Lindbom på franska

Nu börjar kultur-Sverige på allvar att börja morra och ta politisk ställning mot ett förslag från UD på att lägga ner Svenska kulturinstitutet i Maraiskvarteren i Paris. Det är bra att författare, konstnärer och diplomater använder sin styrka som opinionsbildare för att söka stoppa en okänslighet och klåfingrighet hos tjänstemän i ock runt Rosenbad eller vid Gustaf Adolfs torg.

I dag skriver förre franske ambassadören Patrick Imhaus på DN:s kultursida och konstaterar att inspirationen för många svenskälskande fransmän i Paris domnar bort om inte kulturinstitutet finns kvar som en förmedlare av svensk kultur i Paris. Författaren Lars Gustafsson bloggar klokt i samma ämne på larsgustafssonblog. bloggspot.com

Jag har haft kulturhuset som inspirationskälla i mer än trettio år. Som ung student på 70-talet var jag utställningsvakt när jag bodde i Paris under några år. Jag har varit stipendiat och bott och arbetat i ett av de gästrum som ställs till stipendiaternas förfogande i huset. Jag har varit på otaliga utställningar, ordnat seminarium i konferenslokalen, druckit otaliga koppar kaffe i kaféet och framförallt sett  med egna ögon hur Sverige genom sitt kulturhus visar upp en positiv Sverigebild för alla de parisare som passerar porten till Centre Culturel Suedois på Rue Payenne mitt i Marais, Paris kanske viktigaste kulturkvarter. Här förekommer föreläsningar, svenskutbildning och mycket annat.

CCS får inte läggas ner. Jag minns människor i generationen före mig som ibland talade om kulturskymning. Jag trodde aldrig jag skulle ta det ordet i min mun men nu gör jag det. Staten har en skyldighet att ta ansvar för ett lands kulturutveckling och ett ansvar att delta i byggandet av en god bild av sitt land. Kulturinstitutet gör det och mycket mer och det sker dessutom i en byggnad som staten köpte en gång av en finansminister, Gunnar Sträng. Han såg värdet av ett svenskt kulturhus i Paris. Nog måste han också ha gjort en ekonomisk kalkyl på köpet och konstaterat att det var värt pengarna. Åren har visat att han hade rätt och inget motbevisar det i dag heller.

Nyss hemkommen från tio välfyllda dagar i Frankrike sitter jag på balkongen och får lite luft när klockan närmar sig 19. Vädret i Stockholm är ju som i Provence om inte varmare.

Min sista anhalt var den lilla byn Saint-Bonnet-du-Gard nära staden Nîmes. Jag bodde hos en god vän som lever i ett hus i denna lilla oansenliga by med mindre än tusen invånare  men som nästan alla byar i Frankrike med ett bubblande liv och en öppen gemenskap. Varje lördag träffas de som vill av  byns invånare på det lilla torget kl 12.. Där står en husvagn – jag vet inte varifrån den kommer – men från dess innandömen lyfter någon fram plastmuggar med porlande vitt vin. En man tillagar musslor och pommes frites och så sitter vi kring små runda barbord på höga pallar. Veckans bekymmer och glädjeämnen passerar förbi. Folk kommer och kindpussas och går och kindpussas igen. Det är verkligen en plats för alla. De som har jobb och verkar ha ett välordnat liv och de som varken har det ena eller det andra.

Människor är lika öppna mot varandra här på torget på lördagen som de i andra sammanhang kan visa misstänksamhet mot främlingar. Det är inget specifikt för dessa vänliga människor i Saint-Bonnet-du- Gard. Det verkar gälla överallt, särskilt i södra Frankrike och det handlar om att freda sina hem. Alla hus har höga murar. Det går knappt att se in i trädgårdarna. Och så alla dessa hundar som vaktar sin husses och mattes hus och ägodelar.  Hundar som aldrig rastas utan bara skäller och markerar revir.

Hemmets interiör är inte heller något som människor i Frankrike visar upp. Umgänget sker mer på gator och torg som här på lördagen med musslor och vin. Det är naturligare att träffa vänner på restaurang än i hemmen. Och så finns inte behovet att visa upp sina bostäder som vi ofta gör i Sverige, stolta över våra Ikeamöbler och gillestugor med bastu,

– Folk är så nyfikna också så vi måste hålla dem på avstånd, säger en kvinna jag talar med om att fönsterluckorna stängs tidigt på kvällarna för att hindra all insyn.

Jag är fascinerad av byarna i Frankrike. Vi åker till några grannbyar. Alla ser de olika ut. Visst känner jag igen den provencalska arkitekturen med sina stenhus men varje by har sin karaktär. Vi äter lunch mitt i en by under skyddande parasoll. Maten är underbar; en glaserad tomatsoppa, räkor, entrecote och en efterrätt av läckra sorbeter. Jag blir så där löjligt Frankrikeromantisk. Vilket land! Vilken mat! Och så glömmer jag alla problem som människor dagligen tampas med. Jag är helt övertygad om att det finns ett skäl till att de små ögonblicken känns så storartade i syd-Europa. Det är därför att livet oftare är så strapatsrikt. På alla sätt; konkreta vardagsfrågor som strular och känslomässiga bekymmer av alla slag.

– Det gäller att ta vara på de små ljuspunkterna i livet. sa samma kvinna vid bordet kring musslorna i Saint-Bonnet-du-Gard. De små ljuspunkterna.

Just nu ar livet ljuvligt: Jag skriver denna bloggtext under ett parasoll pa terrassen till Café Folliet i den lilla byn Villard de Lans en bit upp i Alperna i regionen Vercors. Framfor mina ogon pagar formiddagsmarknaden och denna by som somnar in efter kl 19 ar livlig nu. Marknadsstanden svammar over av underbar fukt och frascha gronsaker. Konstigt att landets nationalratt ar bifteck frites.

Solen kom pa tredje dagenunder min semester i alperna.. Igar gick vi i blast och med regnet hangande i tunga moln. Promenaden var en akta fransk randonnée En tur i terrang men pa upptrampad stig. Inte mycket paminner om gatorna i Marais. Men det kallas semester och ar nog bra for sjalen.

Sa upptackte jag nagonting lackert. En ny foreteelse i fransk njutning; café gourmand. Blev varse detta pa en restaurang i den lilla byn dit vi kom efter den mentalt starkande marschen i naturen. En kaffe med fyra sma sotsaker: en liten bit moussetarta, en bit vaniljglass inbakad i mork choklad, en minibit appelkaka och en liten fyrkant av crème caramel. Markligt att inte Marcel Proust upptackte den 1919 men min dotter och franska man forklarade att café gourmand forst nu gor sitt segertag over Frankrike Jag vill att den ska fortplanta sig till Sverige. Lat oss bilda en svensk forening for café gourmand. Det ar ok med en viss anpaassning till det svenska. Jag kan tanka mig att byta ut crème caramel mot en minibit av prinsesstartan men ar oppen for andra forslag. Vad sager mina lasare av denna blogg?