Lindbom på franska

Häromdagen lyssnade jag på ledaren för det politiska partiet på yttersta högerkanten, Reconquête. Ledaren heter Éric Zemmour och är sannolikt bekant för en del av mina bloggläsare. Han intervjuades i en av många sajter som kan betecknas som tillhörig alternativmedia. Zemmour vet att han i sådana sammanhang får tala till punkt vilket är intressant. Som tittare slipper man programledares försök att korrigera honom och visa en annan bild av verkligheten. Det stör möjligheten att ta del av hans resonemang som alltid är intellektuellt skarpa. Han skruvar dessvärre på sanningen en hel del i sin faktaredovisning men jag ägnar mig åt att kolla siffrorna sedan jag lyssnat färdigt. Det behövs verkligen. Ibland dubblar han siffran för antal invandrare under ett år eller inom hur många år som muslimerna kommer att dominera i Frankrike.

Ingenting som sägs av skärpta tänkare är ointressant. Det finns inget farligare än att stoppa huvudet i sanden och låtsas som om personer som Éric Zemmour inte bör få tillträde till debatten. Han må tumma på sanningen men han ställer centrala frågor om vår västerländska civilisation. Dessa frågor måste analyseras och besvaras. Det som sker i Frankrike och annorstädes är ju att stora delar av den opinionsbildande eliten väljer att blunda och tala om annat samtidigt som kulturkriget tilltar i omfattning och bara leder till att mer extrema uppfattningar vinner ökad framgång.

En stor majoritet av det franska folket ser migrationsfrågan som en av de viktigaste tillsammans med den ekonomiska politiken i bred mening. Båda dessa ämnen har också en tendens att bli aspekter på andra politikområden som utrikes- eller utbildningspolitik.

Zemmour säger sig värna om den judisk-kristna civilisationen i samverkan med upplysningstidens mer frihetliga idéer. Det är inte alldeles lätt att förstå hur dessa traditioner helt ska kunna samverka i dag. Det har ju framförallt i historien sedan 1700-talet rått en konflikt mellan kyrkan och den framväxande demokratiska staten. Zemmour är varken liberal eller socialist och kan knappast känna att han är en del av upplysningstidens tradition. Ändå känner han en omsorg om att värna den kulturtradition som är västerländsk och framförallt fransk. I ett land som Frankrike finns också kulturtraditionen i människors medvetande. Trots att materialismen dominerar även detta samhälle månar staten och många inom civilsamhället om fransk historia och kultur. Det gäller inte minst i omsorgen om barn, i och utanför skolan.

Min bedömning är att den västerländska civilisatoriska frågan är så mycket viktigare i Frankrike än till exempel i Sverige. Därför blir Zemmour viktigare i sitt land. En motsvarande person i Sverige skulle bara uppfattas som xenofob. Det finns en konservativ opinion i Frankrike som är mer intresserad av att vårda kulturen än att bekämpa invandrare. Zemmour ser återvandring som enda sättet att rädda den franska kulturen eftersom han tror att islam har andra och mer offensiva ambitioner i Europa än att låta sig assimileras i en allmänt välvillig, liberal och demokratisk identitet. Han är radikalare än en fransk konservativ som uttrycker sig i vissa tidningar och tv-stationer och som återfinns i partiet Republikanerna.

Det är uppenbart att de allra flesta fransmän inte vill rösta på hans parti men oerhört många fler gillar hans positiva syn på en klassisk fransk civilisation. Kritiken av honom i Frankrike riktas mot hans program om återvandring av muslimer. Den liknar vad Trump gör i USA. I de opinionsbildande kretsarna i mitten vacklar många och anpassar sig steg för steg till de invandringskritiska. Inom vänstern blir försvaret för ökad invandring ett sätt att  försvara traditionellt humanistiska upplysningsvärden och markera en egen profil.

Sannolikt kommer Frankrike att uppleva en allt starkare motsättning mellan olika grupper kring migrationsfrågan. Det är inte alls säkert att Marine Le Pen vinner nästa presidentval men även med en ny president med samma värderingar som Macron kommer samhället att slitas av svåra konflikter. Det finns ingen ömsesidig respekt mellan dem som ser invandringen som ett hot mot civilisationen och dem som uppfattar invandringsmotståndare som antirepublikaner. Det är svårt att tro att Frankrike kommer till ro under de kommande åren oavsett vem som styr landet.

