Lindbom på franska

Nu är det en vecka kvar till första omgången av valet till nationalförsamlingen. Jean-Luc Mélenchon som leder den nya vänsteralliansen med fyra partier noterar framgångar i opinionsinstitutens mätningar. Valrörelsen handlar om striden mellan Nouvelle Union Populaire écologique et sociale (Nupes) och Macrons valkartell Ensemble (Tillsammans) och frågan som hela tiden ställs: Kommer Macron att tvingas utse Mélenchon till premiärminister efter valet?

Egentligen handlar allt just nu om kommunikation. Mélenchon ryckte snabbt ut efter presidentvalet och tog initiativet genom att förklara sig som en närmast självklar kandidat för posten som premiärminister. Han lyckades också samla fyra vänsterpartiet i denna union och detta kommer tveklöst att ge hans parti Det okuvade Frankrike men också de andra tre i unionen en chans till många sköna platser i den kommande nationalförsamlingen. Nya siffror pekar på möjligheten att unionen får närmare två hundra mandat vilket är mer än en fördubbling av utdelningen i den avgående nationalförsamlingen. Det räcker inte för att uppnå majoritet eftersom en sådan kräver 289 mandat. Däremot kommer en så stark vänster att ge ordförandeposten i finansutskottet vilket kan användas för att ställa till en hel del problem för regeringen och indirekt för Macrons själv.

Vänstern har i ock med Mélenchons PR-insatser förpassat Marine Le Pen och hennes Nationell Samling till en blygsam tredje position i valrörelsen. Republikanerna riskerar också ett nytt fiasko. Bedömare menar att de kommer att halveras i antal jämfört med föregående upplaga av nationalförsamlingen (från hundra platser till cirka femtio)

Macrons nya regering utsätts för hård kritik. Det handlar om affären med Damien Abad som anklagas för våldtäkter i två fall. Oroligheterna kring Champions League-finalen mellan Liverpool och Real Madrid på Stade de France förra lördagen har blivit besvärande för inrikesministern Gérald Darmanin som anklagas för direkta lögner i sitt försvar för polisens agerande. Poliserna lyckades bara delvis skydda de engelska supportrar som blev attackerade av en aggressiv mobb utanför stadion medan Darmanin i det längsta försökte att skylla bristerna i polisens agerande på – engelsmännen.

Allt fler kommentatorer börjar tycka att den nya premiärministern Elisabeth Bornes roll är anmärkningsvärt passiv i samband med de olika konflikter som blossat upp. Även President Macron har förefallit distanserad till både affären med Abad och oroligheterna på Stade de France.

Det lär bli ett lågt valdeltagande i valet till nationalförsamlingen. Det blir en framgång om det går över femtio procent. Pensionärerna, som röstar i hög grad på Macron, kommer sannolikt inte att svika. Det gör däremot de folkliga väljargrupperna och de unga. Det missgynnar både Mélenchons union och Nationell Samling. Macron kan alltså dra fördel av ett lågt valdeltagande även om han förstås inte ser det som positivt i sig.

Debatten fortsätter att handla om pensionerna. Macron lovar att en reform i frågan ska klubbas under 2023 efter en samtalsvända  med medborgarna. Mélenchon är på offensiven med många förslag om högre minimilön, bidrag till utsatta grupper och förstås hans stora reform som handlar om pensioner redan vid 60 års ålder.

Det går att skissa nu på ett möjligt resultat i valet. Macrons kartell av partier bör få en majoritet av mandat i nationalförsamlingen, gissningsvis kring 280-310 mandat. Mélenchons union kan få mellan 175-200 mandat. Nationell Samling gör sannolikt ett bättre val än 2017 med ett femtiotal platser och Republikanerna halverar sin representation till cirka femtio. Detta är osäkra siffror  men en indikation på hur det kan gå i valet. Det som är riktigt intressant är vad som händer när de valda ledamöterna intagit sina platser och arbetet ska påbörjas. Kommer vänsterunionens fyra partier att fortsatt hålla sams och kommer den att kunna allvarligt störa Macrons reformarbete framöver? Kommer Republikanerna att fortsatt hålla ihop som parti eller klyvas i en vänsterfalang som förenas med Macron och en högerfalang som ingen vet vart den går? Frågorna är många och svaren ska jag försöka ge i denna blogg så småningom.

Det uppstod oroligheter på Stade de France i lördagskväll i samband med Champions League-finalen mellan Liverpool och Real Madrid. Det förekom enligt uppgift tiotusentals falska biljetter i omlopp. Gäng av kriminellt belastade ungdomar fanns runt stadion och dessutom genomförde fackliga organisationer en strejk på det pendeltåg som skulle ta 75 000 åskådare till arenan.

