Lindbom på franska

Det är många som känner sig manade att bli den franska republikens president. I första hand handlar det om fem huvudkandidater: Emmanuel Macron, Marine Le Pen, Éric Zemmour, Valérie Pécresse och Jean-Luc Mélenchon. Dessa fem kämpar om de två platserna i den andra valomgången. Alla fem har en god möjlighet att faktiskt gå vidare. Alla har stöd av åtminstone tio procent av väljarkåren enligt opinionsinstitutens mätningar. Därefter kommer de övriga, de som i samma mätningar inte kommer i närheten av tio procent.

En av dessa kandidater som rimligtvis borde nå högre siffror är de grönas kandidat Yannick Jadot, för närvarande med ett väljarstöd på omkring 5 procent. Partiet lyckades bra i både det senaste EU-valet och valet till kommunerna. Det sitter i dag gröna borgmästare i flera av de största städerna i Frankrike. Jadot angriper presidenten för en tandlös miljöpolitik . Han kräver omskrivning i konstitutionen för att stärka kampen mot klimatförändringarna och för ett ekologiskt ansvar för naturen.

Yannick Jadot ställs som andra vänsterledare inför journalisternas frågor varför de inte förenar sig med den enda av dem som i dag når mer än tio procent av väljarstödet, nämligen Jean-Luc Mélenchon. Yannick Jadot för då bland annat fram en tydlig kritik mot Mélenchons syn på Ryssland och Putin. ”Så sent som för några veckor sedan menade Mélenchon att Putin hade fredliga avsikter” Han vill därmed ansluta sig till den position som lägger ansvaret helt och full på Ryssland i kriget mot Ukraina. Mélenchon är bland frasnmännen känd för en gammal Natokritisk hållning och det ligger honom i fatet i ett eventuellt samarbete med den reformistiska vänstern.

Anne Hidalgo är Socialistpartiets kandidat och har ett väljarstöd som pendlar mellan 1 och 3 procent, en katastrofsiffra i partiets historia. Hon är i dag borgmästare i Paris med ett program som framförallt riktade in sig på de gröna frågorna; att öppna staden Paris för mindre biltrafik och göra staden grönare. Hennes program som nationell presidentkandidat störs av att hon är parisare men också för att hon och partiet inte sedan President Hollandes misslyckande under sin mandatperiod 2012-17 lyckas presentera nya idéer som lockar väljarna.

Kommunistpartiet har en egen kandidat i detta presidentval. Han heter Fabien Roussel och har en personliga karisma som givit honom ett förvånansvärt gott stöd med tanke på partiets traditionellt sett svaga ställning i landet. Han kan i dag räkna med 4-5 procent vilket är ungefär dubbelt så starkt som Hidalgos. Han profilerar sig i sociala frågor med krav på sänkt pension till  60 år, högre minimilön och andra sociala förmåner. Han vill också avskaffa ordningen med direktval till presidentämbetet och återgå till en form av parlamentarism som fanns i Frankrike fram till 1958 när General de Gaulle skrev den nuvarande författningen.

Frågan om vänsterns kris blir tydlig när de sämst placerade kandidaterna i opinionen kommer från vänster. Mélenchon får nu allt bättre stöd, till och med  14 procent i en mätning i dag. Det är lätt att inse att många vänsterväljare skulle önska att Jadot och Hidalgo men framförallt kommunisten Roussel ansluter sig till Mélenchon och ger denne en chans att bli den andra kandidaten bredvid Macron i slutomgången. Det lär inte ske. Behovet att markera sina egna partiers revir blir viktigare än vem som går vidare till valets slutomgång. Ingen tror ändå att Macron skulle snava på målsnöret. Hans ställning  är stark idag, inte minst mot bakgrund av det ryska kriget i Ukraina. Allt fler fransmän söker sig till en känd och beprövad ledare i en tid av oro.

Marine Le Pen gör sin tredje valrörelse som presidentkandidat. De flesta bedömare tror att det blir hennes sista och att hon sannolikt går till den andra avgörande valomgången men förlorar mot den trolige vinnaren Emmanuel Macron.

