Lindbom på franska

Ett opinionsinstitut, Atlas Politico, är först att ge segern i den andra valomgången till Marine Le Pen mot Emmanuel Macron med 50,5 mot 49,5 procent. Det är en enda mätning som naturligtvis ska tas med en stor nypa salt men visst, avståndet mellan det båda huvudkonkurrenterna i valspurten krymper. Och Jean-Luc Mélenchon ökar också i olika instituts senaste mätningar.

Marine Le Pen har krupit närmare en seger i presidentvalet genom att välja en helt annan taktik än de andra utmanarna. Hon har valt att med uthållighet åka runt i byar och städer och träffa människor, lyssna på deras frågor och låta mötena på marknader och torg ta tid. Hon har haft otaliga kvällsmöten överallt i landet men aldrig de stora och mäktiga utan de små och mer intima. Fulla salar men sällan mer än tusen personer. Hon har knutit banden ännu hårdare med det Frankrike som känner utanförskap och finns utanför storstäderna.

Marine Le Pen har också justerat sina politiska uppfattningar. Hon har dragit tillbaka de hårda ställningstagandena mot EU. Hon har genom Éric Zemmours inträde på arenan också kommit att framstå som mindre extrem. Snarare har hon blivit folkets vän och den som bryr sig om vardagsproblemen. Så många fransmän bekymrar sig om köpkraften i dag, i spåren av höjda energipriser och högre inflation. Kriget i Ukraina kan indirekt tyckas skadligt för fransmännen men de tittar främst i sina plånböcker och ser hur tomma de är i slutet av varje månad.

Éric Zemmour tappar stadigt i mätningarna. Det verkar finnas ett flöde från honom till henne. Men sannolikt stärks hon också av att Macron förlorar när köpkraften tar över från kriget som viktigaste ämne. Jean-Luc Mélenchon går också framåt. Han ligger nu mellan 15 och 17 procent, cirka 4-5 procent bakom Le Pen. Han kan säkert räkna med ett hyggligt resultat i första valomgången när en del vänsterväljare till slut föredrar honom framför kommunisten Roussel, Socialistpartiets Anne Hidalgo  eller till och med den gröna kandidaten Yannick Jadot. Det gäller för många vänsterväljare att nu kraftsamla i ett förtvivlat försök att komma till den andra valomgången. Det verkar osannolikt att projektet lyckas men skulle mot förmodan Mélenchon komma före Le Pen i valet på söndag öppnar sig förstås ett annat och mer positivt läge för honom i den andra omgången.

Denna valrörelse blev till slut spännande om det nu är vad vi vill ha. Macron visar upp en större regeringsduglighet än någon annan kandidat. Han kan också företräda fler gemensamma intressen hos det franska folket. Marine Le Pen visar ändå i detta sitt tredje presidentval att hon är att räkna med och att hon respekteras i högre grad än tidigare. Otvivelaktigt har hon gjort en utmärkt valrörelse i linje med sin personlighet och fått uppskattning för det bland så många fransmän som är främmande för den politikertyp som Macron representerar.

Det händer alltid något i slutskedet av en valrörelse. Så också denna gång när det nu återstår en vecka till valet. En affär har seglat upp. En del kallar den McKinseygate och den stör den sittande presidenten i hans valkampanj. Den rör stora pengar som president och regering lagt på amerikanska konsultfirmor för analyser i aktuella politiska frågor. En tacksam affär som i stort sett alla oppositionskandidater kastat sig över.

Det visar sig att president och regering under Macrons mandatperiod lagt ständigt mer pengar på konsultinsatser. Under senaste året framkommer det att siffran nu närmar sig 1 miljard euro. Det är naturligtvis mycket pengar och det sticker i ögonen på ett folk som inte tänker anglosaxiskt i meningen att staten och statsanställda måste använda konsulter för att lösa nya komplicerade frågor. De högavlönade och välutbildade statstjänstmännen och politikerna bör, tycker nog de flesta fransmän, klara av att lösa nationens stora frågor själva.

Fransmännen kritiserar högljutt den politiska makten och statens makt men har samtidigt respekt för den. Elitskolorna är hatade men samtidigt finns de för att människor tror på meritokratin. Ett stort land som Frankrike behöver en elit för att ha kvar sin position i världen. Men så kommer dessa amerikaner…

McKinsey och andra amerikanska konsultfirmor påstås ha skattebefrielse enligt undersökningen som ligger till grund för debatten. Det sticker också i ögonen. Nästa fråga, och den är alltid rimlig, är förstås om dessa konsulter i någon mening styr innehållet i politiken. Senast har staten lagt ut stora uppdrag på amerikanska konsultfirmor för att ta ställning  i frågor som rör vaccineringen i samband med covidepidemin.

