Lindbom på franska

Det verkar smått otroligt att Frankrike på väg in i valrörelsen för nästa års presidentval har två profilerade, högerextrema kandidater med goda opinionssiffror. Detta är ett land vars politiska landskap förändrats radikalt sedan ett antal år tillbaka.

Jag minns en intervju jag gjorde med Jean-Yves Camus för över tio år sedan. Camus är en känd politolog med högerextrema rörelser som sitt huvudområde. Jag minns mötet av två orsaker. Det första var att han flyttade vår mötesplats flera gånger innan vi slutligen sågs på ett kafé intill Hôtel de ville. Han var jagad av högerextrema krafter och även attackerad rent fysiskt. Därav hans försiktighet inför vårt möte. Det andra jag minns var hans konstaterande att Frankrikes befolkning förändrades från vänster till höger efter attentaten den 11 september 2001. Den händelsen blev början till en radikalisering av opinionen. Rädslan för islamismen, för terrorismen och en allmän misstro mot muslimer började då. Det var i alla fall Camus analys.

Redan 2002 fick Jean-Marie Le Pen fler röster än socialistkandidaten Lionel Jospin och gick till den andra och avgörande valomgången men utan någon som helst chans att vinna. Eric Zemmour började göra sig ett namn kring 2010 som publicist och opinionsbildare. Han var  i flera år medverkande som politisk kommentator i ett populärt lördagskvällsprogram i den statliga televisionen där underhållning och politik blandades; ett programformat som fortfarande fungerar väl i fransk tv. Zemmour fick där fria händer att utveckla sin misstro mot muslimer och oro för att den franska civilisationen, främst genom den ökade invandringen, var på  fallrepet.

Eric Zemmour skrev under de kommande åren några böcker på samma tema och dessa tegelstenar sålde i ofantligt stora upplagor. Någon av böckerna trycktes i över en halv miljon exemplar. Han toppade alla försäljningslistor. Han pekade på att Frankrike höll på att feminiseras. Homolobbyn tog för sig, muslimerna hotade den judiskt-kristna civilisationen med sin främmande syn på människovärdet och sin annorlunda samhällssyn.

I den medievärld som styrt Frankrike liksom andra europeiska länder var häpnaden över Zemmours framgångar stor. Det var närmast omöjligt att förstå hur en så stor del av en upplyst befolkning, formad av upplysningstidens 1700-tal, av de frihetliga tankarna kring sekularisering och en liberal syn på samlevnad skulle vända sig till en polemist med så annorlunda och så aggressivt tonfall. Men så har det blivit.

Eric Zemmour i dag är mer aggressiv än tidigare. Han utmanar Marine Le Pen från höger och med en mer intellektuell touche. Han är, det måste medges, bildad. Han kan sin franska historia, sin litteratur och filosofi. Han är ingen galning men i vissa avseenden farlig. Ja, hans bildning gör honom på sätt och vis än mer hotfull.

Fransmännen gillar intellektuella människor. Det är inte fel att hänvisa till historiska gestalter och händelser. Zemmour talar samtidigt till en frustrerad del av befolkningen som uppfattar att landet tappar sin identitet. Fransmän kan uppröras över att skolan inte ger tillräcklig bra undervisning i sitt lands historia och filosofiska tradition. En yngre kvinnlig debattör, Eugénie Bastié, har skrivit en bok om idéernas krig (La gueere des idées). Det är ett perspektiv som en svensk opinion sannolikt skulle gäspa åt. Fransmännen gäspar inte och en del drar långtgående konsekvenser av detta krig. Kriget leder åt intolerans mot invandrare och hat mer än kärlek och tolerans.

Eric Zemmour har i dag samma stöd som Marine Le Pen i opinionen. De har båda cirka 15 procent av väljarnas stöd. Det är en siffra som mycket väl snart kan ändras. Det vore helt fel att dra alltför långtgående slutsatser av en plötslig förändring i opinionen. Franska väljare är bra på att leta upp en obskyr kandidat för att skrämma de etablerade politikerna. ”Anpassar ni er inte kan vi välja en extremist till nästa president.”

Faktum kvarstår. Det är uppenbart att franska väljare är skeptiska till en global, marknadsvänlig och liberal syn på människa och samhälle. Det har alltid varit så. Konservatism och högerextremism har alltid varit starka undertoner i detta land. Ibland har vänstern varit stark som motkraft mot den mer försiktiga moderatkonservativa politiska linjen. Nu finns oppositionen till höger. Det är inte klasskamp som folk efterfrågar i dag utan fransk identitet och misstro mot invandrare från andra kulturer.

