Lindbom på franska

I dag söndag har en rad demonstrationer mot antisemitism genomförts på olika platser i Frankrike. Bedömningen är att det sammantaget rör sig om närmare 200 000 personer som deltagit. I Paris var siffran 105 000. Uppslutningen har alltså varit betydande vilket har varit en viktig markering för landets judar.

Jag har i tidigare blogginlägg påpekat att Frankrike har de största judiska och muslimska befolkningsgrupperna i Europa. Konflikten i Mellanöstern påverkar omedelbart stämningen i Frankrike.  I en befolkning på 68 miljoner är  minst 5 miljoner muslimer och 600 000 judar. Det handlar om minoriteter och många av dem är dessutom sekulariserade men det senare har ingen avgörande betydelse i den aktuella konflikten. För många muslimer är Israel och därmed även judar som lever i Frankrike en måltavla för hat. I samband med den aktuella konflikten i Gaza uppstår en ny antisemitisk våg.

Dagens demonstrationer gav stöd för alla judar som känt ökad oro de senaste veckorna och blivit utsatta för olika former av hot och förnedring. Initiativet till demonstrationerna togs av talmännen i parlamentets två kamrar, senaten och nationalförsamlingen. I första ledet gick också premiärminister Elisabeth Borne och de tidigare presidenterna Nicolas Sarkozy och François Hollande.

Det var stora och mäktiga demonstrationer mot antisemitism runt om i landet. Dessa har dock inte varit fria från kritik. Marine Le Pen och andra ledande företrädare för Nationell Samling deltog vilket väckte avsky hos en del demonstranter som inte släppt sin kritik av partiet. De minns alltför väl den högerextrema rörelsens koppling till Vichyregimen som fungerade som marionettregering åt Nazityskland under kriget. Kvar finns också minnet av detta partis grundare, Jean-Marie Le Pen, vars antisemitiska uttalanden varit flagranta och till och med lett till åtal.

Det har också riktats kritik mot vänsterpartiet La France Insoumise som alltmer lierat sig med förorternas muslimska befolkning och av taktiska skäl undvek att delta i  demonstrationerna.

President Emmanuel Macron deltog inte heller. Hans stöd för parollerna i demonstrationstågen är säkert genuint och starkt. Kanske ville han ändå inte delta för att kunna  ha full handlingsfrihet i eventuella kommande medlingsförhandlingar i Mellanöstern. Kanske ansåg han att en statschef inte bör delta i demonstrationer som rör hela befolkningen. Det senare argumentet är tvivelaktigt. Antisemitismen är ett brott mot de mänskliga rättigheterna och bryter mot den franska republikens grundläggande principer.

Dagens demonstrationer blev en viktig markering mot ett hat mot judar som inte hör hemma i det franska samhället. När vänsterpartiet La France Insoumise vägrar att delta är det ännu en signal om problematiska konflikter i samhället. LFI tar på sig rollen som företrädare för en stor muslimsk befolkning som lär misstro dagens demonstrationer och som ser sig underordnad. Långt ifrån alla muslimer är antisemiter. Sannolikt bara en minoritet. Däremot känner sig många av dem utestängda från det politiska etablissemanget. I detta läge har denna radikala vänster, La France Insoumise, sett möjligheten att bli deras bundsförvant. På sikt lär detta leda till nya sår i försöken att ena detta splittrade land.

Fram till julledigheten ska en ny proposition från regeringens sida behandlas i parlamentets båda kamrar, senaten och nationalförsamlingen. Det kommer sannolikt att bli problematiskt eftersom vänster och höger står långt ifrån varandra. President Emmanuel Macron får lita till sin förmåga att balansera sina förslag med sitt berömda uttryck ”en même temps”, på samma gång.

Denna vecka är propositionen uppe till behandling i senaten, den kammare som bygger på indirekta val och som speglar Frankrike mer som det såg ut för några år sedan. Kammaren domineras av det klassiska högerpartiet Republikanerna men består också av fler socialister än i nationalförsamlingen. Macrons eget parti är tredje största gruppering i senaten medan det franska vänsterpartiet (La France Insoumise) under ledning av Jean-Luc Mélenchon saknar representation i kammaren. Det finns också en inbyggd konservativ ton i senaten. Ledamöterna skriker sällan i mun på den som talar, demonstrerar aldrig med plakat under pågående session. De är välartade, stillsamma, nästan som i den svenska riksdagen.

