Lindbom på franska

Den franska regeringen har lagt en ny budget och dess underskott är nu så högt att över hälften av pengarna är lånade. Situationen kan tyckas prekär men många försvarar underskottet, inte minst som ett nästan ansvarsfullt drag av regeringen för att med statliga medel stödja ett näringsliv i kris.

Frankrike är inget liberalt land i ekonomisk mening. Staten tar ett stort ansvar både för företagens välbefinnande och för att skydda medborgarna med långtgående försäkringar i en välfärdssats anda. Näst Sverige är Frankrike det land där den offentliga sektorns del av BNP är störst i hela Europa. Skillnaden mellan dessa båda länder är att budgeten är i mycket större obalans i Frankrike. Det beror på flera saker men bland annat på att utgifterna för militären är så mycket större i ett land med stormaktsambitioner. Det beror också på att den statliga apparaten inte förmår administrera alla åtaganden inom de olika välfärdssektorerna. Det finns alltid en tendens till överutnyttjande av välfärdens innehåll och välfärden är också statens ansvar i större utsträckning än i Sverige.

Sedan flera decennier går  sjukvården, sécurité sociale, med monstruösa underskott. En detalj i sammanhanget är att alla fransmän kan försäkra sig mot alla kostnader för läkemedel. Läkare har traditionellt varit extremt frikostiga med att skriva ut läkemedel till sina patienter, säkert i gott samförstånd med läkemedelsindustrin, och i vetskap om att de flesta patienter får ut sin medicin gratis. Staten däremot drar varje år på sig orimliga kostnader.

Nicolas Sarkozy försöker komma tillrätta med underskottet i budgeten genom nedskärningar av personal inom den statliga apparaten. Minst 130 000 tjänster ska bort. Skolan förlorar personal. Posten drar ner på sin verksamhet. Nedskärningarna är trots allt föga radikala men skapar på sedvanligt vis i Frankrike en storm av protester och hindras på alla sätt. En reform av postväsendet lik den i Sverige skulle vara politiskt självmord för vilken fransk president som helst i ett land som vårdar sina småkommuner. Även i byar där det bor några hundra människor förväntar sig invånarna samma statliga och kommunala service som i de större städerna.

Den offentliga sektorn i Frankrike ökar trots underskottet och Sarkozys försök till nedskärningar. Under de senaste åren har den enligt ekonomer ökat från 54 till 56 procent av BNP. Den är lika ineffektiv som alltid. Ingenting händer alltså utom det faktum att budgetunderskottet ökar. Då säger en av ekonomerna, Elie Cohen, att det går att se underskottet som ett lån från rika fransmän till staten. Med det synsättet är det ingen kris i Frankrike. Behöver staten pengarna kan den ta tillbaka lånet. Problemet är bara att detta är politiskt omöjligt.

Fransk politik styrs ifrån magnifika palats i Paris. Möblemanget är från 1700-talet och väggar och tak är dekorerade med bladguld. Moderna presidenter påminner till en del om den gamla regimens kungar före 1789. Inte konstigt heller att den aktuella rättegången om falska listor och förtal i Clearstreamhärvan hålls i samma sal som utredde drottning Marie Antoinettes skuld mot franska folket och som ledde fram till en fällande dom och så småningom avrättning med giljotin.

Stiliga och välskräddade presidenter och andra höga politiker talar väl till folket från trappan utanför Elyséepalatset. De för sig elegant och gör svepande men balanserade rörelser med sin välmanikurerade händer. Dessa händer är samtidigt smutsiga av skumma affärer som återkommer med jämna mellanrum. Den aktuell affären Clearstream handlar om maktkampen mellan Nicolas Sarkozy och President Chiracs siste premiärminister, Dominique de Villepin. Sarkozy är helt övertygad om att Villepin är den skyldige som ligger bakom de falska listor på personer som skulle haft konton i detta finansbolag enbart uppbyggt för företag och med avsikt att göra skumma affärer. Detta sa han öppet för några dagar sedan i en  fransk TV-intervju från New York

Sarkozy hatar Villepin. De har stått på var sin sida i den interna maktkampen som pågått i många år. Bakom står Jacques Chirac som också är svuren fiende till den nye presidenten men som det är svårt att nagla fast i denna affär. Villepin är dock en tillräckligt stor politiker för att vara värd en vendetta och dessutom inte äldre än att han skulle kunna ställa till nya problem för Sarkozy i 2012 års presidentvalskampanj.

