Lindbom på franska

Coronaepidemin har inneburit ett ökat fokus på de enskilda satsningar som länderna inom EU vidtagit. I Sverige blev symboliken tydlig när statsminister Stefan Löfvén talade till nationen med svenska flaggor som fond i bakgrunden men däremot ingen EU-flagga. Människor vände sig mot den nationella regeringen i alla länder. EU glömdes bort de första veckorna av krisen. Långsamt har denna europeiska union stärkt sin ställning och häromdagen la president Macron och förbundskansler Merkel ett gemensamt förslag som utmanar enigheten  mellan de tjugosju medlemsländerna, förslaget om att unionen ska låna upp 500 miljarder euro och dela ut dessa pengar som bidrag till länder och regioner som farit särskilt illa i krisens spår.

Emmanuel Macrons hållning har varit känd sedan hans valkampanj i Frankrike 2017. Han vill stärka EU:s ställning som en ekonomisk makt. Han vill samordna delar av skattepolitiken och ge unionen utökade resurser på en rad områden som därför kräver mer resurser. Han vill stärka försvaret, samordna och utveckla socialpolitiken och miljö- och klimatpolitiken. Bland mycket annat. Tyskland har stretat emot till viss del. Framförallt finns i det landet sedan länge en skepsis mot att alltför mycket pengar rinner från de rika länderna i norr till de fattigare i söder. Vi minns särskilt motsättningarna kring hur de krisande ekonomierna i Grekland, Spanien och Portugal skulle hanteras för ett tiotal år sedan.

Nu har Merkel ändrat inställning genom att tillsammans med Macron presentera detta långtgående förslag om ekonomiskt stöd till fattiga länder och regioner. En seger för Macron som passar på att driva på mot ett starkare EU när många medlemsnationer verkligen behöver hjälp att återuppbygga sina ekonomier. Merkel kunde sannolikt av solidariska skäl inte motsätta sig detta förslag. Det ger också en möjlighet för hennes tyska nation att återknyta samarbetet med Frankrike och ta täten inom EU. Nu är ju Storbritannien på väg bort.

Merkels och Macrons utspel utmanar ett antal länder som tror sig kunna lösa de ekonomiska problemen på mer nationell nivå. Dit hör Sverige och, som bekant, också Danmark, Nederländerna och Österrike. Men hur kommer delar av Centraleuropa att reagera? Det är upplagt för försök att skära i förslaget. De fyra så kallade snåljåparna vill ju hellre att länder som behöver stöd ska låna istället för att få pengarna som bidrag. Det låter inte som en särskilt solidarisk attityd från länder som, inte minst Sverige, gärna vill framstå som särskilt inriktade på internationell solidaritet. Under denna inställning som kan dömas som osolidarisk finns samtidigt en annan syn på EU:s roll. Sverige  liksom Storbritannien har en starkt frihandelsvänlig inställning och misstror de EU-länder som vill skydda de egna ekonomierna med drag av protektionism.

Det finns en annan aspekt som inte blir lika tydlig i denna fråga men som ändå är central. EU i Macrons ögon måste skapa sig en starkare roll i ett geopolitiskt maktspel i världen. Han gör vad han kan för att ta på sig rollen som Europaledare i konflikter som  handelskriget mellan USA och Kina, i Mellanösternkonflikten och i en rad frågor där EU konfronteras med olika utspel från främst Peking, Moskva och Washington. Ett svagt EU är som en vante i händerna på stormakterna. Så lär Macron tänka.

Det senaste förslaget med 500 miljarder euro i EU-stöd i spåren av coronaepidemin får ses som ett steg mot att stärka EU. Ett EU med en rad ekonomiskt svaga länder är ett svagt EU också geopolitiskt och får konsekvenser för handeln och för säkerhetsläget för vår kontinent. Det vore nog klokt om den svenska EU-debatten i sina debatter tog större hänsyn till de aspekterna.

