Lindbom på franska

Emmanuel Macron är känd för att vårda det franska kulturarvet. Han kan citera de berömda passagerna hos de stora skönlitterära författarna. Han kan också sin filosofi. En vän till mig, som arbetar i den kända bokhandeln L´Écume des pages intill Café de Flore i de högintellektuella och borgerliga kvarteren i Paris sjätte arrondissemang, har berättat hur Macron innan han blev president ofta kom för att handla böcker. Det var bara de mest höglitterära verken som han bar fram till kassan. Det var inte en biografi om René Descartes. Det var Descartes egna verk som han köpte. Och så vidare.

Ändå drev han i sin valrörelse hårt frågan om att digitalisera Frankrike som helt uppenbart ligger efter jämförbara länder, norr och västerut, inte söderut i Europa. Men Frankrike är som bekant mentalt delat; hjärtat söker sig söderut och hjärnan norrut. Det kvalitativa lockar än men det kvantitativa tar över mer och mer. När franska medier gör jämförelser  mellan sitt eget land och andra som klarat sig bättre, en vanlig masochistisk sysselsättning, nämns alltid Tyskland och Storbritannien och ofta även Sverige, aldrig Italien eller Grekland.

Yttre händelser förändrar ofta värderingar och beteenden. Nu drabbas Frankrike av en pandemi som tvingar fram en strukturell omorganisation av många områden i det franska vardagslivet. Arbetsmarknaden är ett sådant område. Den mer välbeställda medelklassen, den nya urbana franska familjen, går i täten. Dessa familjer bildar också  i hög grad Macrons väljarkår. Kraven att arbeta hemifrån kräver bättre nätuppkoppling och pressar fram en snabb utveckling av internet i ett land där stora delar av befolkningen inte äger en dator och där pensionärerna tills för något år sedan till hälften saknade mobiltelefon.

Den nya urbana och välbeställda medelklassen vill också flytta ut från de största städerna där de flesta bor. Paris har blivit för otympligt för barnfamiljerna. När jobben kan göras hemifrån spelar det mindre roll var arbetsplatsen ligger. Låt den ligga kvar i Parisregionen bara jag och min familj kan flytta till Reims, Poitiers eller till någon fin liten stad vid den normandiska kusten.

Affärerna är stängda under pandemin. Allt fler vill handla på nätet och det tvingar alltfler att skaffa datorer. Utom alla de som inte har råd, inte tror sig kunna hantera datorer eller – är misstrogna.

Misstron spelar roll. Det finns ingen misstro mot fransk teknologisk utveckling som ger bättre hus, magnifikare broar och gör livet bekvämare – för dem som bor i landet. Men misstron riktas mot sådana steg i utvecklingen som kan kallas globala och som minskar fransmännens möjligheter att kontrollera omvärlden. Den universalistiska filosofi som präglat Frankrike hotas genom dessa globala kommunikationsmedel. Regeringen gör vad den kan. Hindrar Amazon att slå ut bokhandeln. Försöker beskatta Apple, Facebook, Google med flera för att skydda de franska intressena. Folket delar misstron och gör det i än högre grad.  Macron vill ända digitalisera landet men även i den frågan har han mest bara sin egen väljarkår med sig. Tills möjligen nu, mitt i pandemins virvelvind, när människor ser att det behövs nya verktyg för att bekämpa arbetslöshet och ensamhet.

Kanske ser vi här också den spänning mellan olika sociala grupper i det franska samhället. Den urbana medelklassen drar ifrån och krokar arm med den globala postmoderna världen. Återvänder till la Province (Frankrikes uttryck för hela landet utom Paris) men med andra verktyg än de besitter som aldrig flyttat in till storstan. Misstron finns hos dem som inte tror på den senaste kommunikationstekniken eller känner en frustration inför att lära sig nytt och byta värderingar.

Det finns en tredje grupp också; människorna i utanförskapsområdena i storstädernas förorter. Det är en öppen fråga vart den yngre generationen, i huvudsak sprungna ur invandrarfamiljer, kommer att söka sig, Det verkar mindre troligt att de ansluter sig till det konservativ, nationella Frankrike som dessutom misstror nya kulturer inom landets egna gränser.

Det kommer förstås att skrivas mycket om pandemins effekter på utvecklingen i världens olika länder. Frankrike är ett land som påverkats stort av det senaste årets nedstängningar. En grupp som redan kan utropas som segrare är internetföretagen. Amazon, Google, Facebook och de andra jublar även i Frankrike.