Sarkozy har flera interna strider bakom sig inne i sitt eget parti. Han svek Charles Pasqua när han som 28-åring erövrade borgmästarämbetet i Neuilly från denne äldre gaullist och dessutom mentor och fadersgestalt. Sarkozy avslöjade också en korruptionsskandal riktad mot Alain Juppé, en annan gaullist som var Chiracs förste premiärminister efter segervalet 1995. Sarkozys kampanj genomfördes med skicklig research av flera av de män som i dag sitter på centrala poster i regeringen eller i Elyséepalatset. Alain Juppé, en hyperbegåvad men knappast folklig politiker har aldrig lyckats nå de höga höjderna i politiken efter Sakozys avslöjanden om hans korruption i mitten av 90-talet.

Varje fransk president har sina affärer. Förmodligen skulle ingen nå toppen utan att smutskasta sina värsta opponenter. Nicolas Sarkozy har inte bara smutskastat andra. I Clearstream blev han själv smutskastad eftersom han fanns på de falska listor som blev offentliga 2004 och som skulle diskreditera honom och göra honom omöjligt som presidentkandidat. Nu ger han igen med all den kraft han besitter, med sina skickliga advokater och med presidentämbetet som ett moraliskt stöd i ryggen. Men han måste vinna slaget. Villepin måste bli dömd för olaglig manipulation. I annat fall kommer hans position att försvagas och Villepins förstärkas så mycket att 2012 års val inte längre kan bedömas som en kassaskåpssäker seger för den sittande presidenten.

President Nicolas Sarkozy söker som alla Frankrikes presidenter att bli hela folkets ledare. Han har mer målmedvetet än sina föregångar sökt bredda regeringen och göra troligt att även den moderata vänstern ska känna sig hemma under hans paraply. Hans ansträngningar  inrikespolitiskt ger honom föga poäng. Senast misslyckas han med förslaget om skatt på koldioxidutsläpp som nu manglas ner till oigenkännlighet i nationalförsamlingen, även av hans eget parti. Därför arbetar han istället målmedvetet med att bli Frankrikes inflytelserika ledare i världen.

För närvarande är han i New York. Denna resa är den längsta i tid räknat sedan han blev president. Hans möte kring klimatfrågan med världens ledare har inte givit mycket utdelning. USA och Kina är inte överens med honom om klimatmålen. Sarkozys förslag om ett tak för bonusar i företag möter inte heller något gillande från Barack Obama.

Det finns anledning att rikta skarp kritik mot Nicolas Sarkozy på en rad områden. Han bidrar snarare till att klyftorna i det franska samhället ökat. Hans invandringspolitik är hård och bitvis cynisk. Häromdagen lät han sin invandrarminister Eric Besson brutalt rensa i ett flyktingläger nära Calais.

På andra områden finns det skäl att försvara honom, Det gäller när han i vissa  ekonomiska och sociala frågor talar för en europeisk linje i motsats till övriga kontinenter. Han står upp för en mer progressiv miljöpolitik än många av de andra stormakterna. Han drivs av en stark vilja att stödja vanliga människor när de råkar illa ut i spåren av finansbolagens härjningar. Han försvarar också i stor utsträckning en socialt inriktad politik med höga skatter och välfärd. I jämförelse med övriga världen är han en röst för en europeisk ansvarsfull social och ekonomisk politik.

Det är ofta helt omöjligt för en fransk president att bli populär på sin inrikespolitik. Missnöjet gror snabbt i den franska befolkningen och strejker bryter ut varje höst och pågår till följande vår. Sarkozy gör som Chirac, Mitterand och de andra. Talar hellre på den internationella scenen i Frankrikes namn. Anstränger sig att få fransmännen att känna sig lika stora och mäktiga som USA:s och Kinas folk. Lyckas han med det kan han inhösta sköna poäng i kommande väljarmätningar.

Den statsägda franska TV-kanalen France 2 har ett suveränt politiskt program, A vous de juger, som sänds en torsdag i månaden. Som Agenda men fyra gånger så långt och med ett politiskt innehåll som griper tag i tittaren timme efter timme. Jag springer ut i köket för att göra lite kaffe efter två timmar men håller köksdörren öppen så jag inte missar några repliker. Den rutinerade programledaren Arlette Chabot tänker på tittarens behov av begriplighet och (!) avstår från alla fördummande frågor. Det ligger faktiskt ingen motsättning i det.

Igår kväll var den gröna politiska stjärnan Daniel Cohn-Bendit huvudgäst. Han ledde de gröna till en stor framgång i Frankrike i samband med Europavalen i juni månad men han vägrar att ställa upp som presidentkandidat. ”Jag är bra i kampen för Europa men jag skulle bli en dålig president i Frankrike”,  säger han. Han vill inte ikäda sig den franska presidentrollen av att vara den enda som kan och vet hur landet ska styras. Han vill inte heller ikläda sig frack och ordnar som presidenter måste göra  vid vissa tillfällen, ja, inte ens sätta på sig en slips. ”Jag äger ingen slips”, säger röde Danny som han kallades under sina revolutionsår på 60-talet.

