Lindbom på franska

Det är arton månader fram till nästa presidentval. Det innebär att valtemperaturen i ett så genompolitiserat land som Frankrike börjar skruvas upp. General de Gaulles ursprungliga konstitution för den femte republiken stipulerade sjuåriga mandatperioder. Nu är de nere i fem och resultatet har blivit att franska presidenter i stort sett befinner sig i en ständig valrörelse. Det har också lett till att presidenterna – för att kunna genomföra sina vallöften – tvingas tänka i två mandatperioder. Ingen avundsvärd uppgift i ett land där också tålamodet hos väljarna är kort och oppositionen attackerar våldsamt och utan uppehåll. Macron söker genomföra sin modernisering av Frankrike med en position mellan starka grupper både till vänster och höger.

”Jag står varken till vänster eller till höger.” Vi minns Emmanuel Macrons formulering av sin politik i valrörelsen 2017.  Lätt chockerande eftersom dessa begrepp präglat Frankrike så starkt sedan franska revolutionen när nationalförsamlingens ledamöter satt i grupper från vänster till höger. Så är det fortfarande. Ledamöterna i hans parti Republiken på väg sitter i mitten i dagens nationalförsamling. Macron kan säga vad han vill men hans parti är ändå rent konkret i mitten mellan Nationell Samling och Republikanerna på ena sidan i salen och de gröna, socialisterna. det okuvade Frankrike (Jean-Luc Mélenchons vänsterparti) och kommunisterna till vänster.

De olika partierna och opinionsgrupperna kommer att förflytta sig och ompositionera sig ett antal gånger innan vi är framme vid valrörelsen under vintern och våren 2022. Vi ska också hålla i minnet att val till president och val till nationalförsamlingen är två helt skilda händelser. Presidentvalet sker i maj och valet till nationalförsamlingen i juni om inget oförutsett inträffar. I presidentvalet avgörs allt i en andra valomgång där de två kandidaterna med flest röster från den första valomgången ställs mot varandra. Det gynnar en viss logik som kan skifta mellan valen men som avgörs av hur många väljare som väljer den ena eller den andra som sitt andra bästa alternativ. I 2017 års val röstade knappt var fjärde väljare på Macron i första valomgången men två tredjedelar i den andra. Allt berodde på att hans motståndare i slutomgången var Marine Le Pen som ganska få väljare förutom hennes egna från första valomgången hade henne som ett bättre andrahandsalternativ.

I valet till nationalförsamlingen handlar det om en rad faktorer som att ha ett tillräckligt starkt väljarunderlag för att komma till andra valomgången och vara ett starkt parti också brett på det regionala planet. För framgång krävs också förmågan att knyta allianser inför den andra valomgången som genomförs också i dessa parlamentsval. Nationell samling som kan få fram sin kandidat att utmana om presidentposten i den andra valomgången blir missgynnad av att nästan alla andra partier är beredde att ingå karteller för att stoppa Nationell samlings starka kandidater i andra omgången. I den nu sittande nationalförsamlingen har Socialistpartiet betydligt fler mandat trots ett mycket svagt stöd i väljaropinionen (cirka 6 procent under våren 2017) än Nationell samling som är landets näst starkaste parti.

Så här långt kan vi bara ana vad som kommer att hända när det drar ihop sig till val 2022. Några tendenser har redan visat sig. Vänstern splittrades svårt under de sista åren av President Hollands mandatperiod. De gröna (Europe Ecologie les Verts, i förkortning EELV)  har stärkt sin roll medan Socialistpartiet är ännu svagare nu än ens under valen 2017. Det finns förespråkare för en kartell mellan dessa båda partier. Det är dock svårt att tro på en hållbar förening av dessa båda partier. Skillnaderna politiskt är möjligen inte så stora i dag men historiskt sett kommer de från så olika världar. Ett tillväxtvänligt parti med förankring i industrisamhället ska fusionera med ett tillväxtkritiskt parti med en kortare historia så knuten till service- och tjänstesamhället och miljö- och klimatvärlden. Det är lättare att tänka sig att en grön socialist som borgmästaren i Paris, Anne Hidalgo skulle kunna samla människor bakom sig än att börja med att föra samman två partier till en allians eller kartell i ett val.  Fransk tradition bygger mer på att ledare leder sina medlemmar, sina supporters än att partier och gräsrötter enas om en gemensam linje och en gemensam ledare.