Nu börjar Frankrike liksom de flesta andra länder i Europa att öppna för ett normalare liv. I Frankrikes fall sker det samtidigt som delvis nya försiktighetsåtgärder införs. Maskerna är en påtaglig förändring i fransmännens liv. I Paris är det obligatoriskt med mask i de kollektiva färdmedlen och starkt rekommenderat i butiker. Parkerna är fortfarande stängda. Det går inte att tala om någon uppsluppen frihetskänsla för medborgarna som dessutom själva har svårt att vänja sig vid ett liv utanför hemmets trygga värld.

Det är samtidigt läge för nya reflektioner kring ett liv efter coronaepidemin. Inget är som före utbrottet i mars. Det spekuleras i om människor även långt efter denna kritiska period kommer att kindpussas när de träffas, om inte det kommer att finnas olika hygieniska förordningar som inte fanns tidigare. Folk kommer att tvätta händerna som aldrig förr, sprita händerna när de går in i offentliga lokaler. Ja, kanske kommer fransmännen att behålla munskydden. åtminstone i stora folksamlingar. Ja, vem vet.

Allt fler börjar också att fundera kring större demografiska förändringar. Mäklare i mindre städer och på landsbygden i närheten av Paris noterar en stark uppgång i parisarnas intresse att flytta från huvudstaden. Särskilt möjligheten att arbeta hemifrån skapar en än större motivation för att bo någonstans där luften är bättre, där miljön är mer barnvänlig och inte minst bostadspriserna är lägre. Jag ser ett tv-program med ett reportage där en familj flyttat från Paris innerstad till den lilla byn Villers-sur-Mer i Normandie, två timmar från Paris. Här ser familjen havet från husfönstren, har en stor trädgård där barnen kan leka och stoja och de bor billigare än på en yta i Paris som är tre gånger mindre.

Decentralisering blir i någon mening ett nytt nyckelord i Frankrike. Men samtidigt förväntningar på att staten ska klara de påfrestningar som uppstår i pandemins spår. Staten ska genom bidrag stödja företag som riskerar konkurs och betala för den minskade levnadsstandarden hos alla som förlorar sina jobb. I ett land där misstron mot globaliseringen även varit hög åren före coronakrisen är det självklart att tankar på mer lokal näringsverksamhet växer. Decentralisering inom landet men på samma gång en nationell solidaritet. Hur långt kommer denna förändring att gå? Ingen vet men tendensen i denna riktning kan redan skönjas.

Ordet solidaritet hörs. Jag talar med min dotter som med sin man har tre barn i förskola och skola. Ingen av deras tre barn har fått gå tillbaka till sina klasser när skolan öppnade igen i måndags. Regeringen har beslutat att klasserna inte får vara större än femton elever från första klass och tio i förskolan. Vartannat barn måste stanna hemma och urvalet görs av skolans ledning på grundval av principen om sociala behov. Barn vars föräldrar inte har utbildningskapacitet att ge dem undervisning i hemmen får gå i skolan. Det gäller också de barn som har föräldrar som har yrken som inte tillåter hemarbete. Det betyder i allmänhet att de välutbildade föräldrarna i tjänste- och kunskapsföretagen nu får en dubbel roll; arbeta heltid hemifrån och samtidigt vara heltid lärare för sina barn. Men ordet solidaritet handlar om att de socialt utsatta barnen ska stödjas i första hand för att motverka ökade klyftor i samhället.

Pandemin öppnar på sitt sätt för en fördjupad form av solidaritet mellan olika sociala grupper. Vilka konsekvenser kan det få för gemenskapen i ett samhälle på längre sikt? Onekligen kommer den kris vi nu går igenom i alla länder ge avtryck som inte bara är dåliga. Sjukdom och död, arbetslöshet och fattigdom. Det kan vi konstatera blir följden av krisen. Men vad händer i övrigt. Om det kan vi än så länge bara spekulera.

