Lindbom på franska

För en månad sedan utkom Michel Houellebecqs senaste roman på svenska, Förinta, på Albert Bonniers förlag. Den franska titeln är Anéantir. Houellebecq överträffar sig själv i denna roman på flera sätt.

Jag har läst det mesta av Houellebecq. De första romanerna läste jag med dåligt samvete. Och jag skämdes ännu mer av att jag gillade dem. Han var i många kretsar försedd med någon  form av outtalat dödskallemärke för sina beskrivningar av samtiden. Felet var att att han lyfte människors värderingar och beteenden utan att ge den alternativa och positiva sidan av dessa berättelser och beskrivningar. Det var illa när han beskrev västerländska mäns sexresor till i Thailand i romanen Plattform och såg det som ett uttryck för en tid i västerlandet där  sexualiteten blivit handelsvara eller i varje fall förlorat en djupare, avgörande dimension. Västerlandets kris var inget som 2003 borde lyftas fram en roman. Snarare var västerlandet bålverket mot andra kulturers negativa influenser och vi borde snarare se sexresorna som ett virus som trängt in i en annars frisk kropp.

Än värre när hans kritik av islam  uppenbarades. I romanen Underkastelse som kom ut 2015 handlade berättelsen om hur en muslim utsågs till president vid det kommande valet 2017. Han ställde sig på en position som liknade familjen Le Pens. Frankrike islamiseras, menade Houellebecq, och när en muslim blir president förändras också samhället. Den västerländska kulturen försvagas snabbt och människor tvingas eller väljer att anpassa sig till ett helt annat sätt att leva.

Houellebecqs  tidigare böcker utmanar våra liberala och toleranta värderingar. Hans provokationer har i alla romanerna tvingat oss till att reflektera och ibland ompröva våra synsätt. I den senaste, Förinta, fortsätter han sin beskrivning av en västerländsk civilisation som tömts på det mest av sitt andliga, historiska och kulturella innehåll. Samtidigt är personporträtten starkare, inte minst de kvinnliga karaktärerna. Han ger oss också initierade skildringar inifrån medicinens och teknologins världar. Förinta är en gedigen roman, tung på fakta, stark på personbeskrivningar och lika profetisk som hans tidigare romaner.

Michel Houellebecq har i romanen ett perspektiv och en ton som jag tilltalas av. Möjligen ger mig hans oräddhet att faktiskt beskriva det maskulina med alla sina dåliga och bra sidor en attraktionskraft. Det ligger förmodligen i tiden att jag heller inte skäms över det.

Med oro planerade jag min julresa till Frankrike. Skulle jag kunna ta mig till mina destinationer utan att fastna på någon tågstation eller flygplats? Varje år i samband med stora helger och under början och slutet av semestrarna startar de radikala facken som CGT strejker för att sätta tryck på regering och arbetsgivare.

I år blev det inte så. Genom regeringens medverkan lyckades fack och arbetsgivare inom delar av transportsektorn komma överens. Hoten om strejk fanns där länge men till slut löste sig allt. Och jag kunde resa utan besvärligheter. Tvärtom på ett smidigare sätt än i Sverige. När strejker inte blockerar trafiken brukar tågen gå i tid. Franska tgv, snabbtågen, startar exakt på minuten och kommer fram till slutdestinationen lika punktligt.

Kanske är summan av uppror och opposition i Frankrike konstant. Sedan valet till nationalförsamlingen i somras har den politiska konflikten mellan opposition å ena sidan och regering och president å den andra varit påfallande uppskruvad. Det parlamentariska läget har inbjudit till detta. Regeringen har inte haft majoritet i nationalförsamlingen. Oppositionen har dominerats av två partier med stark populistisk profil, Det okuvade Frankrike till vänster och Nationell Samling till höger. Dessa båda oppositionspartier har väckt misstroendevotum mot regeringen vid flera tillfällen när regeringen, med hjälp av en särskilt paragraf i konstitutionen, drivit igenom lagförslag utan votering. Debatterna har varit aggressiva och långa. Särskilt Det okuvade Frankrike har använt sig av metoden att lägga hundratals ändringsförslag, de flesta betydelselösa, för att förlänga debatterna och försvåra effektiviteten i det parlamentariska arbetet.