Senaten brukar efter en del kompromissande bli relativt överens med regeringen. Det kan ske också denna gång särskilt som regeringens migrationsproposition är relativt skarp. Den höjer tonen i frågan om invandringens omfattning, stödd av en folkopinion som kräver en skärpt migrationspolitik.

Propositionen innehåller 27 artiklar men det mesta av diskussionen i senaten handlar om artikel 3 där regeringen i en anpassning till sin egen vänsterflygel föreslår att illegala invandrare med jobb inom sektorer som behöver denna extra arbetskraft ska kunna få ettåriga uppehållstillstånd. Det finns redan en sådan möjlighet att i enstaka fall (det rör sig årligen om några tusen personer) ge uppehållstillstånd men denna möjlighet skulle nu kunna bli en rättighet för ett antal yrkeskategorier. Högern i senaten oroas över att siffran per år kan öka från några tusen till tiotusentals.

I december kommer migrationspropositionen att behandlas i nationalförsamlingen. Där kommer konflikterna att hårdna. I denna direktvalda kammare har den radikala vänstern som innefattar fyra partigrupper en mycket stark ställning och Nationell samling under ledning av Marine Le Pen representerar den näst största partigruppen. Otvivelaktigt är migrationsfrågan den enskilt mest partiskiljande mellan höger och vänster. Macron och hans regering kan inte negligera vänstern, särskilt sin egen vänsterflygel som består av tidigare socialister med socialdemokratisk profil. Samtidigt är högern och den yttersta högern starkare, särskilt i folkopinionen. När president Macron talar om ”en même temps” landar mittpunkten därför mer till höger än till vänster. Han talar mer om fasthet än om humanism i denna fråga.

Hela 71 procent av franska folket anser att vänsterledaren Jean-Luc Mélenchon är en fara för landet. Det är en uppseendeväckande hög siffra och den är en följd av flera års minst sagt provocerande uttalanden som denne politiker gjort i olika offentliga sammanhang.

Jean-Luc Mélenchon har en lång karriär inom fransk politik. Han var under några år strax före millennieskiftet minister i en socialistisk regering. På den tiden var han medlem i Socialistpartiet men tillhörde dess uttalade vänsterflygel. Han var framför allt trogen François Mitterrand som ju faktiskt är den enda riktigt framgångsrika och karismatiska vänsterledaren under den så kallade femte republiken, skapad av General de Gaulle 1958.

Socialistpartiet var sena att anpassa sig till marknadsekonomins idéer men tillräckligt mycket för att Mélenchon så småningom skulle lämna partiet och bilda ett traditionellt vänsterparti i koalition med kommunisterna och med fokus på sociala och ekonomiska frågor ur ett klassperspektiv. Han ställde då också upp för första gången som presidentkandidat (2012) och fick drygt 11 procent av rösterna i första valomgången. Till presidentvalet 2017 hade han skapat en rörelse av mer anarkiserande slag, La France Insoumise (LFI). Med denna rörelse i ryggen blev framgångarna större, 19,6 procent för att i det senaste valet, 2022, uppnå 22 procent och definitivt bli en av de ledande politikerna i det franska samhället.

Mélenchon har under alla år varit en stridbar politiker. Han har alltid tillhört den radikala vänstern. Han har emellertid undergått förändringar i sina uppfattningar. Han uppfattades länge som en mer klassisk socialist med en revolutionär retorik men samtidigt trogen den franska republikens idéer. Han blev aldrig kommunist i meningen att vilja störta det kapitalistiska samhället och upprätta ett proletariatets diktatur.