Det är inte opportunt i dag att önska sig mer av lyssnande och dialog men jag tror faktiskt att det skulle förbättra läget. Ingen vinner på ett fullskaligt kulturkrig.

Det är ett tecken i tiden att regeringar i ett antal demokratier får svårare att skapa fungerande majoriteter för sin politik i parlamenten. Frankrike har levt under januari månad utan budget. Nu tycks det ändå som om premiärminister François Bayrou lyckas pressa igenom en sådan även om det skett efter mycket möda.

Det står nu klart att Bayrou tvingas använda sig av den kända paragrafen 49:3 i konstitutionen för att få igenom budgeten för detta år. Det innebär att beslutet tas i regeringskonseljen och inte genom omröstning i parlamentet. Dock har budgetförslaget beretts i båda kamrarna och i en särskild kommitté bestående av ledamöter från både senaten och nationalförsamlingen. Bayrou vet ändå  att han inte får en majoritet i nationalförsamlingen för detta budgetförslag och därför väljer att använda sig av 49:3.

Förslaget har föregåtts av långa och svåra förhandlingar, särskilt med Socialistpartiet som nu valt att visserligen ställa sig avvisande till budgeten men inte rösta för misstroendevotum mot regeringen. Allt handlar om det senare. Bayrou har anpassat sitt förslag så att det ska kunna vara lite mindre provokativt för socialisterna eller, rättare sagt, inte ska provocera dem att ansluta sig till de andra tre vänsterpartierna om misstroendeförklaring.

Socialisternas val att inte rösta ner regeringen är ändå ett viktigt och, på sikt, antagligen ett avgörande beslut. Jean-Luc Mélenchon, ledaren för vänsterpartiet Det okuvade Frankrike,  konstaterade kallt att Folkfronten numera bara består av tre partier, det vill säga hans eget parti, De Gröna och Kommunistpartiet. Det innebär också att socialisterna i nästa val till nationalförsamlingen inte kommer att gynnas som förra gången av att Det okuvade Frankrike drar sig tillbaka i vissa valkretsar för att ge plats åt en socialistisk kandidat. Det blir alltså spännande att se hur socialisterna agerar framöver. Vilken väg tar partiet? Kommer det att kopplas ihop med delar av mitten? Förre premiärministern och tidigare lojale macronisten Gabriel Attal har på senare tid sänt vissa signaler i en riktning vänsterut som skulle kunna leda till ett bredare reformistiskt vänsterparti. Partier bildas och upplöses med en väldig hastighet i Frankrike och inget är omöjligt. Macrons makt är bruten och hans parti utan honom saknar profil och styrka. Det är alltså helt rimligt att tänka sig att vi redan till nästa val till nationalförsamlingen, sannolikt i början av hösten har nya block. En decimerad folkfront, ett mittenvänsterparti där också förre socialistpresidenten François Hollande vill spela en roll, ett mittenhögerparti och Nationell Samling. Inget är skrivet i sten.De närmaste månaderna kommer att ge en del svar på dessa frågor.

Nationell Samling har inte bestämt sig om partiet kommer att rikta misstroende mot regeringen. Det avgörs vid ett internt möte på onsdag. Sannolikt kommer partiet inte att söka fälla regeringen, särskilt som det ändå inte kommer att lyckas. Utan Socialistpartiets röster går det inte att uppnå majoritet.

François Bayrou måste anses ha klarat sig bra i sin ambition att sitta kvar med sina ministrar ett tag till. Hur länge är skrivet i stjärnorna. Han har ingen majoritet i parlamentet och det är bara genom ett skickligt politiskt spel med långtgående förhandlingar som han kan hålla sig kvar vid makten. Snart kommer pensionsfrågan att aktualiseras på nytt och då kommer han att behöva all sin förmåga att spela de politiska korten väl. Risken för nya misstroendevota hänger hela tiden över honom och hans regering.

Jag fascineras alltid av hur stillsamt och tillitsfullt som svenska medborgare förhåller sig till alla de brister och misstag som uppenbaras i medierna kring våra folkvalda, statliga myndigheter och kommunal bolag. I decennier har svenskar förlitat sig på den offentliga makten. Det brukar talas om en tillit som varit oerhört utvecklad men också märklig, särskilt med tanke på alla problem som under de senaste åren visat sig i den svenska offentligheten.

