Lindbom på franska

Léon Blum blev aldrig älskad.

Så lyder slutmeningen i Olle Svennings nyutkomna biografi om en man som sannolikt de flesta även av mina frankofila bloggläsare har vaga begrepp om. En man som är föga omtalad också i Frankrike.

Léon Blum var icke desto mindre en av 1900-talets främsta politiker för att inte säga statsmän. De senare är sannerligen inte så många. Léon Blum gjorde stora insatser för Frankrike under en period som sträckte sig över båda världskrigen. Han var regeringschef under två perioder varav den första, under 1930-talet, var som ledare för den så kallade folkfronten, Frankrikes första vänsterregering sedan fransk-tyska kriget 1871.

Léon Blum var som många vänsterledare i detta land en person tillhörig överklassen. Under flera decennier var han engagerad i kulturlivet. Han var en respekterad litterär författare och en av de mest betydande litteratur- och teaterrecensenterna i landet. Politiken kom att ta över i hans liv alltmer och särskilt efter första världskriget blev han en av Socialistpartiets ledare. Han stred för en reformistisk socialism och bidrog till brytningen i Frankrike mellan socialister och kommunister i spåren av den ryska revolutionen 1917.

Han ledde folkfrontsregeringen där kommunister, socialister och radikala ingick, från sommaren 1936 till våren 1938. Det var under en period då Kommunistpartiet i Frankrike, som vanligt efter order från Moskva, intog en mer pragmatisk hållning. Folkfrontsregeringen gjorde stora satsningar på att stärka den offentliga välfärden. Mest ihågkommen är sannolikt införandet av en semesterlag för alla yrkesverksamma.

Ingen skulle någonsin betvivla Blums försvar för den västliga demokratin. Han var anglosaxiskt orienterad. Han hyllade Roosevelt, uppskattade Churchill men respekterade också de Gaulle.

Léon Blum var jude och plågades under hela sitt liv av omfattande antisemitiska förföljelser. Olle Svenning skriver med engagemang om denna såriga del av 1900-talshistorien. Blum engagerade sig  i Dreyfusaffären som ung. Han blev i hög grad själv utsatt för antisemitiska påhopp under hela sitt liv.   Hånet, föraktet mot honom för hans judiska härkomst och kulturella tillhörighet tog sig ofta fullständigt barocka uttryck. Det är svårt i dag, trots en ny våg av antisemitism som härjar även i vårt land, att riktigt förstå hur även de främsta ledarna i Frankrike kunde uttrycka ett sådant förakt för honom. Det var självklart att från talarstolar kunna slunga grova antisemitiska beskyllningar mot honom och därmed koppla honom till antifranskt tänkande och beteende.

Léon Blum måste räknas in i kretsen av ledande franska socialister. Han var stor som Jean Jaurès som mördades 1914 och sannolikt mer betydande än Pierre Mendès France och Francois Mitterrand. Han var statsman under svåra tider. Han visste att koppla sin politiska verksamhet till en genomtänkt samhällsåskådning och  kulturell förfining.

De sista åren plågades Léon Blum av sjukdom som sannolikt i hög grad påverkats av flera år i fångenskap. Först fängslades han av Vichyregeringens ledare och senare flyttades han till ett fängelse i närheten av utrotningslägren i Buchenwald. Det var som politisk fånge och som jude som han avtjänade fleråriga straff.

Olle Svenning ska ha stor resepekt för att han skrivit en biografi över Léon Blum. Den borde uppfattas som tillgänglig även för de samhällsintresserade svenskar som inte känt till namnet på bokens huvudperson. I god mening är den lättläst. Läsaren får en bild av Blums person, hans gärning men också av en epok som sannerligen varvar gott och ont. Titeln är Älskar ni mig? Om Léon Blum  och är utgiven på Albert Bonniers förlag.

Den 9 november 1970 dog General de Gaulle. Femtio ett år senare går det ett lämmeltåg av framträdande politiker till hans grav i Colombey-les-Deux-Églises. Alla fem kandidaterna till Republikanernas primärval la kransar på graven. Det gjorde också Socialistpartiets presidentkandidat Anne Hidalgo. Marine Le Pen och Éric Zemmour hyllade också Generalen men på andra platser i Frankrike.

Samma dag talade den nuvarande presidenten, Emmanuel Macron, till folket. Det var hans hyllning till sin föregångare. Och Macron har drag som påminner om honom. Han har återskapat en del av den upphöjdhet kring ämbetet som präglade General de Gaulle och som odlades också av efterkommande presidenter som Francois Mitterrand och Jacques Chirac. Det utmärkande för femte republikens presidenter, i de Gaulles anda, är det direkta tilltalet från presidenten till folket. Allt som är viktigt ska sägas av honom. Macron har drivit denna linje betydligt starkare än sina föregångare. Hans ministrar är skuggfigurer. De flesta av dem är okända för de flesta av landets medborgare. Premiärminister Jean Castex är en diskret person som uppfyller sitt i huvudsak administrativa uppdrag och har dessutom som roll att bereda väg för ett framgångsrikt resultat i presidentvalet i april nästa år.