Denna kaotiska lördagskväll har väckt stor debatt i franska medier och skakar om den nya regering som inte fått den start som den hoppats på.  Inrikesminister Gérald Darmanin är i blåsväder efter att först ha försökt att skylla en del av problemet på Liverpoolsupporters vilket naturligtvis har retat upp dem och engelska medier. Han har sedan försökt i sin kommunikation att göra frågan rent teknisk. Han har haft långa utläggningar om hur många falska biljetter som varit i omlopp och hur inslussningen av publiken gått till. Det mesta har enligt honom dessutom varit till belåtenhet.

Denna form av kriskommunikation har förlängt debatten i Frankrike och förvärrat läget för honom och även för presidenten som hittills inte sagt ett ord i ämnet. Det som gjort debatten het har också varit det faktum att en rad åskådare, inte minst spanska och engelska, blivit attackerade av mobben utanför stadion. Uppenbarligen har inte polisen klarat av att skydda alla som utsatts för fickstölder och fysiska angrepp. Om detta har inrikesministern haft väldigt lite att säga. Han har gjort hela sitt försvar till en fråga om biljetter och hur inslussningen av publik på arenan gått till.

Nu väntar en ny toppmatch om några dagar och vissa fackliga organisationer planerar en ny strejk på pendeltågen. Det verkar gå över gränsen till samhällsfarlig strejk i detta läge.

Macron bör vara bekymrad över situationen inför valet till nationalförsamlingen som sker nu den 12 och 19 juni. Nya opinionssiffror visar att säkerhetsfrågan åter blivit viktig för franska folket och att Macrons parti har problem med trovärdigheten i den frågan. Alla har räknat med en klar seger i valet för hans parti med nya namnet Renaissance (Återfödelse) och inget tyder på att hans seger hotas men möjligen kan denna affär minska stödet något. Han har dessutom problem med sin minister för handikappfrågor som utsatts för anklagelser om våldtäkt och vars position i regeringen ifrågasätts.

General de Gaulle kallades tillbaka till Paris 1958 från sitt hus i Colombey-les-Deux-Églises för att reda ut krisen i Algeriet men inte minst för att skapa en mer funktionsduglig konstitution. En sådan borde, enligt de Gaulle, ha en stark presidentmakt och ett svagare parlament. Bara så skulle landet kunna styras utan att hamna i ständiga regeringskriser som det gjort under perioden efter andra världskriget. Resultatet  av de Gaulles tankar om en mer funktionsduglig konstitution blev att presidenten valdes direkt av folket och själv utsåg regering utan att hindras av en majoritet i parlamentet. Dessutom skapades ordningen med presidentval vart sjunde år och val till nationalförsamlingen vart femte.

I en vilja att stärka folkets möjligheter att i högre grad styra presidentmakten kortades mandatperioden till fem år men det ledde till den märkliga situation som i dag gör att valet till nationalförsamlingen genomförs samma år, enligt nyvunnen hävd, några månader efter presidentvalet och blir en form av legitimering av den nyvalde presidenten. Macron har till exempel suttit med en bekväm majoritet i nationalförsamlingen sedan 2017 och föga utmanats av den i sin politik.

Inför årets val har ändå spänningen stigit något. Jean-Luc Mélenchon har deklarerat, närmast berusad av ett gott valresultat i presidentvalet där han kom på tredje plats, att han tävlar om att bli premiärminister. I Mélenchons värld skulle följande scenario inträffa. Den nya vänsterunion som han lyckats skapa och som innefattar såväl kommunister, socialister som de gröna ska vinna majoritet i valet och tvinga President Macron att utse honom. Det har hänt tidigare att presidenter tvingats utse en premiärminister från det motsatta politiska lägret.  Det kallas i Frankrike för cohabitation. Senast skedde det under Jacques Chiracs första mandatperiod när han efter ett val till nationalförsamlingen tvingades utse socialisten Lionel Jospin till premiärminister. Det skedde dock under den period när Frankrikes politiska karta bestod av två block, ett vänster och ett höger. De båda tävlade om makten och det skedde maktskiften med viss regelbundenhet.

I dag är läget annorlunda. Vänsterunionen som Mélenchon skapat är en svag konstruktion som kan falla samman vid minsta politiska vindpust. Dessutom finns det minst tre block. De högernationella är det tredje vid sidan om Macron och Mélenchon. Vänsterunionen kommer inte att få majoritet i nationalförsamlingen efter valen nu i juni. Optimister till vänster hoppas nog på uppemot tvåhundra av 577 mandat. Andra tror att mandattilldelningen blir magrare än så.

