genomklappning. Aldrig i modern tid har detta politiska parti som härstammar från General de Gaulles dagar upplevt ett så lågt valresultat. Wauquiez har försökt att hitta en konservativ linje mellan Macron och Le Pen men detta har visat sig leda till en svår tillbakagång i både opinionsmätningar och nu i EU-valet.

Det förs nu en livlig diskussion om vilka konsekvenser valresultatet i EU-valet i Frankrike får för dess politiska framtid. Det gäller alla partier men störst är intresset för krisen hos Republikanerna. Laurent Wauquiez valde strategin att lägga sitt parti mellan Macrons mer liberala och EU-vänliga linje och den högernationalistiska Nationell samling under Marine Le Pens ledning. I någon mening var det begripligt. Utrymmet för Republikanerna minskade drastiskt när Macrons rörelse skapades 2016. Plötsligt såg många borgerliga väljare att det fanns ett spännande nytt alternativ i politiken. Samtidigt är Nationell samling i dag ett etablerat parti med stark attraktionskraft i stora grupper i samhället. Den konservativa, katolska medelklassen attraheras mindre av Le Pen och mindre av Macron. Här fanns en väljargrupp att exploatera, tänkte Wauquiez. Men problemet var att denna grupp förmodligen inte var större än vad som visade sig i  resultatet i EU-valet.

Vad gör partiet nu? Sannolikt kommer någon av de mer centerorienterade politikerna inom Republikanerna att ta över. Ett namn är Valerie Pécresse som var utbildningsminister i Sarkozys regering och är en skicklig och omdömesgill person. Det finns andra namn som Xavier Bertrand som företräder en mer folklig linje men står Macron relativt nära. Problemet är att många av de namn som kan komma i fråga nu efter Wauquiez´ avgång är mittenorienterade politiker som säkert redan har funderat på att ansluta sig till La République en Marche!.

Pécresse och andra hoppas förmodligen på att partiet ska återta en del av de väljare som nu svikit för att istället rösta på Macron. Det anses uppenbart enligt valanalytiker att en stor andel av de republikanska väljarna i EU-valet gått till Macron som i sin tur förlorat till de gröna som gick starkt framåt. Frågan är om en mer mittenorienterad linje med till exempel Pécresse i täten kommer att locka tillbaka de förlorade väljarna. Och hur ska hon eller någon annan ledare kunna skapa en gemensam plattform som kan stödjas av såväl liberala medelklassväljare i storstan som konservativa, katolska väljare ute i regionerna. Många inom partiet lägger all skuld på Wauquiez men hur ska ett parti som är så ideologiskt spretigt kunna återta sin gamla ställning som det stora partiet till höger.

Redan nu ikväll, någon knapp timme efter Wauquiez´avgång, inbjuder Marine Le Pen de ledarlösa konservativa väljarna som hittills stött Republikanerna att ansluta sig till hennes, som hon uttrycker det, patriotiska linje. Hon hoppas att i förvirringen som råder inom Republikanerna plocka åt sig än fler röster. Det kan ju tänkas att en del av de väljare som uppskattat Wauquiez´högervridning av Republikanerna nu är rädda för att partiet går åt andra hållet och därför flyr till Nationell samling.

Republikanerna är alltså i en kris som definitivt liknar den som gällt för Socialistpartiet sedan presidentvalet 2017. Macron lyckas verkligen med sitt projekt att knäcka såväl Republikanerna som Socialistpartiet. Men kanske kommer han att provocera fram starka extremistpartier, särskilt till höger. Många oroas av att Le Pen blir den stora vinnaren av Macrons kannibalisering av partierna runt honom och hans parti. Det skulle då göra att Nationell samling får möjligheten att skörda stora vinster i kommunalvalet nästa år – Republikanerna har fortfarande en stark ställning i kommunerna – och att striden i nästa presidentval 2022 står mellan Macron och Le Pen.

Nicolas Sarkozy var den sista politiska ledare som ledde ett samlat högerparti. På den tiden var namnet UMP. I dag kallas det Republikanerna. Men mycket vatten har runnit sedan dess. Framförallt har partiet minskat i storlek och styrka. Allt elände började 2009.

Sarkozy var till stor del en modern högerledare. Han bröt med den gamla gaullistiska högern. Han var mer i takt med tiden i frågor kring kvinnans ställning, kring rätten till abort och öppen för att införa en lag om samkönade äktenskap. Han var också en mer liberal politiker i ekonomiska frågor. Han ville få fart på fransk ekonomi med sänkta skatter och mer stöd till företagen. Men allt gick fel.

Förmodligen kommer historikerna så småningom att förklara omsvängningen i Sarkozys politiska linje 2009 med att den ekonomiska krisen inte längre gav utrymme för presidenten att genomföra de liberala reformer han önskat sig. Han insåg också att han inte förmådde tämja de fackliga organisationernas makt. Han var egentligen, för att citera hans förra fru Cecilia, ”un faux dur”, en falsk hårding. Istället slog han in på en enklare väg. Han skyllde eländet på de muslimska invandrarna och bidrog till att ytterligare underblåsa främlingsfientliga krafter i landet. Till slut hade han förlorat trovärdigheten i snart sagt alla grupper i samhället och blev utslagen i valet 2012 av Francois Hollande.