I debatten kring McKinsey med flera och deras uppdrag ligger ytterligare en fråga: Är inte Macron med sin globalistiska hållning, sin öppenhet mot amerikanska liberala värderingar och hans tidigare verksamhet inom den internationella bankvärlden en trojansk häst i Elyséepalatset? Nu har han avslöjat sig. Han samarbetar med amerikanska finansintressen mot Frankrike. I smyg låter han konsultfirmorna styra fransk politik och med arvoden som chockerar. Har han kanske själv intressen i dessa företag?

Så låter det och det är förstås inte helt orimligt att reagera. Förmodligen spelar denna affär en liten roll i den första valomgången där Macrons egna väljare knappast upprörs. Frågan är emellertid vad som händer i en tänkt andra valomgång mellan honom och Marine Le Pen. Avståndet i dag är inte så stort. I valet 2017 fick Macron 66 procent och Le Pen 34 procent när de ställdes mot varandra. I dagens mätningar är avståndet mindre, 53 mot 47 i en mätning, 54-46 i andra. Kan väljare som i första omgången stött vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon i högre grad än 2017 välja Le Pen framför Macron i en andra valomgång med hänvisning till denna affär. Och kan också Zemmours väljare känna en större motivation att lämna soffan och ta sig till valurnan för att stödja Le Pen i en andra valomgång?

Det mesta tyder på att McKinseyaffären inte får det utrymme som gör den till en avgörande fråga i valrörelsens slutskede och att annat är viktigare för väljarna. Det mesta pekar på att köpkraften är den stora frågan. Och där är Macron starkare om än inte självklart det starkaste valet för väljarna.

Frågan är vad valrörelsen i Frankrike egentligen handlar om. Jag vill påstå att den handlar om skilda värderingar och det gäller i år i mycket högre grad än tidigare. Det finns fyra olika ideologiska synsätt som inte är möjliga att förena. Det är uppenbart att förlorarna i år kommer att bli besvikna och se sin vision om framtiden krossad.

Jämför med valet 2012. Då ställdes en socialist med socialdemokratiskt program, François Hollande, mot en socialliberal med vissa konservativa inslag, Nicolas Sarkozy. Socialister, revolutionärer, högerradikala, nationalister och reaktionärer kom aldrig i närheten av en andra och avgörande valomgång. De var dessutom inte så radikalt främmande för Hollande eller Sarkozy. Vänsterns Jean-Luc Mélenchon stödde Hollande i den andra valomgången. Marine Le Pen stödde inte öppet Sarkozy men många av hennes väljare gjorde det.

I år är det annorlunda. Högern har helt andra muskler. Det går inte att lura sig. Éric Zemmour har inte bara ett radikalt annorlunda program än President Macron. Han företräder ideologiskt en annan vision. Frankrike ska återupprättas som en vit, nationalistisk nation med värderingar som kopplar tillbaka ett halvt sekel, till det samhälle som skulle kunna kallas för traditionellt. Modernismens tro på framsteget, en social demokrati och öppna gränser avvisas. Jean-Luc Mélenchon är inte en mjuk socialdemokrat. Han hämtar sin näring ur den revolutionära sydamerikanska myllan. Han försvarar den demokratiska konstitutionen men han ser ändå demokrati i första hand som folklig och social. Han talar om folkets kamp mot etablissemanget av ekonomisk överklass. Han är i total opposition mot den sittande presidenten.

Och Marine Le Pen kandiderar för tredje gången. Ännu en variant av en vision som inte tidigare haft plats i det franska tänkande som dominerat under tiden efter andra världskriget. Inte lika reaktionär som Zemmour men starkt kopplad till dikotomin folket mot eliten där Le Pen ställer sig på folkets sida och Macron ses som en huvudfiende, inte bara i migrationsfrågan.

Fyra tunga värdesystem som franska väljarna har att ta ställning till. Alla tror att Macron går till den andra valomgången men möter han där en djupt konservativ eller reaktionär motståndare (Zemmour), en socialrevolutionär kombattant (Mélenchon) eller en främlingsfientlig politiker som tar folkets parti mot eliten (Le Pen)?

François Hollandes partivän Anne Hidalgo ställer upp i detta val som Socialisternas kandidat och har i de senaste mätningarna kring 2 procent i stöd. Nicolas Sarkozys partivän Valérie Pécresse har 10 procent, i någon mätning bara 9. Hennes kurva har pekat neråt i ett par månader. Dessutom har hon ännu inte fått något som helst stöd av Sarkozy. Det viskas istället om att han kommer att rösta på Emmanuel Macron i valet.