Jag har följt några av de nyhetsinslag som förekommit i svensk tv efter den senaste tidens sprängningar. Reportrar frågar människor hur det känns att väckas mitt i natten av en sprängning och sträcker fram sina mikrofoner. Svaren pendlar mellan uttryck som ”det känns lite obehagligt” eller ”man börjar undra om det går att bo kvar här i området… fast det sprängs ju överallt.” Allt sagt med en stillsam röst och utan drag av ilska eller rädsla. Hur är det möjligt? Har tv-kanalerna med flit valt människor som är lugna och försiktiga eller är vi som befolkning så auktoritetsinriktad gentemot överheten att ingen tar bladet från munnen och anklagar olika offentliga institutioner för svek. Jag har ännu inte hört någon kräva regeringens eller ens polischefens avgång.

Det är lätt för mig att dra parallellen till Frankrike. Motsvarande intervjuer med brottsoffer innehåller verbalt kryddade svar där medborgarna verkligen har styrkan att säga ifrån på skarpen och ställa krav på överheten. Varje gång som president Macron närmar sig en grupp människor på ett torg någonstans i landet blir han ifrågasatt. Det läggs inga fingrar emellan och då vet ändå personerna som angriper honom att de har en av landets mest skickliga retoriker framför sig. En man med makt och som utnyttjar den och all sin intellektuella skärpa för att tvinga opponenten i underläge. Människor säger ändå vad de vill. Människor i Frankrike vet att inget kommer att hända om de inte ställer hårda krav på politikerna. De säger sin mening i tv-reportagen. De demonstrerar och strejkar. Många, inte alla, fransmän gör allt de kan för att förbättra läget för dem som medborgare och tvinga politikerna på reträtt.

Visst störs också jag ibland av folkliga reaktioner som inte är förankrade i tillräcklig faktakunskap och uttrycks på ett överdrivet sätt. Men jag blir verkligen bekymrad när jag hör och ser de tama reaktionerna hos vanliga svenskar. Jag förstår att människor i Sverige är oroliga och att det talas vänner emellan och i familjerna om brister i vårt samhälle, inte minst när det gäller säkerhet och trygghet i våra boendemiljöer, på gator och torg och i skolorna. Det räcker ändå inte. Tron på överheten har haft sin tid. Tilliten till att politiker och myndigheter alltid har det bästa för ögonen kan inte längre upprätthållas när kriminella gäng också tagit sig in i offentliga institutioner.

Det franska samhället är också i kris. Ingen tillväxt, stora spänningar mellan befolkningsgrupper och allt högre brottslighet präglas också detta land. Åtminstone reagerar människor. Det kommer också att ge resultat redan i dag och främst på några års sikt. Det är en tidsfråga innan en gammal generation tvingas avgå och lämna för en ny som kommer att vilja förändra institutioner och lagar. Vi kan bli oroliga över att uppror startas och att förändringar sker, Ibland är det dock uppenbart att de gamla strukturerna inte förmått reformera landet i tid. Då kommer också de grundläggande reformerna, de radikala revolterna och nya typer av ledare.

I Sverige tycks det vara en bit kvar till den dag när medborgare slår näven i bordet och utkräver ansvar för en lång tid av misskötsel på en rad samhällsområden. En dag kanske en boende i ett bostadsområde som utsatts för våld och skjutningar kräver förändring och menar det. Det ska bli intressant att se hur det tas emot av vårt lands ansvariga politiker och tjänstemän.

Premiärminister François Bayrou är nu i färd med att försöka driva igenom den budget som ska gälla för 2025 men inte kunde röstas igenom i parlamentet i tid i höstas. Senaten, den indirekt folkvalda församlingen med en center-högermajoritet antog regeringens budget häromdagen men nu återstår den svåra passagen; att få igenom samma budget i nationalförsamlingen. Socialistpartiet är nyckeln till lösningen men är också starkt splittrat internt.

Den förre premiärministern Michel Barnier försökte med hjälp av Nationell Samling att driva igenom sitt budgetförslag före jul. Det misslyckades men han var också den förste att försöka. Bayrou är den andre och en del vatten har runnit sedan dess. Under tiden mellan två premiärministrar har sprickan vuxit inom Den nya Folkfronten. Socialistpartiet har förflyttat sig en bit bort från Det okuvade Frankrike och har redan visat sin obstinata sida genom att som enda av de fyra partierna inom folkfronten avstå från att söka fälla regeringen i misstroendeförklaringen häromveckan.

