Lindbom på franska

Nu har Emmanuel Macron varit president i sex månader under sin andra och sista mandatperiod. Det går inte särskilt bra men de parlamentariska förutsättningarna är också mycket sämre jämfört med läget under de första fem åren. Det visar, i en färsk undersökning, att fransmännen är mer undrande och kritiska till honom i dag jämfört med valet i våras.

I omvärlden märker vi mest av Macrons agerande i utrikespolitiken. Han har haft konflikter med Olaf Scholz kring relationerna inom EU och senast gäller det den senares resa till Kina. Macron ville följa med för att försäkra sig om att Tyskland inte skaffar sig särskilda avtal med jätten i öster men Scholz är inte så intresserad av det. Axeln Paris-Berlin har verkligen fungerat bättre tillsammans under tidigare år.

Nej, fransmännen bryr sig mer om inrikespolitiken och särskilt den egna plånboken. Macron vill genomföra sin pensionsreform med höjd pensionsålder till 65 år eller åtminstone 64. Det vill inte en majoritet av väljarna som föredrar oppositionens förslag om bibehållen pension vid 60. Det är de mer populistiska partierna, Det okuvade Frankrike (LFI) och Nationell Samling (RN) som motsäger sig en åtstramning. De vet att de vinner väljare på en sådan linje. Det folkliga stödet för Macron är i ock för sig svagt men han behöver fler väljare än den urbana, välbeställda medelklassen för att kunna fortsätta att regera.

Fransmännen i gemen känner enligt opinionsmätningar en form av trötthet och resignation inför det politiska läget och situationen i samhället över huvud taget. Det finns en rad problem som hopar sig; kriget i Ukraina och dess konsekvenser för Frankrike men också brister i sjukvård och skola. Alla ekonomiska problem skyller de inte heller på kriget. De konstaterar att priserna i butikerna har ökat till den grad att många inte får lönen att räcka månaden ut. Och Macron manar till energibesparingar. Det gäller också småföretagen. Bagaren suckar över att han inte har råd att hålla i gång alla ugnar för att baka baguetter.

Problemet för Macron är inte i första hand väljarnas åsikter. Han ska ju dessutom avgå som president senast vid nästa val 2027. Han måste däremot tänka på hur hans reformförslag ska kunna drivas igenom i nationalförsamlingen. Han använder paragrafen 49:3 så ofta han kan för att slippa omröstningar i den folkvalda församlingen. Paragrafen tillåter en regering att i vissa frågor få igenom lagförslag utan votering. Senast i veckan gällde det beslut om en ny budget. Varje gång som regeringen använder sig av 49:3 svarar oppositionen med misstroendevotum. Fyra sådana väcktes i förra veckan. Högerpartiet Republikanerna röstade inte för misstroendeförklaringen från LFI och RN och det räddade regeringen. Men hur länge kan Macron lita på Republikanerna?

Under en stor tv-intervju med Macron i onsdags blev det tydligt att han alltmer kommer att försöka stödja sig på det senare partiet för att inte riskera att regeringen måste avgå. Förre presidenten Nicolas Sarkozy spelar en viktig roll i bakgrunden. Han pressar Macron att vrida sin politik åt höger men också sitt eget parti för att säkra en majoritet mot Le Pens och Jean-Luc Mélenchons partigrupper.

Vi kommer sannolikt se under den närmaste tiden hur Macron och hans regering lutar sig alltmer åt höger i ekonomiska frågor men sannolikt åt vänster – om möjligt – i frågor som rör miljö och jämställdhet. Om han lyckas är en öppen fråga.

En särskild paragraf i den franska konstitutionen ger regeringen möjlighet att vid vissa tillfällen driva igenom lagförslag utan att låta dessa bli föremål för omröstning i parlamentet. Lagparagrafen är 49:3, en välkänd siffra för fransmännen. Paragrafen infördes när den femte republikens konstitution skrevs av general de Gaulle 1958 och har använts många gånger, av såväl konservativa som socialistiska regeringar och presidenter. Nu sker det igen när budgeten ska drivas igenom.