Marine Le Pen har varit partiledare för Nationell Samling, tidigare Nationella Fronten i tio år. Det är lång tid i fransk politik. Hennes pappa höll ut i närmare fyrtio år men det var verkligen unikt och ett bevis på att detta parti som han skapade också var och delvis är ett familjeföretag. Det måste sägas att det gått bra för hans dotter Marine. Hon har stadigt ökat röstandelen för henne och hennes parti. I 2012 års presidentval kom hon på tredjeplats med 18 procent i första valomgången men tio procent bakom tvåan, Nicolas Sarkozy. Fem år senare gick hon vidare till den avgörande valomgången med 21 procent i den första. I mätningarna för tillfället ligger hon på en klar andraplats med cirka 18 procent och minst fem procent före flera jagande kandidater; Valérie Pécresse, Éric Zemmour och Jean-Luc Mélenchon.

Marine Le Pen har varit med i förändringen av det politiska landskapet i Frankrike. Under fyra decennier har de avgörande slagen stått mellan en representant för den republikanska högern och en för Socialistpartiet. Så skedde alltså så sent som 2012 när François Hollande besegrade Nicolas Sarkozy. Marine Le Pen har ändrat på detta och hon blev alltså en av slutkandidaterna mot en annan uppstickare 2017, nämligen Emmanuel Macron som kom från ingenstans och bildade ett parti, Republiken på väg, under själva valrörelsen.

Marine Le Pen har vunnit framgång genom att ligga rätt i tiden i fråga om migration. Hon har också under sitt ledarskap anpassat sitt parti från en omöjlig extremistposition till att bli mer rumsren i människors ögon. Det är framförallt hennes tonläge som blivit mildare. Hon har också självfallet dragit fördel av att opinionen anpassat sig till uppfattningar om invandring och kriminalitet som alltmer liknat hennes.

I årets valrörelse har hon fått sällskap av Éric Zemmour som intagit ytterkantspositionen till höger. Hon kan kosta på sig att anklaga honom för extrema åsikter. Hon har förlorat väljare till honom men behållit sin folkliga profil. Nationell samling bygger i hög utsträckning på stödet från arbetarklassen och den fattiga medelklassen och dessa väljare har hon kunnat behålla.

Väljarna får allt lättare att se skillnaderna mellan den ytterhöger som representeras av Éric Zemmour och varianten Nationell Samling. Zemmour söker samla medelklasshögern, delar av den väljarkår som röstat på Republikanerna och den del av Nationell Samling som kommer från södra Frankrike, ofta med rötterna i Nordafrika under kolonialtiden.

Marine Le Pen har tonat ner sin EU-kritiska hållning. Hon säger inte längre att hon vill ta Frankrike ur EU utan konstaterar att EU ska vara en samling av suveräna nationer. Hennes ekonomiska program är mer vänsterorienterat och skiljer sig från Zemmours liberala program. Hon har bekymmer, precis som Zemmour och även vänsterkandidaten Jean-Luc Mélenchon, med kriget i Ukraina. Hon har i alla år flörtat öppet med Putin och fått stöd av honom. Läget är förstås annorlunda nu och olyckligtvis för dessa kandidater så infaller kriget med tiden för valrörelsens slutskede.

Det kan fortfarande hända mycket i kampen mellan kandidaterna om den andra platsen bakom Macron och därmed en plats i den andra valomgången. Marine Le Pen ligger ändå bra till. Hon vet samtidigt att inget enda opinionsinstitut ger henne den minsta chans att besegra den sittande presidenten. Alla minns hennes misslyckande i slutdebatten med Macron 2017. Hon kommer inte göra samma släta figur om hon ställs mot honom också i år. Men hon är dömd på förhand. I en tid när världen befinner sig i ett allvarligt läge är inte Marine Le Pen den person som en majoritet fransmän vill se som sin president. Efter ett tredje förlustval kommer hon också sannolikt att lämna partiledarskapet. Hon kommer då att få mer tid till katter och sin trädgård som Éric Zemmour så elakt sagt om hennes största intressen i livet.