Republikanerna hotas av att Macron skapat spänningar inom sitt parti. En del av partiets ledare har redan gått över till Republiken på väg och till ledande poster inom den nuvarande regeringen. Andra strider med varandra om makten inom Republikanerna. En och annan sneglar mot Nationell samling som står stadigt på en oppositionslinje mot Macron.

Opinionssiffrorna visar att Macron har en förhållandevis god ställning i dag med  över 30 procents väljarstöd. En president är alltid kritiserad av väljarna men han är klart starkare opinionsmässigt än både Hollande och Sarkozy  var när de hade två år kvar till kommande val.

Macron kan dock inte räkna med att läget är stabilt. Det är aldrig stabilt i Frankrike. Det nya arbetsåret har redan sin hotbild klar. Coronaviruset attackerar ånyo landet och siffror på nysmittade per dag liknar dem som gällde under de svåra månaderna i våras. Ekonomin är i kris med en hög arbetslöshet och starkt sjunkande BNP. Macron tänker driva igenom en pensionsreform som de flesta är emot. Brottsligheten är en aktuell fråga i landet. Människor anser inte att regeringen gör tillräckligt för att minska antalet våldsbrott som ökat under de senaste åren. Dessa frågor gynnar särskilt Republikanerna och Nationell samling. Nya sociala uppror kan också gynna vänstern.

Macrons trumfkort är ändå att kunna spela ut vänstern mot högern och framförallt plocka röster i det politiska landskapet i mitten. De socialdemokratiska rösterna tog han redan 2017. Nu har han rätt framgångsrikt gnagt bit för bit av de väljarunderlag som tidigare var en självklar del av Republikanerna, den moderata högern. Som jag brukar skriva: Det kommande året blir spännande för den som intresserar sig för fransk politik. Nästan allt kan hända. Åtminstone finns det alltid en rad oförutsägbara händelser som kommer att skaka om alla profetior vi kunnat uppställa.

Frankrike är en nation som vårdar sin historia. Häromdagen talade President Macron över 150-årsminnet av den franska republiken. Den 2 september 1870 inringades de franska trupperna av tyskar i Sedan i nordöstra Frankrike i det krig som kom att kallas fransk-tyska kriget 1870-71. Kejsaren Napoleon III tillfångatogs och omedelbart utropade regeringen i Paris den tredje republiken. Två dagar senare höll Leon Gambetta, fransk politiker, ett tal i det lagstiftande rådet och förklarade kejsaren för alltid avsatt.

Sedan detta historiska ögonblick 1870 har Frankrike förblivit en republik om än med olika konstitutioner. Den nuvarande femte republiken har i en mening återknutit till monarki och kejsardöme. Presidenten har stor makt och väljs direkt av folket. Flera av presidenterna, också den nuvarande, framträder som vore de monarker. En del kallar också den nuvarande femte republiken för den monarkiska republiken.

Emmanuel Macron gav i sitt tal den 4 september 2020 sin tolkning av begreppet franska republiken. Han gav därmed också en bild av vem han är eller åtminstone hur han vill framstå i offentligt ljus. Det har också skett en förändring i hans syn på republiken sedan valrörelsen 2017. I talet häromdagen betonade han att republikens värderingar faktiskt sträcker sig inte bara tillbaka till den första republiken som inföll under revolutionsåren på 1790-talet. Han kopplar tillbaka till upplysningstiden. Han betonar naturligtvis de tre begreppen frihet, jämlikhet och broderskap som bar fram själva revolutionen. Och han betonar också självklart betydelsen av sekularismen eller laïcité som det heter på franska; ett begrepp som innebär att staten ska vara neutral i förhållande till olika trosriktningar och samfund. När den tredje republiken tydligt gjorde gränsdragningen mellan stat och religion handlade det om att bryta den katolska kyrkans makt. I dag handlar det inte minst om förhållandet till islam.