President Macron lever under sina andra mandatperiod med en nationalförsamling (den direktvalda kammaren i parlamentet) där han saknar majoritet. Han och premiärminister Elisabeth Borne drar sig inte för att i detta läge använda 49:3 för att få igenom förslag som annars riskerar att stoppas. Budgeten är förstås en kritisk fråga där behovet av en stödjande paragraf i konstitutionen känns stort. Samtidigt kan oppositionen då svara med att utlysa en misstroendeomröstning mot regeringen vilket också skett och sker i dag, måndagen den 24 oktober.

Hypotetiskt skulle Det okuvade Frankrike, Nationell Samling och Republikanerna tillsammans kunna avsätta regeringen i dessa misstroendeomröstningar. Det sker inte denna gång. Republikanerna står regeringen relativt nära. Flera av ministrarna har tidigare tillhört Republikanerna. Detta parti är ett klassiskt statsbärande parti och vill inte heller framstå som alltför provokativt i sin politik. De har i dagens debatt som föregick misstroendeomröstningen sagt att regeringen inte suttit tillräckligt länge för att avsättas.

De andra två partierna är radikalt ifrågasättande av den moderata mitten och etablissemanget i samhället. De missar inget tillfälle att försöka avsätta Macrons regering. Men de är sinsemellan starka fiender och skulle aldrig kunna – för närvarande i alla fall – samarbeta. Marine Le Pen har ambitionen att uppfattas som något mer sansad och valde därför i dag att stödja Det okuvade Frankrikes misstroendeförklaring för att visa prov på konstruktiv parlamentarism. Det okuvade Frankrike röstade däremot inte på Nationell Samlings misstroendeförklaring. Det partiet har ingen fördel av att visa upp någon form av samverkan  med något annat parti.

Elisabeth Borne talade sist i debatten som föregick dagens misstroendeomröstningar. Hon betonade att budgeten ger franska folket en rad förmåner i form av statligt stöd för att sänka energipriserna, ge ökat stöd till skolan och vården och en rad andra reformer. Med eleganta retoriska formuleringar visade hon hur de partier som röstar för misstroende därmed stoppar möjligheten till förbättringar på en rad områden, angelägna för fransmännen.

Så småningom har dock regeringen tömt sina möjligheter att använda 49:3. Då kan risken att avsättas i en misstroendevotering öka. Regeringen lever farligt. Fransmännens vrede kommer sannolikt bara att öka under vintern. Nu gapar också delar av butikernas hyllor tomma. Det är inte bara brist på bensin utan också på vissa matvaror och läkemedel. Sommarens värmeböljor har varit en orsak till de problem på livsmedelsområdet som nu väntar. Energikrisen tvingar företag att minska sin produktion. Och värre lär det bli för varje månad som går, säger experterna.

Det okuvade Frankrikes ledare Jean-Luc Mélenchon har träffat strejkande på SNCF, motsvarigheten till svenska SJ. Här är alltid kampviljan hög när det handlar om löner och sociala frågor. Det revolutionära fackförbundet CGT har visat musklerna. Inför tv-kamerorna kramar Mélenchon om de lokala fackliga ledarna och håller en appell. Han påminner om att kampen (la lutte) gäller dels de strejkandes villkor men också i bredare mening villkoren för alla fransmän som befinner sig i kris. Hans appell handlar om att kampen måste föras solidariskt mellan samhällets förtryckta grupper och mot makten.

I söndags genomfördes demonstrationer mot regeringen. Igår organiserade de fackliga, i första hand CGT, en generaliserad strejk som ledaren Philippe Martinez kallade den. Den var delvis framgångsrik men nådde inte den omfattning som arrangörerna hoppats på. Framförallt strejkade arbetare inom delar av transportsektorn. Några skolor berördes också av strejkande personal. CGT kan alltid räkna med att vissa yrkesgrupper inom den offentliga sektorn hörsammar kraven på att gå i strejk.