Franska folket har kunnat följa dessa maratondebatter och noterat det höga tonläget i nationalförsamlingen. Kanske har behovet av att uttrycka sitt missnöje med regeringen tillfredsställts genom det som hänt i parlamentet. Strejkerna har varit färre särskilt med tanke på de ekonomiska problem som landet ändå befunnit sig i. Hög inflation, energikris och ingen förbättring för vanligt folks ekonomiska standard.

Under 2022 valdes Emmanuel Macron om till president för en andra mandatperiod på fem år. Förväntningarna på honom denna gång är lägre. Med en utomståendes blick förefaller han kunna ge landet ett visst lugn trots allt. Han kommer att hantera de internationella frågorna bättre än någon annan av det politiska ledarna. De flesta tror sig också veta vad han kommer att göra inrikespolitiskt. En försiktig liberalisering av Frankrike på alla områden, såväl ekonomiskt, socialt som kulturellt. Han är en progressivt orienterad mittenpolitiker. Han tror på framsteget, på individernas självförverkligande men är också en fransk patriot som försvarar landets tradition.

Ett år till ända och ett nytt väntar. Fransmännen lär tvingas ta med sig eländet från 2022 med covid och kriget i Europa. De politiska motsättningarna fortsätter förstås. Det är den enklaste profetian att göra om detta land. Alltid bråk! Macron har ändå visat att han kunnat lösa de kriser han befunnit sig i under detta år och de tidigare fem. Det skulle förstås gynna den sociala och ekonomiska utvecklingen i landet om han lyckades fortsätta på den vägen.

Gott nytt år!

Frankrike lyckades nästan försvara sitt förra VM-guld, 2018, i mötet med Argentina i finalen i Quatar. Det behövdes straffar för att skilja lagen åt. Ändå var det en rättvis argentinsk seger.

Franska folket brinner för sitt ”les Bleus”. Det betyder inte att laget alltid får ros. Kraven är stora och irritationen kan sprida sig snabbt i befolkningen om spelet kärvar och särskilt om landslaget inte går långt i turneringarna. Detta VM var förväntningarna inte heller så väldigt högt ställda eftersom några av lagets bästa spelare saknades, bland andra Paul Pogba från Juventus som inte återhämtat sig efter en knäoperation.

Finalen blev en kamp mellan de två storstjärnorna Kylian Mbappé och Lionel Messi. De stod för fem av sex mål som gjordes fram till straffläggningen. Mbappé var osynlig i första halvlek och då stod det 2-0 till Argentina. Med två mål i slutet av ordinarie speltid ordnade Mbappé två mål och tvingade fram en förlängning. Han gjorde också 3-3 målet som ledde till straffar. Argentina lutade sig mot Messi men hade också ett genomgående bättre lagspel. Frankrike utan Mbappé hade varit chanslöst i finalen.

President Emmanuel Macron var närvarande under både semifinalen och finalen. Han kritiserades av vänsteroppositionen för att resa till Quatar men förklarade att han varit tydlig med sin kritik av regimen och man måste göra skillnad på politik och fotboll. Han visste förstås också att den stora majoriteten av fransmännen inte hade några invändningar mot hans närvaro på läktaren och vid en seger i finalen hade han säkert plockat en del popularitetspoäng. Nu fick han ändå stå på hederstribunen och gratulera de argentinska spelarna och trösta de franska.

