Lindbom på franska

Emmanuel Macron och hans ministrar har börjat att röra sig ute bland folk igen. De besöker lokala politiker och visar sig inför väljarna överallt i landet. Det verkar vara en ny strategi för att dämpa oron och försöka vrida det folkliga missnöjet till en mer positiv stämning. Hittills ackompanjeras alla ministrar av folk som slår på sina kastruller och gör ofta samtal utomhus rent omöjliga.

Ingen vet vart det uppror som manifesterats sedan årets början nu kommer att ta vägen. Inställningen till presidenten är negativ hos de flesta men nästan var tredje fransman stöder honom. Det är faktiskt ganska bra siffror för en president. Macron var mer impopulär under perioden när de gula västarna härjade som mest. Och när President Hollande var som mest kritiserad i slutet av sin mandatperiod låg siffran under 15 procent. Framförallt rör det sig i dag om en stark polarisering. Kritiken mot hans ledarstil är ändå stark och omfattas även av många som i grunden stöder honom. Den välbeställda medelklassen föredrar Macron framför såväl vänstern som Nationell Samling men uttrycker kritik mot hans oförmåga att tala med fransmännen generellt. Bland hans egna väljare förekommer kritik mot att han och premiärministern hade så få, om ens några, samtal med de fackliga ledarna under 2023 års första månader. Det föreföll som om regeringen utgick ifrån att det var meningslöst och att det gällde att driva igenom pensionsreformen med eller utan stöd av lagparagrafen 49:3, den som tillåter ett lagförslag att gå igenom nationalförsamlingen utan omröstning.

Det är många som förundras över att president Macron först nu börjar en dialog med väljarna. Varför skedde det inte när frågan diskuterades i parlamentet. Då reste han istället utomlands på olika statsbesök och premiärministern och de ansvariga ministrarna stod som fastkedjade vid regeringsbänkarna i parlamentets båda kamrar och tog emot skurar av slag från oppositionen. Nu är de alla ute på torgen men får då lyssna till slamret från kastrullerna. Det är möjligen för sent att nu söka en dialog med folket.

President Macron och hans premiärminister presenterar nu reformer inom en rad områden. Premiärminister Elisabeth Bornes pressträff i förra veckan innehöll en rad förslag men de var så vaga i konturerna att det enda som stack ut i hennes presentation var beskedet att den planerade migrationslagen skjuts upp. Politiska bedömare är övertygade om att hennes dagar är räknade. Hon får hålla ställningarna över våren och sommaren men till hösten kommer en regeringsombildning med en ny premiärminister.

Hon heter Marlène Schiappa. Hon har suttit i alla de regeringar som styrt landet sedan Emmanuel Macron tillträdde som president 2017. Hon är en färgstark kvinna. Hon tillhör inte den stora grupp av teknokrater som dominerat hans regeringar. I hennes första ministerpost hade hon ansvaret för frågan om jämställdhet mellan män och kvinnor, ett politikområde som engagerat presidenten. I dag har hon en annan roll i regeringen men ser fortfarande jämställdhetsfrågan som viktig i hennes uppdrag som minister.

Marlène Schiappa har en förmåga att fästa på kameralinserna. Hon har ansetts viktig för Macron genom sina delvis radikala åsikter men också genom ett språk och en öppenhet som charmar många. En typ av politiker som stämmer bra in i en medialiserad tid. Nu verkar det dock som om det blåser lite väl starkt runt henne. En fond med pengar som skänkts med tvivelaktiga motiv och så hennes medverkan i tidningen Playboy.

I senaste numret av den välkända herrtidningen förekommer Marlène Schiappa på omslaget och i text och bild inne i tidningen. Bilderna kan knappast provocera någon. Det är snarare sammanhanget hon befinner sig i som upprör en del. Bland annat har den nuvarande ministern för jämställdhet markerat sitt avståndstagande på ett mycket tillspetsat sätt men också fått ett aggressivt svar av Schiappa. En öppen konflikt inom regeringen!

Några bilder i Playboy passerar trots allt förbi och är sannolikt snart glömda. Däremot kan fonden Marianne ställa till mer problem. Tre mediebolag, varav bland andra franska public service-tv och det grävande mediebolaget Mediapart, har satt strålkastarljuset på fonden och plockat fram uppgifter som är besvärande. Fonden skapades av Schiappa direkt efter mordet på en fransk lärare, Samuel Paty, som i en skolklass visat teckningar på profeten Muhammed och av det skälet kort därefter blivit halshuggen av en islamist. Fonden med medel på 2,5 miljoner euro skulle, förklarade ministern vid en presskonferens,  stödja verksamheter som försvarade den franska republikens sekulära idéer och motarbetade attacker mot det fria ordet.