Högerns historia i Frankrike sedan 2009 är en eländessaga. Bit för bit har partiet tappat mark. Efter 2012 kom interna strider om makten i partiet. Sarkozy försökte bli partiets kandidat i valet 2017. Det blev istället, mot alla odds, Francois Fillon som snart avslöjades med skumma affärer genom att betala sin hustru med skattemedel för assistentjobb till honom själv i parlamentet, jobb som hon aldrig utfört. Och en ny ledare efter valet 2017, Laurent Wauquiez, som valde en än mer konservativ inriktning när han uppfattade att Emmanuel Macron redan lagt beslag på väljarna från Republikanernas liberala flygel.  På kvällen av EU-valet den 26 maj 2019 ligger nu partiet i spillror med bara 8,5 procent av rösterna.

Det brukar sägas att partiet traditionellt byggt på tre pelare. Den första är de mer liberala som intresserar sig för näringslivet, ekonomiskt tillväxt och frihandel. Den andra gruppen är de så kallade suveränisterna som är nationalistiska och mer konservativa än liberala. Den tredje gruppen är den katolska falangen, den mest konservativa och identitära. Den tredje gruppen misstror invandrare från muslimska länder  och bekämpar mångkultur men är också starka motståndare till bland annat samkönade äktenskap.

Laurent Wauquiez har valt att stödja sig på de två senare grupperna och tvingat ut en rad kända högerledare i kylan som de före detta premiärministrarna Alain Juppé och Jean-Pierre Raffarin och många andra starka personligheter. Wauquiez´ toppkandidat i EU-valet, Francois Xavier Bellamy är en 33-årig filosof som tydligt tillhör den konservativa högerfalangen. Han gjorde en tapper valrörelse och uppskattades bland de trogna konservativa väljarna. Det värsta var att dessa väljare bara representerade 8,5 procent av den halva del av de röstberättigade som gick till valurnorna.

Avgångshotet hänger nu tungt över Wauquiez. Kraven har redan väckts, inte minst bland partivännerna i senaten som väljs genom indirekta val och där utfallet av kommunalvalet nästa år blir avgörande. Skulle kommunalvalet sluta lika illa som EU-valet för Republikanerna lär detta partis representanter i senaten krympa betänkligt.

Emmanuel Macron fortsätter att tömma andra partier på sina politiker och väljare. En slutsats av valet i söndags är att Macron lockat till sig en stor del av de liberala högerväljarna samtidigt som han tappat en del av sina egna vänsterväljare till de gröna. Macron har däremot inte tappat nämnvärt till Socialistpartiet som är fortsatt svagt, 6,5 procent i EU-valet. Som jag skrivit tidigare i denna blogg förefaller det som om vi är på väg mot ett konservativt block, ett Macronblock och en vänster som är lika splittrad som tidigare. De gröna vill inte ta risken av att samarbeta med den reformistiska vänstern. Det finns en smittostämpel fortfarande över gamla socialister. Ungdomarna som röstar grönt bertraktar sig som vänster men inte som anhängare av gamla socialist, trotskist- och kommunistpartier.

Det var väntat att Marine Le Pens parti Nationell samling tog förstaplatsen i det franska EU-valet igår. En knapp seger över President Emmanuel Macrons parti La République en Marche, 23,5 procent mot 22,5. Men dessa båda partier kom ändå långt före bronsmedaljören, de gröna på drygt 13 procent och ännu längre före de andra, tidigare så starka partierna som Republikanerna med häpnadsväckande låga 8 procent och Socialistpartiet på 6,5. Det kaxiga La France Insoumise, vänsterpartiet, gjorde ett uselt val med tanke på förväntningarna, några tiondelar sämre än Socialistpartiet.

Valresultatet blev väntat i vissa delar och oväntat i andra. Republikanernas bakslag pekar på detta partis svåra belägenhet i franska politik i dag, klämda mellan Marine Le Pen och Emmanuel Macron. Några av Republikanernas främsta politiker valde att ansluta sig till La République en Marche redan vid tiden för presidentvalet 2017. Med dem följde också en hel del väljare som kan betecknas som mer liberala och därmed också mer EU-vänliga. Den del av partiet som stannade kvar hade en mer konservativ profil vilket visat sig i den politik som drivits nu under EU-valrörelsen. Betoningen ligger mer på nationell identitet och en stark kritik mot Macrons frihandelsvänliga linje. Kanske är detta parti inte större än siffrorn i EU-valet visar, under tio procent. En stor del av den konservativa väljarkåren föredrar dessutom Marine Le Pens Nationell samling. Det är ett mer folkligt, mer systemkritiskt parti men där finns också konservativa drag som kan attrahera en del av den medelklass som vårdar tradition och gamla så kallade klassiska värden.

En analys av väljarkåren utifrån sociologiska data gav en intressant bild. Vi visste det men det blev så tydligt i den presentation som gjordes igårdagskvällens tv-bevakning av valet. Ju lägre inkomst och ju mindre utbildningsnivå desto starkare stöd för Nationell samling. Ju högre inkomst och utbildningsnivå desto starkare stöd för Macrons parti. Det visar sig också att La France insoumise (Vänsterpartiet) inte alls kan täva med Nationell samling om att attrahera till exempel arbetarväljarna. Lika illa är det förstås med Socialistpartiet. Folket röstar nationalistiskt och väljer extrem höger framför extrem vänster. Bland de gula västarna var stödet mycket större för Nationell samling än för vänstern.

De grönas framgångar förklaras i hög utsträckning av att de unga ställer upp för klimatfrågan. Det är stor skillnad mellan unga och äldre i hur de fördelar rösterna i valet när det kommer till partiet Europe Ecologie les Verts. De unga stöder det, de gamla lutar sig mot Nationell samling och La République en Marche!.

Vi lär får återkomma till fler analyser kring valet i Frankrike. Det kommer att styra mycket av inrikespolitiken under den närmaste tiden.