Det är samtidigt skrämmande att se hur en så korrupt regim med hjälp av pengar kan skapa en så bländande fest. Få om ens någon demokrati skulle kunna kosta på sig ett sådant överdåd i arenor och ljusshower. Perfektionismen i genomförandet blir också så synlig om arrangören har pengarna som behövs och allt att vinna på att kunna blända sin omvärld. VM 2022 blev en sportslig framgång med en final som sannolikt var den mest spännande någonsin.

Ändå smakar detta mästerskap illa i munnen med tanke på korruptionen. Quatargate avslöjades under själva mästerskapen när flera ledande EU-politiker visade sig ha tagit mutor. Ingen blev förvånad. Fifa har redan fått ett bedrövligt rykte genom sättet att ge Quatar detta VM. Ingen tror heller att världsfotbollen kan ens komma i närheten av den anda som rådde före penningexplosionen för ett halvt sekel sedan. Och få tror att det kommer bli så mycket bättre inom den närmaste framtiden. Quatar-VM var ett lågvattensmärke men ändå ett exempel på det ”lysande elände” som Karl Gerhard sjöng om i en kuplett för många år sedan.

Nu har det kommit nya besked om den pensionsreform som president Macron planerat att sätta i verket sedan år tillbaka. Det handlar alltså om tidpunkten. Enligt de senaste uppgifterna kommer frågan upp vid regeringssammanträdet i början av januari vilket innebär att vi får en het och  debatt under nästa ås första månader.

Macron har sedan flera år tillbaka vid upprepade tillfällen flyttat fram tidpunkten för genomförandet av reformen. Han har dessutom varit otydlig kring denna reforms konkreta förslag. Det enda alla vetat är att motståndet mot presidentens förslag kommer att vara massivt från de flesta partier i nationalförsamlingen och från de fackliga organisationerna när Macron slutligen sätter ned foten.  Ja, motståndet kommer att vara stort från en majoritet av befolkningen.

Macron vill höja pensionsåldern till 65 år. Fransmännen vill inte höja den alls vilket för många innebär 62 års ålder och lägre för vissa grupper, i synnerhet inom den offentliga sektorn. Det okuvade Frankrike och Nationell Samling föreslår 60 års ålder. Republikanerna, det gamla högerpartiet, kan tänka sig 64 men anser att 65 år är en skymf mot medborgarna.

Det är förstås omöjligt att spekulera om hur propositionen i detalj kommer att utformas. Den lär bli så tekniskt krånglig att begripa och även innehålla element som ska slå blå dunster i ögonen på väljarna. Det gäller för Macron att få igenom en reform som kan beskrivas med så ljuva toner som möjligt men inte heller går att dechiffrera för den som inte har minst en juristexamen i bagaget. Vi vet dock med säkerhet att oppositionen kommer att använda alla medel för att beskriva Macrons reform som cynisk och ett svek mot människornas självklara sociala rättigheter.

Det har funnits oro över att jul- och nyårshelgen kommer att störas av stora strejker, inte minst inom transportsektorn. Tåg och flyg kommer att beröras men möjligen inte i den omfattningen som skett om Macrons ursprungsplan, att presentera pensionsreformen, kommit redan före jul. Om förslaget presenteras i januari lär den månaden och sannolikt också februari att bli starkt präglade av strejker och demonstrationer. Det enda som kan minska det sociala upproret är en kall vinter som leder till svåra ekonomiska förhållanden för medborgarna i form av energikris och sämre köpkraft. Kanske har Macron förstått att effekterna av energikrisen blir tydligare i början på nästa år och att det gör att färre strejkar och demonstrerar mot pensionsreformen än de gjort nu i december.

Debatterna kommer att rasa och kritiken mot Macron kommer att vara våldsam. Ändå vet han att propositionen om pensionerna till slut går igenom. Han kommer med sin regering återigen att använda sig av den paragraf, 49:3, som tillåter en regering att få igenom ett lagförslag utan votering i nationalförsamlingen. Macron drar sig inte för att använda sig av denna lagparagraf även denna gång.

