Kulturhuset i Paris är hotat
Kulturhuset i Paris är hotat 150 150 Tomas Lindbom

Nu börjar kultur-Sverige på allvar att börja morra och ta politisk ställning mot ett förslag från UD på att lägga ner Svenska kulturinstitutet i Maraiskvarteren i Paris. Det är bra att författare, konstnärer och diplomater använder sin styrka som opinionsbildare för att söka stoppa en okänslighet och klåfingrighet hos tjänstemän i ock runt Rosenbad eller vid Gustaf Adolfs torg.

I dag skriver förre franske ambassadören Patrick Imhaus på DN:s kultursida och konstaterar att inspirationen för många svenskälskande fransmän i Paris domnar bort om inte kulturinstitutet finns kvar som en förmedlare av svensk kultur i Paris. Författaren Lars Gustafsson bloggar klokt i samma ämne på larsgustafssonblog. bloggspot.com

Jag har haft kulturhuset som inspirationskälla i mer än trettio år. Som ung student på 70-talet var jag utställningsvakt när jag bodde i Paris under några år. Jag har varit stipendiat och bott och arbetat i ett av de gästrum som ställs till stipendiaternas förfogande i huset. Jag har varit på otaliga utställningar, ordnat seminarium i konferenslokalen, druckit otaliga koppar kaffe i kaféet och framförallt sett  med egna ögon hur Sverige genom sitt kulturhus visar upp en positiv Sverigebild för alla de parisare som passerar porten till Centre Culturel Suedois på Rue Payenne mitt i Marais, Paris kanske viktigaste kulturkvarter. Här förekommer föreläsningar, svenskutbildning och mycket annat.

CCS får inte läggas ner. Jag minns människor i generationen före mig som ibland talade om kulturskymning. Jag trodde aldrig jag skulle ta det ordet i min mun men nu gör jag det. Staten har en skyldighet att ta ansvar för ett lands kulturutveckling och ett ansvar att delta i byggandet av en god bild av sitt land. Kulturinstitutet gör det och mycket mer och det sker dessutom i en byggnad som staten köpte en gång av en finansminister, Gunnar Sträng. Han såg värdet av ett svenskt kulturhus i Paris. Nog måste han också ha gjort en ekonomisk kalkyl på köpet och konstaterat att det var värt pengarna. Åren har visat att han hade rätt och inget motbevisar det i dag heller.

Täby vs Neuilly
Täby vs Neuilly 150 150 Tomas Lindbom

Nicolas Sarkozy kommer till Stockholm redan första veckan av det svenska ordförandehalvåret i EU. Landar en dag senare än planerat. Det påstås i franska tidningar att den franske presidenten markerar ett missnöje med Sveriges utrikesministers ivriga engagemang för ett turkiskt medlemskap.

Två högerpolitiker i Europa möts alltså men de är knappast lika. Jag undrar hur lätt de har att finna varandra. Kanske tänker Sarkozy som journalisten i Le Monde beskriver den svenska statsministern:

– Reinfeldt är en svensk som svenskarna älskar: måttfull, allvarlig, arbetsam, enkel, lugn, lyssnande, lite tråkig, utan särsilda excentriska eller karismatiska drag. Alltså, ”Som vi är”, säger medborgarna impregnerade av det försynta draget präglat av protestantismen.

Reinfeldt från Täby och Sarkozy från Neuilly. Det finns likheter. Båda kommunerna ligger strax utanför huvudstaden. De är lika stora, cirka 60 000 invåndare och har en massiv högermajoritet. Dessa kommuner har spelat en viktig roll för båda ledarna. Ingen av dem är född där och ingen var från början självklar i de inre kretsarna, allra minst Sarkozy som med invandrarstämpel och sämre ekonomiska förutsättningar än sina kamrater fick slå ur underläge. Båda representerar en ny typ av högerpolitiker i Europa; mindre aristokratiska, mindre bildade och mer medelklass.

Dock överväger olikheterna. Neuilly var under många år plattformen för den franske blivande presidenten. Han var borgmästare 1983-2002. Vid 28 års ålder svek han sin mentor Charles Pasqua och tog resolut makten i rådhuset eller slottet som ´ la mairie`kallas i Neuilly. Han byggde verkligen sin maktställning med hjälp av flera viktiga personer i Neuilly och som de flesta framstående rikspolitiker i Frankrike behöll han länge sin post som borgmästare.

Neuilly är nästan sammanbunden med Paris 16:e arrondissemang, den del av Paris som anses mest högborgerlig. Det finns de som menar att framförallt 7:e arrondissemanget är mer aristokratiskt och därför står högre på den sociala rangskalan. Ändock, Neuilly är en kommun för de riktigt rika och inflytelserika. Värderingarna är konservativa med pikanta inslag av libertariansk snobbism som tar sig uttryck i en uppenbar dubbelmoral. Mycket händer bakom de tunga draperierna i Neuillys praktvåningar som den lokala kyrkans patrar inte helst vill kännas vid.