Enligt de grävande mediebolagen har vissa medel ur fonden delats ut till organisationer som inte primärt sysslat med att bekämpa brott mot yttrandefriheten och republikens principer. Det har bland annat framkommit att en organisation använt pengar till att angripa partier som stått i opposition till Emmanuel Macron i valrörelsen 2022. Paris borgmästare Anne Hidalgo som var en av presidentkandidaterna i detta val har angripits av denna organisation i en video som kan ses på bland annat youtube.

En utredning ska nu försöka komma tillrätta med sanning bakom dessa påståenden. Läget verkar vara problematiskt för Marléne Schiappa trots att hon förnekar att deltagit i fördelningen av medel till de olika organisationerna. Hennes politiska framtid står på spel.

President Macron har, det måste slås fast, varit ganska förskonad från besvärande affärer runt sig själv och sina ministrar. President Sarkozy anklagades för minst ett tiotal ekonomiska skumraskaffärer och blev senare även dömd i något fall. President Hollande uppmärksammades för en otrohetsaffär. Macron däremot förefaller vara moraliskt oklanderlig i god samklang med dagens krav på politiska ledare och det tycks även gälla hans ministrar med några undantag. Marlène Schiappas ansvar är sannolikt inte särskilt stort i sammanhanget. Hon kan ju mycket väl ha rätt i att hon själv aldrig varit involverad i fördelningen av penningmedel för att stärka yttrandefrihetens ställning i landet. Bara det faktum att hon trots allt är ansvarig minister kan ändå räcka för att hon ska tvingas avgå. Bilden på omslaget till Playboy hjälper henne sannolikt inte i det avseendet.

Nu är människor ute på gatorna och slår på kastruller med kastrullock. Det ger ett öronbedövande ljud som tränger in i tv- och radiostudios. Det visar att missnöjet med president Macron i allmänhet och hans pensionsreform i synnerhet fortfarande är starkt. Det revolutionära facket, CGT, med sin nya ledare Sophie Binet lovar heligt att kampen går vidare. En ny begäran om folkomröstning om pensionsreformen har lyfts av vänstern i nationalförsamlingen. Ändå verkar krisen gå mot sitt slut. För denna gång.

President Macron höll ett tv-tal häromkvällen och manade till hundra dagars lugn i landet. Samtidigt bjöd  han in till samtal med arbetsmarknadens parter kring olika frågor och han nämnde också politiska ämnen som han vill driva framöver som migration och skola. Han ville i första hand lyssna. Sa han.

Frågan är hur vi ska tolka läget i dag, vi som står utanför de politiska och fackliga striderna i Frankrike. Det är klart vad Macron vill. Han vill locka in sina motståndare till samtal under våren, ge väljarna bilden av att den politiska ledningen nu lyssnar för att därefter handla mer i enlighet med folkviljan men på ett realistiskt sätt. Han talar till den majoritet som trots allt vill ha reformer utan revolution. Den majoriteten stiger i allmänhet fram när röken från striderna på gatan och den stora indignationen i nationalförsamlingen lagt sig något. Då kommer också resonemangen om att franska folket också har ett ansvar för realistiska reformer. Den politiska mitten stärker sin ställning hos en större andel av fransmännen.

Macron har talat om hundra dagar av reflektion och lugn. Han vet att efter hundra dagar kommer franska nationaldagen den 14 juli och därefter går fransmännen på semester. Semestern är helig, även för den mest engagerade demonstranten, och leder till ett politiskt och fackligt lugn som sträcker sig till mitten av september. Macron har alltså närmare fem månader på sig att förändra stämningen i landet och börja om från början. Han hoppas det i alla fall.

En sak är klar. Macrons auktoritet är skadad. Han kommer inte att kunna genomföra sitt program utan stora svårigheter. Han saknar majoritet i parlamentet och han är inte längre trovärdig i sin maktutövning. Men han kan under de fem månaderna skapa en bredare allians med den republikanska högern och möjligen skapa ett något bredare stöd i parlamentet. Det kommer sannolikt att kräva en regeringsombildning vilket inte borde bekymra honom. En president byter ut premiärminister och ministrar när han finner det lämpligt. Det finns inga speciella hinder för det.