Han heter Olivier Duhamel. Han är en man som fyllt sjuttio år men fortfarande är aktiv i yrkeslivet. Tills för några dagar sedan. En man som varit Europaparlamentariker, innehaft höga statliga poster och spelade en opinionsbildande roll i media. Hans far var för övrigt minister under några år i början av 1970-talet. Som sagt: det slutade tvärt häromdagen när tidningarna L´Obs och Le Monde släppte nyheten. Under ett par år i slutet av 1980-talet utsatte han sin styvson på 13-14 år för upprepade våldtäkter av incestuös natur. Pojkens tvillingsyster, Camille Kouchner publicerar i dagarna boken La familia grande som skildrar dessa övergrepp.

Tvillingarnas mamma var romanförfattaren Evelyne Pisier i äktenskapet med Bernard Kouchner, grundare av Läkare utan gränser och bland annat utrikesminister i Nicolas Sarkozys regering och gift med en av Frankrikes mest uppburna tv-journalist, Christine Ockrent. Duhamel ingick först äktenskap med Leila Murat, en kvinna i nedstigande led från en fransk 1800-talsprins. Leilas kusin var för övrigt några år i sin ungdom  gift med  en framträdande minister under femte republiken, Albin Chalandon. Den senare blev därefter sambo med Catherine Nay, en välkänd journalist som bland annat skrivit en stor biografi om Nicolas Sarkozy. Duhamels andra äktenskap ingicks alltså med Evelyne Pisier. Pisiers båda föräldrar tog sina liv i slutet av 1980-talet under den period när hennes makes övergrepp pågick och hon själv sjönk ner i svår alkoholism.

Olivier Duhamel har varit en uppburen man i den parisiska intellektuella societeten, ett sammanhang som du inte erövrar utan snarare föds in i. Som ett träd med olika grenar men med samma stam. Olika världar knyts samman; media, politik, kultur och litteratur. Många politiker är också advokater. Duhamel vigdes till den tjänsten sent i livet, 2010.

Olivier Duhamels övergrepp lär enligt uppgifter som nu framkommer ha varit kända i ett antal år inom släkten och i de kretsar som fanns runt honom. Diskretionen var ändå viktigare. Låt de smärtsamma hemligheterna skyddas bakom de tunga gardinerna i de stora innerstadsvåningarna i Paris. Nu har emellertid en åklagare startat en undersökning av fallet. Duhamel har lämnat alla sina uppdrag och dragit sig bort från offentligheten.

Finns det anledning att beröra detta? Är det inte bara en fråga för familjen och de närmaste? Sannolikt hade aldrig frågan tvingats upp på bordet och givit den utsatta pojken någon form av upprättelse om inte hans syster givit offentlighet år övergreppen med sin bok, även om vi måste vara medvetna om att ingen dom ännu fallit. Det är en aspekt på saken.

Den andra aspekten är hur affären ger en bild av den franska överheten som leder till eftertanke. Som sagt, denna överhet sluter sig i familjer, släkter och grupperingar som också interagerar med andra liknande konstellationer. Femte republiken har som en av sina grundprinciper att alla har samma chans. Skolan är likvärdig oavsett var du bor i landet. I huvudsak ska du inte behöva betala för din utbildning, inte ens för de bästa elitskolorna. Emmanuel Macron är en av dem som ivrigast pläderar för att den femte republiken ska vara jämlik i starten. Men hur är detta möjligt när Paris mäktigaste klaner ständigt väver sina nät som spindlarna? Hur ska pojken eller flickan från en annan stad i Frankrike nå till topposter inom politik eller media. Spindelnätets trådar är bara givna vissa. Och allra minst: hur ska invandrarna från kolonierna och andra länder som bor i de utsatta förorterna ta sig fram till de tunga positionerna i yrkeslivet?

Frankrike är inte unikt. Nepotism finns i alla samhällen. Men Frankrike är ett land som odlar exklusiviteten, det raffinerade, det exkluderande som jag föreställer mig att få andra länder når upp till. Språket är centralt. En minsta osäkerhet på konjunktiven avslöjar dig och för dig ut i periferin. En dialekt är illa. Osäkerhet kring seder och bruk. Kanske något som inte stämmer i klädseln. Det är mycket mer än kompetens som måste stämma för att få ta plats i ”Paris gentila salar”.

