Lindbom på franska

I dag klockan 11 mötte president Emmanuel Macron journalisterna i en tv-sänd presskonferens för att presentera ett valprogram för sig, sin regering och sitt parti inför valet till nationalförsamlingen den 30 juni och 7 juli. Talet handlade mer om strategi och att utmåla vissa partier som extremister än att presentera nya reformer eller en ny politik. Han tog inte heller ställning till vilken premiärminister han vill utse efter valet.

Det råder förvirring kring mycket i den franska politiken just nu. Macrons upplösning av nationalförsamlingen på söndagskvällen, en timme efter det att vallokalsundersökningen presenterats,  till en rad förvirrande partipolitiska aktioner och oklarhet kring presidentens strategi för framtiden. Det är självklart inte heller lätt för någon att navigera i en situation där ett val ska genomföras om arton dagar och där i stort sett alla är tagna på sängen.

Macron presenterade i dag ett valprogram som i stort sett var en uppräkning av hans gamla hjärtefrågor. Han talade om en ekonomisk politik som ska koppplas till ett ekologiskt hållbart samhälle. Han försvarade sin migrationspolitik som grundades i fasthet men uteslöt rasism. Han ville fortsätta att utveckla en skola med höga kunskapskrav, goda lärare, bättre arbetsmiljö och så vidare. Han ville fortsätta att ge särskilt ungdomar bättre möjligheter till bostäder och han påminde om att pensionerna ska indexeras efter inflationen. Han försvarar EU och markerar hårt mot Ryssland i Ukrainafrågan men det är heller ingen nyhet.

Framförallt talade Macron om politisk strategi och om hotet  från de partier han utpekade som extremister; Nationell samling och La France Insoumise (det okuvade Frankrike). Han öppnade för samarbete med politiker som var ”av god vilja” och de ansåg han sig hitta i Socialistpartiet och inom det republikanska partiet och även de gröna.

Det sakpolitiska programmet som han presenterade kan knappast ha lockat nya väljare. Det fanns knappt några nyheter och inget som skulle kunna bli en vinnare i valet. Strategin är inte heller ny. Han har särskilt sedan presidentvalet 2022 pekat ut Marine Le Pens och Jean-Luc Mélenchons partier som ett hot mot det franska samhället på flera sätt. De extrema partierna, menar han, hotar välfärden och demokratin. Väljarna visste sannolikt vad han tyckte om dessa partier före söndagens EU-val men det hindrade inte att hans egen EU-lista kom långt efter Nationell Samlings och nästan passerades av Socialistpartiets lista.

Emmanuel Macron har förmodligen förhoppningen att hans politiska program och hans person och politiska omgivning genom sin måttfullhet och kompetens till slut ska få tillräckligt många väljare att ansluta sig till partiet Renaissance. Det är ett riskabelt spel han givit sig in på. Hans attraktionskraft på väljarkåren är inte stark och den är sannolikt minskande. Risken är överhängande att den nya nationalförsamlingen innehåller en större andel Macronkritiska ledamöter och fler som kan betraktas som ”extrema”. Det enda som skulle kunna hjälpa honom är om Socialistpartiet bryter med vänstern och att Republikanerna tar avstånd från Nationell Samling och ingår i en så kallad republikansk pakt med Macron. Då skulle han kunna vinna majoritet i valet. Men detta scenario är i varje fall i dag osannolikt. Oppositionen till vänster och höger ser knappast några fördelar i att närma sig en president som är så pass illa omtyckt bland så många väljare.

Det händer mycket i den begynnande valrörelsen i Frankrike. Söndagarna den 30 juni och 7 juli ska partierna ställa upp i ett val till nationalförsamlingen som är den ena av två kamrar i det franska parlamentet och som är direktvald av folket. Som är allmänt känt har president Macron upplöst nationalförsamlingen. Nu försöker partierna i all hast att utveckla koalitioner som ska gynna inte bara dem som enskilda partier utan också stärka vänstern, mitten eller högern beroende på politiska preferenser.