Under programmet tog han ställning för det ekologiskt hållbara samhället i en kortare debatt med socialisten och förre utbildningsministern Claude Allègre, en riktig gammaldags socialist som låter tillväxten överordnas miljöhänsynen. Efter en kvarts holmgång var Allègres argument från industrisamhällets tid söndersmulade.

Debatten med den unge socialisten Manuel Valls blev däremot ett intressant samtal som ger verkligt hopp för europeisk vänster. ”Vi behöver en bred vänstersamling för ett synsätt präglat av ekologiskt, socialt och demokratiskt tänkande”, slog Cohn-Bendit fast flera gånger under kvällen och Manuel Valls var helt med på noterna. De nuvarande partierna behöver inte läggas ner men samlingen ska inte byggas på förhandlingar mellan partierna utan i en vilja från vänstersinnade personer från olika miljöer och partier att skapa en ny modern vänster som kan erbjuda människor ett alternativ till Sarkozy. Vem som blir presidentkandidat 2012 vet vi inte i dag, sa också Manuel Valls. För honom var det en möjlighet att i en ny och fräsch samling skapa en jordmån för nya kandidater att växa upp. Det var ett samtal med framtidshopp mellan två i sinnet unga politiker.

Nicolas Sarkozy drev i valrörelsen temat ”arbeta mer för att tjäna mer pengar”. Nu rasar en debatt i Frankrike om det ökade antalet självmord kopplat till arbetslivet. Cohn-Bendit attackerade med kraft den franska presidentens effektivitetsfilosofi och menade att arbetsmiljöfrågorna nu måste bli en viktig fråga för vänstern. Vår effektivitet i samhället måste också handla om att skapa mänskliga förhållanden på arbetsplatsen, var hans budskap.

Den politiska hösten i Frankrike lovar att bli het. Mycket kommer att hända som vi ännu inte känner till men den juridiska processen kring den s k Clearstreamskandalen kommer att följas intensivt av media och det franska folket när den startar den 21 september. Två av huvudkaraktärerna i detta drama är President Nicolas Sarkozy och förre premiärministern, Dominique de Villepin.

Clearstream är ett finansbolag med säte i Luxemburg och inriktat på clearingverksamhet med banker och stora företagsaffärer. Skandalen kring Clearstream har många bottnar men den politiska och juridiska delen handlar om att listor med kända politiker och affärsmän började cirkulera under 2004 och att dessa personer på listorna skulle ha sysslat med penningtvätt och andra oegentligheter för att skaffa sig ekonomiska fördelar. Bland namnen återfanns bl a dåvarande finansministern Nicolas Sarkozy.

Snart visade det sig att listorna var falska och misstankar väcktes mot främst dåvarande premiärministern de Villepin som under den tiden hade ambitioner att bli högerns presidentkandidat istället för Sarkozyvid valet 2007. de Villepin har förnekat all inblandning i Clearstreamaffären men kommer nu att sitta på de anklagades bänk i rättegången i Paris om någon vecka.

Sarkozy och de Villepin har aldrig varit såta bröder och är i dag bittra fiender. I bakgrunden har de Villepin stöd av förre presidenten Jacques Chirac men denne kan inte hjälpa till i någon större utsträckning. Honom väntar också rättegång så småningom för mutanklagelser och andra ekonomiska brott som han påstås ha utfört under sin tid som borgmästare i Paris. Sarkozy har däremot en riktig tungviktare som sin företrädare i förhandlingarna, hans vän och en av Frankrikes främsta advokater, Thierry Herzog. Stor och massiv och en vilde i rättssalen. Han lär inte ha tagit en enda semesterdag i sommar för att tillräckligt kunna förbereda sig för det som kommer att bli slaget mot de Villepin och dennes försvarare.

Det kommer framförallt att avgöras hur dessa falska listor kommit i omlopp och vilka som stått bakom det. Fyra personer är åtalade för att rent konkret ha utfört handlingarna men bakom dem menar åklagaren att de Villepin funnits som regissör.

För Nicolas Sarkozy kan höstens domstolsförhandlingar bli den fråga som kan lyfta honom i popularitetsmätningarna. Han har i jämförelse med den förre premiärministern uppfattats som buffligare och kanske också med ett visst mått av skamfilat moraliskt rykte. Dominique de Villepin däremot var utrikesministern som sa nej till invasionen i Irak och premiärministern med en mer liberal och tolerant framtoning mot marginaliserade samhällsgrupper. En man som gärna uppträder i litterära TV-soffor och skrivit en tung biografi i flera band om Napoleon Bonaparte. Helgonglorian över den ädle ädlingen börjar verkligen att hamna på sned och en dom i Clearstreamrättegången gör honom förstås död som framträdande politiker och intellektuell för lång tid framöver.