Lindbom på franska

Bör det franska socialistpartiet läggas ner helt sonika? Ja, det menar vissa kritiker och en av de mest namnkunniga är filosofen med hårmanen och den generöst uppknäppta skjortan, Bernard-Henri Lévy.

I ett debattinlägg i senaste numret av Le Nouvel Observateur konstaterar han att partier upplösts förr i historien och hänvisar till Parti radical och Parti communiste. Om kommunistpartiet skriver han att de minnen som lever kvar av partiet men som är mörka har överskuggat de minnen som är ljusa. Den antifascistiska och antikoloniala kampen spelar mindre roll i våra medvetanden än den maktfullkomliga partiapparaten. Därför har partiet somnat in.

Socialistpartiet går nu samma öde till mötes, menar Bernard-Henry Lévy. Partiet lyckas inte förnya sin kritik av högern sedan den ändrats och inte längre kan angripas för att stå storfinansen nära. Den har inte lyckats fånga upp oron för hur den globaliserade världen skapar ökad fattigdom. Partiet måste göra upp med sin identitet som arbetarnas parti och lämna namnet socialist bakom sig. Och den måste lämna ett inskränkt nationellt perspektiv. Upplös partiet och börja om från början, uppmanar filosofen ledningen för PS.

Bernard-Henry Lévy är ju en självmedveten röst i den franska samhällsdebatten och han träffar väl inte alltid rätt i sin kritik. Jag tror ändå att han har rätt i sin grundinställning. Vänstern i Frankrike och i andra europeiska länder måste formas utifrån de radikala rörelser som nu växer fram och inte ur det som eventuellt finns kvar av tankegods i de gamla partierna. I Frankrike är krisen för socialistpartiet akut. I Tyskland och i de nordiska länderna är det en bit kvar till sammanbrottet. Därför desto viktigare att göra något nu. En bred koalition i Sverige mellan de tre vänsterpartierna är en bit på väg. Den borde följas av ett starkare idéutbyte och mindre av misstänkliggöranden emellan företrädare för dessa tre partier och främst mellan vanliga sympatisörer på vänstersidan. Det är dags att bryta identitetspolitiken inom främst socialdemokratin. Det är inte bättre att vara en riktig socialdemokrat med traditionen i rakt nedstigande led från Branting. Det är sämre. Det är bättre att stå fri från en massa historisk bråte och kunna närma sig morgondagens frågor med nya utgångspunkter. Partier finns inte till av något egenvärde. De kan byggas för att de underlättar det politiska arbetet. Och de kan bytas ut när de inte längre fungerar.

Berlin är stilla i semestertider. Jag tar mig ner från min tillfälliga lägenhet på Pestalozzistrasse i Charlottenburg och går de få metrarna till Café Savigny för en kaffe på eftermiddagen. Här råder klassisk kafékultur med marmorbord, trästolar och verserade kypare i långa vita förkläden. Och så tillgång till internationell press, inte minst Le Monde.

Jag funderar över det tysk-franska samarbetet. Alla talar om de svåra spänningarna i relationen mellan President Sarkozy och den tyska förbundskanslern Angela Merkel. Axeln Berlin-Paris har byggt på goda vänskapliga relationer mellan de båda ländernas ledare. Axeln skapades av General de Gaulle och Konrad Adenauer. De bröt definitivt med krigsårens fiendskap mellan länderna. Den franske aristokratiske presidenten Valéry Giscard d´Estaing som gick på middagsvisit hos arbetare i sitt eget land umgicks också gärna med den socialdemokratiske kanslern och resultatpolitikern Helmut Schmidt. Deras goda relation bidrog till att den gemensamma valutan inom EU så småningom infördes. Francois Mitterand trivdes med den konservative förbundskanslern Helmut Kohl. De reste tillsammans till slagfältet i Verdun och tog initiativ till ett gemensamt försvars- och säkerhetsråd och verkade för att EU fick en samordnad utrikes- och säkerhetspolitik.