På senare år, som ledare för La France Insoumise, har han moderniserat sin åskådning. Han har tonat ner marxismen, fört in ett ekologiskt tänkande, fört fram antirasistiska idéer och även, antagligen mot sin innersta övertygelse, anammat det som slarvigt brukar kallas wokeismen. LFI är i dag ett parti som samlar alla delar av den nya postmoderna vänstern och som i hög grad stöder sig på den muslimska befolkningen i utsatta förortsområden. I senaste presidentvalet fick Mélenchon 69 procent av franska muslimers röster. Då ska man veta att denna väljarkategori inte röstar i särskilt stor utsträckning.

Länge har han seglat i medvind om än inte nått fram till positionen som förste utmanare till Emmanuel Macron. Marine Le Pen har haft ett starkare stöd i väljarkåren än han. Nu har frågan om hans hårda retorik, utmanande uttalanden och provokationer i olika frågor fått vinden att vändas mot honom. Det senaste är anklagelser om antisemitism. Hans försök att blidka den muslimska väljarkåren har drivit honom att ursäkta Hamas attacker på Israel. Många menar att bakom detta ligger ren antisemitism.

När franska folket i hög grad vänder sig ifrån Mélenchon rör det sig förstås främst om de väljare som aldrig röstat på honom men deras motvilja mot honom har ökat kraftigt. Hans senaste uttalanden om kriget i Mellanöstern påverkar inte minst samarbetet med de andra tre vänsterpartierna i koalitionen Nupes som hade framgångar i förra årets val till nationalförsamlingen.

Det är möjligt att Mélenchon rider ut även denna storm men han börjar bli till åren. Han har kronprinsar och kronprinsessor i LFI som otåligt trampar bakom honom och vill ha mer makt. Socialistpartiet tycker inte om hans Mellanösternpolitik och ett alltför stort mummel i befolkningen om att han är skadlig för landet kan bli för problematiskt även för en överlevare som Mélenchon.

President Emmanuel Macron balanserar verkligen på en tunn tråd när han ska positionera sig i den rådande konflikten (kriget) mellan Hamas och Israel. Som jag skrivit i tidigare inlägg här på bloggen råder samma spänningar inne i det franska samhället. Propalestinska grupper med stöd till Hamas påminner om sin existens med sitt raseri mot staten Israel och kravet  på att detta land ska utplånas. Delar av vänsterpartiet La France Insoumise (LFI) vill inte använda ordet terrorister om Hamas. Ledarna för den yttersta högern, Marine Le Pen och Eric Zemmour uttrycker på olika sätt sitt stöd för Israel.

President Macron står mitt i stormen och ska försöka att dessutom spela mer av en medlande roll internationellt. Han har varit i Tel Aviv och i Kairo. Han uttalar sig med försiktighet men riskerar också att inom sitt eget land framstå som otydlig.

Det går inte att komma ifrån att Frankrike tenderar att delas i två stora grupper, propalestinska och proisraeliska, vid sidan av en stor del av befolkningen som befinner sig mittemellan eller försöker undvika att över huvud taget inta en definitiv position. Samtidigt noterar den judiska delen av den franska befolkningen ett ökat hot med fler antisemitiska utspel. För många muslimer blir också tillvaron svårare när säkert en majoritet av fransmännen i allmänhet reagerar starkt emot Hamas som företeelse och för deras brutala angrepp på Israel.

Macron vet att fransmännens inställning till invandring och invandrade personer i landet blir mer negativ i dessa tider. När Nationell samling och Reconquète (Èric Zemmours parti) tydligt tar ställning för Israel är det ett sätt att också uttrycka sin antimuslimska hållning. Zemmour är mest tydlig genom sitt försvar för vad han kallar den judiskt-kristna civilisationen. Det är omöjligt för Macron, menar han, att balansera mellan två folk i ett land, det vill säga ett muslimskt och ett västerländskt Frankrike. Han måste välja sida. Denna förenklade lösning på problemet kan för en del förefalla trovärdigare när konflikten mellan Israel och Hamas eskalerar.

Parlamentet har redan väntat länge på en regeringsproposition om migrationen. För varje månad tycks frågan bli alltmer laddad och allt svårare att lösa. I juni skedde upploppen i invandrartäta förorter. Nu pågår kriget i Israel och Gaza. Det blir allt svårare för mittenpolitikern och statschefen Macron att hitta en fungerande väg framåt i denna heta och svårbemästrade fråga.