Högern har aldrig kunnat enas eftersom den varit delad i dels en så kallad extremhöger med rötter tillbaka till 1800-talet men i modern tid med kopplingar till Vichyregimen under andra världskriget och försvaret för ett fortsatt franskt Algeriet och en så kallad republikansk höger med närhet till General de Gaulle och befrielsen av Frankrike från Tyskland 1944. Denna skarpa gräns tenderar sedan flera år att suddas ut. Den som läst min blogg har säkert noterat att jag förutspått en förening av extremhögern och den republikanska högern även om detta skulle ta lång tid. Nu har Nationell Samling haft stor framgång i EU-valet och tvingat fram Macrons beslut om att upplösa nationalförsamlingen. Detta föranleder att högerflygeln inom Republikanerna i dag har sagt sig vilja ingå en valallians med Nationell Samling. I en tv-intervju vid lunchtid sa ledaren för Republikanerna, Éric Ciotti, att han ville se en sådan valallians. Han har dock omedelbart blivit hårt kritiserad av en rad andra ledare inom det republikanska partiet. Detta parti har sedan tidigare varit svårt splittrat. En del av dess ledare har under de gångna åren anslutit sig till Macron. Andra har framhärdat i tanken att Republikanerna bör hålla en självständig linje, i opposition mot både Macron och Nationell Samling. Ciotti och flera andra har däremot dragit sig alltmer mot tanken att samarbeta högerut. Ingen vet nu hur dramat inom Republikanerna slutar. Möjligen bryter partiet samman redan under denna valrörelse.

Samtidigt har förhandlingar pågått sedan igår kväll mellan Nationell Samling och det andra ytterhögerpartiet Reconquête (Återerövring), företrätt av Éric Zemmour och Marion Maréchal om en valallians. Förhandlingarna har idag på eftermiddagen resulterat i ett nej från Nationell Samlings sida till ett närmare samarbete i valkretsarna. Det finns flera möjliga orsaker till att Nationell Samlings ledare säger nej. Ett av skälen kan vara att relationen mellan dem och Éric Zemmour är dålig. Nationell Samling vill helst spela rollen av ensamt parti inom ytterhögern. Därför tackar partiet nej till valsamverkan med Reconquête. Enskilda politiker från andra högernationella partier och rörelser kan få åtnjuta stöd i någon form av valsamverkan men inte ett parti. Uppenbarligen ser Nationell Samling också positivt på ett närmande till Republikanerna. Det vore ett viktigt genombrott för Marine Le Pens medvetna arbete på att avdiabolisera Nationell Samling. En samverkan med Republikanerna vore detsamma som att hennes parti inte längre uppfattas som extremt utan som en naturlig del av den franska demokratin.

I senare blogginlägg kommer jag att beskriva läget för vänstern och för Macron och hans samarbetspartier. Det är ont om tid för alla. På söndag är det bara två veckor till valet och de flesta partier har inte hunnit planera för detta val rent strategiskt. Under dessa juniveckor 2024 skrivs i sanning fransk politisk historia.

Det gick dåligt för Macrons partilista i EU-valet igår. Det var ingen överraskning eftersom alla väljarmätningar redan i förväg förutsett katastrofen men under den tidiga söndagskvällen fick alla resultatet svart på vitt. Macrons lista, toppad av Valérie Hayer, nådde inte ens upp till 15 procent. Däremot gick det bättre för Nationell Samling som nådde 32 procent och utklassade inte bara regeringspartiet Renaissance utan hela det politiska etablissemanget. President Emmanuel Macron begärde tv-tid till kl 21 och meddelade då att han samma kväll lät upplösa nationalförsamlingen och utlysa nyval till söndagarna den 30 juni och 7 juli.

President Macron kan mycket väl vara övertygad om sin egen kraft att som Frankrikes ledare förmå folket att vända sig från detta högernationella parti och istället ansluta sig till honom. Det finns ett kejserligt drag hos honom – omvittnat av många – och en tro på sin egen karisma och förmåga att förändra politiska skeenden.

Det är svårt att tro att han skulle lyckas  med sitt politiska schackdrag denna gång. Egentligen har han inte lyckats särskilt bra att som president samla folket bakom sina reformer. Han har blivit allt mer impopulär hos den egna befolkningen. Valresultatet igår pekade på detta. Förutom stödet av 15 procent av befolkningen bestod opinionen av motståndare till honom. En del av de republikanska väljarna, de som stöder det franska klassiska högerpartiet, kan nog tänka sig att rösta på hans parti i ett kommande val. Däremot är vänstern i opposition och naturligtvis ytterhögern.

