Lindbom på franska

Frankrike lyckades nästan försvara sitt förra VM-guld, 2018, i mötet med Argentina i finalen i Quatar. Det behövdes straffar för att skilja lagen åt. Ändå var det en rättvis argentinsk seger.

Franska folket brinner för sitt ”les Bleus”. Det betyder inte att laget alltid får ros. Kraven är stora och irritationen kan sprida sig snabbt i befolkningen om spelet kärvar och särskilt om landslaget inte går långt i turneringarna. Detta VM var förväntningarna inte heller så väldigt högt ställda eftersom några av lagets bästa spelare saknades, bland andra Paul Pogba från Juventus som inte återhämtat sig efter en knäoperation.

Finalen blev en kamp mellan de två storstjärnorna Kylian Mbappé och Lionel Messi. De stod för fem av sex mål som gjordes fram till straffläggningen. Mbappé var osynlig i första halvlek och då stod det 2-0 till Argentina. Med två mål i slutet av ordinarie speltid ordnade Mbappé två mål och tvingade fram en förlängning. Han gjorde också 3-3 målet som ledde till straffar. Argentina lutade sig mot Messi men hade också ett genomgående bättre lagspel. Frankrike utan Mbappé hade varit chanslöst i finalen.

President Emmanuel Macron var närvarande under både semifinalen och finalen. Han kritiserades av vänsteroppositionen för att resa till Quatar men förklarade att han varit tydlig med sin kritik av regimen och man måste göra skillnad på politik och fotboll. Han visste förstås också att den stora majoriteten av fransmännen inte hade några invändningar mot hans närvaro på läktaren och vid en seger i finalen hade han säkert plockat en del popularitetspoäng. Nu fick han ändå stå på hederstribunen och gratulera de argentinska spelarna och trösta de franska.

Det är samtidigt skrämmande att se hur en så korrupt regim med hjälp av pengar kan skapa en så bländande fest. Få om ens någon demokrati skulle kunna kosta på sig ett sådant överdåd i arenor och ljusshower. Perfektionismen i genomförandet blir också så synlig om arrangören har pengarna som behövs och allt att vinna på att kunna blända sin omvärld. VM 2022 blev en sportslig framgång med en final som sannolikt var den mest spännande någonsin.

Ändå smakar detta mästerskap illa i munnen med tanke på korruptionen. Quatargate avslöjades under själva mästerskapen när flera ledande EU-politiker visade sig ha tagit mutor. Ingen blev förvånad. Fifa har redan fått ett bedrövligt rykte genom sättet att ge Quatar detta VM. Ingen tror heller att världsfotbollen kan ens komma i närheten av den anda som rådde före penningexplosionen för ett halvt sekel sedan. Och få tror att det kommer bli så mycket bättre inom den närmaste framtiden. Quatar-VM var ett lågvattensmärke men ändå ett exempel på det ”lysande elände” som Karl Gerhard sjöng om i en kuplett för många år sedan.

Nu har det kommit nya besked om den pensionsreform som president Macron planerat att sätta i verket sedan år tillbaka. Det handlar alltså om tidpunkten. Enligt de senaste uppgifterna kommer frågan upp vid regeringssammanträdet i början av januari vilket innebär att vi får en het och  debatt under nästa ås första månader.

Macron har sedan flera år tillbaka vid upprepade tillfällen flyttat fram tidpunkten för genomförandet av reformen. Han har dessutom varit otydlig kring denna reforms konkreta förslag. Det enda alla vetat är att motståndet mot presidentens förslag kommer att vara massivt från de flesta partier i nationalförsamlingen och från de fackliga organisationerna när Macron slutligen sätter ned foten.  Ja, motståndet kommer att vara stort från en majoritet av befolkningen.

Macron vill höja pensionsåldern till 65 år. Fransmännen vill inte höja den alls vilket för många innebär 62 års ålder och lägre för vissa grupper, i synnerhet inom den offentliga sektorn. Det okuvade Frankrike och Nationell Samling föreslår 60 års ålder. Republikanerna, det gamla högerpartiet, kan tänka sig 64 men anser att 65 år är en skymf mot medborgarna.

Det är förstås omöjligt att spekulera om hur propositionen i detalj kommer att utformas. Den lär bli så tekniskt krånglig att begripa och även innehålla element som ska slå blå dunster i ögonen på väljarna. Det gäller för Macron att få igenom en reform som kan beskrivas med så ljuva toner som möjligt men inte heller går att dechiffrera för den som inte har minst en juristexamen i bagaget. Vi vet dock med säkerhet att oppositionen kommer att använda alla medel för att beskriva Macrons reform som cynisk och ett svek mot människornas självklara sociala rättigheter.

Det har funnits oro över att jul- och nyårshelgen kommer att störas av stora strejker, inte minst inom transportsektorn. Tåg och flyg kommer att beröras men möjligen inte i den omfattningen som skett om Macrons ursprungsplan, att presentera pensionsreformen, kommit redan före jul. Om förslaget presenteras i januari lär den månaden och sannolikt också februari att bli starkt präglade av strejker och demonstrationer. Det enda som kan minska det sociala upproret är en kall vinter som leder till svåra ekonomiska förhållanden för medborgarna i form av energikris och sämre köpkraft. Kanske har Macron förstått att effekterna av energikrisen blir tydligare i början på nästa år och att det gör att färre strejkar och demonstrerar mot pensionsreformen än de gjort nu i december.