Eric Zemmour har ännu inte deklarerat att han kandiderar men alla tror att han kommer att göra det. Han tänker inte gå i Marine Le Pens ledband. Han utmanar henne. Det kommer att bli en hård konfrontation rätt snart mellan de båda. Hur kommer den striden att sluta? Det vet vi inte. Det verkar så otroligt att en man utan en partiapparat kan slå ut Nationell Samlings ledare. Men å andra sidan lyckades Emmanuel Macron göra just detta 2017 och bli president. Ännu är allt möjligt, även för denne bokskrivande, intellektuella och muslimhatande nykomling i den politiska hetluften.

Den kände publicisten och debattören på yttersta högerkanten, Eric Zemmour stiger alltmer upp som en av huvudkandidaterna inför det franska presidentvalet nästa vår. I den senaste undersökningen når han 13 procent och det är i stort sett en dubblering av andelen väljare på en månad. Samtidigt har Marine Le Pen tappat stöd. Hon ligger nu en bit under 20 procent efter att ha varit uppe på 28 procent för några månader sedan.

Spänningen i den begynnande valrörelsen, ett drygt halvår före valet, är laddad. I våras verkade allt så enkelt. Två kandidater stack ut; den sittande presidenten Emmanuel Macron och Nationell Samlings ledare Marine Le Pen. Det var upplagt för ett da capo av 2017 års slutomgång. Alla minns slutdebatten mellan de två i tv. Macron sopade formligen banan med sin motståndare. Marine Le Pen verkade dåligt påläst, gjorde verkligen skäl för epitetet populist. Macron vann varje rond i debatten och segrade också ganska enkelt i valet. Det har varit en uppenbar sanning sedan dess: Han har agerat strategiskt i fyra och ett halvt år för att få möta henne igen i 2022 års slutomgång av valet.

Nu verkar strategin ha slagit slint. Den senaste opinionsundersökningen visar på en helt annan situation. Macron förutspås få en fjärdedel av rösterna medan ett antal kandidater inte når högre än 15 procent. Där återfinns den fristående moderata högerpolitikern Xavier Bertrand. Där finns vänsterpartiets (La France Insoumise) ledare Jean-Luc Mélenchon och där återfinns Eric Zemmour. Alla räknar också med möjligheten att Republikanerna efter sitt val av presidentkandidat i början av december kommer att spela en viss roll. Kommer förre chefsförhandlaren om Brexit, Michel Barnier eller ledaren i Parisregionen Valérie Pécresse eller någon annan vinna det interna valet i Republikanska partiet lär den kandidaten också skaffa sig ett opinionsstöd mellan 10 och 15 procent. Strax under 10 procent ligger också Socialistpartiets kandidat Anne Hidalgo och de grönas kandidat Yannick Jadot.

I dag pekar allt mot att huvudkandidaten till Emmanuel Macron bara kan räkna med ett väljarstöd i första valomgången på kring 15 procent och det finns många om budet.  Marine Le Pen kan inte längre känna sig säker på att få den platsen.

Eric Zemmour och Marine Le Pen attraherar i hög grad samma väljare. Besvikelsen över Marine Le Pen har ökat hos hennes väljare under perioden efter presidentvalet 2017. Tvivlet på hennes kapacitet, inte minst intellektuellt, har ökat. Eric Zemmour med sin bildning lockar en hel del av hennes tidigare stödtrupper. Dessutom har uppenbarligen Zemmour goda utsikter att nagga en del av Republikanernas väljarkår på högerkanten. Efter Sarkozy har detta traditionella högerparti i Frankrike inte fått fram en karismatisk ledare. Zemmour har drag som lockar. Han har i minst ett decennium drivit en radikal argumentation mot islam, mot muslimsk invandring och för ett kristet präglat Frankrike. ”Rädda Frankrike från en civilisatorisk undergång!” är hans mantra och det lockar många av Republikanernas kärnväljare.

Zemmours väljarstöd kan alltså rimligen växa ytterligare. Själv avvaktar han fortfarande innan han deklarerar sin kandidatur. I lugn och ro kan han åka landet runt och tala om sin senaste bok och han drar stora skaror människor. Han kan beskriva krisen i det franska samhället utan att vara en del av ett politiskt etablissemang. Han kan ägna sig åt att tala om en enda fråga, migrationsfrågan, när andra officiella kandidater tvingas svara på en rad politiska frågor.

Vi vet förstås inte vart detta leder. Zemmour kanske stannar på denna nivå och sjunker tillbaka sedan han blivit officiell kandidat. Vad händer då med stödet för Le Pen? Möjligen har hon blivit så skadad av de senaste månadernas tillbakagång i opinionen att hon inte klarar av att stärka sin ställning igen.