Det har ryktats om det under en längre tid. Igår blev det officiellt. Éric Zemmour höll ett stort valtal i den sydfranska staden Toulon. De franska fanorna vajade runt om i salen. Alla som samlades väntade bara på ögonblicket när Marion Maréchal skulle äntra scenen som sista talare innan presidentkandidaten själv tog till orda. Marion Maréchal, dotterdotter till Nationella frontens grundare Jean-Marie Le Pen och systerdotter till Marine, gör ett brott med sin släkts politiska historia och blir en central aktör i den förre journalisten och publicisten Éric Zemmours kampanj. Där stod hon nu i vita kläder och stora leende. Presenterad på scenen som ”blond och vacker”. För henne var det sannerligen ett viktigt steg i hennes politiska karriär. Möjligen innebar det också början på en ny berättelse om högern i Frankrike.

Marion Maréchal har aldrig dolt att hennes politiska övertygelse till vissa delar skiljer sig från hennes mosters. Hon har representerat familjens parti i alla år, varit ledamot i nationalförsamlingen för detta parti och utåt uppträtt lojalt. Hennes åskådning har varit mer liberal i ekonomiska frågor och mer konservativ än högerradikal rent allmänt. Hon har också på ett helt annat sätt än partiledaren formulerat en sammanhängande politisk filosofi. Hon visade tidigt att hon var och är en intellektuellt skarp politiker.

Éric Zemmour gav henne möjligheten att träda in i ett politiskt sammanhang där hon rimligen känner sig hemma. Nationalismen får en stark prägel av identitetstänkande. Nu kan hon tala fritt om det Frankrike som hon bekänner sig till; det katolska med starka drag av fransk humanistisk och filosofisk tradition. Hon har inte samma känsla som mostern för den folkliga delen av Nationell samling. Hon står långt ifrån de fattiga arbetarna i norra Frankrike. Hon är en del av den reaktionära och starkt konservativa franska nationalismen i den södra delen av landet.

Éric Zemmour och Marine Le Pen företräder den yttersta högern på två skilda sätt. Länge kunde Marine Le Pen balansera skickligt för att behålla båda riktningarna inom partiet. Hennes höga röstandel i flera val var en följd av denna politiska fingerfärdighet. Nu går det inte längre. Nu växer klyftan mellan falangerna och den klyftan kommer sannolikt att bestå.

Politiska bedömare tror att detta är Marine Le Pens tredje och sista presidentvalrörelse. Frågan är hur detta parti ska kunna överleva utan henne och med en framgångsrik rörelse under Zemmours ledning. I varje fall lär inte Nationell Samling få samma höga opinionssiffror som tidigare.

Det mest intressanta är hur högern formas efter valet i april. Mycket tyder på att Republikanernas kandidat Valérie Pécresse kommer att göra ett dåligt val. Det får sannolikt till följd att ett redan sargat parti ytterligare försvagas och tappar sin ställning som det mest respekterade oppositionspartiet till Macrons Republiken på väg. En följd av Republikanernas fortsatta kräftgång kan bli att dess vänsterflygel sugs upp av Macron och att högerflygeln gör gemensam sak med Zemmour. Det är den visionen som bär Marion Maréchal i hennes val att nu ansluta sig till honom och hans nya rörelse. Den har fått namnet Reconquête som kan översättas med Återerövring, det vill säga återtagandet av det som dess företrädare skulle benämna med orden  ”Frankrike åt fransmännen och för den franska identiteten”.

Éric Zemmour vill samla den konservativa delen av Republikanerna till en rörelse som hyllar General de Gaulle och en svunnen tid och därmed göra deras resa högerut mot den gamla extremhögern mindre obehaglig. Marion Maréchal är en central person i samma uppdrag. Hon är sprungen ur extremhögern men i en tid av allmän högervridning och med en sansad, välartikulerad och intellektuell framtoning känns hon också mindre obehaglig än gångna tiders högerradikala.

Vi bör verkligen följa vad som händer efter valet 2022. Det är under de närmaste åren som den politiska kartan till höger kommer att ritas om.