Debatten inför valet har trots allt vitaliserats. Skulle möjligen Macron misslyckas att nå den majoritet i nationalförsamlingen som han förväntat sig? Vad skulle det innebära för hans reformarbete om hans eget parti, med det nya namnet Renaissance (Återfödelse) och med två mindre stödpartier, inte fick egen majoritet?

Det är också spännande att se om vänstern nu kan återta en starkare roll i politiken. Under den senaste mandatperioden har Republikanerna varit det största oppositionspartiet. De är nu i djup kris och lär sannolikt bli mindre än den nya vänsterunionen. Och de högernationella verkar ha tappat mark i opinionen och i den politiska debatten inför valet. Nu surras det mest om Macron mot Mélenchon i alla tv-kanaler.

Sannolikt kommer Macron att reda ut stormen med vänsteroppositionen vid valet. Mélenchons skickliga taktiska manövrer inför valet kommer däremot att få följder i vilka frågor som debatteras och hur Macron väljer att modellera sina propositioner under kommande år. Valet till nationalförsamlingen i juni är inte oviktigt.

Macrons nya regering, ledd av premiärminister Elisabeth Borne, har redan råkat i blåsväder. Det mest uppseendeväckande är den affär som rullas upp kring en ministers anklagelser för våldtäkt eller sexuella trakasserier på två kvinnor kring år 2010. Den anklagade mannen är ministern för solidaritet och handikappfrågor – som det heter på franska – Damien Abad.

I likhet med många affärer kring mäns våld mot kvinnor som uppdagats under de senaste åren blir denna också föremål för  juridiska, politiska och moraliska bedömningar. I detta fall som i flera andra står ord mot ord och det finns inga rättsliga domar att luta sig emot. Dessutom skedde de misstänkta övergreppen för många år sedan.

Dessa affärer kring sexuella övergrepp av kända franska politiker har blivit ett stort problem, dels förstås kring själva övergreppen, dels kring den bild som dessa ger av manliga politiker. Och ingen kan säga vad som i verkligheten har hänt och inte hänt. Det är alltså öppet för spekulationer, misstänkliggöranden eller ursäkter av mer eller mindre grundat slag.

I fallet Abad finns det flera aspekter att ta hänsyn till. Han hade före utnämningen till minister haft en anklagelse från en kvinna riktad mot sig för våldtäkt men att denna anklagelse lämnats utan åtgärd av rättsinstans. Efter ministerutnämningen i förra veckan kom ännu en kvinna med anklagelser mot honom.

President Macron har haft ståndpunkten att alla är oskyldiga tills motsatsen bevisats. Det ställningstagandet har gällt i alla affärer kring sexuellt ofredande och våld som han tvingats ta ställning till som president. Flera anklagelser har till exempel riktats mot inrikesminister Gérald Darmanin men han sitter kvar med sin presidents stöd eftersom han inte är dömd i domstol och han själv nekar till allt.

Damien Abad nekar också till alla brott som de båda kvinnorna anklagat honom för. Feministiska organisationer menar att mannen genom sin strukturella dominans inte ska bedömas lika välvilligt som kvinnan som säger sig vara utsatt för sexuellt våld. Det finns alltså krav från den stora delar av den feministiska opinionen i landet att Abad ska tvingas avgå oavsett om ord står mot ord och förekomsten av sexuellt våld inte kan bevisas i en domstol.

Det är sannolikt svårt att tolv år efter det att eventuella våldtäktsbrott begåtts kunna döma Abad juridiskt. Det går att utifrån politiska utgångspunkter avsätta honom som minister därför att han blir en belastning för Macron och regeringen. Moraliskt sett finns det sannolikt bara ett sätt att nå fram till en dom i detta fall, nämligen genom att ta större hänsyn till kvinnans berättelse än till mannens förnekande. Genom att lägga ett genderperspektiv på frågan är det möjligt. Samtidigt är det trots allt många som inte vill göra det. Särskilt problematiskt skulle det bli om ett genderperspektiv också påverkade en eventuellt kommande rättslig bedömning av ett fall som Damien Abads, det vill säga att  berättelsen från den anklagande kvinnan ges ett större värde än mannens förnekande av varje form av aggression.

Ytterligare en aspekt måste tillfogas: Abad var fram till för någon månad sedan gruppledare i nationalförsamlingen för Republikanerna. Nu har han bytt parti och ingår som minister i Macrons regering och parti. Det finns ju en misstanke att tidpunkten för det nya avslöjandet om sexuellt våld har ett samband med hans övergång från sitt gamla parti till Macron. Bland sina gamla partivänner uppfattas han förstås som en svikare.