Debatterna kommer att rasa och kritiken mot Macron kommer att vara våldsam. Ändå vet han att propositionen om pensionerna till slut går igenom. Han kommer med sin regering återigen att använda sig av den paragraf, 49:3, som tillåter en regering att få igenom ett lagförslag utan votering i nationalförsamlingen. Macron drar sig inte för att använda sig av denna lagparagraf även denna gång.

Igår valde Republikanerna, Frankrikes klassiska högerparti, en ny partiordförande. Det blev Eric Ciotti som vann den andra och avgörande valomgången mot Bruno Retailleau med knapp men ändå klar övervikt. Frågan är vad detta har för betydelse i fransk politik. Är den så kallade republikanska högerns tid över?

Nicolas Sarkozy minns de flesta. Han var den lysande stjärnan inom högern i början av detta sekel. Han bröt med den klassiska gaullismen, en mer social och kulturellt traditionell höger. Sarkozy kastade blickar mot den anglosaxiska världen med sin betoning av fritt företagande, viss internationalisering av näringslivet och mindre koppling till den klassiska kulturen och katolska kyrkan.

Sarkozy drevs alltmer mot högerradikala ställningstaganden under sin tid som president. Opinionen till höger krävde hårdare tag mot invandringen, särskilt den muslimska. Halva partiet applåderade det medan den andra halvan var bekymrad. Redan kring 2009-10 las grunden för den splittring av partiet som nu är helt öppen. Framförallt har en stor del av det ledande skiktet och många av partiets väljare anslutit sig till Emmanuel Macron och hans parti.

Eric Ciotti är den mest tydliga företrädaren för den del av partiet Republikanerna som fortfarande finns kvar. Han står längre till höger än Sarkozy någonsin gjort. Hans syn på migration ligger inte långt från Éric Zemmour. Med honom som partiets ledare ligger vägen öppen för en radikal höger som kan innesluta också den rörelse som alltid i Frankrike har kallats för extremhögern. Det har funnits en tydlig gräns mellan gaullismen och extremhögern. Den går tillbaka till konflikten mellan Marskalk Pétain och General de Gaulle under andra världskriget. Den var levande under Algerietkriget när Jean-Marie Le Pen stod för ett bibehållande av ett franskt Algeriet och de Gaulle genomdrev avkolonialiseringen av detta land. I samma gaullistiska fotspår gick presidenten Jacques Chirac och – i förhållandet till den klassiska extremhögern – Nicolas Sarkozy. Nu är verkligen frågan om vi inte står inför ett skifte. Ett nytt landskap byggs upp med tre komponenter:  en radikal höger, en grupp partier runt Macron i mitten och en radikal vänster ledd av Det okuvade Frankrike (La France Insoumise).

Partiet Republikanerna är i dag ett svagt parti. Det finns anledning att påminna om att Éric Zemmour i första valomgången av presidentvalet i våras fick drygt 7 procent av rösterna. Republikanernas kandidat Valérie Pécresse lyckades inte ens komma upp till 5 procent. Partiet fick visserligen en del mandat, drygt 10 procent, i den nya nationalförsamlingen som röstades fram på försommaren men färre mandat än både vänsterpartiet Det okuvade Frankrike och Marine Le Pens Nationell Samling.

Republikanernas framtid är oviss. Dess förmåga att utnyttja sina mandat i nationalförsamlingen har hittills varit svag. All uppmärksamhet från medias sida riktas mot Det okuvade Frankrike och Nationell Samling.

Det är viktigt att notera att Republikanerna inte är ett populistiskt parti utan har kvar sin ambition att vara ett potentiellt regeringsparti. Kommer den delen av den mer extrema högern i form av Éric Zemmour och hans parti Reconquête att bli en naturlig samarbetspartner? Zemmour må uttala extrema åsikter men han är förankrad i en borgerlig värld där också Republikanernas politiker befinner sig. Det är inget orimligt antagande att dessa båda partier och deras ledare söker samverkan i framtiden. Frågan blir vem som drar det längsta strået. Republikanerna är i sådan inre kris att det inte är orimligt att tänka sig att Zemmour får övertaget. Eric Ciotti är i varje fall redan i dag en god samtalspartner och välvilligt inställd till just Zemmour.

Det tar mig lite emot att göra reklam för mina egna böcker men så här några veckor före jul må det väl vara tillåtet att påminna om min andra bok om fransk politik, Macron och hans missnöjda folk som släpptes till bokmässan i Göteborg i september. Borde den inte kunna vara en lämplig julklapp till en och annan frankofil eller Europaintresserad person i er omvärld, ni mina läsare av denna blogg?