Bonjour Paris

Klicka på länken ovan och du kommer till den podd med titeln Bonjour Paris som Britta Röstlund och jag startade i början av året men som hindrats till stor del beroende på spridningen av covid-19. Tre avsnitt har vi hunnit med och ett par extrainslag där jag intervjuat Britta, i karantän i en förort till Paris, lever och verkar. Igår, när Frankrike försiktigt börjat öppna upp mot ett mer normalt liv gjorde jag en intervju med henne som alltså nu finns på poddens hemsida.

Det är vanskligt att göra jämförelser mellan två länder när det gäller åtgärder mot pandemin. Det är redan svårt att som privatperson ha synpunkter på vad som är klokt och effektivt. Det handlar inte bara om bästa sättet att bekämpa smittan. Det handlar om smittans omfattning, befolkningens sammansättning, kulturella skillnader, sprickor i välfärdssystemet, statens och medborgarnas ekonomiska förutsättningar och mycket annat.

Frankrike har valt att bekämpa smittspridningen med metoden att låsa in större delen av befolkningen, inte minst skolbarnen som i möjligaste mån fått hemundervisning via kursavsnitt, skickade per mejl. Omsorgen om människors hälsa har stått i fokus i Frankrike och det har varit en inställning som de flesta i landet delat.

Nu uppstår problemet hur snabbt det går att öppna upp samhällena igen. Och det ser inte likadant ut i de olika regionerna. Åtgärdsprogrammen ser följaktligen olika ut i olika delar av landet. De regioner som av regeringen betecknas som gröna – och saknar smittspridning – får lite större svängrum än de som fått beteckningen röda. Åtgärderna som sätts in mot röda respektive gröna regioner skiljer sig i praktiken inte nämnvärt från varandra. Det är svårt också att från nationell nivå styra på det sättet. Inom en region som är grön kan det finnas kommuner som har smittspridning och inom en röd region någon kommun som skulle kunna öppna upp sitt lokala samhälle ännu mer. Regeringen har också givit viss frihet till kommuner och till enskilda skolor att fatta lokala beslut som passar dem.

Alla undrar förstås hur det ska gå. Kommer smittspridningen att ta fart igen? Många är oroliga, särskilt den medicinska expertisen som gärna förespråkar en hård och stram linje med mer inlåsning och större krav på att medborgarna till exempel bär mask utomhus. Regeringen går på en lite mjukare linje och kräver bara mask i den kollektiva trafiken medan det endast föreligger en rekommendation att bära mask i butiker.

Regering och myndigheter hoppas att medborgarna ska undvika icke nödvändiga kontakter mellan varandra under de kommande veckorna. Det råder mer av frihet under ansvar från och med igår, den 11 maj. Däremot är fortfarande kaféer och restauranger stängda. Många fransmän besöker sina kaféer flera gånger per dag. Öppna näringsställen skulle kunna leda till ett socialt liv som riskerar att smittan börjar spridas igen.

Lyssna gärna på min intervju med Britta Röstlund på www.bonjourparis.se.

Anne-Claude Crémieux är fransk professor i infektionssjukdomar och ledamot av landets medicinska akademi och sitter i många tv-paneler – fast uppkopplad hemifrån i sin vackra Parisvåning med smäckra och sannolikt dyra prydnadsföremål som lämplig bakgrund – och talar för en fortsatt mycket strikt hållning mot covid-19-epidemin. Hon ler hela tiden men hennes leende är spänt liksom hennes röst och tittaren kan inte undgå en underliggande kritik mot regeringens linje att långsamt öppna upp samhället igen.

De sanitära perspektiven har dominerat diskussionen och även besluten i Frankrike under hela perioden sedan viruset började avsätta obehagliga spår i människors hälsa. Anne-Claude Crémieux och de flesta av hennes kollegor har inte talat för döva öron. Under de senaste fjorton dagarna har ändå andra röster börjat göra sig gällande. De företrädare i debatten finns som vill att en ny livsstil i spåren av pandemin ska påverka livshållningen, särskilt till gagn för klimatet. Hela Frankrikes miljösamvete  och miljöminister i början av Macrons presidentperiod, Nicolas Hulot, lät sig intervjuas häromdagen i Le Monde och presenterade ett program för att rädda vår planet från skada. Ekonomiminister Bruno Le Maire skärpte tonen kring den ekonomiska krisen som följer i spåren av den nedstängning av arbetslivet som orsakats av pandemin. Nu måste företagen tillåtas att återta sina aktiviteter igen, är hans budskap. Inte minst presidenten själv men också premiärministern och utbildningsministern har påpekat farorna med att barnen hålls hemma. Utbildningsfrågorna är så centrala i Frankrike och många oroar sig nu för vilka konsekvenser det får att de unga tvingats avbryta sin skolgång under flera månader.