Socialistpartiet är egentligen inte ett enhetligt parti som flyttar sina positioner på vänsterkanten. Det är främst ett splittrat parti och vi kan se  det genom att studera dess historia ända tillbaka till grundandet 1969. Den förste ledaren för detta parti var François Mitterrand som skapade ett gemensamt program med Kommunistpartiet och lyckades på det sättet vinna presidentvalet 1981. Mitterrand var i grunden ingen övertygad socialist och kom ursprungligen från en borgerlig vänster. Ändå blev han, i hög grad av taktiska skäl, en förespråkare för en hård socialism som förespråkade långtgående socialiseringar av samhället.

Under Mitterrands tid uppstod en spänning mellan hans falang och den så kallade andra vänstern, en rörelse med inspiration från de skandinaviska socialdemokratiska partierna. Detta rosornas krig har pågått sedan dess. François Hollande var under många år partisekreterare och försökte brygga över motsättningarna och tycktes ha lyckats med det när han 2012 utsågs till republikens president. Hans regering bestod i huvudsak av företrädare för en mer socialdemokratisk falang med inslag av socialliberaler som Emmanuel Macron som ekonomiminister under några år. Samtidigt byggde han in några företrädare för den radikala socialismen i sin regering vilket försvårade arbetet. Finansdepartementet företräddes till exempel av Pierre Moscovici med en mer marknadsorienterad syn och Arnaud Montebourg som tillhörde den klassiska socialistiska falangen med stark tro på statlig inflytande över ekonomin. Det slutade förstås med att en måste lämna regeringen; i detta fall Montebourg.

Hollandes försök att ena partiet i regeringsställning lyckades inte. Vänsterfalangen attackerade honom och vann från och med 2017 segern inom partiet. Sedan dess har Socialistpartiet varit svagt och kommit att lägga sig nära Det okuvade Frankrike och blivit dess stödparti.

Vi ser nu på nytt en omorientering av Socialistpartiet. François Hollande arbetar metodiskt på att bli presidentkandidat vid nästa val. Det innebär att partiet med nödvändighet måste distansera sig från Det okuvade Frankrike eftersom dess ledare Jean-Luc Mélenchon är minst lika intresserad av presidentämbetet. Socialistpartiet är fortfarande starkt splittrat. Under vårens partikongress ska en partiledare väljas. Blir det omval av nuvarande vänsterorienterade Olivier Faure eller någon av de mer socialdemokratiska politikerna, till exempel François Hollande?

Det är svårt att se att vänsterfalangen kan bidra till att detta svårt sargade parti kan återerövra en stark politisk ställning i Frankrike. Både Det okuvade Frankrike och De Gröna är starkt radikala och verkar ha skaffat sig en god förankring bland de väljare som tydligt tar avstånd från den mittenpolitik som styrt Frankrike de senaste åren. Samtidigt har det skett en åderlåtning inom Socialistpartiet av skickliga socialdemokratiska eller socialliberala politiker. Många av dem sitter eller har suttit i Macrons regeringar. Senaste exemplet är Manuel Valls som i flera år var premiärminister under Hollandes mandatperiod som president. Han är nu minister i François Bayrous regering som består av mitten- och högerpolitiker.

Socialistpartiet är och förblir sannolikt splittrat och det innebär idag också att partiet inte internt kan komma överens om vilket större block det ska tillhöra. Ska partiet vara ett kämpande radikalt vänsterparti i en folkfront eller en del av en bred mitten?

I dag svärs Donald Trump in som USA:s 47:e president. Stora delar av Europa håller andan. Bilden av honom som en opålitlig eller rent av farlig president är stark för vår kontinents människor. Vi har under det senaste seklet utgått från att världens rikaste land också är vår bästa allierade. USA bryr sig först och främst om Europa och sedan i mindre grad om övriga världen. Så är det och så ska det förbli, har vi trott. Donald Trump kommer med helt andra budskap.