I Neuilly är man överklass och identifierar sig med sin egen familj men också med nationen och dess ärorika historia. I Täby inbillar jag mig att man ser sig som medelklass men med ambitionen att bli rikare och friare från staten och all överhet. Trots att Täby är en kommun med osedvanligt många enfamiljshus har den ändå en prägel av folkhem. Den saknar ju helt Djursholms överklassprägel. Den är egentligen mer en utlöpare av den arbetsamma medelklassen som skyr både överhet och socialism på samma gång.

Kommunstyrelsen och fullmäktige i Täby beslöt häromåret att sälja ut Tibble gymnasium till rektorn och en lärare på skolan. Detta tror jag är otänkbart för människorna i Neuilly. De förstår nog inte riktigt varför det ska vara bra. ”Vi har ju redan makten och våra positioner och vi har folk som gör det arbete vi själva inte vill utföra.”

Nicolas Sarkozy från Neuilly behöver inspiration från den svenska modellen för att skynda på ett nödvändigt förändringsarbete i Frankrike. Det vet han är nödvändigt och därför är Sverige liksom hela norra Europa intressant för honom. Fredrik Reinfeldt behöver stöd från Frankrike för att nå framgång under sitt halvår som EU-ordförandeland. Egentligen skulle Sverige också som nation behöva inspiration från Frankrike för att lära sig formulera principer för sitt samhälleliga utvecklingsarbete; att förena intellektuell skärpa med det praktiska och pragmatiska handlag som vi så väl besitter.

Frankrike med sina byar
Frankrike med sina byar 150 150 Tomas Lindbom

Nyss hemkommen från tio välfyllda dagar i Frankrike sitter jag på balkongen och får lite luft när klockan närmar sig 19. Vädret i Stockholm är ju som i Provence om inte varmare.

Min sista anhalt var den lilla byn Saint-Bonnet-du-Gard nära staden Nîmes. Jag bodde hos en god vän som lever i ett hus i denna lilla oansenliga by med mindre än tusen invånare  men som nästan alla byar i Frankrike med ett bubblande liv och en öppen gemenskap. Varje lördag träffas de som vill av  byns invånare på det lilla torget kl 12.. Där står en husvagn – jag vet inte varifrån den kommer – men från dess innandömen lyfter någon fram plastmuggar med porlande vitt vin. En man tillagar musslor och pommes frites och så sitter vi kring små runda barbord på höga pallar. Veckans bekymmer och glädjeämnen passerar förbi. Folk kommer och kindpussas och går och kindpussas igen. Det är verkligen en plats för alla. De som har jobb och verkar ha ett välordnat liv och de som varken har det ena eller det andra.

Människor är lika öppna mot varandra här på torget på lördagen som de i andra sammanhang kan visa misstänksamhet mot främlingar. Det är inget specifikt för dessa vänliga människor i Saint-Bonnet-du- Gard. Det verkar gälla överallt, särskilt i södra Frankrike och det handlar om att freda sina hem. Alla hus har höga murar. Det går knappt att se in i trädgårdarna. Och så alla dessa hundar som vaktar sin husses och mattes hus och ägodelar.  Hundar som aldrig rastas utan bara skäller och markerar revir.

Hemmets interiör är inte heller något som människor i Frankrike visar upp. Umgänget sker mer på gator och torg som här på lördagen med musslor och vin. Det är naturligare att träffa vänner på restaurang än i hemmen. Och så finns inte behovet att visa upp sina bostäder som vi ofta gör i Sverige, stolta över våra Ikeamöbler och gillestugor med bastu,

– Folk är så nyfikna också så vi måste hålla dem på avstånd, säger en kvinna jag talar med om att fönsterluckorna stängs tidigt på kvällarna för att hindra all insyn.

Jag är fascinerad av byarna i Frankrike. Vi åker till några grannbyar. Alla ser de olika ut. Visst känner jag igen den provencalska arkitekturen med sina stenhus men varje by har sin karaktär. Vi äter lunch mitt i en by under skyddande parasoll. Maten är underbar; en glaserad tomatsoppa, räkor, entrecote och en efterrätt av läckra sorbeter. Jag blir så där löjligt Frankrikeromantisk. Vilket land! Vilken mat! Och så glömmer jag alla problem som människor dagligen tampas med. Jag är helt övertygad om att det finns ett skäl till att de små ögonblicken känns så storartade i syd-Europa. Det är därför att livet oftare är så strapatsrikt. På alla sätt; konkreta vardagsfrågor som strular och känslomässiga bekymmer av alla slag.

– Det gäller att ta vara på de små ljuspunkterna i livet. sa samma kvinna vid bordet kring musslorna i Saint-Bonnet-du-Gard. De små ljuspunkterna.

Sarkozy laddar om
Sarkozy laddar om 150 150 Tomas Lindbom

Gardagens vandring i landskapet Vercors var kravande. Nu sitter jag nasta morgon och samlar mig infor dagens fysiska strapatser pa ett nytt café i Villard de Lans.

