Lindbom på franska

Västvärlden känner i dag ett antal populistiska politiska ledare med större eller mindre framgång i olika val. Donald Trump får väl sägas vara den största i den traditionellt demokratiska världen. En annan är Marine Le Pen, ledaren för Nationell Samling i Frankrike. Än så länge har hon inte vunnit ett presidentval och frågan är om hon någonsin kommer att lyckas. med det. Många tror att hon återigen 2022 ställs mot Emmanuel Macron och de flest anser att utgången blir densamma som 2017. Jérôme Fourquet, opinionschef på undersökningsföretaget IFOP, har jämfört de båda och ger sin syn i en intervju i Le Monde. Det förefaller som om han delar andras bedömning att hon aldrig når de framgångar som Trump exempelvis har skördat, även i det senaste valet trots en liten förlust mot Joe Biden.

Jérôme Fourquet visar med sina siffror hur det ligger till i en jämförelse mellan dessa två politiska ledare. Det är otvivelaktigt, konstaterar han, att Marine Le Pen har stärkt sin position alldeles tydligt jämfört med sin pappa. Jean-Marie Le Pen som fick 18 procent av rösterna i andra valomgången i presidentvalet 2002 mot segraren Jacques Chirac. Dottern fick 34 procent mot Macron i motsvarande andra valomgång 2017. Det krävs en ytterligare lika stor ökning igen för att hon ska nå hälften + en röst och nå presidentposten. Det bedömer Fourquet vara närmast uteslutet.

Det finns visserligen likheter mellan Trump och Le Pen i frågan om väljarstödets fördelning på olika sociologiska undergrupper. Storstäderna är svaga områden för bägge liksom studentstäder. Ju mer glesbygd, desto bättre siffror. Trump däremot skiljer sig genom att ha betydligt starkare stöd bland äldre väljare och svagast bland ungdomar. Så ser det inte ut hos Le Pen.

Hindret för Marine Le Pen ligger i att hon inte kan erövra den klassiska högerns väljare. Hennes röster fördelas på flera olika väljarkategorier men återfinns främst bland arbetare. Hon erövrade 40 procent av arbetarväljarna i valet 2017 men bara 10 procent av de högutbildade. I den senare gruppen finns en traditionell höger som Trump kunnat räkna in. I Frankrike röstar de fortfarande på den traditionella högern och lär antagligen fortsätta med det, tycks Fourquet tro. Det underlättar för Trump att USA har ett tvåpartisystem. Han kan alltså locka såväl högerradikala arbetare och konservativ medel- och överklass i stor utsträckning. Han har stöd bland både rika och fattiga. Le Pen är avgjort starkast bland de väljare som har låga inkomster.

De religiösa röstar inte heller på Le Pen. Nationell samling är antimuslimskt men samtidigt sekulärt. Kristna väljare, cirka tio procent av befolkningen, misstror i stor utsträckning henne och hennes parti. I första valomgången i presidentvalet 2017 röstade  46 procent av katolikerna på Republikanernas kandidat Francois Fillon medan Le Pen bara fick 10 procent av deras röster. Då ska vi minnas att Fillon avslöjats med att ha använt skattemedel för att bekosta en statlig tjänst till sin hustru, en tjänst som var enbart fiktiv.

Dessutom är inte religion en valvinnare i Frankrike. I ett land som så hårt håller på åtskillnaden mellan stat och kyrka finns det lite utrymme för att driva en flirt med kristna väljare i en valrörelse. Marine Le Pen var aldrig lika tydlig i sitt negativa ställningstagande till reformen och därmed inte heller lika trovärdig som politikerna från Republikanerna i den frågan.

Jérôme Fourquet drar slutsatsen att Marine Le Pen behöver både väljarna som gick i gula västarnas och manif pour tous (mot samkönade äktenskap) demonstrationståg. Hon har stödet från de gula västarna men inte från medelklassens demonstranter mot samkönade äktenskap.