Macrons tal till nationen på General de Gaulles dödsdag blev också en uppvisning i presidentens makt och maktutövning. Han talade allvarligt och auktoritärt till alla som ännu inte vaccinerat sig. Han varnade för konsekvenserna; en ny smittvåg i vinter. Han talade samtidigt om ”allt vi gjort” som blivit bra i Frankrike sedan hans valseger 2017. Ordet vi syftade på folket och han, som om dessa två storheter ingått en framgångsrik allians. Han pekade på att ekonomin, trots pandemin, blivit bättre och inte minst att arbetslösheten nu ligger under 8 procent. Han undvek däremot att nämna statens ökade skuldsättning beroende på stödåtgärderna till företag och enskilda beroende på pandemin.

Presidentvalet handlar om att välja en person till ämbetet. Det är självklart att presidenten står i centrum och inte partiet. De politiska partierna är dessutom svagare än någonsin under femte republiken, det vill säga sedan 1958. Macrons parti Republiken på väg är helt beroende av sin ledare. Vidare är den näst starkaste kandidaten till nästa års presidentval, Éric Zemmour, en man helt utan parti. Republikanerna håller visserligen ett primärval men flera av kandidaterna har prövat sina vingar genom att under ett par år framträda som oberoende. Socialistpartiet är en skugga av sitt forna jag. Vänsterpartiet Det okuvade Frankrike kallar sig en rörelse och inte ett parti. Egentligen är det bara Marine Le Pens Nationell samling som hjälpligt håller ihop men på lägre nivå än tidigare. Zemmours entré på den politiska banan har åsamkat en väljarförlust för detta parti från 25 till 15 procent.

Till detta kan läggas att gruppen som inte röstar alls har ökat och blivit en maktfaktor i sig. Förr i tiden bestod denna grupp av medborgare som sa sig ointresserade av politik. De flesta röstskolkare i dag är personer som är politiskt intresserade men dömer ut alla partier. Partiväsendet är i en svår kris. Demokratin som vi känt den i hundra år är i kris.

Nu kan möjligen en relativt sansad person som Emmanuel Macron bli omvald nästa år. Han kommer att göra det som en dominant ledare med ett följe av lojala sympatisörer ända upp till gruppen av ministrar och ledamöter i nationalförsamlingen. Han är helt inställd på att styra landet, inte med sitt parti och sin majoritet utan i direkt koppling med folket.

Ikväll sänder en av de franska tv-kanalerna, LCI, den första debatten mellan de fem kandidater inom Republikanerna som aspirerar på rollen som partiets presidentkandidat. Fem påfallande bleka personer om man jämför med samma tid inför presidentvalet 2017.

VI minns den märkliga valrörelsen 2016-17. Då sökte Republikanerna bredda sig och nå ut till så många väljare som möjligt med sitt primärval. Alla som tänkte sig att rösta på detta parti och ville lägga två euro var välkomna att rösta. Fem miljoner fransmän hörsammade erbjudandet. I år räknar partiet med att själva valets första omgång den 5 december kommer att attrahera strax över 100 000. Det är bara medlemmarna som får rösta denna gång. Och dessutom kostar det trettio euro att lägga sin önskekandidat i en urna.

Det är nog inte fel att inskränka primärvalet till medlemmarna. Partiet är svårt sargat. En ny öppen valprocedur skulle sannolikt visa en stark nedgång i väljarantal jämfört med förra presidentvalet. En pinsamhet som inte ledningen vill uppleva.

Förra valet vann Francois Fillon i konkurrens med flera färgstarka konkurrenter, bland dem förre presidenten NIcolas Sarkozy och den tidigare premiärministern Alain Juppé. Fillon väckt uppmärksamhet och vann röster när han under primärvalsdebatterna inom Republikanerna på hösten moraliserade över sin motkandidat, Nicolas Sarkozys skumma affärer. Kort senare avslöjades det att han själv ägnade sig åt skumraskaffärer.  Han hade under flera år dragit in till sig själv ansenliga skattepengar genom att ge sin hustru och även barn fiktiva anställningar i sin roll som ledamot i nationalförsamlingen. Han var redan utsedd av partiet att kandidera i presidentvalet när skandalen uppenbarades och vägrade avgå till förmån för någon annan inom partiet. Ändå fick han 20 procent av rösterna i presidentvalets första omgång.