Det är som om fransmännen suttit länge i ständigt mörker och nu ska gå ut i solen igen. Det är skrämmande och förstås lite lockande också. Varannan förälder vill inte att deras barn ska gå till skolan på måndag, något  som regeringen nu förordar, om än med många inskränkningar. Ingen klass på mellanstadiet och högstadiet får ha mer än femton elever i rummet. I lågstadiet gäller max tio elever i samma klassrum. President Macron filmades häromdagen när han besökte en lågstadieklass. Han hade naturligtvis munskydd och han förklarade för barnen allt de skulle göra för att undvika smittan. Barnen tittade storögt på landets president när han  spritade händerna och la ut texten.

Tv-reportagen ger verkligen bilder av hur noggrant Frankrike nu förbereder sig för den försiktiga återgången till normalt liv. Ett tv-team besökte en klädaffär som planerade för att öppna på måndag. Golven var tejpade så att kunderna ska kunna veta hur de ska gå och var de ska stå. Ägarinnan av butiken med munskydd talade med sina två anställda, också med munskydd, om hur det skulle gå till att slussa kunderna till provrummen, vartannat hade stängts. Ingenting verkade ha lämnats åt slumpen och tv-teamet fungerade som ett konsumentprogram beställt av en statlig krisbyrå.

Frankrike har också delats in i gröna och röda zoner efter vissa kriterier. På franskt manér är abstraktionsnivån hög för hur dessa kriterier tagits fram och kombinerats med varandra. Vi tittare fick under gårdagens presskonferens med olika företrädare för regeringen  studera olika kartor över Frankrike med gröna och orangea och röda zoner, beroende på kriterier. Nåväl, de flesta delar av landet kan på måndag övergå i en första fas på väg mot normalt liv utom Parisregionen som  är röd. Även i huvudstaden med förorter kommer viss avreglering att ske men med en rad inskränkande undantag.

Regeringens presskonferens igår pågick i 90 minuter. Om jag räknade rätt deltog premiärministern och fem ministrar. I tur och ordning intog de scenen och talade länge och väl om sina respektive verksamhetsområden och vilka regler som nu skulle gälla från och med måndag.

Det centralistiska Frankrike visar verkligen sitt ansikte i dessa kristider. Regeringen hänvisar hela tiden till regionledningarna och till borgmästarna runt om i landet men de hålls i strama tyglar och detaljstyrningen är mäktig. Ja, regeringen detaljstyr förstås också befolkningen. Och som alltid bråkar borgmästare, regionråd och befolkning. Och regeringen tvingas att anpassa sig. Politik i Frankrike är alltid att ta två steg framåt för att kort därefter backa ett steg.

Nu inväntar vi måndagen den 11 maj och hoppas att det mesta ordnar sig. Att oron inte är befogad. Att människor löser de lokala praktiska problemen på ett klokt sätt. Och att regeringen inte provocerar fram för mycket opposition som kan bli negativ för processen mot ett normaliserat land. Anne-Claude Crémieux är säkert orolig. Jag vill se karaktären i hennes leende under nästa veckas tv-framträdanden. Under alla omständigheter står Frankrike nu med nödvändighet på tröskeln till en fas i krisen när också skolor och arbetsliv måste kunna börja att försiktigt återgå till ökad verksamhet.