I rubriken har jag listat tre begrepp. Det är sannolikt inte historiens mest attraktiva anslag till en text. Tre abstrakta substantiv, inget verb. Jag vill försvara mig med att fransmän ofta talar i termer av begrepp. Filosofi är för övrigt deras religion. Glöm inte att alla gymnasister under sista läsåret före studenten har filosofi som ett av de mest centrala ämnena på schemat. Nu handlar denna text om ett ämne som fyller medieutrymmet i många tidningar och radio- och tv-kanaler.

President Macron förbereder en lag om separatism. Det är ett begrepp som han tagit fram från upplysningstiden, dammat av och anpassat till dagens läge för den franska republiken. Den ersätter kommunitarismen som varit det stora spöket för fransmännen.

Låt oss se på begreppen. Universalismen är ett fundament i den franska samhällsuppfattningen och en grundpelare i den franska republiken. Alla medborgare ges naturligen vissa rättigheter och formar en nation, inte på grundval av en viss klass, etnisk tillhörighet eller religion. Fransman är den som är född på fransk jord, inte för att han eller hon härstammar från gallerna eller är katolik eller liknande. Fransmännen är övertygade om att deras republik företräder en syn som alla länder kan – eller borde – omfatta och det är universalismen. Det innebär också att om universalismen skulle överges brister samhället.

Motsatsen är kommunitarismen. Med det menas att ett samhälle består av olika minoriteter som lever sina liv parallellt. Det saknas en gemensam ordning som alla underkastar sig. USA är det dåliga exemplet för rättänkande fransmän. Amerikanarna tillåter att människor talar om sig själva i termer av grupper och inte enbart som individer i nationen. De talar om sig själva som till exempel hispanics eller asian americans . Fransmän är för det första fransk individ i Frankrike. Därefter kan de också vara katoliker, ha rötter i Algeriet eller ha någon annan grupptillhörighet. När några i dessa grupper söker skapa egna samhällen inom nationen reser sig alla andra brådstörtat upp, sjunger marseljäsen och talar om Frankrike som odelbart (indivisible).

President Macron inser att Frankrike alltmer börjar likna andra länder med kommunitära tendenser. Det handlar mest om religion när det kommer till denna viktiga fråga i fransk samhällssyn. När den tredje republiken skapades för 150 år sedan och när katolska kyrkan och staten skildes åt 1905 var det enklare. Det gällde att hindra katolikerna från att dominera värderingarna i den franska nationen. I dag har muslimerna med en icke-europeisk kultur givit frågan en ny och mer komplex dimension. Länder har överhuvudtaget blivit mer mångkulturella. Macron vill då ersätta kommunitarism med separatism. De grupper som medvetet söker lämna de universalistiska idealen måste motarbetas och särskilt de som tar till våld för att erövra Frankrike med en kommunitär religion och samhällssyn. Det senare gäller i första hand islamisterna men kan också tolkas att gälla muslimer i allmänhet och vilken grupp som helst som vill leva med andra lagar och andra  livsformer som kan vara stötande för den franska traditionen.

Macron introducerar alltså ett nytt begrepp, separatism, men gör det i medvetande om att många fransmän, inte minst bland de högerextrema, säkert föredrar ordet kommunitarism. Det senare begreppet kan användas flitigare eftersom det slår hårt mot alla former av kulturell avvikelse. Macron respekterar med sitt begrepp separatism att människor i Frankrike i dag får leva annorlunda så länge de inte hotar den grundläggande ordningen i samhället.

Fransmännen är mycket strikta och konsekventa i sina resonemang kring de grundläggande elementen i republikens anda. Det gör att konflikter alltid uppstår. Nu befinner sig landet  mitt i en sådan motsättning. Hur islamister ska behandlas råder det inte lika stor oenighet. Men hur tolkas det moderna mångkulturella samhället i den franska universalistiska kontexten? Det är en svår, kanske olöst fråga att besvara.