På torsdagskvällen gav Emmanuel Macron det viktiga beskedet att han kandiderar till en ny mandatperiod som president i Frankrike. Beskedet var inte alls någon överraskning. Tvärtom. Han har också som läget ser ut i dag, i Frankrike och i Europa, mycket goda förutsättningar för att bli omvald. Ja, det är svårt att se att han inte skulle bli det.

En sittande president är sällan älskad, i bästa fall respekterad. Och när det gäller de föregående tre presidenterna Jacques Chirac, Nicolas Sarkozy och François Hollande har omdömena varit starkt kritiska från i stort sett hela befolkningen. Chirac under sin andra ämbetsperiod. Sarkozy och Hollande lyckades inte bli omvalda. Macron har haft det i stort sett lika svårt under sin mandatperiod men covidkrisen och ryssarnas invasion i Ukraina har hjälpt honom.

Franska presidenter får sällan göra det som de föresatt sig. Det beror i allmänhet på att omvälvande händelser stör planeringen. De program som presenteras i valrörelsen kullkastas. Inte sällan sker folkliga uppror av olika slag som kan få i stort sett hela befolkningen att vända sig mot sin president. Macron har fått uppleva det framförallt i samband med de gula västarnas uppror. En del av folket visar sitt missnöje, inte sällan med inslag av våld, och andra grupper, som kan ha en helt annan grund för sitt motstånd, passar på att attackera presidenten när han ändå är försvagad.

Det är yttre hot som kan rädda en president om han hanterar det på ett skickligt sätt. Hollandes relativt skickliga sätt att hantera terrorkrisen hjälpte ändå inte därför att den folkliga kritiken av hans ekonomiska politik var så djup. För Macron har läget varit delvis ett annat. Covidkrisen och Rysslands invasion i Ukraina har inträffat i ett så sent skede under mandatperioden att befolkningen nu framförallt ser mer behovet av en beprövad ledare för republiken. Macrons opinionssiffror går följdriktigt upp och han har i dag ett stöd på 27-28 procent.

Macron har som så många presidenter före honom inte kunnat genomföra alla de reformer han utlovat. Pensionsreformen har fått vänta. De ekonomiska reformerna har inte kunnat genomföras i den utsträckning som han hoppats på och som skulle ha, enligt honom själv, lett till bättre levnadsvillkor för stora grupper av lägre medelklass i landet. Genom covidkrisen har till och med antalet med definitionen fattiga (lägre månadsinkomst än 1 000 euro) ökat från 9 till 12 miljoner. Hans löfte om revolution av det franska samhället med bättre skolresultat, en mer fungerande vård och ökad köpkraft har inte visat särskilt stora resultat. För merparten av befolkningen är han fortfarande de rikas president. Det finns inga tecken på att befolkningen enats mellan olika samhällsgrupper och mellan invandrade fransmän och dem som bott i landet sedan länge. Spänningarna och konflikterna består.

Nu väntar sannolikt fem år till med samma president. Ingen vet hur de åren kommer att gestalta sig. Hur länge kommer Europa att präglas av kriget? Och vilken roll kommer EU att spela? Det är uppenbart att Macron med sina ambitioner att vara Europas inofficiella ledare kan åstadkomma insatser inom EU och dess förhållande till USA och Ryssland som får betydelse för framtiden. Det franska folket är inte oberört av att ha ledare som gör landet större i världen. Macron kommer ändå att tvingas stå till svars för alla de brister som föreligger i det sociala och ekonomiska livet i landet. Och han måste klara konflikterna runt migration och den franska identiteten. Nu har Frankrike två presidentkandidater med profilerade högerradikala program. Macron vinner sannolikt valet men opinionen som nu bär fram Le Pen och Zemmour till sannolikt goda valresultat kommer inte att försvinna.

Emmanuel Macron har hittills visat prov på statsmannaskap under de två stora kriserna. Han lyckades också avvärja de gula västarnas uppror även om det skedde med stöd av det elaka viruset. Han är otvivelaktigt den enda av presidentkandidaterna i 2022 års val som har den ledarkapacitet som krävs i dagens kritiska läge. Han har visat det under sina första fem år som president. Nu kommer det franska folket, trots starka invändningar mot hans politik och även mot hans person, att ge honom förnyat förtroende den 24 april.