I år tror eller hoppas alla att de fem kandidaterna är moraliskt relativt rena. Det är däremot mycket oklart vem som vinner. Tre av de fem har en uppenbar chans att ta hem segern. Xavier Bertrand är den folkliga kandidaten med sin förankring i det industrialiserade norra Frankrike. Han har hårdast tagit fighten med Nationell Samling som också är stark i denna landsdel.  Bertrand har hittills haft de bästa opinionssiffrorna men också den som tidigast deklarerade sig som officiell kandidat.

Valérie Pécresse är ordförande i Parisregionen och tidigare utbildningsminister i Nicolas Sarkozys regering. Hon har sannolikt Sarkozys diskreta stöd. Hon är storstadens kandidat men försöker fånga in konservativa medlemmar i partiet också i de agrara områden av landet. Hon söker hela tiden tv-kameror som kan visa när hon klappar kor och talar om sitt – nyvunna – engagemang för jordbruket. Vid sådana tillfällen har hon bytt ut sin dräkt mot en dunjacka som många överklassdamer bär när de tar en söndagspromenad i Bois de Boulogne i västra Paris.

Michel Barnier är känd som EU:s chefsförhandlare mot Storbritannien i Brexitfrågan. Han söker stöd som den lojala republikanen som aldrig, i motsats till Pécresse och Bertrand, lämnat partiet och ställt upp som oberoende. Han försöker också lägga sig långt till höger i migrationsfrågan.

Det är inte mycket som skiljer dessa tre kandidater från varandra i opinionsmätningarna bland Republikanernas medlemmar. Själva valet sker under partikongressen i början av december och sker i två valomgångar som brukligt är. I den första omgången ställer alla fem kandidaterna upp. I den andra sker det slutgiltiga valet mellan de två som fått flest röster i den första omgången.

Stora statsmän går längst fram och bryter ny mark. Skickliga men vanliga politiker styrs av omgivningen men lyckas hålla sig kvar vid makten genom strategiskt kloka val. Jag trodde att Emmanuel Macron skulle visa sig tillhöra den förra gruppen. Nu är jag övertygad om att han tillhör den senare.

Stora statsmän är inte många särskilt inte ur ett mer långsiktigt historiskt perspektiv. Om vi nöjer oss med att se tillbaka till politiska ledare från 1900-talets början kan vi möjligen bland västvärldens demokratier hitta två. Fascister och nazister lämnar vi därhän. Jag tänker på Charles de Gaulle och Winston Churchill. Någon skulle också nämna Franklin D Roosevelt. Synd att den tyske järnkanslern Otto von Bismarck dog 1898.  Annars hade han också kunnat räknas dit.

Tre eller fyra krutgubbar. Ingen utom Roosevelt hade godkänts med dagens måttstock men så har vi heller inga statschefer längre. Vi får leva med ordinära politiker, mer eller mindre manipulativa i sin lust till maktutövning.

Emmanuel Macron är mycket modern i det avseendet. Alla borde ha insett hans drag av anpasslighet till rådande stämningar i nationen när vi hörde honom i valrörelsen tala om sig själv som ”varken vänster eller höger”. Ett annat favorituttryck från hans mun var ”Å ena sidan och å andra sidan.” Det lät sympatiskt i början. Med åren avslöjas hans grundläggande politiska hållning; att balansera mellan motsatta ståndpunkter och hitta en mellanväg som kan ge honom majoritet i väljarkåren.

Det finns en rad exempel på det. Hans ekonomiska politik balanserar med sin socialliberalism mellan vänsterns ambition att försvara ett statligt organiserat välfärdssamhälle, extremhögerns misstro mot globalisering och den övriga västvärldens liberala tänkande.

Han balanserar mellan vänsterns försvar för ett etniskt diversifierat samhälle och högerns dröm om att stärka den traditionella franska identiteten. Han förefaller vara en modern politiker som befinner sig nära människorna. En av hans bästa grenar är karisman han utstrålar i de direkta mötena med folket på resor runt om i landet. Men han attraherar också alla de fransmän som önskar sig en mer kejserlig president genom att odla den klassiska ledarstilen. Han har skaffat sig mer makt än någon av de tidigare presidenterna. Han lägger sig i alla delar av det politiska fältet. Hans arbetskapacitet förefaller oändligt stor. Chirac skötte mest utrikespolitiken. Hollande delegerade till sina ministrar. Macron är som solkungen Ludvig XIV. Han bestämmer om allt. När hans tid som president är över lär inte bara han själv försvinna från makten. Det kommer också hans parti att göra. Utan Macron, inget Republiken på väg.

Macron tänker politiken under de tjugo timmar som han är vaken per dygn. Men vad uppnår han? Han är en mittpunkt i alla de politiska strider mellan starka falanger i det franska samhället. Hans valrörelse 2017 utgick från hans bakgrund i Socialistpartiet. Den större delen av dess väljarkår röstade på Macron. I slutskedet av valrörelsen framtonade en mer liberal presidentkandidat vilket ledde till att den liberala delen av Republikanerna i stor utsträckning också röstade på honom.

