Lindbom på franska

Charlotte Gainsbourg fick priset för den bästa kvinnliga rolltolkningen vid senaste Cannesfestivalen. Hon spelar en av  huvudrollerna i Lars von Triers film Antichrist. En utmärkelse som ger anledning för Fréderic Taddei att i sitt kvällsprogram Ce soir ou jamais i France 3 måndagen den 25 maj  intervjua skådespelaren, en intervju som verkligen kryper in under hennes skinn.

Den välkända skådespelaren, dotter till Serge Gainsbourg och Jane Birkin, är en laddad personlighet uttryckt i ett sparsmakat tal och kroppsspråk. Hon som gjorde sin filmdebut vid 13 års ålder i Paroles et musique av Elie Chouraqui där hon bl a spelade i starkt erotiska scener med sin far i filmen, och som nu är med i utmanande sexuella scener i den senaste omtalade filmen konstaterar i intervjun: ”Jag har inte ägnat mitt liv åt att provocera”. Men filmen har redan klippts av censuren och kan förbjudas i vissa länder, bl a i USA. 

Charlotte Gainsbourg förstår upprördheten samtidigt som hon inte vill tala om ett budskap. Hon har heller inte fått veta av regissören hur han tänker kring de religiösa utspelen, som den mening han lägger i hennes mun i filmen: ”Naturen är Satans kyrka. Vinden är hans andetag.” Hon respekterar von Triers vägran att förklara. Hennes stora konstnärsskap är att uttrycka något utan att riktigt förstå.

Däremot hoppas hon ha kunnat provocera likgiltigheten genom sin medverkan i filmen. I sitt tal som hon höll i Cannes sedan hon fått utmärkelsen tackar hon både sina barn och sin pappa. Till sin pappa säger hon: ”Hoppas du är både stolt och chockad.” Dessa ord, menar hon i intervjun, är en hyllning till Serge Gainsbourgs förmåga att provocera. Så innerst inne verkar hon också vara en rebell – fast med små gester och skickligt framlockat av intervjuaren Taddei.

Igår deltog jag som stolt pappa vid  min dotters s k graduation vid San Fransisco State University. Alla studenter som under året tagit examen vid universitet – och de var över 2 000 – samlades på ett fotbollsstadiums matta med föräldrar och vänner på läktarna runtom och fick motta diplom. Vi alla lyssnade också bl a till tal från skolans rektor, en berömd före detta baseballstjärna och en framgångsrik advokat som enligt presentationen aldrig förlorat ett mål i rätten.

Det franska och amerikanska universitetssystemet skiljer sig ju åt på flera punkter och enligt alla mätningar till de amerikanska universitetens fördel. Studieresultaten är i varje bättre om man jämför de bästa amerikanska och de bästa franska universiteten. Förklaringarna kan vara många men ett nyckelord är, tror jag, flexibilitet. Den postmoderna världen belönar förändring och det franska samhället, inklusive utbildningsvärlden, belönar mer tradition. Den amerikanska flexibiliteten handlar också om anpassning till en etnisk mångfald som märks när man ser ut över dessa två tusen studenter på stadion. Minst hundra kineser eller sydostasiater  tog igår sin universitetsexamen vid San Fransisco State University. Och det fanns studenter från alla världens kontinenter.

Mest fascinerande är universitetets förhållande till samhället. Rektorn talade hela tiden om de etiska och politiska värderingarna som universitetet stod för. Han framhävde starkt frågan om social rättvisa och kampen för ökade mänskliga rättigheter. Den högre utbildningen har uppenbarligen i detta land syftet att påverka samhället. Det handlar inte bara om att stödja de vetenskapliga framstegen i rationell mening. Diplomerade från San Fransisco State University har också ett uppdrag att gå ut i världen och göra den bättre.

Europa och USA verkar skilja sig åt på denna punkt. God bless America säger den amerikanska presidenten. Vive la république, säger den franska. Och den franska republiken skulle aldrig tillåta en präst att tala på en examensdag i ett franskt statligt universitet men det skedde här i San Fransisco.

Naer den daavarande utrikesministern Dominique de Villepin kritiserade USA:s invasion i Irak utloestes latenta antifranska kaenslor bland maanga amerikaneer. French fries doeptes om till freedom fries och fransmaen i USA fick huka foer attackerna mot deras land och kultur.

Det finns en gammal animositet mellan laenderna. En amerikan jag moette redan paa planet hit till San Fransisco uttryckte sin uppfattning om laeget i Frankrike just nu: ”Den daer Sarkozy har det inte laett med att aendra paa fransmaennen. Han vill ju faa dem att boerja arbeta”. Bilden av Sarkozy aer ganska positiv eftersom han foerefaller mer oeeppen foer den amerikanska livsstilen aen de tidigare presidenterna som uppfattas som uppstyltade, stela och artistokratiska. 

Naer jag promenerar paa gatorna i San Fransisco och faar leenden fraan maenniskor jag aldrig moett och ser hur klassloest ett moete mellan tvaa personer kan kaennas haer taenker jag paa den formella stilen i Paris. Det blir i naagra oegonblicksbilder en foerklaring av skillnaderna mellan den gamla och den nya vaerlden. Historia, tradition, vaerdighet, komplexitet mot oeppenhet, jaemlikhet, prestigeloeshet och foerenkling. 

Jag vet att detta inte aer helt sant. Allt har en baksida, ocksaa den amerikanska folkligheten och det raka moetet mellan maenniskor.  Den franska slutenheten doeljer  passionen som alltid ocksaa aer naervarande, Men jag foerstaar att de baada folken kan ha svaarigheter att naa varandra och att de kaenner misstro maanga gaanger mot varandra. 

En svensk som jag, dessutom ohjaelpligt foeraelskad i den franska kulturen, kaenner mig kluven. Svaart att vaelja mellan Bonjour Monsieur och Hi Tom! Men de fransmaen som foeraktar den amerikanska kulturen har jag ingen foerstaaelse foer.