Macron har sedan valsegern 2017 alltmer tagit stöd av högern i sin regeringsutövning och i viss mån också i sin politik. Han har lagt de tunga ministerposterna i händerna på tidigare högerpolitiker. Han har också alltmer kommit att formulera värderingsfrågor på ett sätt som närmar honom till högern. Den franska identiteten blir viktigare och den kopplas gärna till den franska historien, långt före den multikulturella period som Frankrike nu befinner sig i. Det innebär också att hans syn på sekularismen tenderar att bli ett försvar för att staten ska vara neutral men att samhället däremot gott kan främja traditionella kristna värden. Macron tillhör långt ifrån de politiker som exkluderar muslimer eller judar från att vara en självklar del av den franska identiteten i bred mening men hans historiska synsätt gör honom ändå mer benägen att lyfta fram det kristna när det kommer till hur de andliga och religiösa frågorna bör påverka till exempel samhällstänkandet och utbildningen i skolorna. Macron är sannolikt mindre benägen att försvara ett multikulturellt samhälle än han var 2017 och mer inställd på att arbeta för invandrares fulla integration i Frankrikes tradition.

Macron är också en president som inte väjer för sin rätt till makt och inflytande. Kritiker har pekat på hans kejserliga framtoning. Han är angelägen om att hans nation spelar en viktig roll på den internationella scenen. Han vill gärna göra Frankrike till EU:s ledande nation och honom till EU:s inofficiella härskare. Han har samtidigt också starka ambitioner på det inrikespolitiska området. Hans bok Révolution som han skrev 2016 pekar mot stora förändringar i det franska samhället. Han vill stimulera och utveckla näringslivet, modernisera staten, samtidigt förstärka territoriernas ansvarsområden och utveckla en form av medborgarinflytande genom regelbundna och väl organiserade möten runt om i landet kring aktuella politiska frågor. En form av direktdemokrati. Macron är där trogen stiftaren av femte republikens konstitution, General de Gaulles syn på ett direkt förhållande mellan folk och president, där den lagstiftande församlingen har en mindre framträdande roll.

Emmanuel Macron är en komplex person. Det är orimligt att beskriva honom som enbart liberal eller, än mindre korrekt, som en president för de rika. Det är enkla och rätt meningslösa etiketter som då sätts på en politiker som är så påfallande sammansatt, både som person och som ledare. Han är liberal i meningen att han vill göra vissa avregleringar i det franska samhället men från en punkt som är ovanligt etatistisk jämfört med länder som de skandinaviska. Han är alltför social och alltför medveten om välfärdsstatens betydelse för att kallas en president för de rika. Tvärtom har han visat under pandemikrisen att han öppnat för statliga bidrag i en omfattning som aldrig tidigare i fransk historia. Han har en kejserlig och en traditionalistisk sida som snarare gör honom till konservativ. Han är på samma gång socialliberal, liberal och konservativ. Han är i hög grad en modernist och en anhängare av global handel men under stränga villkor. Frankrikes egna intressen kommer  i första hand.

I dag började domstolsförhandlingarna mot en rad misstänkta i samband med terrordåden mot satirtidningen Charlie Hebdo och en judisk mataffär också i Paris. Det var en mörk dag i fransk historia som nu ska få sin rättsliga dom. Huvudaktörerna i dödandet av sjutton personer inne i Charlie Hebdos redaktionslokaler är själva döda. De sköts omedelbart av polisen. Men det finns gärningsmän som planerade brotten och de flesta av dem ställs nu inför rätta. Domstolsförhandlingarna ska enligt planerna pågå fram till november månad.