Så har det hänt igen. Ett tredje attentat på kort tid. Först attacken mot satirtidningen Charlie Hebdos gamla lokaler. Därefter mordet på historieläraren som visat Muhammedteckningarna i en skolklass. Och nu attentatet inne i en katolsk kyrka i Nice där tre personer dog. Går det att se samband? Jo, det rör sig om fler än en motsättning mellan islamister och Frankrike.

Först ett konstaterande: Emmanuel Macron har obestridligen rätt när han konstaterar att islam är en religion i kris. Det är i ock för sig också andra religioner, inte minst den kristna. Men tack och lov saknar kristendomen en militant och våldsbenägen minoritet lik islamismen. Problemet är att muslimerna i flera stora och folkrika länder kopplats till politiskt extrema regimer. Alltför många utövare och inte minst ledare ägnar sig åt politiskt maktspel och allt färre åt andlighet. Det råder en uppenbar skillnad mellan medeltidens islam med stora tänkare inom den arabiska mystiken och dagens muslimska ledare. När islamisterna begår sina våldshandlingar är det många muslimer som blir förtvivlade men var finna det aktiva motståndet som kan bryta ner all extremism och återföra islam till en andligt fördjupad religion? Vi ser alltför lite av en sådan positiv reaktion.

Islamismen blir den mest synliga företrädaren för islam i Frankrike. Den har flera mål och vi kan se det nu när vi har fem års perspektiv på terrordåden. Hädelsen av Muhammed blir för alla troende muslimer en attack mot deras kultur och religion. Det är ett faktum och har inget med våldet att göra. Islamisterna som har en militant agenda driver motståndet till sin spets och utför grymma handlingar i sin reaktion på den västerländska yttrandefriheten. Därför har tre terrorattacker handlat om satirteckningarna av profeten Muhammed; terrordåden mot Charlie Hebdo i januari 2015, attacken i september i år mot tidningens gamla lokaler och mordet på historieläraren.

Nästa konflikt är den mellan islamister och den franska sekulära kulturen i allmänhet med frihet för kvinnor, homosexuella och så vidare. Dit kan vi sannolikt räkna de tre terrordåden i november 2015, bland annat mot nattklubben Bataclan men också mot Stade de France under pågående landskamp mellan Frankrike och Tyskland och med President Hollande på läktaren. Terrordådet på Promenade des Anglais i Nice på nationaldagens kväll 2016 var också ett uppenbart angrepp på den franska republiken med dess värderingar. Nationaldagen den 14 juli påminner fransmännen om stormningen av fängelset vid Place de la Bastille den 14 juli 1789, början av den stora franska revolutionen med visionerna om frihet, jämlikhet och broderskap.

Islamismen har ännu en svuren fiende. Det är den katolska kyrkan. För några år sedan mördades prästen Hamel i den lilla staden Sainte-Etienne-du-Rouvray i Normandie. Père Hamel var en mycket omtyckt präst i sin församling och starkt engagerad i sociala frågor. Häromdagen mördades tre personer i en kyrka i Nice, kyrkvaktmästaren och två kvinnor som råkade befinna sig på fel ställe vid fel tidpunkt. Katolska kyrkan är en annan del av den franska kulturen. Ett samfund som stridit för sin övertygelse och särskilt under medeltiden i stark konflikt med islam, inte minst i Spanien. Katolikerna blir sannolikt i islamisternas ögon en rörelse som politiskt solidariserar sig med västerlandet och den förhatliga kolonialismen.

Ju mer islamisterna driver sina terrordåd desto mer splittras förstås ett land som Frankrike i olika oförsonliga kulturer. De extrema islamisterna är inte så många men radikal islamism i allmänhet växer. Allt fler samhällen i Frankrike tenderar att skapa sina egna kulturer och egna lagar parallellt med den franska republiken.