Krisen borde gå mot sin upplösning. Slamrande kastruller på gatorna känns som början på slutet för det folkliga upproret för den här gången. Detta uppror har inte kunnat hindra pensionsreformen, om inget oförutsett inträffar under de närmaste veckorna. Frågan är nu i vilken grad upproret ens leder till några förändringar alls i fransk politik på lite längre sikt. Den politik som Macron skissar på för det närmaste året är social mittenpolitik men tvingas bredda sitt politiska underlag åt höger. Det finns ingen möjlighet för honom att söka sig vänsterut eftersom den franska vänstern i dag saknar en stark socialdemokrati. Vänstern måste helt och fullt förändras för att bli regeringsduglig. Det okuvade Frankrike under Jean-Luc Mélenchon dominerar för närvarande med ett Socialistparti utan makt och inflytande.

I dag klockan 18 kom beslutet från det franska författningsrådet att utifrån juridiska utgångspunkter godkänna det pensionsförslag som president Macron och hans regering drivit igenom i parlamentet. Författningsrådet underkände dessutom, också utifrån ett juridiskt perspektiv, en begäran från delar av nationalförsamlingens ledamöter om att parlamentet skulle få genomföra en form av folkomröstning för att på den vägen försöka stoppa pensionsförslaget.

Utvecklingen i Frankrike handlar fortfarande om pensionsreformen men den blir alltmer ett medel i den politiska och fackliga oppositionens kamp mot president Macron. Det är sant att denna opposition också innefattar Marine Le Pens Nationell samling med dess väljarkår men det är vänstern och i hög grad den radikala vänstern som leder kampen. De mest aktiva, fackliga och politiska ledare från vänster, har ett omfattande stöd från befolkningen. Som jag skrivit i tidigare blogginlägg begränsas försvaret för Macron och hans pensionsreform till den andel som har röstat på honom i första valomgången i presidentvalen 2017 och 2022. Det innebär att mindre än en tredjedel av väljarkåren stödjer honom och hans politik.

Dramaturgin är fascinerande att skåda. Det handlar visst om verkliga politiska och sociala konflikter. En stor del av det franska folket känner sig övergivet efter att under lång tid ha upplevt försvagningar i den egna köpkraften. Det känner vidare ett utanförskap gentemot den värld av välbeställda, liberala och globalt orienterade människor som omger  Macron i Paris och stöder den politik han driver. Majoriteten delar inte Macrons syn på behovet av en finansiell förstärkning av pensionskassorna.

Det handlar ändå i hög grad om en dramaturgi som dag för dag, vecka för vecka ökar spänningen. Främst genom tv-bilder får franska folket presenterat för sig en berättelse som handlar om en ensam man innesluten i presidentpalatset som står emot folkets stora majoritet. Denna vrede underblåses på ett teatralt lysande sätt av den radikala fackliga och politiska vänsterns ledare. ”Macron är ensam”, sa först bara några av vänsterns ledare. Nu säger allt fler detta. Kommentatorer på tv och även en del förtroendevalda inom politikens mittfåra har börjat göra det. I dagarna har fyra av ledamöterna i nationalförsamlingen som tillhört Macrons parti Renaissance valt att lämna detsamma och uppträder nu som politiska vildar. Det är en signal om att även hans eget stöd i parlamentet försvagas. Var han inte redan tidigare ensam och instängd i sitt förgyllda palats så har han blivit det när denna för honom diaboliska berättelse fortsätter att berättas.

Nyhetsrapporteringen i tv-kanalerna som rullar timme ut och timme in förstärker bilden av en ensam man mot ett rasande folk som ständigt ger sin bild av situationen i landet genom de mediala kanalerna. Det är betydligt färre ministrar eller förtroendevalda från Macrons parti som får eller vill ge sin syn på situationen.

Bakom den radikala vänsterns offensiva kritik mot Macron finns en rad krav som går längre och rör grunderna för den franska konstitutionen. Den radikala vänstern anser att folket på gatan är en lika viktig del av den beslutande demokratin som parlamentet. De demokratiska institutionerna respekteras men ifrågasätts i så hög grad att risken finns för en rent revolutionär situation om tonläget höjs ytterligare några nivåer. Frågan måste ställas om de politiska och fackliga ledarna i ett sådant läge kan hantera den folkliga frustrationen. Författningsrådets juridiska beslut om pensionsreformen ikväll kan bli en test på disciplinen i demonstrationerna under de kommande dagarna.