Opinionsundersökningar har visat att flertalet fransmän inte stöder strejkerna men upprörs över det faktum att inflationen ökar och lönerna står stilla. CGT krävde till exempel att anställda inom raffinaderierna borde få en löneökning på tio procent. Total Energies har erbjudit fem procent och en extra månad i kompensation men detta ansågs som ett skamligt förslag av det revolutionära facket.

Premiärminister Elisabeth Borne var arbetsmarknadsminister under den förra regeringen och kan dessa frågor väl. Hon anses dessutom duktig som förhandlare. Viss kritik har riktats mot henne för att ha upptäckt den senaste sociala krisen alldeles för sent. Strejken bland raffinaderiarbetarna fick pågå i ett par veckor med allt större brist på drivmedel vid bensinmackarna. Irritationen hos medborgarna växte och riktades mer mot regeringen än mot de strejkande. Nu hanterar Elisabeth Borne och regeringen frågan med större taktisk skicklighet. Flera tunga ministrar har ställt sig bakom vikten av löneförhöjningar vilket gjuter en del olja på vågorna. Den generaliserade strejken igår fick inte heller den omfattning som regeringen kunde befara.

Sakta men säkert anas en lösning på konflikten för den här gången trots att strejken på raffinaderierna fortsätter. Beslut har ändå fattats om att delar av personalen ska tillse att bensinmackarna i viss utsträckning förses med drivmedel. Samtidigt uppstår nya konflikter. I morgon väntas budgeten i nationalförsamlingen drivas igenom med paragraf 49:3 vilket innebär att den antas utan votering. Det är en fullt legitim form av beslutsfattande som regeringen kan tillgripa vid vissa tillfällen men självklart en åtgärd som väcker mycken vrede hos oppositionen och förefaller obegriplig för många väljare.

Var tredje bensinstation i Frankrike saknar antingen diesel eller bensin i pumparna. Strejken på Total Energies har lett till en kritisk situation för miljoner bilister. Köerna är långa vid mackarna om det nu över huvud taget finns någon bensin eller diesel att fylla bilarna med. Snabbt förändras nu läget i landet. I mitt förra inlägg skrev jag att fransmännen avvaktar krisen men den berättelsen är redan föråldrad. De konflikter som förväntats i höst och vinter har nu utlösts och det går fort.

Fackföreningen CGT spelar en viktig roll nu och framöver. CGT är det mest revolutionära av förbunden. Historiskt sett har det varit en del av den kommunistiska rörelsen. I dag står denna fackliga organisation snarare nära den politiska rörelsen Det okuvade Frankrike, lett av den framgångsrike politikern Jean-Luc Mélenchon. CGT spelar en avgörande roll för strejkerna inom raffinaderierna. Nu väntar också strejker på andra områden, iscensatta av denna fackliga organisation. Transportväsendet kommer sannolikt inom kort att påverkas av strejker. Brist på bensin för privatbilisterna och störningar i den kollektiva trafiken kan skapa en mycket problematisk situation för miljoner fransmän. Bilen är ett nödvändigt transportmedel för många medborgare som inte bor i de största städerna. Gula västarna startade 2018 som en proteströrelse mot höjda bensinpriser. Nu är läget likartat med kris för alla bilister. Det handlar om både  prisstegringar för energi och tomma bensinstationer. Det är fullt möjligt att de gula västarna inom kort återuppväcks till att genomföra nya former av protester i landet.

På söndag organiserar Nupes, samverkansgruppen för de fyra vänsterpartierna i nationalförsamlingen, en stor demonstration som går från Place de la Nation till Place de la Bastille i Paris. Det blir främst en politisk manifestation från vänster riktad mot president Macron och hans regering. Macron anklagas för en nyliberal politik som inte tar hänsyn till vanliga människors svåra ekonomiska belägenhet.

Det råder samtidigt tveksamheter när det gäller lämpligheten att genomföra denna demonstration. Flera av de fackliga organisationerna tycker att tidpunkten är olämplig.  Den kommer mitt i förhandlingarna med arbetsgivare och regering. Enligt uppgift ska till exempel ett avtal mellan Total Energies och några fackliga företrädare, dock ej CGT, slutas i dag, fredagen den 14 oktober.

