Lindbom på franska

I dag på lördagen demonstrerade tusentals kvinnor i Paris, stödda av vänsterorganisationer från Parti Socialiste och vänsterut för ökad rättvisa mellan könen. Demonstrationen vände sig mot stängningen av flera abortkliniker på sjukhusen i Parisregionen, mot svårigheter för kvinnor att få tillgång till preventivmedel. Fackföreningen CGT:s ordförande Bernard Thibault attackerade löneskillnaderna som han beskrev som så stora som 25-30% bland låginkomsttagare för samma jobb.

Frankrike har en konservativ hållning till feminismen. Kvinnor ges inte samma möjlighet till karriär som män. Det finns ett litet vårdbidrag som delas ut i tre år efter barnets födelse och det leder till att många kvinnor stannar hemma från arbetet för att uppbära detta bidrag medan männen som i allmänhet har högre lön fortsätter att arbeta. Bara några tusental pappor tar barnledighet i hela Frankrike, enligt tidningen Le Monde. Jämställdhetsministern Nadine Morano vill nu försöka ändra på detta och förbereder en reform som ska ge kvinnorna större möjlighet att oftare och tidigare gå ut i arbetslivet efter barnafödandet. Men det är en lång process som hon förhoppningsvis kommer att starta och den lär också ifrågasättas, även bland många kvinnor.

Kvinnoorganisationerna slåss i motvind och som flera talare sa i samband med demonstrationen: I kristider backar samhället tillbaka och villkoren för kvinnorna försämras.

Frédéric Mitterand är Frankrikes kulturminister sedan Nicolas Sarkozys stora regeringsombildning i somras. Han är brorsbarn till Frankrikes senaste socialistiska president, Francois Mitterand men står mer till höger och passar bra in i den borgerliga majoritetens uppsättning av ministrar. Ett problem har ändå uppstått och det har skapat het debatt. Som så många gånger förr handlar det om sex.

Fréderic Mitterand gick häromveckan ut och försvarade Roman Polansky i affären som rör anklagelser om tilltvingad sex med en ung kvinna 1977. Polansky blev gripen i Schweiz och utlämning till USA väntar där Polansky förväntas ställas inför domstol för sexbrott.

Mitterand borde inte ha uttalat sig så starkt till Polanskys fördel. Medier plockade snabbt fram hans lätt kamouflerade självbiografiska bok ”La mauvaise vie” som utkom 2005. I boken beskriver Mitterand hur han – eller om det är en fingerad person – köper sex av unga thailändska pojkar.

Kritiken har anförts av Nationella frontens ledare Marine Le Pen som fått stöd av en av socialistpartiets ledare, den mer vänsterorienterade Benoit Hamon. Andra, inte minst representanter för Sarkozys parti UMP, har upprörts av hur Hamon går i armkrok med yttersta högern och gör det privata till politik.

Igår kväll framträdde Fréderic Mitterand i TV-kanalen Tf 1:s stora nyhetssändning kl 20 och bedyrade sin oskuld. Efter det har nu socialistpartiets ledare, Martine Aubry lagt locket på. ”Jag blandar inte ihop politik med privata frågor,” förklarar hon i TV. Hon får stöd av hela det så kallade republikanska politiska etablissemanget, vilket innebär socialistpartiet och den demokratiska högern. Det förefaller som om media också kommer att lägga ner frågan. Det förefaller som om den inte längre är laddad.

Det är slående att det finns en skillnad i synen på politiker mellan Sverige och Frankrike. Återigen står Frankrike för en äldre syn på politik. Om man så vill handlar det om principen ”hör vad politikerna säger men bry dig inte om hur de lever”. Var intellektuell och briljant. Det räknas. Moraliska fördömanden om politikernas privatliv har lite med politik att göra. Det blir bara ett problem om politikerna ägnar sig åt korruption eller försnillar stora summor från statskassan. Då är det stöld av medborgarnas pengar och det bör fördömas. Men sexköp i Thailand eller otrohet är inte en fråga för offentligheten.

Nog så chockerande för en svensk betraktare. Det finns ju också anledning att vara skeptisk mot en så skrupelfri inställning. Nog har politikernas sätt att leva viss betydelse för trovärdigheten i deras politiska gärning. Det franska  etablissemangets reaktion på politikers sexliv speglar också en okänslighet för utnyttjandet av svaga och underordnade i samhället. Feminism är inget som direkt dominerar den politiska dagordningen.

Samtidigt håller den svenska politiska kulturen på att hamna i ett annat dike. I takt med att sakpolitiken och framförallt de principiella idédiskussionerna försvinner bort i ett töcken måste media och allmänhet engagera sig alltmer i politikernas privata liv. En tobleroneask fäller en statsministerkandidat. Obetald TV-licens fäller ett par statsråd. Det personliga och privata tenderar att dominera framför den intellektuella debatten. Den privatmoraliska indignationen tar över där den politiska reflektionen sviktar i styrka och precision.