Lindbom på franska

EU står enat i konflikten mellan Ryssland och Ukraina. Stödet kommer från Natoländerna liksom de alliansfria som Sverige kallar sig. Det handlar om fördömandena i ord och om bistånd som även innefattar vapenexport. Däremot vill inget land ge sig in i kriget  med egna trupper.

Länderna har ändå  i viss mån olika förhållningssätt. Grannarna till Ukraina visar mer påtagligt prov på en generös inställning till att ta emot flyktingar. Frankrike vill gärna ta på sig rollen av medlare på samma gång som landet fördömer den ryska invasionen.

Det går att spåra en fransk tradition tillbaka i historien där dels banden till Ryssland aldrig riktigt brutits. Medan Sverige sett det stora landet i öster som hotet mot den nationella säkerheten har Frankrike ingått allianser med ryssarna i de senaste krigen. Frankrike har också värnat Europa och på sätt och vis ändå räknat Ryssland dit. En del av detta land ligger ju också i Europa. Däremot har fransmännen hållit viss distans till USA.

Frankrike under President Macron är angelägen om att ge EU ett större utrymme geopolitiskt. När små länder i Europa tyr sig till USA och Nato håller fransmännen en viss distans. Och Macron förhandlar alltså med Putin samtidigt som han helt ställer upp i fördömandena av Rysslands invasion. Han vill fortsätta att spela en roll i stormakternas kamp och försöka hitta ett eget spår i lösningen av konflikten. Hela denna konflikt får inte bli en envig mellan USA och Ryssland. Också Europa med främst EU ska också vara en aktiv aktör.

Naivt, säger många om Macrons upprepade samtal med Putin. Det går ju inte att övertyga Putin om att göra eftergifter. Den pågående dialogen är ändå ett försök att hindra en eskalering av kriget. Macron är inte ensam om sin uppfattning. Häromdagen träffade han två tidigare presidenter, Nicolas Sarkozy och François Hollande. Sarkozy kom ut efter sitt möte med den nuvarande presidenten och förmedlade sin tolkning av krisen till de församlade journalisterna på gården till Elyséepalatset: ”Det finns bara två alternativ: Förhandlingar med Putin eller ett stundande totalkrig. Jag råder presidenten att fortsätta förhandla.”

Det finns skilda meningar i Frankrike i valet av strategi mot Putin. Men en klok tidigare statschef, förre utrikesministern och premiärministern under Jacques Chiracs presidentperiod Dominique de Villepin, har också förespråkat förhandlingslinjen. Den innebär, menar de Villepin, vissa eftergifter till ryssarna men framförallt ett försvar för nuvarande säkerhetsordning och en självfallet fast europeisk linje mot den stora grannen i öster. Det tycks som om Frankrike på samma gång söker en lösning som försvarar varje nations rätt till självbestämmande med en form av geopolitiskt tänkande där det finns en viss förståelse också för ryssarnas oro för att ha Natotrupper alldeles vid sina gränser. Det är en balansgång som Frankrike ägnar sig åt och den franska inrikespolitiska debatten är mer pluralistisk till sitt innehåll än Sveriges. Frankrike visar att Europa är enat men att det finns nyansskillnader i synsätt och i strategier. Bara nyansskillnader men de finns.

De senaste fem dagarna har jag haft besök av ett 8-årigt barnbarn från Frankrike. Under tiden har kriget på vår kontinent startat. Nu är den europeiska livssituationen förändrad och det gäller i hög grad Frankrike som är ordförandeland i EU och har ett presidentval om mindre än två månader. Valrörelsen kommer inte att vara sig lik och läget i Europa skapar rimligen en rad problem för de tre ytterkandidaterna Éric Zemmour, Marine Le Pen och Jean-Luc Mélenchon.