Jag lever som fransmännen fast jag bor i Stockholm. Jag går bara ut för promenader eller för en joggingtur. Maten levereras hem till mig. Jag går inte heller på kafé. Faktum är att jag inte ens har någon särskild lust till det. Men ändå finns det en skillnad mot min familj i Paris. Jag skulle kunna ta en öl på en bar vid Medborgarplatsen eller äta middag på Sturehof. När bistroerna och brasserierna får öppna igen i Frankrike är fortfarande en öppen fråga. Om de ens finns kvar den dagen de får tillstånd att åter servera en bifteck frites. Än så länge måste medborgarna till  och med ha en ifylld blankett i handen för att göra ett besök i matvaruaffären eller på apoteket. Vad gör denna inlåsning med människor?

Jag anar en viss stigande frustration bland fransmän. Det berättas om personer som tar bilen och kör upp på närmaste motorväg för att få trycka gasen i botten och  pressa sitt fordon till maxfart. Det är inte konstigt om sex veckors isolering tär på psyket. Förmodligen är det bara en känsla som motverkar revolten mot karantänen. Det är rädslan.

Det verkar som om rädslan varit men också fortfarande är en viktig kraft kring den ordning som upprättats i Frankrike och i de flesta länder. Rädslan styrde i hög grad besluten om att sätta ett helt folk i karantän. Det finns mycket förnuftigt också i rädslan. Jag menar regeringens rädsla i form av en omsorg om människoliv. Resonemangen om att först skydda medborgarna och sedan förse dem med medicin och vaccin. Skulle det dröja, finns också kunskapen om hur immunitet så småningom skyddar.

Människors egen rädsla förenklar också för de styrande när de valt den hårda linjen. Vem vill ge sig ut på gator och in i affärer och kontor om risken för smitta och död förefaller om inte överhängande så ända påtaglig. Och denna rädsla hos var och en stärks under den pågående karantänen. Tv och tidningar matar alla fransmän med utlåtanden från den medicinska expertisen, en yrkeskår som redan före coronan hade en stark ställning i landet. Där sitter ett folk hemma och matas med ständigt nya expertuttalanden från landets läkarkår. I Sverige dominerar Folkhälsomyndighetens syn på hur epidemin ska hanteras. De franska experterna stöder den linje som Frankrike och dess regering slagit in på.

Nu inser den franska regeringen liksom de flesta länders regeringar att karantänen inte kan fortgå längre – i varje fall inte lika strikt. Franska föräldrar reagerar då med tvekan eller motstånd mot att släppa sina barn till skolorna. Det hjälper inte att klasserna inte får överstiga tio-femton barn och att de större barnen ska bära munskydd. Ordningen vid skolluncherna är också  starkt reglerad. Rädslan har hållit människor i en extremt besvärlig karantän under sex veckor. Hur ska föräldrarna nu våga släppa ut sina egna barn till en farlig värld utanför?

Emmanuel Macron och hans regering har i detta läge uppdraget att försöka lugna en befolkning med ord om att det finns andra värden än att hindra smitta och dödsfall. Visserligen är smittspridningen lägre än för några veckor sedan. Trots det är läget fortfarande kritiskt. Men näringslivet måste börja fungera igen. Annars blir de ekonomiska konsekvenserna för svåra. Och barnen måste börja skolan igen. Annars kommer de att hamna för långt efter i läroplanerna. Det får också på sikt konsekvenser för landet, inte minst ekonomiskt.

Perspektiven måste vidgas. Det handlar inte längre bara om att rädda liv fast det har varit i fokus hittills. Befolkningen är fortfarande rädd för smittan. Rädslan försvinner inte hos ett folk bara för att politiken ändras.  Samtidigt känner sig människor alltmer frustrerade över att leva i karantän. Sommaren kommer. Längtan är stark efter släkt och vänner, efter semester vid kusten och i sommarhusen. Och den som ingen släkt har och inget sommarhus utan bara en trång stadslägenhet vill åtminstone ta sig en promenad på stan. Utan ifylld blankett i handen. Helt rimligt! Macron har en delikat uppgift framför sig. Det är, som många säger, lättare att låsa in folk än att öppna upp.