Bland de politiska partierna inom Nupes  är Socialistpartiet sannolikt också besvärat av att den fackliga organisation, CFDT, som alltid stått närmast detta parti vill satsa all kraft på förhandlingar istället för strejker och demonstrationer. Kommunistpartiet och den nya radikala ledningen inom det gröna partiet lär inte ha svårt att följa. Obestridligt är att Det okuvade Frankrike  håller i taktpinnen.

Det råder stor osäkerhet kring läget på arbetsmarknaden under hösten. Den stigande inflationen kommer att påverka vanliga fransmäns ekonomiska situation i än högre grad än hittills. Konflikterna på arbetsmarknaden kommer uppenbart att bli fler och även försvåra vardagslivet för många. Vintern i Frankrike lär bli både besvärlig på ett ekonomiskt plan och stökigt i ett socialt och politiskt hänseende.

Hösten 2022 i Frankrike präglas av en avvaktande oro. Molnen har hopat sig på en rad områden. Mest oroar kriget i Ukraina och vilka konsekvenser det medför.

Jag följer nyhetssändningarna i olika kanaler på fransk tv. Informationen är omfattande. Den som vill kan lyssna till experter som lägger ut texten i centrala ämnen som rör medborgarna. Fransmännen tror på kunskapsförmedlingens betydelse. Nu handlar det mesta om Ukraina. Såväl på dagtid som på kvällstid pågår informationen i block om en till två timmar om detta ämne. Två programledare samlar fem, sex experter runt ett stort studiobord. Där finns alltid en general, några representanter för expertis inom diplomati och organisationer som på internationell nivå sysslar med att bevaka kriget ur olika aspekter. I studion finns också tv-kanalens egna experter. Med jämna mellanrum dyker en, ofta yngre, journalist upp framför en karta och ger grundläggande fakta kring vad som händer på olika krigsskådeplatser. Ibland kopplas utrikeskorrespondenterna in för rapporter om läget på en viss plats.

Det är fascinerande rapporter och analyser som tittaren kan tillgodogöra sig. Jag undrar hur jag hade fått veta allt detta om jag varit bunden till enbart svensk tv. Resurserna är förstås större i ett stort land men kanske också ambitionerna att verkligen vrida och vända på alla frågeställningar.

Alla nyhetskanaler har inte samma profil. Någon är mer folklig, en annan har en mer högerorienterad vinkel vilket innebär viss kritik mot USA . Men sammantaget får jag som tittare en bra och mer komplett bild av vad som händer.

Fransmännen får alltså i dag mycket information om läget i Ukraina och vilken betydelse som kriget har för spänningarna i världen. Mig förefaller det som om världspolitiken och en osäker internationell framtid hindrar en kraftfull debatt om inrikespolitiken. Macron borde vara tacksam för detta. Han befinner sig i ett svårt läge med en minoritetsposition i nationalförsamlingen. Frankrike har hög inflation och stigande energipriser. När kommer de problemen att åsamka honom och regeringen verkliga problem? I dagarna strejkar energibolaget Totals anställda vilket lett till svårt brist på bränsle till privatbilarna, särskilt i Parisområdet. Macron hotar med att ingripa i konflikten mellan Totals ägare och fackliga CGT om strejken drar ut på tiden.

Alla inser att konflikterna mellan Macron och hans folk kommer att eskalera men det verkar som väldigt många fransmän just nu intar en mer avvaktande attityd. De sitter framför sina tv-apparater och följer nyhetssändningarna om ryska invasionen i Ukraina. De tittar på sina elräkningar och grubblar över hur de ska klara vintern. De oroar sig över en ytterligare sänkning av köpkraften och de tänker säkert också på risken för ökad arbetslöshet inom ett halvår. Än så länge har inte strejkerna tagit fart på riktigt. Än så länge ser vi inga stora demonstrationer. Men sannolikt dröjer det inte så länge till. De flesta bedömer att det blir en kall vinter i Frankrike ur en rad aspekter.