Paris är en rolig stad om du accepterar din position utifrån den miljö där du är sprungen. Välkommen att göra ett kort besök på ett trappsteg eller två ovanför din av naturen givna placering. Men sedan får du stiga ner till din lägre position igen. Republiken må ha stolta paroller om jämlikhet men verkligheten är grymmare.

Olivier Duhamel skyddades av sin kast i över trettio år. Nu har styvdottern som naturligtvis har samma sociala säkerhet som de andra i överklassen avslöjat styvpappan. Mot sådant kan ingen värja sig och det är tragiskt för Olivier Duhamel. Han måste ändå ta sitt ansvar. Hans övergrepp mot styvsonen har säkert åsamkat den senare betydande psykologisk smärta. Men fallet är brutalt. Han delar det med en del andra i den franska överklassen. Det finns anledning att också reflektera över varför det är på det viset.

Nu stiger irritationen högst märkbart i olika kretsar i Frankrike. Det gäller frågan om vaccineringen av franska folket. Det går långsamt. Frankrike är på efterkälken gentemot andra stora europeiska länder och risken är överhängande att det blir svårt att ta igen försprånget. En politisk kris kan mycket väl bli följden av vaccinkrisen.

Häromdagen ska 516 fransmän ha vaccinerats, enligt uppgifter i France Télévision. Det jämförs med 114  349 i Italien, 238 809 i Tyskland och 944 539 i Storbritannien. Det är inte konstigt att oppositionen rasar, att allmänheten tappar förtroendet för nationens politiska ledning. Även Emmanuel Macron lär enligt tidningen Journal de dimache ha fått ett vredesutbrott i ett möte med regeringen och anklagat den för tröghet. Detta kan ha varit mer av en PR-handling för att visa att presidenten inte heller är nöjd. I den franska hierarkin står presidenten över regeringen, tillsätter och avsätter ministrar som han vill och visar på det sättet att det är han som uttrycker folkets vilja. Det kan också vara så att Macron på allvar ser hur pandemin kan bli ett allvarligt hinder för honom i en kommande valrörelse när presidenten för perioden 2022-27 ska väljas.

Det är förstås inte så självklart att döma ut regeringens coronastrategi på en dålig första vecka av vaccinering. Regeringens talesperson Gabriel Attal har det svettigt just nu när han ska förklara trögheten i processen men han har förstås en poäng i att regeringens strategi inte ska dömas efter sju dagar när målet är sommaren 2021. Då ska nämligen enligt planen 14 miljoner fransmän vara vaccinerade. Dock, det är värt att notera, säger samma plan att en miljon ska vara vaccinerad före januari månads utgång. Är det verkligen möjligt? Det finns de som inte tror att Frankrike har ens tillräckligt med vaccin för att kunna uppnå det målet och dessutom inte den organisation som behövs. Det riktas i dessa dagar stark kritik mot brister i organisationen. Inte minst riktas kritik mot staten. Många anser att den politiska ledningen redan misslyckats med efterlevnaden av att bära munskydd och hur testningen gått till. Nu ser vi början på ett tredje misslyckande, kraxar olyckskorparna; vaccineringen.

Oppositionen rasar men också delar av den medicinska expertisen och andra som följer utvecklingen på lagom avstånd som journalister och opinionsbildare av olika slag.

Det finns en förklaring till en medveten långsamhet från regeringens sida. Undersökningar visar att över hälften av franska folket ställer sig avvisande till att låta sig vaccineras. Detta har bland annat att göra med en tidigare vaccinationsskandal. Regeringen har bedömt det som klokt att först och i relativa långsam takt vaccinera de riktigt svaga i hög ålder som sannolikt har ett eget personligt motiv att skaffa sig ett skydd mot viruset. Genom denna process ges propagandan för vaccinering en chans att få fäste hos fler fransmän, också  i lägre åldrar. Men hur klok och rimlig denna strategi är kan nog diskuteras. Det är sannolikt inte så lätt att vända en opinion som är så negativ till vaccinering på en eller ett par månader.

Fransk politik handlar i dag om detta – om Macrons och hans regerings kamp mot klockan för att hindra en vidare smittspridning. En känd medicinsk forskare konstaterade i fransk tv att risken finns att regeringen missat att vaccinera tillräckligt många innan nya mutationer av covid -19 får fäste i landet. Hotet anses reellt att den brittiska varianten snart är över Frankrike och i full skala.