Ofta påpekas det i politiska analyser något år eller halvår före ett presidentval att det är omöjligt att förutse slutresultatet genom tidiga opinionsmätningar. Något som inte gick att förutse eller som ingen ville förutse inträffar och plötsligt ritas spelplanen om. För fem år sedan avslöjades republikanen Francois Fillon, favorit i valet, med att ha använt skattemedel för att betala fru och barn för fiktiva jobb. Det ledde till att  Emmanuel Macron istället valdes till president. Den här gången kom ett krig emellan och det kan förändra de inbördes förhållandena mellan flera kandidater.

Synen på Ryssland skiljer sig påtagligt mellan kandidaterna – även synen på Vladimir Putin. Vänsterkandidaten Mélenchon läser konflikten i östra Europa som en maktkamp mellan Ryssland med legitima krav på buffertstater mot västalliansen och ett aggressivt Nato. Éric Zemmour och Marine Le Pen är båda välvilligt inställda till Putin som person. De attraheras helt klart av auktoritära ledare som dessutom talar ett nationalistiskt språk. Ingen av dem är heller proamerikansk. Tvärtom. De vill skydda Frankrike mot omvärlden, både handelspolitiskt och kulturellt. Det märkliga är att Putin som ju är betydligt mer aggressiv mot omvärlden uppfattas som en bättre bundsförvant än till exempel Joe Biden.

Nu säger sig alla tre ytterkandidaterna vara motståndare till den ryska invasionen. Däremot vidhåller Mélenchon sin analys av Natohotet mot Ryssland och Zemmour gör uttalanden som visar att han inte på ett självklart sätt byter sida i förhållandet till Ryssland.

Ingen av de tre kandidaterna har ännu uppnått femhundra signaturer från politiska företrädare på lokal, regional och nationell nivå, ett krav för att kunna ställa upp i presidentvalet. Tiden är knapp. Det återstår bara en vecka för att kunna skaffa de återstående signaturerna. Har kriget kommit att komplicera situationen ytterligare för de tre? Det är helt klart att de måste få stöd av folkvalda som är beredda att signera för dem utan att politiskt stödja dem, I demokratins namn har en del varit beredda att göra det. Kvarstår den viljan när Europa befinner sig i krig och Mélenchon, Le Pen och Zemmour tycks sväva på målet i sin inställning till västs största fiende i dag?

Det är lika intressant att se hur folkopinionen kommer att påverkas av kriget. Det finns ännu inga mätningar som påbörjades efter Rysslands angrepp på Ukraina häromdagen. Ännu är både Le Pen och Zemmour starkare i opinionen än Valérie Pécresse. En möjlig utveckling kan vara att hon tar röster från kandidaterna på den yttersta högerkanten. Inget är förstås säkert. Hur ser de fransknationella väljarna på Putin och på kriget? Och får Mélenchon även i detta laddade läge i Europa stöd för sin linje om Rysslands behov av buffertstater för att mota EU och Nato från sitt närområde.

De närmaste dagarna och veckorna kommer sannolikt att ge svar. Debatten kommer att handla om kriget förstås men förmodligen inte bara det. Många av kandidaterna vill inte längre tala om Putin medan andra tar varje chans att göra det. Det kanske blir så att de nationella högerpartierna kommer att pekas ut som landsförrädare medan en förespråkare av det internationella samarbetet som Macron kommer att framställas som en god patriot.

Under förra presidentvalet överraskades alla av en outsider som på fem år tog sig hela vägen från okänd rådgivare i Elyséepalatset till nationens högsta ämbete; Emmanuel Macron. Även i årets valrörelse framträder en kandidat som saknar politisk erfarenhet och är partilös. Hans namn är Éric Zemmour. De flesta känner till honom. Omdömena om honom är många och i allmänhet negativa men han har goda chanser att i varje fall gå till en andra valomgång i presidentvalet. Vem är han?

