Lindbom på franska

Jag läser i en fransk tidning att en CD med gamla låtar av Serge Gainsbourg har givits ut igen. Den gamle provokatören lever ständigt i fransmännens medvetande. Även detta land har blivit alltmer välputsat och många drömmer om tider när vad som helst kunde hända i TV-sofforna. Serge Gainsbourg var en av de mest framträdande på området att bryta mot konventionerna.

Äldre fransmän minns hur han vid ett tillfälle i en TV-show brände upp en 500-francssedel för att demonstrera mot de höga skatterna. Vid ett annat  tillfälle förklarade han, först på franska och sedan – när tolken vägrade att översätta korrekt – på engelska att han ville knulla Whitney Houston, sittande mittemot honom i studion.

Gainsbourg levde under en tid när det var tacksamt att bryta mot sexuella tabun. Men 70- och 80-talen var också en tid när ett medium som TV ännu inte format budskapen och människorna utan fortfarande var ett medium för att sända budskap som formats oberoende av mediet. Gainsbourg och andra fick genom TV plötsligt en möjlighet att kanalisera sina provokationer från scener och musikstudios.

Bernard Pivot ledde under många år det litterära programmet Apostrophes  i franska TV2. Det var fredagskvällsunderhållning på bästa sändningstid. De första åren kunde allt hända. Författare uppträdde berusade. De flesta rökte och många drack sprit i sändning. Stora gräl hörde till och det var inte säkert att Pivot så småningom skulle få ordning på samtalet. Under hans senare år som programledare för litterära och kulturella samtal var tonen stillsam och programmen kunde ha spelats in i en nykterhetsloge.

I dag är alla medietränade och de positionerar sig rätt för att locka tittarna att följande dag köpa de medverkandes böcker och skivor. Ingen författare, skådespelare eller musiker kommer till TV utan kommersiella motiv.

De enda som märkligt nog behållit lite av provokationerna är politikerna. Här finns en frizon för att vara stötande och besvärlig. Särskilt gäller det politiker på ytterkanterna av åsiktsfältet. Franska väljare tycks acceptera politiker som inte alltid säger det korrekta och inövade. Slutdebatten inför EU-valet i juni var en uppvisning i politisk galenskap som jag skrivit om i ett tidigare blogginlägg. Mer av politiska provokationer och så hoppas vi att de sprider sig också till Sverige.

Det första jag lärde mig när jag på 70-talet började frekventera Frankrike på allvar var att semester är heligt för dess folk och att resor inom landet under semestertid är plågsamma. Vad kommer det sig att semester är ett så komplicerat fenomen för fransmännen?

Som ung naiv svensk mötte jag ett folk som i varje fall i Paris slet på sina kroppar och sina nerver på ett sätt som jag aldrig tidigare i mitt liv sett tillstymmelse till. Jag hörde också hur fransmän sa till mig att ”ni svenskar har det för enkelt”. Här gällde det att ha det komplicerat. Varje dag är en kamp och det hör till att ha ständig huvudvärk, vara stressad och frustrerad men också med ögonblick av glada skratt och till och med eufori. Det var på 70-talet när svenska arbetsplatser var relativt stillsamma inrättningar och gatulivet saknade dagens puls.

Målet för alla dessa utslitna parisare var semestern. Den var samtalsämnet under hela året. På våren om kommande semesterplaner. På hösten om den semester som varit.

Två komplikationer gjorde och gör fortfarande resan till och från semesterorten till ett helvete. För det första har alla – nästan oavsett inkomst – en bil. Den ska användas på semestern. För det andra verkar semesterplaneringen vara gjord av någon tjänsteman i statsförvaltningen med förflutet i Stalins sovjetsamhälle. För några decennier sedan var regeln: Alla ska gå på semester i augusti. Exakt den 1 augusti börjar semester och exakt den 1 september ska alla vara tillbaka. Fabriker stänger. Kontoren drar ner persiennerna. Butikerna håller semesterstängt. Ingen flexibilitet om 28 juli till 27 augusti. Nej. Ingen anpassning till veckoslut. Nej, kalendermånaden augusti är semestermånad. Gissa då hur det såg ut och ser ut på vägarna natten mellan den 31 juli och 1 augusti.

Det har blivit mer flexibelt i dag. Långsamt påverkas även Frankrike av ett begrepp som de flesta fransmän sett på med skepsis, liberalism. Nu går en del på semester redan efter nationaldagen den 14 juli och kan då tänkas komma hem den 15 augusti. Och, kors i taket, alltfler börjar dela upp sin semester så att de tar ett par veckor på sommaren och spar någon vecka till vintern.

Frankrike är ju ett land med gamla idéer om självhushåll. Om alla är lediga samtidigt så kan produktionen löpa intakt övriga elva månader. Omvärlden finns inte och den frihet att välja semesterperiod som vi tycker är rätt självklar stör vissa principer om ordning som fransmännen behållit mitt i allt annat som kan verka kaotiskt eller åtminstone oorganiserat.

Även år 2009 är augusti en död månad nyhetsmässigt. Le Monde toppar med utländska nyheter, trafikolyckor och idrottshändelser. Det finns inget annat att skriva om. I Paris har turisterna helt tagit över stan. Bara turisthaken och de stora kaféerna och restaurangerna är öppna. En och annan hemmavarande parisare  jagar förbi på väg till sitt kontor där han eller hon förmodligen sitter ensam och arbetar.

Den 1 september proppar trafiken igen när alla ska tillbaka till sina hemstäder. La route de soleil, dvs solens motorväg från Marseille till Paris, är totalt igenkorkad under det dygnet. Därefter börjar ett nytt arbetsår. Parisarna kan återigen tala om sitt liv i orden ”metro, boulot, dodo”. Det betyder: ”Åka tunnelbana, jobba och sova”. Tills det är dags att ta bilen nästa år igen den 31 juli.