När det återstår tio dagar till första valomgången tror vi oss veta att Macron vinner med Le Pen på en ohotad andra plats. Det innebär i så fall – långt ifrån säkert – att två av fyra visioner om framtidens Frankrike får utrymme i slutdebatten inför den andra och avgörande valomgången. Det innebär att två visioner, de reaktionära och de socialrevolutionära inte får någon plats i debatten. Det går inte att förena Zemmours vision med Le Pens och ännu mindre Mélenchons med Macrons. Vad gör det med röstviljan i andra valomgången? Vad gör det med hela idén om att som medborgare delta ända in i slutet i viljan att få sina uppfattningar uppmärksammade och tillgodosedda? Det var enklare 2012 och i valen dessförinnan. Då stod en höger mot en vänster och även de kandidater som föll bort i fösta valomgången kunde stödrösta på någon av de två som blev kvar i den andra. I år lär det bli mycket svårt.

Det är många som känner sig manade att bli den franska republikens president. I första hand handlar det om fem huvudkandidater: Emmanuel Macron, Marine Le Pen, Éric Zemmour, Valérie Pécresse och Jean-Luc Mélenchon. Dessa fem kämpar om de två platserna i den andra valomgången. Alla fem har en god möjlighet att faktiskt gå vidare. Alla har stöd av åtminstone tio procent av väljarkåren enligt opinionsinstitutens mätningar. Därefter kommer de övriga, de som i samma mätningar inte kommer i närheten av tio procent.

En av dessa kandidater som rimligtvis borde nå högre siffror är de grönas kandidat Yannick Jadot, för närvarande med ett väljarstöd på omkring 5 procent. Partiet lyckades bra i både det senaste EU-valet och valet till kommunerna. Det sitter i dag gröna borgmästare i flera av de största städerna i Frankrike. Jadot angriper presidenten för en tandlös miljöpolitik . Han kräver omskrivning i konstitutionen för att stärka kampen mot klimatförändringarna och för ett ekologiskt ansvar för naturen.

Yannick Jadot ställs som andra vänsterledare inför journalisternas frågor varför de inte förenar sig med den enda av dem som i dag når mer än tio procent av väljarstödet, nämligen Jean-Luc Mélenchon. Yannick Jadot för då bland annat fram en tydlig kritik mot Mélenchons syn på Ryssland och Putin. ”Så sent som för några veckor sedan menade Mélenchon att Putin hade fredliga avsikter” Han vill därmed ansluta sig till den position som lägger ansvaret helt och full på Ryssland i kriget mot Ukraina. Mélenchon är bland frasnmännen känd för en gammal Natokritisk hållning och det ligger honom i fatet i ett eventuellt samarbete med den reformistiska vänstern.

Anne Hidalgo är Socialistpartiets kandidat och har ett väljarstöd som pendlar mellan 1 och 3 procent, en katastrofsiffra i partiets historia. Hon är i dag borgmästare i Paris med ett program som framförallt riktade in sig på de gröna frågorna; att öppna staden Paris för mindre biltrafik och göra staden grönare. Hennes program som nationell presidentkandidat störs av att hon är parisare men också för att hon och partiet inte sedan President Hollandes misslyckande under sin mandatperiod 2012-17 lyckas presentera nya idéer som lockar väljarna.

Kommunistpartiet har en egen kandidat i detta presidentval. Han heter Fabien Roussel och har en personliga karisma som givit honom ett förvånansvärt gott stöd med tanke på partiets traditionellt sett svaga ställning i landet. Han kan i dag räkna med 4-5 procent vilket är ungefär dubbelt så starkt som Hidalgos. Han profilerar sig i sociala frågor med krav på sänkt pension till  60 år, högre minimilön och andra sociala förmåner. Han vill också avskaffa ordningen med direktval till presidentämbetet och återgå till en form av parlamentarism som fanns i Frankrike fram till 1958 när General de Gaulle skrev den nuvarande författningen.

Frågan om vänsterns kris blir tydlig när de sämst placerade kandidaterna i opinionen kommer från vänster. Mélenchon får nu allt bättre stöd, till och med  14 procent i en mätning i dag. Det är lätt att inse att många vänsterväljare skulle önska att Jadot och Hidalgo men framförallt kommunisten Roussel ansluter sig till Mélenchon och ger denne en chans att bli den andra kandidaten bredvid Macron i slutomgången. Det lär inte ske. Behovet att markera sina egna partiers revir blir viktigare än vem som går vidare till valets slutomgång. Ingen tror ändå att Macron skulle snava på målsnöret. Hans ställning  är stark idag, inte minst mot bakgrund av det ryska kriget i Ukraina. Allt fler fransmän söker sig till en känd och beprövad ledare i en tid av oro.