Attacken mot Charlie Hebdo skakade om Frankrike. Det uppfattades inte bara som en terrorhandling mot tidningen. Det var ett angrepp på yttrandefriheten som är central i detta land. Yttrandefriheten är en av grundpelarna i den civilisation som lutar sig så starkt mot upplysningstidens ideal. Det är 1700-talet med de frihetliga filosoferna och sedan den franska revolutionen med sina paroller frihet, jämlikhet och broderskap som format dagens Frankrike. I denna filosofi ligger också en stark maktkritik. Charlie Hebdo är en av de tidningar som mest genomgripande och med satiren som främsta vapen angriper alla auktoriteter i landet. Ingenting är heligt för Charlie Hebdo och för sannolikt en majoritet av fransmännen är det centralt. Landet är visserligen katolskt men har i sekler burits av en tradition som är minst lika antiklerikal och närmast revolutionär. Dagarna och veckorna efter terrordåden i januari 2015 gick människor runt med märken på sina kavajer och jackor där det stod ”Je suis Charlie”. Det var en manifestation för något djupt känt i den franska kulturen.

Denna höst ägnar människor säkert många tankar åt händelserna för fem år sedan. Men många fransmän är också oroliga över brottsutvecklingen, den vanliga kriminaliteten i landet. Det finns statistik som visar att våldsbrott av olika slag har ökat under senare år, inte minst våldet mot kvinnor. Detta upprör och gör människor oroliga. Fransmännen kräver nu starka insatser från regeringen. Macron har förstått signalerna och vi bör förstå hans val av Gérald Darmanin som ny inrikesminister som en följd av väljarnas krav på tuffare tag mot brottsligheten.

Under sommaren har en verbal konflikt uppstått mellan Darmanin och den likaledes nye justitieministern Eric Dupond-Moretti. Den senare, framgångsrik advokat före utnämningen till justitieminister, har redan varit omstridd för sin kritiska hållning mot åklagarna i Frankrike men också för en mer liberal hållning i rättsfrågor. Som advokat har han en lång tradition av att försvara åtalade i olika brottmål. Han har stört sig på en formulering av Darmanin som krävt att Frankrike måste rida storm mot en förvildning  (ensauvagement) av samhället. Det är en formulering som redan använts av högernationalisternas ledare Marine Le Pen. Ett sätt att svepande beskriva Frankrike som ett land där laglösheten sprider sig. Macron vet vad han vill. Han måste plocka in många högerväljare för att inte förlora nästa presidentval. Visar han sig för mjuk i rättsfrågor kan han tappa både till Marine Le Pens Nationell samling och till Republikanerna. Eric Dupond-Moretti lär inte tänka på det sättet. Han försvarar en linje där den här typen av uttryck som använts av extremhögern inte hör hemma i liberala ministrars vokabulär. Sannolikt kommer Dupond-Moretti få backa. Han har säkert inget större stöd i ett samhälle som så starkt drivit mot hårdare tag under alla år på 2000-talet. Terrorismen, den stora invandringen och tendenser till ökad brottslighet kan knappast göra annat med människor än att ropa på mer repression.

Efter helgen väntar ett nytt arbetsår för de yrkesverksamma och ett nytt skolår för barnen och ungdomarna. Det är meningen att allt ska dra igång igen. Hemarbetet fortsätter för en del men för de flesta är tanken att de ska återvända till sina arbetsplatser. Skolorna har varit stängda under våren med undantag för några veckor före sommarledigheten och för en del elever. Gymnasier och universitet har varit stängda i princip sedan covid-19-epidemin startade i mars. Det är många frågetecken som reses nu denna helg. De flesta fransmän undrar vad som egentligen kommer att ske. Kommer livet att återgå till det normala? Nej eller nja är de vanliga svaren. Få vågar svara jakande på frågan.

