Lindbom på franska

Jag älskar Normandie, särskilt kusten och särskilt de små fiskebyarna. Nåja, de gamla fiskebyarna är förstås invaderade av ett annat slags folk även här. Av parisare som köpt sommarhus eller hyrt in sig i någon av alla våningshus som ligger med utsikt över havet. Det finns liksom inte plats för röda stugor med vita knutar för alla fransmän som vill ha ett fritidsboende. Eller av turister av alla slag och från olika länder.

Trots invasionen från Paris och från den övriga världen har många av dessa byar behållit sin charm. Och de är inte varandra lika. En del är påfallande karga och skillnaden mellan Deauville och Cabourg är stor.

Deauville är drottningen av Normandie. Här känns det som någon borstat trottoarerna rena med nagelborste. Varenda gatsten lyser. Stan andas överklass. Affärerna säljer den mest exklusiva chokladen och du kan handla märkeskläder precis som i de mest välbeställda kvarteren i Paris. Nere på stranden promenerar rika parisare på träplankorna som är utlagda över stenbumlingarna vid vattnet. Och så tronar det berömda Casinot vid strandvägen.

Cabourg ligger en bit söderut på väg mot Bretagne. Cabourg är ingen vacker by. Den saknar en naturlig stadsplanering. När jag promenerar där undrar jag hur jag ska hitta rätt väg trots att byn är liten. Cabourg har en pärla och det är Grand Hôtel. Den ligger precis vid strandbrynet. Jag minns en novembersöndag när jag åt skaldjursbrunch i hotellets matsal med gigantiska fönster som vetter mot havet. Atlanten brusade, vågorna slog höga och där inne satt vi och njöt av havets frukter.

Cabourg heter Balbec i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt. Här bodde Proust själv men han låter berättaren Marcel i romanen besöka Cabourg och bo på hotellet med sin mormor. Det sker i den andra delen. Det är på stranden framför Grand Hôtel som han ser gruppen av unga flickor i blom – en grupp av friare, fräckare flickor från en samhällsklass som han dittills inte stiftat bekantskap med men som fascinerar honom. Det rör sig om flickor men förebilden är förstås ett gäng killar eftersom Proust själv var homosexuell men låter Marcel i romanen vara attraherad av kvinnor.

Cabourg och Deauville är värda ett besök. Cabourg för Prousts skull. Deauville för lyxens skull och för voyeurismen kring det mondäna i Frankrike. En nog så lustig sysselsättning att studera franska överklass i full frihet.

Ser fotbollsmatchen i dam-EM mellan Island och Frankrike. Matchen visas på TV4 Sport och kommenteras av Daniel Kristiansson och Pontus Kåmark. Fransyskorna är bättre, vinner matchen men frågan är hur den kommenteras av svenska kommentatorer. Det är faktiskt en principiell fråga som jag anar att TV 4 och andra sportredaktioner inte funderat över och ännu mindre tagit ordentlig ställning till.

Det är oundvikligt att en svensk kommentator hejar på Sverige i landskamper. Det hör till idén med nationalism inom idrotten och stöds av en överväldigande del av befolkningen. Inget att bråka om även om en del tittare inte nödvändigtvis hejar på Sverige. Många invandrare föredrar kanske sina forna hemländer framför Sverige . En tysk hejar på Tyskland fast han är svensk medborgare och bor i Mölndal. En grek som har dubbelt medborgarskap men bor i Stuvsta hejar möjligen på Grekland.

Men – varför hejar Daniel Kristiansson på Island mot Frankrike? Det är så uppenbart under sändningen att han hoppas att Island ska göra mål och inte Frankrike. Är vi svenskar mer befryndade med alla nordiska länder än med länder som geografiskt ligger längre bort? Och hur gör han då när Tyskland möter Frankrike? Tar han fram kartan och mäter med måttstock hur långt det är från Stockholm till Berlin jämfört med Stockholm till Paris? Eller står det germanska Tyskland närmare oss än det latinska Frankrike. Gläds han också åt att européer slår afrikaner och asiater? Eller att folk i västerlandet slår folk från Orienten? Kan han vara objektiv under en match mellan Frankrike och Irak? Expertkommentatorn i Sveriges Television, Anders Gärderud har också svårt att hålla sig objektiv även när inte svenskar finns på banan. Han hörs då och då yppa att han gläder sig över europeiska framgångar i friidrottstävlingar. Nu senast hörde jag honom säga det under VM i Berlin.

Sportjournalistiken förefaller ibland leva kvar i en förgången tid där människor föreställde sig att varje land hade sitt folkslag med sin etniska tillhörighet. En dansk och en isländare är blonda som vi svenskar. Fransmän däremot är av en annan sort och de står oss inte lika nära. För att inte tala om icke-européer. Det finns anledning för Daniel Kristiansson, Anders Gärderud med flera att fundera över hur de egentligen har det med sina preferenser. Varför de hejar på vissa folk och inte på andra. Heja gärna på Sverige men var objektiv i övrigt!

Jag läser i en fransk tidning att en CD med gamla låtar av Serge Gainsbourg har givits ut igen. Den gamle provokatören lever ständigt i fransmännens medvetande. Även detta land har blivit alltmer välputsat och många drömmer om tider när vad som helst kunde hända i TV-sofforna. Serge Gainsbourg var en av de mest framträdande på området att bryta mot konventionerna.

Äldre fransmän minns hur han vid ett tillfälle i en TV-show brände upp en 500-francssedel för att demonstrera mot de höga skatterna. Vid ett annat  tillfälle förklarade han, först på franska och sedan – när tolken vägrade att översätta korrekt – på engelska att han ville knulla Whitney Houston, sittande mittemot honom i studion.

Gainsbourg levde under en tid när det var tacksamt att bryta mot sexuella tabun. Men 70- och 80-talen var också en tid när ett medium som TV ännu inte format budskapen och människorna utan fortfarande var ett medium för att sända budskap som formats oberoende av mediet. Gainsbourg och andra fick genom TV plötsligt en möjlighet att kanalisera sina provokationer från scener och musikstudios.

Bernard Pivot ledde under många år det litterära programmet Apostrophes  i franska TV2. Det var fredagskvällsunderhållning på bästa sändningstid. De första åren kunde allt hända. Författare uppträdde berusade. De flesta rökte och många drack sprit i sändning. Stora gräl hörde till och det var inte säkert att Pivot så småningom skulle få ordning på samtalet. Under hans senare år som programledare för litterära och kulturella samtal var tonen stillsam och programmen kunde ha spelats in i en nykterhetsloge.

I dag är alla medietränade och de positionerar sig rätt för att locka tittarna att följande dag köpa de medverkandes böcker och skivor. Ingen författare, skådespelare eller musiker kommer till TV utan kommersiella motiv.

De enda som märkligt nog behållit lite av provokationerna är politikerna. Här finns en frizon för att vara stötande och besvärlig. Särskilt gäller det politiker på ytterkanterna av åsiktsfältet. Franska väljare tycks acceptera politiker som inte alltid säger det korrekta och inövade. Slutdebatten inför EU-valet i juni var en uppvisning i politisk galenskap som jag skrivit om i ett tidigare blogginlägg. Mer av politiska provokationer och så hoppas vi att de sprider sig också till Sverige.