Macron har fortsatt att skaffa sig röster åt höger. Hans lagar om hårda tag mot islamismen har fått än fler högerväljare att ansluta sig och lär göra det än mer när vi kommer till den andra valomgången i presidentvalet. Han skaffar sig hela tiden väljarstöd både till vänster och höger. Det förefaller vara mer ett taktiskt spel än en fast position i mitten.

Vi får fortsätta att följa den sittande presidenten in i kommande valrörelse. Han förefaller i alla händelser att vara extremt skicklig i politisk strategi. Det trodde vi nog inte i allmänhet när han startade sin politiska karriär under de sista åren av Hollandes mandatperiod.

Emmanuel Macron är ingen statschef. Sådana ledare kan sannolikt inte finnas längre. Som politiker är han däremot mycket framgångsrik. Han är impopulär hos majoriteten av fransmännen men allt tyder i dag på att han kommer att vinna nästa val komfortabelt. Är inte det en lektion för oss i modern macchiavellism?  Han styr genom sina motståndare. Å ena sidan fångar han in socialistväljarnas krav på modern social politik. Å andra sidan attraherar han högerns väljare med deras krav på lag och ordning och fransk identitet. Hur går det till? Inte genom  att gå rak i stormen utan genom att kryssa sig fram mellan virvelvindarna. Politik är i hans fall inte att vilja, som Olof Palme satte som rubrik för en av sina böcker, utan att låta sig styras. En studie i politik som ett psykologiskt fenomen, värt att studera.

I dag har jag fått en dokumentation från en av den franska vänsterns tankesmedjor, Fondation Jean Jaurès. Jag kastade mig över den därför att den i ingressen lovade att ge ett tydligt svar på Éric Zemmours verklighetsbeskrivning och samhällssyn i stort. Jag blev ändå rätt besviken. Det mesta handlade om statistik.

Ett kapitel i dokumentationen handlade om något som liknade en analys av Zemmours tänkande. Han har givit upp politikens roll för att istället ägna sig åt demografi, konstaterade författarna. Det är i ock för sig sant. Han vill flytta på folk som inte passar in i den civilisation som enligt honom bör prägla landet; en judisk-kristen kultur. Islam har en annan rättsordning, sharialagarna, konstaterar han och resonerar som följer: Muslimerna ser sig som kulturimperialister som vill lägga under sig andra folk och införa sedvänjor som strider mot de kristnas traditioner. De som inte är födda i Frankrike är inte fransmän oavsett nationalitet. En tysk eller italienare behöver inte vara orolig, sannolikt inte heller asiaterna men muslimerna ligger risigt till. Zemmour som president anser sig ha rätten att skicka iväg muslimer med franskt medborgarskap till sitt hemland. Frågan är förstås vilket det är.

Nu kommer det förhoppningsvis nya dokument från Fondation Jean Jaurès som går in på Zemmours idéer och konkreta politiska förslag. Han har verkligen tänkt igenom sina ståndpunkter och kan inte avfärda som en galning med svepande och generaliserande påståenden. Det kan var och en konstatera som lyssnar på honom i alla de tv-program där han är gäst. Han har en annan vision om nationen Frankrike. För honom handlar det om etnisk tillhörighet och kulturell identitet. Var går då gränsen för det som är acceptabelt ur ett perspektiv där omsorgen om människor med olika bakgrund ändå får råda? Går det att försvara en fransk offentligt finansierad skola som lägger tyngdpunkten på fransk historia, litteratur och filosofi och som hyllar upplysningstidens idéer? Är kristendomen överordnad islam i landet? Får public service-mediernas beskrivning av världspolitiken ha en vinkel som försvarar Frankrike och Västeuropa? Är sekularismen (laïcité) en bra grund för samhällsordningen? Zemmour själv menar att dagens politiska ledning, ja hela det franska etablissemanget, befinner sig på ett gungfly eller, än värre, flörtar öppet med de ”muslimska inkräktarna”.

Svaren på de frågorna kan verka självklara men kring detta problematiserar Zemour och han får miljoner fransmän att på allvar misstro de etablerade politikerna. Och de islamistiska parallellsamhällena som blir ett allt mer problematiskt inslag i vissa invandrartäta förorter spär på misstron.

Så frågan är hur en tankesmedja som Fondation Jean Jaurès med sin socialdemokratiska profil svarar på hans kritik. Det är lätt att göra som i Sverige. Förfasa sig över ”de bruna” utan att formulera en egen idé om framtidens Sverige. Fransmännen har ju en helt annan nivå på den debatten men det är inte lätt att med en liberal eller socialdemokratisk utgångspunkt formulera svar som människor kan acceptera i ett turbulent samhällsklimat. Lättare att fördöma Zemmour i svepande ordalag och inte formulera egna svar på frågorna.