Igår valde Republikanerna, Frankrikes klassiska högerparti, en ny partiordförande. Det blev Eric Ciotti som vann den andra och avgörande valomgången mot Bruno Retailleau med knapp men ändå klar övervikt. Frågan är vad detta har för betydelse i fransk politik. Är den så kallade republikanska högerns tid över?

Nicolas Sarkozy minns de flesta. Han var den lysande stjärnan inom högern i början av detta sekel. Han bröt med den klassiska gaullismen, en mer social och kulturellt traditionell höger. Sarkozy kastade blickar mot den anglosaxiska världen med sin betoning av fritt företagande, viss internationalisering av näringslivet och mindre koppling till den klassiska kulturen och katolska kyrkan.

Sarkozy drevs alltmer mot högerradikala ställningstaganden under sin tid som president. Opinionen till höger krävde hårdare tag mot invandringen, särskilt den muslimska. Halva partiet applåderade det medan den andra halvan var bekymrad. Redan kring 2009-10 las grunden för den splittring av partiet som nu är helt öppen. Framförallt har en stor del av det ledande skiktet och många av partiets väljare anslutit sig till Emmanuel Macron och hans parti.

Eric Ciotti är den mest tydliga företrädaren för den del av partiet Republikanerna som fortfarande finns kvar. Han står längre till höger än Sarkozy någonsin gjort. Hans syn på migration ligger inte långt från Éric Zemmour. Med honom som partiets ledare ligger vägen öppen för en radikal höger som kan innesluta också den rörelse som alltid i Frankrike har kallats för extremhögern. Det har funnits en tydlig gräns mellan gaullismen och extremhögern. Den går tillbaka till konflikten mellan Marskalk Pétain och General de Gaulle under andra världskriget. Den var levande under Algerietkriget när Jean-Marie Le Pen stod för ett bibehållande av ett franskt Algeriet och de Gaulle genomdrev avkolonialiseringen av detta land. I samma gaullistiska fotspår gick presidenten Jacques Chirac och – i förhållandet till den klassiska extremhögern – Nicolas Sarkozy. Nu är verkligen frågan om vi inte står inför ett skifte. Ett nytt landskap byggs upp med tre komponenter:  en radikal höger, en grupp partier runt Macron i mitten och en radikal vänster ledd av Det okuvade Frankrike (La France Insoumise).

Partiet Republikanerna är i dag ett svagt parti. Det finns anledning att påminna om att Éric Zemmour i första valomgången av presidentvalet i våras fick drygt 7 procent av rösterna. Republikanernas kandidat Valérie Pécresse lyckades inte ens komma upp till 5 procent. Partiet fick visserligen en del mandat, drygt 10 procent, i den nya nationalförsamlingen som röstades fram på försommaren men färre mandat än både vänsterpartiet Det okuvade Frankrike och Marine Le Pens Nationell Samling.

Republikanernas framtid är oviss. Dess förmåga att utnyttja sina mandat i nationalförsamlingen har hittills varit svag. All uppmärksamhet från medias sida riktas mot Det okuvade Frankrike och Nationell Samling.

Det är viktigt att notera att Republikanerna inte är ett populistiskt parti utan har kvar sin ambition att vara ett potentiellt regeringsparti. Kommer den delen av den mer extrema högern i form av Éric Zemmour och hans parti Reconquête att bli en naturlig samarbetspartner? Zemmour må uttala extrema åsikter men han är förankrad i en borgerlig värld där också Republikanernas politiker befinner sig. Det är inget orimligt antagande att dessa båda partier och deras ledare söker samverkan i framtiden. Frågan blir vem som drar det längsta strået. Republikanerna är i sådan inre kris att det inte är orimligt att tänka sig att Zemmour får övertaget. Eric Ciotti är i varje fall redan i dag en god samtalspartner och välvilligt inställd till just Zemmour.