Titeln på boken var inte svår att välja. Den hade varit väl funnen också ihop med namnen på de tidigare presidenterna. Folket var missnöjt också med Jacques Chirac, Nicolas Sarkozy och François Hollande. Hur ska man kunna styra ett folk som har lika många politiska uppfattningar som det finns skilda ostsorter i landet, frågade sig redan general de Gaulle. Ändå stämmer titeln ovanligt bra på perioden med Emmanuel Macron.

Det har varit svåra år och nu är måttet rågat för många fransmän. Lågkonjunkturen och elkrisen tär på humöret. Alla inser att det inte går att skylla problemen på enbart Rysslands krig i Ukraina. Om inte annat, påminns medborgarna om detta av en ivrigt aggressiv politisk opposition.

Det är också påtagligt hur mycket som landets ledning målar upp landets nära framtid i mörka färger. En ökning av antalet covidfall ledde i förra veckan till att premiärministern omedelbart uppmanade alla fransmän att åter sätta på sig munskydd i kollektivtrafiken. Samtidigt verkar allt färre hörsamma kraven på att ta påfyllnadsdoser av vaccinet. Vägra vaccinera sig blir en paroll av civilt motstånd. Och Macron och hans ministrar målar upp andra mörka scenarier. Kanske kommer elen att stängas av flera timmar om dagen. Folk uppmanas att skaffa sig appar för att kunna styra sin egen elkonsumtion. Och redan har regeringen uppmanat alla att sänka inomhustemperaturerna i hus och lägenheter.

Folket blir missnöjt av kommande strejker. Inom transportsektorn kommer sannolikt en rad strejkar att utbryta runt julhelgen. Hur kommer det då inte att låta när folk tvingas vänta i många timmar främst tågstationer runt om i landet.

Tänk på era vänner som sannolikt får en mindre kall vinter inomhus och förmodligen kommer till sina slutmål av resorna kring jul. Så är det inte riktigt i Frankrike. Vad är det för spänningar som ständigt återkommer i detta land? Jag försöker förklara det liksom missnöjet med Macron som ledare för landet. Han verkar rätt så klok ur ett svenskt perspektiv men så låter det inte när fransmännen i allmänhet ska beskriva sin president. Det går enklast att köpa boken genom nätbokhandlare som Adlibris och Bokus.

Frankrike lär gå mot en kärv vinter. På denna blogg har jag redan skrivit om energikris och lågkonjunktur i vardande. Nu ökar oron när allt fler fransmän inser konsekvenserna av brist på el, prishöjningar som lär bli rekordstora och naturligtvis strejker som kan följas av social oro på gatorna.

President Macron genomför just nu en fyradagarsresa till Washington för att i samtal med President Biden diskutera ryska kriget i Ukraina och handelsfrågor. En del menar att utrikespolitiken blivit det enda område där Macron har visst manöverutrymme. Och det ska förstås sägas med försiktighet. Kriget i Europa gör situationen svår för Macron även i relationen till andra västländer.

Det riktigt obehagliga är alltså den ekonomiska krisen i landet som hotar att följas av en politisk och social. Det är uppenbart att Frankrike saknar energi och måste importera. Det finns olika förklaringar till landets problem på detta område men helt uppenbart har regeringen och Macron alltför sent vaknat upp till insikt om att kärnkraften behövs och att antalet fungerande kärnkraftverk är för få till antalet och att en rad av dem inte fungerar för närvarande.

En bristande elförsörjning kan tvinga myndigheterna att stänga av elen för företag, skolor och privata hushåll under främst januari och februari när det är som kallast i landet. Det talas om att närmare hälften av landet kan drabbas och då kan det bli stopp i elektriciteten under ett par timmar per dag. Eluppvärmning, belysning, hissar och mycket annat stannar då av. Landet kommer i så fall att delas in i zoner. Områden runt samhällsviktiga företag och institutioner som sjukhus kommer inte att drabbas.

Till detta kommer förstås strejkerna. Delar av sjukvården har redan drabbats liksom delar av energisektorn. Runt de stora helgerna kommer lokförare att strejka så att människor inte kan ta sig till sina familjer för att fira jul.

Inflationen och särskilt stora prishöjningar på viktiga livsmedel kommer att göra att många fransmän inte lär kunna fira jul på samma sätt som tidigare år. Fattigdomen slår hårdare vintern 2022-23 än tidigare år.

Politiska bedömare i Frankrike oroar sig för en stark social revolt. I nationalförsamlingen är den radikala oppositionen till höger och vänster avsevärt mycket starkare än under den förra mandatperioden. Det handlar om Marine Le Pens gruppering Nationell Samling och vänsterns Nupes. Tillsammans bildar de en stark minoritet och kan piska på folkopinionen så att en motståndsrörelse som de gula västarna stimuleras att återvända till rondellerna och olika städers gator och torg.

För regeringen och Macron är läget besvärligt eftersom konflikten mellan landets ledning och folket kan skärpas rejält och från en dag till en annan. För många fransmän är läget kritiskt eftersom pengarna inte räcker till. Frankrike står nu på tröskeln till en besvärlig vinter. Måtte inte utomhustemperaturen sjunka för lågt. Plusgrader och ett kyligt och rationellt intellekt hos så många som möjligt av landets invånare vore att hoppas på.