Bakom mig hor jag en kvinna saga Albanel. Aven i semestertider pa denna lilla plats i sydostra Frankrike surras det om regeringsombildningen som blev offentlig i tisdags. Christine Albanel, kulturministern som inte lyckades fa igenom datalagen som skulle forbjuda fildelning, har inte langre presidentens fortroende. Nu ser vi henne pa TV-bilderna med sin evigt sorgsna blick – nu annu dystrare – sta bakom sin eftertradare Frédéric Mitterand som i sin fullfjadrade skadespelarformaga sjalvsakert lagger ut texten om kulturens framtid infor nyfikna journalister.

Frédéric Mitterand ar scoopet i regeringsombildningen. Bara det faktum att han ar brorson till den socialistiska presidenten François Mitterand kittlar. Han har varit en offentlig person i manga ar som forfattare och filmare. En standig och uppskattad gast i olika TV-program; alltid slagfardig och spirituell. Ocksa engagerad inom politiken. Genom sitt slaktskap med François Mitterand ansags han lange sta till vanster. De intellektuella i Frankrike har ju i manga decennier i allmanhet statt till vanster. Men aven det haller pa att andras. Mitterand forklarade redan 1995 att han stodde Chirac och inte Jospin infor presidentvalet.Sarkozy behovde en karismatisk kulturminister efter det att franska folket sett sig matt pa Christine Albanels sorgsna ogon Valet foll pa Frédéric Mitterand. Det pastas att Carla Bruni har spelat en viktig roll for utnamningen. Hon ar god van till Mitterand och de har ocksa en gemensam koppling till Italien Bruni sjalv ar italienska pa sin fars sida.

Alla franska presidenter drommer om en stark kulturminister. President de Gaulle hade forfattaaren André Malraux. François Mitterand lyftes fram i stor utstrackning genom sin kulturminister Jack Lang som skapade kulturinstitutioner och evenemang som 200-arsjubiléet av franska revolutionen 1789; dar presidenten kunde spegla sig i all sin majestatiska glans. Kulturen lyfter nationens och nationens overhuvud. Kulturen bidrar till att .bygga nationens identitet.

Regeringsombildningen ar den forsta stora sedan presidentvalet 2007. Den nya regeringen innehaller inga ytterligare oppningar till vanster. Tvartom kanns det som om den nya regeringens sammansattning oppnar for ett utrymme for vanstern. De tidigare vansterpolitikerna, Bernard Kouchner och Eric Besson, ar nu fangar i Sarkozys slott. Kouchner maste nu driva realpolitik som utrikesminister och Besson har nu uppdraget att sanda hem sa manga papperslosa som mojligt till sina ursprungslander.

Pa spaning efter solen och cafe gourmand
Pa spaning efter solen och cafe gourmand 150 150 Tomas Lindbom

Just nu ar livet ljuvligt: Jag skriver denna bloggtext under ett parasoll pa terrassen till Café Folliet i den lilla byn Villard de Lans en bit upp i Alperna i regionen Vercors. Framfor mina ogon pagar formiddagsmarknaden och denna by som somnar in efter kl 19 ar livlig nu. Marknadsstanden svammar over av underbar fukt och frascha gronsaker. Konstigt att landets nationalratt ar bifteck frites.

Solen kom pa tredje dagenunder min semester i alperna.. Igar gick vi i blast och med regnet hangande i tunga moln. Promenaden var en akta fransk randonnée En tur i terrang men pa upptrampad stig. Inte mycket paminner om gatorna i Marais. Men det kallas semester och ar nog bra for sjalen.

Sa upptackte jag nagonting lackert. En ny foreteelse i fransk njutning; café gourmand. Blev varse detta pa en restaurang i den lilla byn dit vi kom efter den mentalt starkande marschen i naturen. En kaffe med fyra sma sotsaker: en liten bit moussetarta, en bit vaniljglass inbakad i mork choklad, en minibit appelkaka och en liten fyrkant av crème caramel. Markligt att inte Marcel Proust upptackte den 1919 men min dotter och franska man forklarade att café gourmand forst nu gor sitt segertag over Frankrike Jag vill att den ska fortplanta sig till Sverige. Lat oss bilda en svensk forening for café gourmand. Det ar ok med en viss anpaassning till det svenska. Jag kan tanka mig att byta ut crème caramel mot en minibit av prinsesstartan men ar oppen for andra forslag. Vad sager mina lasare av denna blogg?

Om denna blogg

Fransk samhällsdebatt är både bred och djup. Den innefattar filosofi, kultur och politik. Den är också intensiv och utan uppehåll. Från skolstarten i början av september och fram till nationaldagen den 14 juli pågår ett ständigt utbyte av tankar, idéer och konkreta förslag inom detta breda fält.

Jag startade min blogg 2009. Debatten är lika intensiv på 2020-talet som tidigare. Visst skiftar den karaktär. Nya perspektiv framträder och därmed nya konflikter. Samtidigt finns vissa politiskt-filosofiska grundtankar kvar. Politiker brukar fortfarande i sina tal referera till franska revolutionens paroller frihet, jämlikhet och broderskap men med tillägget sekularism (laïcité). Jag gläder mig om du vill följa med i det franska åsiktsutbytet genom att läsa mina blogginlägg.

Arkiv

RSS-flöde

För dig som vill ta del av mina inlägg genom ett RSS-flöde är det möjligt. Använd då url-en https://www.lindbompafranska.se/feed/.