Terrorismen föder ökad oförsonlighet. Som så många gånger tidigare i historien måste det komma till stånd någon form av försoning mellan landets två skilda kulturer, den sekulära/katolska och den muslimska, när moderata krafter på båda sidor måste agera. Det är verkligen också ett ansvar som åvilar det franska majoritetssamhället och dess politiska företrädare. Hur det ska gå till är en närmast en omöjlig uppgift att besvara men det måste så småningom ske. Just nu, i dessa dagar, kan inte den franska republiken väja utan måste vara tydlig med sina värderingar. Det kommer dock en morgondag. Det gäller att ta vara på den innan nästa våg av terrorhandlingar sköljer över landet och läget blir än mer dramatiskt.

President Macrons besked till franska folket i sitt tv-tal i onsdags var inte roligt. Omedelbart en ny nedstängning av ett land där viruset galopperar. Flera hundra dödsfall om dagen och sjukhus som inom ett par veckor är fyllda till bristningsgränsen av covid- 19-patienter. Det är den bistra verkligheten om inte coronaviruset stoppas vilket förstås är ambitionen med presidentens och regeringens nya regler.

Det är en nedstängning som skiljer sig på flera punkter från vårens. Denna gång förblir skolorna öppna. Endast universiteten har distansundervisning. Skolorna måste hålla igång till varje pris. Ekonomin kräver också undantag från total nedstängning. Stora industrier håller igång liksom andra företag där de som kan arbeta hemifrån ska göra det. Det är inte en rekommendation utan en order från regeringen.

Folk ska fortsättningsvis hålla sig hemma från klockan 21 till klockan 6 följande morgon. Under dagarna får de som arbetar och går i skolan förstås röra sig ute. De andra har rätt till en timmes rekreation men de får inte gå längre än en kilometer från bostaden. En rad butiker får hålla öppet. Kvartersrestauranger kan leverera hämtmat till dem som kommer förbi under sin rekreationstimme.

Det är ett snårig ordning och det erkänner alla. Trots det säger sig sju av tio fransmän vara nöjda med Macrons beslut. Rädslan är stor i befolkningen att smittan sprider sig i en omfattning som inte går att kontrollera. Det är säkert förklaringen till att så många i Frankrike ändå stöder beslutet.

Många bedömare hade nog ändå väntat sig större missnöje och omedelbart mer av  uppror  och våld på gatorna. Men visst förekommer det. Jag har redan sett tv-bilder som visar yngre människor spontant göra åverkan genom att kasta stolar och bord och andra lösa föremål mot fönsterrutor i städerna. De ropar samtidigt slagord. De kräver att alla ska få arbeta och att denna nya nedstängning är ett brott mot den individuella friheten. Sannolikt kommer den typen av uppror att öka i omfattning.

Det är inte alldeles lätt att förstå logiken bakom alla beslut som tagits för att denna andra gång stoppa virusspridningen. I våras var det enklare att förstå. Allt stängdes i princip. Men nu är regeringen angelägen att skydda ekonomin så mycket som möjligt.

En del är svårt för inte minst drabbade företagare att förstå: Av någon anledning tvingas många småbutiker stänga medan större kedjor får hålla öppet. Som någon sa: Du kan gå in i ett varuhus och handla en kappa men inte i den lilla klädbutiken som du vill stödja. Den är stängd. Även bokhandeln stänger vilket lett till mycket kritik. Det intellektuella Frankrike har redan börjat bråka med regeringen och kanske pressas den till att öppna bokhandeln igen. ”En president som säger sig älska böcker stänger bokhandeln. Det är inte klokt”, som någon sa.

Den här typen av regler kostar pengar för den som bryter mot dem. Den lägsta bötesbeloppet är 135 euro. Den som går ut måste ha en särskild blankett ifylld där polisen kan se om person har giltigt skäl att vara ute.

Dådet mot historieläraren Samuel Paty väcker debatt i Frankrike. Det är samtidigt en fråga för hela västvärlden. Den ställer två visioner om den enskilda nationens framtid mot varandra: försvaret för ett samhälle  byggt på en traditionellt sekulär upplysningsfilosofi gentemot visionen om ett samhälle som tolererar  kulturell mångfald; så kallad kommunitarism. Den som påstår att det är enkelt att lösa konflikten har antingen dålig förmåga till inlevelse  eller döljer en strikt ideologisk agenda.