President Emmanuel Macron skulle ha kommit till Sverige under den vecka som nu följer men han ställde in sitt besök. Mordet på en lärare i Arras och det allmänt laddade världsläget tvingade honom att skjuta på resan. Ändå hade ett besök i Stockholm även kunnat vara av viss betydelse för honom, inte bara för den svenska regeringen och den svenska befolkningen.

Den som lever i Frankrike är ständigt medveten om att krig och andra laddade motsättningar i hela världen blir en fråga också för det egna landet och det egna folket. Det handlar inte bara om självhävdelse, att fransmän och franska politiker anser sig så betydelsefulla att de måste ge sig in i alla internationella kriser. Det beror också på landets historia av betydelse för den västra och södra delen av världen. En fransk president förväntas att agera i internationella konflikter, både av sitt folk och av ledare i andra länder. Det politiska agerandet i Frankrike kan inte tänkas bort från dess historia, dess folks förväntningar och omvärldens förhållningssätt till det.

Frankrike kan inte tänka bort dess relation till det judiska folket och dess agerande efter andra världskriget och försvar för bildandet av staten Israel. Frankrike har haft en rad kolonier i det vi kan kalla Nordafrika och Afrika söder om Sahara och detta faktum påverkar också landets ställningstaganden i konflikten i Mellanöstern.

Sverige dras alltmer in i denna konflikt liksom andra som pågår eller kommer att bryta ut under kommande år. Vi kan bara anta att nya internationella kriser uppstår även om vi inte alltid – men ofta – kan förutse dem. Nu dödades två och skadades en svensk av en terrorist i samband med en fotbollslandskamp i Bryssel för en vecka sedan. Alla inser att detta är en närmast logisk följd av att Sverige inte längre förblir en provins i världens periferi. En terrorexpert sa i morse i svensk radio att detta terrorangrepp var på ett sätt förväntat.

Frankrike vet sedan lång tid tillbaka vilken roll landet spelar i internationella konflikter och hur utsatt det är. Det är förstås väsentligt att svenska politiker och strateger skaffar sig kunskap och analyserar Frankrikes utsatthet men också ansvar att agera i olika kris- och krigssituationer. Sverige har mycket att lära. Inte minst gäller det de svenska medborgarna. Ett besök av Macron i Sverige skulle genom nyhetsmedier bidra till att vi som folk väcks och blir lite mer informerade om vår nya roll i världen.

Kan Macron lära något av Kristersson? Den frågan kan vara svårare att besvara. Katarina Barrling påpekade i en utmärkt krönika i Godmorgon Världen i morse att de båda länderna, Sverige och Frankrike, har en hel del gemensamt. Vi är båda sekulära länder med en mycket långtgående yttrandefrihet och vi har båda en stor muslimsk invandring. I den meningen kan båda ländernas politiska ledning utbyta tankar som kan vara fruktbara för båda parter.

Fransmännen har en fördel framför svenskarna. De har inte fram till de allra senaste åren suttit i provinsen och tittat på. De har ett ständigt pågående och levande samtal kring sin identitet. Detta samtal stannar inte vid några enkla ställningstaganden. Det finns så många fora i det landet där innebörden i  sociala, politiska och kulturella värderingar prövas. För den som kan gå mellan ett antal olika tv- och radiokanaler för att lyssna till timslånga samtal kring dessa frågor blir det plågsamt att sedan jämföra med de korta motsvarigheter som erbjuds i svenska kanaler, ofta dessutom torftiga och förutsägbara. Och så tillkommer förstås all fransk press på hög nivå.

Sverige och Frankrike måste mötas i så mycket högre utsträckning i kring frågor om terrorismens natur, om juridiska och politiska lösningar på hot från omvärlden. Dessa möten har, tror jag,  som främsta mål att väcka de svenska medborgarna ur gamla, förutfattade meningar på en rad punkter. Det finns ingen återvändo. Sverige är i dag – på gott och ont – en del av världen.