President Macron har nu återtagit sitt arbete med full kraft efter en lugnare arbetsperiod under augusti. Häromdagen besökte han ett läkemedelsföretag och iförd mask som alla fransmän ska göra höll han också ett kortare tal. Han talade också med masken på. Det var faktiskt ett steg i riktning mot än mer försiktighet och en fingervisning om att förhållandena i Frankrike på hälsoområdet pekar i fel riktning. Faktum är att han och regeringen är livrädda för en så stor spridning av viruset att det blir nödvändigt med en ny allmän karantän. Han har nu antytt det och det har även premiärminister Jean Castex gjort. Inga beslut är än så länge fattade i den frågan. Om Macron beslutar om en andra total nedsläckning av Frankrike,  skulle det på allvar hota den franska ekonomin. Men faktum är att antalet nysmittade i landet nu närmar sig siffrorna från mars och april. Allt sker snabbt och då ska vi hålla i minnet att arbetsplatserna öppnas på allvar på måndag och att skolorna öppnar på tisdag. Vad händer då och en eller ett par veckor in i september. Det är redan en oroande situation. Hur blir det sedan? Vad vi vet kommer Macron i det längsta att undvika en ny karantän. Möjligen sker det i vissa utvalda kommuner och möjligen regioner där smittspridningen är särskilt allvarlig.

Det är munskyddet som ska stoppa utbredningen av viruset. Är det verkligen ett så effektivt universalmedel? Många fransmän slarvar med munskyddet och nu börjar till och med en del att demonstrera mot det. I liten skala än så länge men signalen om att en del fransmän börjar tröttna på restriktionerna syns ändå.

Det finns annat som oroar och som gör att många fransmän flyttar fokus från munskydden. Hittills har regeringen ändå genom att ersätta anställda i så kallad partiell arbetslöshet med över 80 procent av lönen. Men pengarna som nu satsas i höst och som kommer att presenteras i detalj i nästa vecka lär behövas för mer långsiktiga satsningar på att stärka företagsamheten. President Macron sa det i sitt tal igår. Han riktar blicken mot framtiden. Han talar om ett starkt Frankrike 2030. Han vill inte fastna i att släcka bränder som pågår nu, ösa pengar till människor som behöver bidrag nu för att klara sin försörjning. Han vill inte släcka ner landet, skicka hem folk från skolor och arbetsplatser en andra gång för att se ekonomin krisa än mer. Vad händer i så fall? Människors tålamod lär brista och hans framtidsplaner mot 2030 lär ingen ta på allvar i det läget.

Fransmännen oroar sig också för den ökade brottsligheten. Särskilt tunga våldsbrott har ökat under senare år. En viss brottslighet kopplad till pandemin kan också skönjas. Frågor om brottsbekämpning med krav på hårdare tag lär hamna högt på dagordningen under hösten och vintern. Det är särskilt högern och extremhögern som kräver större satsningar med mer resurser för att ge ökad trygghet i samhället. Allt fler fransmän känner allt större oro över brottsutvecklingen.

Fransmännen oroar sig alltså för den sanitära krisen kring covid-19. De oroar sig för jobben, för sin egen ekonomi och för landets ekonomi. Och de oroar sig för en ökad brottslighet. Macron ska svara på all denna oro. Han ska också fortsätta att driva igenom sitt reformprogram. Närmast på tur står att genomföra den pensionsreform som fick läggas  på is när coronan stoppade allt lagstiftningsarbete i mars. Han måste visa att han under sin mandatperiod förmår driva igenom sitt reformprogram. En svår uppgift i ett så komplicerat läge som landet nu befinner sig i.

Augusti är fortfarande den viktigaste semestermånaden i Frankrike. Den gamla industrisemestern lever som så mycket annat kvar längre i detta land än i länder som Sverige. Och semesterfirarna har en tendens att stanna kvar i sina sommarhus, hos sina släktingar eller i husvagnar på campingplatserna så länge som möjligt. Söndagen före den första arbetsdagen efter sommaren blir därför en plåga på motorvägarna mot de stora städerna, i synnerhet mot Paris. Köerna är långa men människorna är ändå tålmodiga. Hellre timmar i bilköer på söndag eftermiddag och kväll än en okomplicerad bilresa hem någon dag tidigare. Det gäller att utnyttja varje minut av semestern.