Nu är presidentvalskampanjen igång på riktigt och det blir mycket spännande att följa utvecklingen. Eric Zemmour är jokern i leken och honom ska jag studera lite närmare i kommande blogginlägg.

Nu är Frankrike inne i det arbetsår som ska leda fram till ett presidentval nästa vår. Valrörelsen är i praktiken igång. Det är knappt sju månader kvar till valet och som svensk är det rimligt att fråga sig om politikerna och framför allt väljarna orkar med så lång tid av ständig politisk debatt. De orkar! Det verkar finnas outtömlig energi för det ämnet. Dessutom går politikerna ut hårt. Igår pågick i två olika kanaler två viktiga debatter mellan presumtiva kandidater. I den ena debatten slet kontrahenterna nästan håret av varandra. Och de höll på i över två timmar utan avbrott.

Den stora politiska snackisen i dag är just den tuffa debatten; mellan vänsterns Jean-Luc Mélenchon och den reaktionära muslimmotståndaren Eric Zemmour. Mélenchon har jag skrivit en del om under åren. Han leder rörelsen La France Insoumise (LFI), i svensk översättning Det okuvade Frankrike. Han har nyligen fyllt 70 år men är i full vigör. Ställer upp för tredje gången i ett presidentval. Han har varit länge i politiken, bland annat som minister i socialistiska regeringar men lämnade Socialistpartiet och gick vänsterut före valet 2007. Han vände sig mot det som han kallade toppstyrningen inom EU och det stöd för en federalistisk EU-politik som han ansåg sig finna i partiet.

Mélenchon är en blandning av intellektuell, bildad humanist och rabulist med revolutionära idéer. Han gillar Castro och Chavez. Han har uttryckt sig uppskattande om Robespierre, en av de mer våldsamma politikerna under den radikaliserade perioden av franska revolutionen.

Eric Zemmour är från början journalist som radikaliserats under åren och blivit alltmer muslimkritisk. Ja, det rätta ordet är muslimhatare. Han har ännu inte officiellt förklarat sig vara kandidat till nästa presidentval men uppträder som en sådan, nu igår i stor debatt med Mélenchon. Han menar att hela den franska civilisationen hotas av den muslimska invandringen. Han delar in muslimerna i två delar. Den så kallade moderata delen som han betraktar som sovande islamister och islamisterna som han kallar muslimer i full aktion. Han menar att muslimerna kommer att skapa ett parallellsamhälle och så småningom ta över landet. Han påstår att minst 400 000 muslimer kommer till Frankrike varje år och att det bara gäller dem som invandrat legalt. Till den siffran ska läggas de papperslösa.Officiella siffror talar om hälften så många immigranter. Zemmours budskap är än mer extremt än Marine Le Pens. Han anser också att landet redan befinner sig i ett inbördeskrig, ett civilisationskrig. Han manar fransmännen att kämpa för att om möjligt bibehålla en kristen civilisation.

Mélenchon menar att Frankrike måste fortsätta att vara ett sekulärt land där religion är en privatsak. Han menar att det är människor som Zemmour som driver landet in i ett inbördeskrig. Han avvisar Zemmours uppfattning att all kriminalitet skapas av invandrare, främst muslimer.

En debatt mellan dessa båda politiker med så olika uppfattningar och med heta temperament måste sluta i uppskruvade ordväxlingar. Cyniska tv-producenter skulle nog säga att det blir bra tv av att föra samman dessa två i en flera timmar lång debatt.

Debatten var ändå klargörande. Ingen har helt fel och ingen helt rätt. Båda är på samma gång extrema men också bildade män som gärna citerar filosofer och statsmän i historien. Ändå är Zemmours muslimhat skrämmande. Han verkar uppenbarligen tro att hans svavelosande ord och oresonliga politiska program hjälper.  Han bidrar med sin retorik till att förstärka rasistiska känslor hos miljoner fransmän som är rädda, arga och allmänt hotade av den muslimska invandringen. Han vill förstås att muslimer ska återvända till sina så kallade hemländer. Han menar på fullt allvar att muslimer inte längre borde få bära arabiska förnamn. ”Byt ut Muhammed mot Philippe”, är ett hans senaste påfund. En annan uppfattning som han för fram är att muslimer inte heller är fransmän, oavsett om de har franskt medborgarskap eller inte. Hans känsla för provokationer passerar alla gränser.