Det har varit ett märkligt år 2020. Detta konstaterande gör väl alla. Inget originellt alltså att påstå det. Frankrike tillhör de europeiska länder som varit mest drabbat. Två vågor av corona och en ekonomi som sviktar.

En kris av den omfattningen som pandemin inneburit har skapat en annan form av politisk debatt. Fokus har riktats i än högre grad mot den sittande majoriteten och främst mot presidenten. Borde inte det ha vitaliserat debatten? Borde inte oppositionen varit än mer motiverad att kritisera den politiska ledningens beslut? Härvidlag påminner Frankrike om Sverige. Det har aldrig talats om borgfred men tonläget har ändå varit förhållandevis nedskruvat om man jämför med andra kriser i landet under de senaste åren. Debatten om arbetsrätten var intensiv och sårig, först under Francois Hollandes sista år vid makten och sedan under Emmanuel Macrons första år som president. Det rådde också stora motsättningar mellan regering och opposition kring gula västarna och våldsamheterna på gator och torg under året före covid-19-utbrottet. Pandemin var förstås inte regeringens fel men den kunde ju ha anklagats för bristande ledningsförmåga. Visst har det funnits kritik men inte i den omfattning som hade kunnat förväntas. Sannolikt insåg oppositionen att de flesta medborgare inordnade sig under de regler som president och regering utfärdade. ”Oj, vad disciplinerade vi har varit under pandemin”, har jag hört många säga under de här månaderna och inte utan stolthet i rösten.

De politiska partierna har haft svårt att driva andra frågor. Det råder en form av stiltje i debatten. Ett förlorat år när det gäller både reflektion och reformförslag. Ett kommunalval har genomförts under 2020 med en första valomgång som planerat i mars och en uppskjuten andra valomgång i juni. Det gav vissa signaler om delvis nya preferenser i valmanskåren. De gröna gjorde framsteg och knep borgmästarplatserna i några större städer. Ändå innebär alltid valen som hålls mellan presidentvalen  en möjlighet för väljarna att protestera mot den politiska majoriteten i Paris. Och debatterna före själva valdagarna var bleka, särskilt av naturliga skäl den som föregick den andra omgången, mitt under krisen.

Pandemin skulle möjligen ha kunnat ge nya politikerämnen en chans att träda fram och visa tecken på statsmannaskap. Så har inte varit fallet. Edouard Philippe var premiärminister under den första vågen och han fick höga popularitetssiffror när han blev utbytt i somras. Men han kommer inte att kunna utmana Macron inför nästa presidentval och någon annan roll större än premiärministerns finns ju inte att sikta mot. Den nye premiärministern Jean Castex är mer av en tjänsteman än politiker i sin framtoning. Han har som uppdrag att kratta i manegen för sin president så att denne kan ägna sig åt valrörelsen för omval 2022.

Oppositionen har bekymmer. Vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon har redan deklarerat att han ställer upp för ännu ett presidentval men han lär ha lika små möjligheter att vinna denna gång som de två tidigare. Socialisterna kan sätta visst hopp till borgmästaren i Paris, Anne Hidalgo men hon har heller inte framträtt med någon särskild ljusglans under 2020. Republikanerna letar fortfarande efter en lika karismatisk ledare som Nicolas Sarkozy och det börjar bli ont om tid nu. Ingen har den lyskraft som behövs. Ingen har under 2020 stigit fram som en värdig motståndare till Emmanuel Macron.

Detsamma gäller Nationell samling. Marine Le Pen tycks fortfarande ha greppet om sitt parti men har inte lyckats bryta in i nya väljargrupper under detta år. Pandemin har inte hjälpt henne. Inte ens debatten om islamismen som Macron drog igång under hösten har givit henne några poäng. Hon skäller och hon slamrar men ingen bryr sig riktigt längre. Hennes systerdotter Marion Maréchal känns som en möjlig utmanare men denna kvinna är nog tillräckligt klok att vänta ett tag till. När moster Marine definitivt går på tomgång kan hon om några år stiga fram som extremhögerns ledare.

Ett magert politiskt 2020 i Frankrike kan jag konstatera. Det var nog ändå ett undantag. I detta politiserade land kommer debatten garanterat igång igen. När folk får ta av sig munskydden och börja kindpussas igen kommer också de politiska samtalen och grälen att ta fart. I nationalförsamlingen, i media och vid kaféernas bardiskar.