Den nya amerikanska presidenten tycks agera mer som affärsman än traditionell politiker. Han förhandlar om allt och på samma sätt som jag lärde mig i min ungdom när jag besökte marknader i staden Tunis; du får aldrig ett bra pris för ett par sandaler om du först föreslår en summa som verkar rimlig.

Trump möter i dag som president ett Europa som har dåligt utgångsläge i förhandlingar med omvärlden. De stora ekonomierna, Tysklands och Frankrikes, befinner sig snarare i kris. Alltså år det upplagt för riktiga skambud från mästerförhandlare Trump.

I Frankrike är inställningen till den nya presidenten ungefär lika kritisk som i Sverige med undantaget att artiklar i pressen och röster i radio och tv är mer fördjupade och innehåller fler perspektiv. Domen över Trump blir mindre moraliserande. Problemet för fransmännen är ändå uppenbart. Det egna landet befinner sig i ett besvärande underläge ekonomiskt.

Det finns i Frankrike också en diskussion om det egna landets försvagade ekonomiska och handelspolitiska ställning i förhållande till den övriga världen. Vi kan ta del av oroande siffror. BNP lär enligt bedömningar minska från 1.1 procent 2024 till 0,8 procent i år. Den offentliga skulden är över 110 procent vilket gör att Frankrike ligger bland de tjugo mest skuldsatta länderna i världen. Sverige har drygt 30 procent i skuld. Det franska budgetunderskottet har också krupit upp till över 6 procent men kan komma att minska under de kommande åren. Alla dessa siffror – och särskilt den låga ökningen av BNP – visar att Frankrike har problem. Till detta ska också läggas att landet har en svag politisk ledning och att därför de viktiga politiska frågorna skjuts åt sidan för ett taktiskt spel. Det gäller för minoritetsregeringar att hålla sig kvar vid makten istället för att vidta åtgärder som förbättrar landets ekonomi.

Donald Trump förefaller vända Europa ryggen. Han förefaller satsa på sitt eget land i första hand och han vidtar åtgärder som ur europeisk synvinkel framstår som upprörande. Han vill stoppa gränserna för invandring och skicka tillbaka migranter. Han vill riva ner delar av den offentliga sektorn och attackera delar av den offentliga sektorn på federal nivå. Han rasar mot universitetens wokefilosofi. Han angriper lokala vänsterpolitiker som påstås ägna mer tid åt att anställa personal utifrån principer om genus, etnicitet och hbtq än utifrån meritokrati.

En stor och viktig del av opinionen i Västeuropa och inte minst i Frankrike förskräcks över  Trumps utspel. Kanske kan hans idéer om återställandet av en vit majoritetskultur i sitt land smitta av sig på Europa och leda till att partier som Nationell Samling i Frankrike får vind i seglen och genom Marine Le Pen vinner nästa presidentval. Främst många i Frankrikes opinionsbildande kretsar oroar sig starkt över denna möjliga utveckling.

Det är uppenbart att fransmän i allmänhet tar avstånd från Trump. Han beskrivs i media som så avskräckande att det är svårt för deras läsare, lyssnare och tittare att gilla honom. Men hans idéer lever ändå vidare i en fransk tappning genom Nationell Samling. Det finns all anledning att tro att Trumps seger i presidentvalet trots allt får konsekvenser för den politiska utvecklingen i Frankrike.

Den franska krisen har jag tagit upp på många sätt i denna blogg under de senaste åren. Denna kris har snarare fördjupats sedan omvalet av president Macron 2022. Det går att fördöma både Trump och Le Pen men faktum kvarstår. Det finns ett folkligt missnöje riktat både mot de politiska ledningarnas sätt att sköta ekonomin och mot vissa radikala värderingar kring etiska och medmänskliga frågor. Och hur kommer en majoritet av fransmännen att förhålla sig till de politiska ledningarnas nya signaler om att genom lagstiftning begränsa utrymmet för de sociala medierna?  Kan det vara så illa att en del väljare på allvar börjar tro att det ledande politiska skiktet inom den breda mitten agerar mer av taktiska skäl än av övertygelse om rätt och fel?

Donald Trump är impopulär i Frankrike. Hans utspel och beslut lär i de flesta fall fördömas. Samtidigt kommer anpassningen till Trump att bli ännu intressantare att följa. Ett Frankrike i politisk och ekonomisk nedgång måste anpassa sig till ett USA som under Trump kommer att utnyttja sin starkare förhandlingsposition.