Denna sommar lär dock resorna bli lite kortare. En del har förmodligen stannat kvar i stan under sommaren och i Paris har många parisare njutit av att ha stan för sig själva – utan turister. Vissa har dessutom inte råd att resa, särskilt inte ett år när ekonomin i landet går på knäna och arbetslösheten stiger över tio procent. Det är ett märkligt år. Fransmännen satt i karantän från mars till början av sommaren. Spralliga av all instängdhet har många nu försökt leva som vanligt igen trots kvardröjande regler om försiktighet och den nya ordningen med munskydd hos alla vuxna och barn över 10 år. Det visade sig få konsekvenser. Den sociala distanseringen har inte fungerat överallt, särskilt inte bland yngre vuxna. Smittspridningen har tagit fart igen. Oroande siffror om fler fall av viruset har noterats. Situationen påminner om perioden i slutet av maj. Igår noterades tre tusen nya fall under tjugofyra timmar. Delar av Sydfrankrike är särskilt drabbade, inte minst Frankrikes andra stad Marseille.

Det är inte förvånande att myndigheterna oroar sig för vad som ska hända de närmaste veckorna. Fabrikerna fylls plötsligt med folk liksom företag runt om i landet. Det sker nu på måndag och dagen efter börjar skolåret igen. Tanken är att alla barn nu ska återvända till sina skolor. Strikta regler gäller för barn som för vuxna, i skolor och på arbetsplatser. Munskydd gäller för alla utom för de minsta barnen. Viss hemundervisning kommer att ske men ingen vet i vilken utsträckning. Allt beror på hur läget utvecklas. Självfallet är risken överhängande att denna stora förändring från relativt tomma storstäder till full aktivitet och mycket inomhusverksamhet leder till en ökad smittspridning.

Det är svårt att överblicka vad som kommer att hända den närmaste tiden. Nedstängning igen? Knappast troligt av flera skäl. Ekonomin tål det inte och barnen och föräldrarna skulle inte klara av att ånyo sitta inlåsta tillsammans och försöka arbeta från hemmet, med skola och uppgifter i arbetet. Men viruset bryr sig inte om ekonomi eller annat. Och vad händer om länder börjar stänga sina gränser och kräva karantän för den som passerar landsgränser? Osäkerheten är stor. Sannolikt vet vi i mitten av september hur läget ser ut för hösten. Går Frankrike mot en andra våg eller blir det mer begränsade utbrott av virussmitta?

President Macron och hans regering står inför en rad svåra uppgifter under de kommande månaderna. Den 3 september kommer en plan för ekonomin. Regeringen kommer att satsa hundra miljarder euro på att lyfta landet ur en förmodad allvarlig kris. BNP beräknas minska över 2020 med mellan 9 och 11 procent.

Det verkar svårt att göra säkra framtidskalkyler för den franska ekonomin. Det beror förstås i hög grad på hur stark denna ökning av virussmittan blir under hösten. Många bedömare menar att vi kommer att få se ett stort antal uppsägningar redan nu i september. Flera branscher går på knäna som turistnäringen och hela transportsektorn som lidit efter en svag sommar. Följderna av nedstängningen i våras kommer möjligen att visa sig än tydligare i höst.

Den sociala oron är en annan faktor som vi aldrig får glömma bort. Hur reagerar de fackliga organisationerna inför förväntade neddragningar av personal? Hittills har staten täckt upp ekonomiskt för de anställda som tvingats stanna hemma men hur länge har staten råd att hålla krisande företag under armarna? En ny och lång viruspandemi kommer att påverka människor både ekonomiskt och psykiskt. Tålamodet prövas verkligen, inte minst på parisarna som levt med ett antal kriser sedan terrorattentaten 2015. Vem demonstrerar i höst och vilka konsekvenser får det?