I en nyligen genomförd opinionsundersökning menar en majoritet av fransmännen att Abad bör tvingas att lämna regeringen. Folket har talat i det avseendet men det ska nog tolkas mer som ett politiskt ställningstagande. Det är inte säkert att han tvingas lämna regeringen. Macron väger nog för tillfället Abad utifrån dennes politiska tyngd. Bedöms han som lättviktig får han avgå. Han har ju redan fyllt sin funktion att som ännu en av Republikanernas politiker förnedra sitt gamla parti. Anses han väga tungt i sin roll som minister lär han få stanna kvar. Fallet med inrikesminister Darmanin som har minst lika grava anklagelser riktade mot sig  men ändå sitter stadigt kvar på sin post kan vara en signal om hur Macron tänker och agerar. Politik är inte sällan en cynisk bransch.

Igår eftermiddag, tjugo minuter efter utsatt tid, steg Alexis Kohler, President Macrons främste rådgivare i staben runt honom, ut på trappan till Elyséepalatset för att tillkännage namnen på ministrarna i den nya regeringen. Namnen hade i huvudsak läckt ut i förväg. Regeringens sammansättning överraskande inte med ett undantag. Den nye utbildningsministern heter Pap Ndiaye.

Ndiaye tar över efter Jean-Michel Blanquer som helt enkelt fick lämna regeringen. Den senare har uppskattas mycket av Macron men kom på kant med både lärarkollektivet i skolorna och grupper av studenter som inte uppskattade hans tuffa linje mot den så kallade islamo-gauchismen. Han har bekämpat den del av universitetsvärlden som lägger vilja och kraft på att förbättra villkoren för icke-vita studenter och som vill lyfta fram identitetsfrågorna ur ett vänsterperspektiv.

Pap Ndiaye är historieprofessor och specialist på amerikansk socialhistoria. Han har en helt annan bakgrund och kan komma att få ett annat perspektiv på frågor kring diversitet på skolor och universitet än sin företrädare. Emmanuel Macron är angelägen att under sin andra mandatperiod inte reta upp den unga akademiska vänstern. En viss respekt för honom och hans utbildningsminister från denna grupp kan ha betydelse. Å andra siden kommer Macron inte att tillåta det som i fransk terminologi kallas kommunitarism där nationens medborgare sönderfaller i olika kommuniteter med egna regler och värderingar. Han vill inte ersätta grundprinciperna i den republikanska universalismen. Frankrike får inte bli som USA där man till exempel talar om afro-americans som en kommunitet inom nationen. Det är inte målet för honom och säkert inte heller för den nye utbildningsministern.

Den nya regeringen leds av en premiärminister med såväl politisk som administrativ erfarenhet på hög nivå. Hennes ministrar är också mer politiskt erfarna än de som tillträdde för fem år sedan. Då talades det om att en hel del ministrar främst hade sin bakgrund i civilsamhället och var okunniga i det politiska hantverket. Macron har förmodligen låtit behållit många av sina ministrar från förra mandatperioden för att stärka erfarenheten. Bruno Le Maire stannar kvar som ekonomiminister och Gérald Darmanin som inrikesminister. Även den mer omstridde justitieministern, tidigare advokaten, Eric Dupond- Moretti, får fortsatt förtroende. Han har haft flera tuffa, offentliga ordväxlingar med Frankrikes domare och åklagare. Han är frispråkig och varit kritiserad från höger.

Den nya regeringen får en viss vänsterprofil genom den nya premiärministern som arbetat för två socialistiska regeringar. I sin helhet har dock regeringen inte tagit några steg vänsterut. De tunga departementen som ekonomi, miljö, polis och säkerhet ligger i händerna på ministrar som lutar åt höger. Det gäller också den nya utrikesministern Catherine Colonna som varit fransk ambassadör i London men även under flera år Europaminister i en av Jacques Chiracs högerregeringar. En erfaren utrikespolitiker som borde passa bra i en orolig tid. Hon ersätter Jean-Yves Le Drian som tidigare var försvarsminister under åren med socialisten François Hollande. En intressant detalj är också att tidigare gruppledaren för Republikanerna i nationalförsamlingen, Damien Abad, nu går in i Macrons regering. Republikanerna hotas alltmer av ett inre sönderfall genom att fler och fler av partiets ledande politiker går över till Macron.

Sammanfattningsvis: En mer politiskt erfaren regering med samma balans av center-vänster och center-höger. Anpassning till de frågor som presidenten bedömer blir viktiga under de kommande åren: skolfrågan, miljön och självfallet ekonomin och frågor kring kriminalitet och inre säkerhet. Europafrågan kommer också att vara fortsatt central och där finns Macrons stora engagemang. Han kommer inte att släppa den frågan ur sikte.