Nu väntar några veckor av nya demonstrationer och strejker före den utlovade stora manifestationen den 1 maj. President Macron å sin sida backar inte heller. Han fullföljer sitt pensionsprojekt genom att före helgens slut definitivt klubba pensionsförslaget som nu godkänts av författningsrådet. Han har i eftermiddag i dag  bjudit in de fackliga ledarna till samtal i nästa vecka men de har avböjt. Det är särskilt de revolutionära facken CGT och FO som har allt att vinna på att fortsätta kampen. Sannolikt tror de att Macron till slut måste backa från sitt pensionsförslag. Sannolikt tror de också att hans ställning som republikens president kommer att bli så försvagad att han inte förmår driva sin egen politik under de fyra år som återstår av mandatperioden. Alldeles fel bedömningar gör de nog inte.

Till följd av Emmanuel Macrons bakslag i sättet att hantera sitt förslag till pensionsreform kommer nu analyserna av hans politiska rörelse, den så kallade macronismen, och kritiken är påfallande stark. Flera politologer och politiska journalister menar att den har sett sina bästa dagar och enligt vissa redan är död.

Emmanuel Macrons politiska projekt fick 2016 namnet La République en marche. En Marche hade samma initialer som i hans namn. Det noterades förstås tidigt i analyserna av hans program som lanserades i boken Révolution. Det stod från början klart att det inte rörde sig om ett nytt parti utan en kampanj som bars av honom själv. Han gjorde den femte republikens ursprungliga idé till sin egen; en stark ledare kring vilken människor samlas. Med sin starka utstrålning, oerhörda arbetskapacitet och förmåga att samla människor omkring sig kunde han på kort tid samla tillräckligt med kvalificerade medarbetare och intresserade kandidater till politiska församlingar runt sin person.

Kring vilka idéer samlades dessa människor och vad attraherade så många väljare? Sannolikt tycktes han infria förhoppningar om en ny politisk ledning i landet. Han var inte vänster eller höger, sa han. Han ställde sig i någon mening över de partistrider som många fransmän vid den tiden upplevde som tröttsamma och ineffektiva i meningen att förändra landet till det bättre. När Macron började driva sin valrörelse i slutet av 2016 var missnöjet stort med de båda stora partierna sedan decennier, Socialistpartiet och Republikanerna. En majoritet ville inte heller släppa fram Marine Le Pen till presidentmakten. Emmanuel Macron verkade vara en ny, fräsch och samtidigt tillräckligt ansvarsfull kandidat för presidentrollen.

Sex år senare framträder en annan bild hos flertalet väljare och analytiker av fransk politik. I dag är även delar av Macrons väljargrupp, den urbana och relativt välmående medelklassen, skeptisk. De och andra delar av befolkningen har numera fått bilden av en ledare som inte håller en fast kurs i politiken. De ser honom som en alltför utpräglad taktiker som försöker vända kappan efter vinden. Vänstern brukar säga att Macron numera bara söker lösningar till höger men Marine Le Pen lyfter fram att han är antifolklig och en vänsterpolitiker. Det är snarare ett taktiskt drag från oppositionens sida att uttrycka sig så. Faktum är att han är svår att avläsa. Det finns alltför många exempel på hur han svängt närmast 180 grader i olika frågor. Miljöfrågan är ett exempel. Han har ändrat sig kraftigt i pensionsförslaget från 2019 till idag.

Väljarna menar i allt högre grad att han står långt från deras värld. Han förstår inte hur fransmän lever och hur deras villkor i vardagen ser ut. Den okunskapen delar han delvis med många andra ledande politiker men de flesta presidenter har ändå haft roller som borgmästare eller ledamöter av parlamentet innan de tillträdde rollen som statschefer. Macron blev president enbart med erfarenheter från höga tjänster i statsförvaltningen och sina år som bankdirektör.

Helt klart har det sagts mycket orättvist om honom. En del väljare har föredragit att kritisera hans bakgrund för att slippa insikten om att en del reformer trots allt är och har varit nödvändiga. Oppositionens närmast halsstarriga försvar för pensioner vid 60 års ålder kan knappast ses som rimligt. Å andra sidan har Macron inte förmått att tala med sina medborgare om de nödvändiga åtstramningarna. Han har provocerat mer än nödvändigt i sina försök att modernisera landet.

Det växer fram en bild av macronismen som en ensam ledares högst personliga projekt för att skaffa makt och behålla den. Möjligen ligger motståndet mot Macron på ett psykologiskt plan. Det finns personer som beskriver hur han bakom sin obestridliga förmåga att charma sin omgivning visar prov på manipulativa drag och en kall egensinnighet som går längre än hos andra ledare. Han besitter en stor intelligens, är uppenbarligen exekutiv men har han tillräckligt med emotionell intelligens för att lyckas samla människorna kring sig? Det var ju som medborgarnas samlande gestalt som han lät sig väljas 2017. I dag återstår bara spillror av den bilden av honom.