Éric Zemmour har under största delen av sitt yrkesliv ägnat sig åt skriftställarskap och medverkan i olika tv- och radiosammanhang som främst politisk kommentator. Han kommer inte ur den politiska klassen i det välbärgade Paris. Han kallar sig själv berbisk jude med ursprunget i Algeriet men född i Montreuil,  en av Paris fattigare förorter och idag starkt präglad av en muslimsk befolkning. Zemmour berättar själv hur han för inte så länge sedan promenerade i sina barndomskvarter. Han kände igen husen men inte människorna och butikerna sålde i dag andra varor. En ung grabb kom fram till honom och sa, inte ovänligt: ”Du, Zemmour, du har hamnat på fel plats.”

Éric Zemmour är högerradikal och antimuslim för medelklassen och de välutbildade. Han har varit aktiv i minst tjugo år för sina olika framträdanden i tidningar, radio och tv. Han slog framför allt igenom i en känd talk show i France 2 under åren 2006-11. Han chockerade det etablerade Frankrike med sina aggressiva uttalanden om invandrare men också mot det liberala samhälle som försvarade samkönade äktenskap och olika minoritetsgruppers rättigheter.

Samtidigt som det liberala Frankrike rasade mot hans uttalanden steg hans popularitet. Han skrev böcker som såldes i mer än 500 000 exemplar. Varje gång publiken buade åt Zemmour i studion på lördagskvällarna växte stödet för honom i allt vidare kretsar runt om i landet. Zemmour hade tryckt på knappar som ledde till att Frankrike visade sig vara ett mycket mer delat land än många trott.

Den konservativa nyhetskanalen C News gav honom en ny position 2019. Han blev krönikör i ett av deras kvällsprogram fem dagar i veckan. Under de två åren han deltog i detta program väcktes sannolikt idén hos honom och hans supportrar att han skulle lämna det publicistiska och kasta sig in i politiken. Kanalen mångdubblade sin tittarandel sedan han blivit dess viktigaste kommentator av politik. Utan parti men med ett opinionsmässigt stöd i befolkningen tog han därför förra hösten det avgörande steget och deklarerade sin ambition att bli Frankrikes nästa president.

Éric Zemmours program kan sammanfattas i två ord: Rädda Frankrike! Hans grundanalys är att nationen genom den muslimska invandringen och den vänsterliberala politiken som förts i decennier drivit landet bort från sina traditionella värden förankrade i sin historia och kultur. Zemmour är en radikal motståndare till all form av multikulturalism som i Frankrike brukar kallas för kommunitarism, motsatsen till universalism som står för en enhetlig nationell kultur. Zemmour menar att Frankrike är ett land byggt på en judisk-kristen värdegrund men också med en historia som bygger på upplysningstiden och den filosofi och historia som lett fram till dagens syn på republiken och republikens värderingar.

Zemmour drar långtgående konsekvenser av sina tankar. Även Macron värnar den franska kulturen men han tror ändå på en form av långsam organisk utveckling där muslimerna på sikt blir en del av ett gemensamt Frankrike. Zemmour talar om den stora sammanbrottet för nationen när muslimerna tagit över. Muslimer är kulturimperalister och de kommer att steg för steg erövra Frankrike och göra det muslimskt. Därför måste de tvingas återvända till sina så kallade hemländer.

Många fransmän tycker som Zemmour. Det finns en i dagarna gjord undersökning som visar att halva befolkningen är oroad över ett möjligt muslimskt övertagande av nationens lagar, samhällsinstitutioner och kultur. Zemmour har i dag cirka 15 procents stöd i befolkningen. Många fler delar  hans syn på muslimernas hot mot den franska civilisationen. Marine Le Pens väljare gör det och en hel del av dem som som säger sig stödja Republikanernas kandidat, Valérie Pécresse.

Éric Zemmour är en skicklig polemiker, en orädd debattör och påläst. Han skulle rent retoriskt kunna utmana Macron i en slutdebatt mellan första och andra valomgången. Däremot verkar inte stödet vara tillräckligt stort för att ge honom segern. Både Valérie Pécresse och Marine Le Pen har högre siffror gentemot Emmanuel Macron i en tänkt andra valomgång i presidentvalet. Le Pen och Pécresse skulle få mellan 40 och 45 procent mot Macron. Zemmour får enligt mätningar i dag bara kring 35 procent.