Vad kommer Sarkozy och Merkel att göra? Kan Nicolas Sarkozy överhuvudtaget göra något tillsammans med någon annan? Han har under vintern och våren fortsatt att reta andra länders statschefer. För tävlingsmänniskan Sarkozy gäller det att vinna val och inneha ämbeten länge. För det hyllar han Silvio Berlusconi som nu omvalts för tredje gången som Italiens ledare och Tony Blair som också har suttit i tre perioder som premiärminister. Obama och Merkel liksom Baroso har han däremot uttalat sig föraktfullt om.

Den svåra finanskrisen har också lett till ökad nationalism i de stora länderna. Tyskland verkar i dag vara betydligt mindre benägen att se EU:s utveckling som ett mål i sig utan tänker i första hand på sitt eget bästa. Frankrike har alltid varit kluvet och haft tydliga protektionistiska tendenser i sin politik blandade med PR-mässigt storslagna europeiska projekt. Intrycket är att EU  blir mer en arena där de stora länderna positionerar sig gentemot varandra och mindre av strävan mot gemensamma mål. Fredstanken som så starkt präglade de Gaulle och Adenauer men också Kohl och Mitterand har förlorat sin magi. Nu handlar det om intressepolitik. När nu dessutom krubban är tommare än på länge bits också de stora hästarna. EU som ett överstatligt organ med ministerrådet som den mäktigaste beslutsförsamlingen cementeras på bekostnad av förhoppningar om en starkare federalism och en gemensam och socialt engagerad europeisk röst.

Samma dag som cyklisterna i Tour de France sprängde mållinjen i Paris efter tre veckors närmast omänsklig fysisk ansträngning tog President Nicolas Sarkozy en joggingtur med för honom allvarligare konsekvenser. Han bröt ihop, fick föras till sjukhus för noggrann hälsokontroll och stanna i 24 timmar innan han kunde åka hem igen. Bilden av den omnipotenta mannen, politikens motsvarighet till Lance Armstrong, har blivit suddigare. Frågor om hans maktställning bör ställas.

En konstitution som den franska är skörare när det gäller landets högsta ledares hälsa än andra demokratiska nationer, inklusive den amerikanska med sin vicepresidentfunktion. Under den femte republikens historia har Frankrike levt med detta påtagliga hot vid två tillfällen. Georges Pompidou dog 1974, mitt under sin första mandatperiod och tvingade därmed fram ett val två år före det planerade. Hans sjukdom doldes länge av Elyséepalatsets ledning och läkare och denna mörkläggning och spekulationerna i media skadade presidentmaktens trovärdighet mer än den skyddade presidenten själv. Francois Mitterand var sjuk redan vid tiden för omvalet 1988 och spekulationerna var omfattande kring hur allvarlig hans tillstånd var och om han skulle överleva de sju år han hade kvar till sin definitiva avgång 1995. Han dog dock först ett år därefter.

Föga tyder på att den nuvarande 54-årige presidenten är allvarligt sjuk men hans sjukhusvistelse efter en joggingtur och de lugnande besked som lämnats av stabschefen vid Elyséepalatset och senare även Sarkozy själv vid en pressträff väcker nya frågor. Trots att han är trött efter ett hårt arbetsår och trots att han hållit en möjligen väl stram diet, är  ändå inte något galet när hans löprunda får sådana följder?

Nicolas Sarkozy har byggt sin politiska ställning på att vara omnipotent, ständigt aktiv och med en obändig beslutskraft. Han har lagt under sig inte bara presidentmakten utan stärkt den i en omfattning som ingen tidigare president. Han har också vridit runt armarna på sin premiärminister och bakbundit i stort sett hela sin regering. Han har också försökt och delvis lyckats förinta den politiska oppositionen genom att koppla ett antal av dess ledande företrädare till sin egen maktsfär. Det är alltså en man med betydligt större makt än någon fransk president tillbaka till de Gaulle. Om man så vill har ingen haft motsvarande makt sedan Napoleon III störtades 1871. Det är förståeligt om hans hälsotillstånd denna vecka toppar i franska medias nyhetsrapportering.