Macron kan i detta val i bästa fall hoppas på en splittrad opposition; en vänster och en höger som inte kan samarbeta med varandra och där hans partigrupp kan fortsätta att söndra och splittra i nationalförsamlingen. Det blir svårare att hitta en ny premiärminister och en ny regering som omfattar andra partier och rörelser i det franska samhället och som kan driva hans politik. En fransk president är visserligen mäktigare än de flesta statschefer i västvärlden men utan nationalförsamlingens stöd kan han inte få igenom mer än ett fåtal lagförslag.

Det blir oerhört spännande att följa valrörelsen. Hur kommer partierna att interagera? Vilka kan tänka sig att samarbeta kring gemensamma kandidater? Det blir också dramatiskt att följa valet som kommer att genomföras i två valomgångar. Valsystemet bygger på majoritetsval i enmansvalkretsar. Det råder inget tvivel om att en stor del av valmanskåren sympatiserar med Nationell samling. Frågan är hur väl andra partier kan blockera dess framfart genom att alliera sig med varandra.

Den 7 juli på kvällen vet vi. Ett par veckor före OS i Paris kan Frankrike ha en ny regering som inte alls stämmer med presidentens politiska linje. Det kan hända att Jordan Bardella är ny premiärminister. Det skulle leda till en anspänning i huvudstaden som nog ingen önskar sig. Det är ändå tillräckligt problematiskt för Frankrike att arrangera ett OS i ett läge med terrorhot. Landet behöver dessutom inte en skakig regeringsombildning som inte minst kommer att uppta en stor del av Macrons arbetstid under de dagar som hela världens blickar riktas mot Frankrike – och mot honom.

Precis som i Sverige är det val till EU-parlamentet på söndag. Alla opinionssiffror pekar på stora framgångar för Nationell Samling och bakslag för president Macrons parti Renaissance. Den franska presidenten är uppenbarligen nervös  inför valdagen och dess utslag.

De sista opinionsundersökningarna visar stadigt på drygt 30 procent för Nationell Samling vars lista toppas av den unge politikern Jordan Bardella som är Marine Le Pens närmaste man. Under valkampanjen har avståndet till Renaissance ökat. Bakom dess lista kryper nu den socialistiska gruppen allt närmare och det skulle kunna bli en dramatisk upplösning vid rösträkningen på söndag kväll. Många har känslan att socialisterna med sin skickliga toppkandidat Raphaël Glucksmann kan gå om Renaissance och bli det näststörsta partiet i valet.

Igår kväll lät sig president Macron intervjuas i de stora tv-kanalernas kvällsnyheter och fick då chansen att varna franska folket för den antieuropeiska politiska hållning som han ansåg att Nationell Samling står för. Hans påstående i sig är det svårt att motsäga. Nationell Samling vill som så många andra nationalistiska partier i Europa minska EU:s makt och hindra samarbete på flera områden, bland annat på miljö- och migrationsområdena. Däremot var det högst tvivelaktigt ur konstitutionell aspekt att presidenten som har rollen att befinna sig  ovanför partierna och vara en statschef för alla fransmän gav sig in i en rent partipolitisk polemik. Tidigare i veckan kom också premiärminister Gabriel Attal oanmäld in i ett debattprogram i public service för att – som det hette – ge sitt stöd till toppnamnet på Renaissance EU-lista, Valérie Hayer. Dessa inspel från president och premiärminister visar hur svag de anser att Hayer är. Framförallt blir det uppenbart vilka friheter som den högsta politiska makten i nationen kan tillåta sig. Det vore närmast otänkbart i en parlamentarisk demokrati. En fransk president som vill tala till nationen behöver bara begära tid hos tv-bolagen och han får sitt utrymme för att leverera sina budskap. Det är självklart att så bör kunna ske i kris- och krigstider men kan inte vara legitimt i slutet av en valrörelse där hans parti går bakåt i väljaropinionen.

Frågan är om Macron och Attal gynnade sin sak och sitt parti genom dessa framträdanden. Den samlade oppositionen, från vänster till höger, var upprörda över presidentens och premiärministerns inspel. Det kan mycket väl visa sig på söndag, när rösterna räknats, att Renaissance får ännu lägre siffror än 16,5 procent som verkar vara dagsnoteringen för partiet i opinionen.