I den här bloggen har jag vid ett antal tillfällen återkommit till det som är grunden i den franska kulturen; rötterna i upplysningstiden men också i sekularismen (laïcité). Den senare gör en stark uppdelning mellan stat och religion men formulerar också en principiell och mycket långtgående syn på yttrandefrihet. Sekularismen i fransk tappning är inte bara en idé om att religionen är en privatsak som ska hållas utanför den offentliga delen av samhället, till exempel skolorna. Det är minst lika mycket en idé om att människor ska skyddas av staten för att kunna utöva sin tro eller sin icke-tro. Men sekularismen formulerades i en tid när medborgarna var i huvudsak européer och katoliker. För hundra femtio år sedan förutsåg ingen den stora muslimska invandring som kom efter det att kolonierna i Nordafrika blivit självständiga

Frankrike brottas idag med en svår konflikt. Å ena sidan finns de medborgare och opinionsbildare som vill att landet ska förbli franskt i sin kultur, i sina lagar och som förväntar sig att invandrargrupper från andra delar av världen med annan religion (islam) anpassar sig till det nya landets värderingar. De återfinns i stort sett inom hela den franska politiska eliten och dominerar också i den liberala, dominerande gruppen av opinionsbildare. Å andra sidan de som öppnar för en form av mångfald där visserligen respekten för franska lagar ska vidmakthållas och separationen av stat och religion upprätthållas men där oron är stark för att ett alltför hårt försvar för en enda fransk kulturell identitet kan skada sammanhållningen mer än en påtvingad assimilering.

Skolans roll blir här avgörande. Dess uppgift är att lära alla franska barn principerna för yttrandefrihet och sekularism. Skolan får inte vika även om klassens  samtliga elever är muslimer. Det  är allmänt omvittnat att det råder stor misstro i många utanförskapsområden för det sekulära Frankrikes sätt att förhålla sig till lagar och kultur. De som försvarar mer av mångfald vill ha mer av dialog på skolorna kring värdefrågor men det förhållningssättet är inte tillräckligt principfast  för majoriteten av fransmännen som oroas över att landet i så fall tappar sin identitet. Skolan ska fostra barnen, inte öppna för samtal och egen reflektion i dessa frågor.

Min beskrivning är förstås en förenkling av motsättningarna. Alla schatteringar däremellan finns. Dessutom finns islamismen. Det är i alla händelser naivt att tro att dess ledare är overksamma. De  för en ständig kamp för att stärka sitt inflytande över muslimer i förortssamhällen runt om i Frankrike. De har sin agenda; ta över vissa förorter, skapa ett parallellsamhälle och hota den franska ordningen.

Debatten i media handlar i hög grad om hur denna grupp ska hindras från att växa.  Vilken strategi bör Frankrike och dess politiska ledning inta för att inte landet på sikt delas i två delar med två helt skilda kulturer och lagar? Här råder också en konflikt. En lösning är att bekämpa islamismen med nya och hårdare  antiterroristlagar och effektivare polisinsatser. En annan lösning, som hörs mindre men som finns, är att förorda en öppnare integration av muslimer i samhället och en antirasistisk politik.

Det som sker i Frankrike sker också i Sverige, möjligen med en viss eftersläpning i tid. Reaktionerna i Sverige på  terrordådet i Conflans-Sainte-Honorine visar på en liknande motsättning rent politiskt, om än svagare i tonläget – än så länge. Nationalism eller mångkultur står mot varandra. När terrorismen eller gängkriminaliteten blir försvårande faktorer i denna grundkonflikt blir det än mer komplicerat. Pragmatism och konsensus är begrepp som inte längre verkar lika relevanta och istället ökar motsättningarna mellan olika politiska partier och rörelser.