Några tusen sympatisörer var samlade i en sal i Paris för att lyssna till Republikanernas presidentkandidat Valérie Pécresse när hon i dag definitivt lanserade sin valkampanj. Hon talade i cirka 90 minuter – franska politiker talar länge – och presenterade sig själv och sitt program inför valet. Ett tal som i långa stycken var segt men hon skärpte sig mot slutet där hon både blev personlig och visionär. Hon lovade ett lyft för Frankrike som nation. Alla hörde hennes starka betoning av den nationella identiteten och kritiken av en i hennes ögon alltför slapp politik mot den illegala invandringen. Alla noterade hennes engagemang för att ge människor förutsättningar för att skapa en bättre framtid med en fortsatt social politik men också stimulansåtgärder för att näringslivet ska blomstra. En framgångsrik politik för perioden efter covid, lovade hon och sa sig representera den sanna gaullismen. Det var ett tal helt i linje med hur franska högerpolitiker i dag tänker och formulerar sig.

Valérie Pécresse har nu ambitionen att i ett parti som i så hög grad domineras av män bli Frankrikes första kvinnliga president. På första raden i dag satt alla de tunga namnen i partiet, nästan uteslutande män. Den största av dem alla, tidigare presidenten Nicolas Sarkozy, var dock inte närvarande. Han har sagt om Pécresse att hon är tråkig och han har inte heller öppet givit henne sitt stöd. En del misstänker att han hoppas mer på återval av Macron än att hans egen partivän blir president i april.

Valérie Pécresse har inte desto mindre varit en mycket lojal minister i hans regering 2007-12. Hon var både minister för högre utbildning och budgetminister. Hon är i dag ordförande i Parisregionen, en av nationens högsta politiska ämbeten. Hon är en erkänt duglig politiker med lång erfarenhet.

Något får mig att tänka tillbaka på Socialistpartiets sätt att behandla sin presidentkandidat Ségolène Royal 2007. Då satt också en rad tunga manliga elefanter på första raden när hon höll något stort tal men distansen till henne var tydlig. En form av iskyla som hon naturligtvis kände av. Hon blev inte heller vald till president. Hon var absolut en svagare politiker än Sarkozy men de andra socialistledarna gjorde inte hennes kampanj lättare att genomföra.

Valérie Pécresse har en stark personlighet men även hon kan få svårt att bli fullt ut erkänd inom sin egen krets av ledande politiker. Det finns liksom inom Socialistpartiet 2007 en rad män med mycket starka maktambitioner. Visst säger de sig vilja se Pécresse som president men de vill säkert i minst lika hög grad att deras egna positioner i makthierarkin stärks och det inom en inte alltför avlägsen framtid.

Efter talet i dag smyger det sig in en känsla av att hon inte heller lyckades entusiasmera väljarna som kunde följa talet på tv. Hennes utstrålning förefaller begränsad. Det krävs något nästan omänskligt av en presidentkandidat i Frankrike att nå toppen i form av karisma och frågan är om hon har det lilla extra som krävs i det avseendet.

Dessutom är Pécresse politiskt klämd mellan ytterhögerns Éric Zemmour och Emmanuel Macron. I dagens tal i Paris försökte hon flörta med mer högerradikala krafter. Samtidigt kan hon inte gå för långt till höger utan att  därmed förlora väljare i mitten till Macron. Hennes manöverutrymme är begränsat.

Frankrike skulle sannolikt få en kompetent president i Valérie Pécresse. Hon är fostrad i en högborgerlig och välutbildad familj i västra Paris – ett av Frankrikes mest burgna kvarter. Hon har utbildat sig vid elitskolorna. Hon lyckas säkert undvika att trampa snett och smutsa ner sina välputsade skor när hon gör besök hos fiskarna i den mondäna badorten La Baule vid Atlantkusten  – där hon årligen firar sommarsemester – för att efterhöra deras ekonomiska situation. Nej, hon har koll på det allt.