Valrörelsen har i hög grad handlat om storleken på de franska krigsinsatserna i Ukraina. Macron har alltmer kommit att ta ledningen inom EU när det gäller eskaleringen av militära insatser i kriget. Hans politik i Ukrainafrågan  får nu kritik både från vänster och höger. Likaså vänder sig ytterhögern  mot EU:s beslut om en ny migrationspolitik. I valrörelsen har också miljöfrågan stått i centrum I denna fråga liksom i många andra visar det sig hur främst ytterhögern vänder sig mot en utvidgning av EU:s makt.

Valrörelsen har varit lång och intensiv men också vital. Franska politiska debatter håller hög kvalitet. De är långa, djupgående och roliga att lyssna på. Det är också en fördel att franska politiker inte bara är skärpta utan också retoriskt skickliga.

I dagarna tre firas landstigningen i Normandie för 80 år sedan med medverkan av president Emmanuel Macron. Särskilt  hyllas i år fallskärmsjägarna. Macron besöker historiska platser i Bretagne och Normandie.

Jag kommer från ett möte med ett tjugotal pensionerade företagsledare och företrädare för universitet, offentlig sektor och militär. Inför dem talade jag om det svenska folkhemmet. Jag slår på nyhetskanalen LCI när jag kommer hem och följer en minnesceremoni som vi nästan saknar i Sverige. Jag har talat om folkhemmet som det horisontella projektet, om drömmen om ett samhälle skapat av ett enhetligt folk med små klassklyftor och små skillnader i värderingar. Det var det svenska folkhemmet som är sönderbrutet i dag men som dominerade fram till 1980-talet. Jag minns det såväl från min ungdom och mina första vuxenår.

Det går att romantisera kring folkhemmet men det saknar en dimension; kopplingen till en nations historia och viktiga minnen som samlar ett folk. Befrielsen av Frankrike 1944 med landstigningen i Normandie är ett sådant minne. Detta förkroppsligas av Frankrikes president, oavsett vem som uppbär ämbetet, och av dem som ännu kan minnas och berätta.

Frankrike blir aldrig totalt identitetslöst. Dess medborgare kommer att påminnas om sin historia genom krigen och genom andra heroiska insatser som de och deras förfäder genomfört.

Frankrike har en historia och den vårdas. Det är omöjligt att inte beröras av händelser som knyter människor samman. Jag beskrev i dag för mina franska åhörare om den kulturella utveckling som Sverige genomgått under efterkrigstiden. Steg för steg har vi lämnat vår historia och nöjt oss med att fördjupa oss i nutiden. Vi söker numera förtvivlat efter en identitet som vi tror och hoppas kan formas i en postmodern värld; om attityder som förstås i nuet och som har en vag och kort historia. Attityder men inte händelser. Händelser berättar om människor av kött och blod som uttryckt sin kärlek till sitt land. I ett historielöst land som Sverige saknar vi dessa människor eller vi vet inte hur vi ska låta dem framträda. En veteran från landstigningen, sannolikt en fallskärmsjägare, står bredvid president Macron under ceremonin och läser sedan några ord från ett papper. Han stöder sig på en käpp i ena handen och har stoppat in den andra under presidentens arm. Tillsammans går de sedan runt och hälsar på militärer som står uppradade intill.

Frankrike individualiseras och följer med i den postmoderna utvecklingen. Mitt i detta stannar landet och folket upp när landstigningen 1944 ska firas liksom andra krigsslut och händelser som den stora franska revolutionen 1789. Människorna påminns ständigt om sitt lands historia. Det blir meningsfullt att fira viktiga, nationella händelser, läsa om dem i skolan, både i form av historieböcker och i litteraturen. I den svenska kulturdebatten har vi nöjt oss med att konstatera att vi framgångsrikt hållit oss utanför alla krig i över två hundar år och varit neutrala lika länge. Världen utanför tränger sig på. Vi är medlemmar i Nato och går alltmer aktivt in i kriget mot Ryssland. Har vi beredskapen för att försvara Sverige också mentalt? Vi bör skyndsamt reflektera kring skillnaden mellan Frankrike och Sverige i detta hänseende och kanske hitta en väg tillbaka till någon form av nationell gemenskap.