Zemmour är mycket populär i vida kretsar i Frankrike. Han har skrivit några tegelstenar till böcker som var och en har sålt i uppemot en halv miljon exemplar. I dag har han kring 10 procent av väljarna med sig enligt opinionsundersökningar inför presidentvalet. Det är någon procent mer än Mélenchon och flera procent mer än Socialistpartiets kandidat Anne Hidalgo. Han avvaktar enligt uppgift att hans popularitet ska stiga till 12 procent för att han definitivt ska bestämma sig för att kandidera till presidentposten. Som jämförelse har Macron i dag ett stöd på 23 procent och Marine Le Pen på 19. Det finns också en oberoende högerkandidat, Xavier Bertrand, som ligger kring 15-16 procent.

Det finns all anledning att försöka fortsätta förklara hans popularitet. Jag ska göra ett försök i kommande blogginlägg. Tillsammans med Marine Le Pen och en del aggressiva politiker inom Republikanerna formas i dag ett idéblock i Frankrike som i varje fall stöds av en tredjedel av väljarkåren.

Jag har en vän som alltid påpekar för mig hur uselt centralistisk jag är i min syn på Frankrike. Allt handlar om Paris, säger han och hans kritik riktar sig inte bara mot mig som anklagas för att bara intressera mig för huvudstaden. Han menar att allt inom politik och media kretsar kring Paris och att det övriga landet alltid missgynnas på olika sätt. Ibland en kritik som är orättvis och slentrianmässig men som också faller väl in i kritiken av att landet är indelat i den urbana eliten i Paris och vanligt folk.

Dock, jag kan bättra mig och ta tåget ut i provinsen, som det heter om landet utanför Paris. Jag åkte till Poitiers igår. Nu råkar Frankrike ha ett väl utvecklat järnvägssystem med sina tgv-tåg. Jag tog mig på morgonen till Gare Montparnasse som numera liknar en flygplats mer än en järnvägsstation. Lyxbutikerna dominerar. Det är rena fina golv som i gallerierna på Champs Elysées. Och behagliga dofter och inget buller. Jag går in i en tidningsaffär och möts av en förtjusande ung dam i uniform som leende frågor vad jag önskar. ”Tidningen Libération och en flaska vatten.” ”Oh, det ordnar vi och hur vill min herre betala?” ”Med kort”, svarar jag. Den unga damen visar med en väl balanserad handrörelse var kortmaskinerna finns och jag gör min betalning. Allt var verkligen förtjusande.

Tågen är snabba och bekvämliga och går i tid och kommer fram i tid. Där sitter vi resenärer med våra munskydd och arbetar wifi men det går så bra. Och vi påminns om att när som helst kan det komma en kontrollör och titta i våra vaccinationspass som är obligatoriska på resan. Men ingen kom.

En timme och tjugo minuter senare anländer jag till Poitiers. Det är staden som i historien mest är känd för slaget 732 när kung Karl Martel slog tillbaka morerna, ett viktigt slag för kristenhetens ställning i Mellaneuropa. Staden är för övrigt en av många historiskt intressanta platser i landet. Brukar kallas de hundra kyrktornens stad, bland annat med flera medeltida katedraler.

Här lever knappt hundratusen invånare i en levande stad i en historisk miljö med en vacker och genomtänkt arkitektur. Jag går på gatorna och känner lugnet. Jag noterar alla kulturella platser, jag ser studenternas påverkan på stadens liv. Och jag kan inte undgå att se att det förstås också är en dröm för den burgna medelklassen. Det katolska sätter sin prägel på stadens liv.

”Vi har några utslagna män med hundar som kan vara lite aggressiva ibland. Männen alltså”, förklarar min ledsagarinna. Värre än så tycks det inte vara.

Poitiers har sin karaktär men som alla brukar säga. Frankrike har allt. De fattiga bergsbyarna, förorterna med stora sociala problem, tråkiga städer som vuxit ur sina gamla kostymer och skapat trista förorter. Och så vidare. Poitiers känns som lugn, stilla och välkomnande för den som vill tillgodogöra sig historisk skönhet, klassisk kultur och stillhet. Jag säger inte nej.

Just det, hur blev det med Libération som jag köpte av den leende, uniformerade försäljaren på Gare Montparnasse? Jo, jag fick fördjupa mig i artiklar om Anne Hidalgo, Paris´ socialistiska borgmästare som nu beslutat sig för att kandidera som president i nästa års val. Hon har verkat ett knappt decennium som borgmästare och satt sin prägel på stan. Hennes gröna profil är tydlig och hon vågar utmana stadens billobby. Paris blir allt mer en stad att leva i för vanliga medborgare. Den blir aldrig så lugn som Poitiers men har ambitionen att bli lika grön. Ska bli intressant att se om franska folket vill ha en grön vänsterpolitiker från Paris som president 2022.