Det är bara något som skaver i denna sko. Hon känns om möjligt ännu mer distanserad från vanligt folk än till och med President Macron. Fransmännen är inte ovana vid politiker som befinner sig i en annan sfär än de själva. När det gäller Republikanernas presidentkandidat i år känns avståndet mellan eliten och folket om möjligt ännu längre.

En ny proteströrelse ser ljuset i Frankrike, le convoi de la liberté (frihetens konvoj). Drygt tre tusen fordon, enligt polisen, närmar sig nu Paris. Bilarna, minibussarna, campingfordonen har kommit från hela Frankrike. Fler och fler har anslutit sig på de nationella vägarna genom landet. Tåget av fordon har därför vuxit i omfattning och samordnats. I morgon är det lördag, veckodagen för de gula västarnas demonstration på Champs Elysées för två-tre år sedan, och polisen i huvudstaden har redan byggt barrikader där. Deras krav handlar om att regeringen ska ta bort vaccinpassen men det finns också ett växande missnöje hos demonstranterna med den svaga köpkraften och de höga energikostnaderna.

Många har säkert väntat på en ny protestvåg sedan pandemin börjat minska i omfattning. I dag meddelade till exempel regeringens talesperson Gabriel Attal att munskydd inomhus inte längre är ett krav från och med den 28 februari. Många tror också att vaccinpassen snart kommer att försvinna men än ett tag lär de finnas kvar.

Deltagarna i Frihetens konvoj opponerar sig mot dagens restriktioner. Många av dem är sannolikt ovaccinerade. Det finns en koppling mellan antivaxxare och den folkliga rörelse som har starka likheter med de gula västarna. Det är en grupp i samhället som lever strax ovanför fattigdomsstrecket och oroas över att snart hamna i ren prekaritet. Det handlar om låg medelklass och arbetarklass i små städer och på landsbygd. Människor som enligt opinionsforskaren Jérôme Fourquet bygger sin politiska opposition och vrede mot makten kring frågan om konsumtion och elitens ställning i nationen. De konstaterar att deras pengar inte räcker till och de ser också, särskilt på tv, hur en del av befolkningen får en allt högre levnadsstandard. Ett hat riktas mot President Macron och hans vision om Frankrike som en start-up-nation.

Frihetens konvoj oroar nu Macron och hans regering och parti. Rörelsen har inte stöd från en majoritet av medborgarna så länge dess medlemmar i första hand vänder sig mot covidvaccineringen. Skulle rörelsen däremot rikta vreden mer mot den svaga köpkraften kommer stödet säkert att växa. Det kan då bli bekymmersamt för Macron i valrörelsens slutskede. Han manade i dag i en tidning om lugn i landet. Han leder för närvarande klart i alla opinionsmätningar och en social proteströrelse är det sista han önskar sig.

Flera av de andra presidentkandidaterna har med förtjusning anslutit sig till rörelsens krav. Det gäller främst Marine Le Pen och Jean-Luc Mélenchon.  De hoppas dra fördelar av en ökad social oro i landet.

Det är intressant att notera att Marine Le Pen redan före helgens händelser stärkt sin ställning i opinionen och ligger nu klart på andra plats efter Macron medan Valérie Pécresse tappat någon procent och nu ligger jämsides med Éric Zemmour. Det är fortfarande inga stora avstånd mellan dessa tre kandidater i kampen om den andra platsen i presidentvalets slutomgång men sannolikt gynnas inte Pécresse av Frihetens konvoj. Hennes stora möjlighet är mötet hon håller klockan 14 på söndag. Det är tillfället för henne att lyfta sin kampanj och öka stödet i opinionen. Hur hanterar hon att som republikansk presidentkandidat tala till sin väljarkår om konflikten mellan folket och eliten – iscensatt av Frihetens konvoj –  aktualiseras igen?