Lindbom på franska

Förre presidenten Jasques Chirac har kommit ut med sina memoarer. Veckotidningen Le Nouvel Observateur har parallellt tillåtit sig att berätta den historia om honom som författaren själv undvikit att gå in på. En del intressant stoff finns att förtälja.

Chirac började på 50-talet som socialist, fascinerad av den då unge Michel Rocard, senare premiärminister hos Mitterand. Chirac tyckte så småningom att socialisterna var för högervridna så han blev kommunist. I slutet av femtiotalet befann han sig i Algeriet och engagerade sig för ett fransk Algeriet och tvekade länge innan han anslöt sig till de Gaulles linje att göra Algeriet självständigt.

Alla dessa turer hindrade honom inte att bli de Gaulles  premiärminister Georges Pompidous nära förbundne redan 1962. Enligt tidningen kunde också Chirac inta två positioner, en i Paris där han var mer konservativ och en i sin valkrets där det fordrades en mer vänsterorienterad hållning.

Chirac började som antieuropé för att sedan svänga. Han stödde först den liberale presidenten Valéry  Giscard d´Estaing och blev hans premiärminister 1974 vid 41 års ålder. Två år senare bröt de med varandra. Chirac och Giscard har sedan dess varit dödsfiender.

Under 80-talet hade Chirac några år som överygad (?) nyliberal och påverkad av Edouard Balladur som sedan blev fiende eftersom de båda konkurrerade om presidentposten 1995. I det läget kom Chirac också att börja bekämpa Sarkozy som stödde Balladur i presidentvalskampanjen det året. Om Sarkozy säger Chirac: ”Sarkozy måste man trampa på. Dels för att det är det enda tilltalssättet som han förstår och dels för att det leder till framgång.”

Inför presidentvalet 1995 anslöt sig nu Chirac till den mer socialt inriktade grenen av borgerligheten. Under sina sista år hann han också med att bli miljövan och till dels stödja antiglobala strömningar genom att förorda Tobinskatt.

Jacques Chirac är och har alltid varit en fullblodspolitiker. Vad kan man lära av en sådan livsberättelse som varit så framgångsrik ur ett maktperspektiv?

Nu är den politiska hösten inne i sitt intensiva skede i Frankrike. Det handlar mest om skandaler. Nu senast handlar det om två män i den franska politikens centrum under 80- och 90-talen, Jacques Chirac och Charles Pasqua.

Jacques Chirac har haft många hyss för sig under åren men skyddades under tolv år av sin immunitet som president. Nu kommer han enligt uppgifter att ställas inför rätta för förskingring av staden Paris pengar, en gammal anklagelse. Han är misstänkt för att ha försett släktingar med pengar från det offentliga och det är bara en av de anklagelser som riktas mot honom. Förre presidenten kommer på sikt att få svårt att värja sig mot lagens långa arm och det är inte uteslutet att en fängelsedom kommer så småningom.

Charles Pasqua var bland annat inrikesminister under Chiracs senare år som president. Pasqua är en riktig filur. I dag 82 år men fortfarande vital och med fräckheten och glimten i ögat som i fornstora dagar. Så sent som igår kväll var han i en talk show i TV och la ut texten om sin roll i den så kallade Anglogateskandalen och domen han fick häromdagen på ett års fängelse. Pasqua är alltså dömd för att ha deltagit i denna skandal med otillåten vapenhandel med Angola där han bland annat drog egen ekonomisk fördel av affären. Att höra Pasqua i TV är som att höra en maffiaboss. Han erkänner ingenting men visar samtidigt att han vet att han är skyldig. Han verkar inte känna minsta ånger.

Allt detta är också typiskt för det franska politiska livet. En politiker, dömd för brott, tas emot i en talk show en sen fredagskväll som en stjärna. Hans brott synas men med vänligt överseende och snart talar Pasqua charmigt och initierat om fransk historia med en ung historiker som samtidigt sitter i TV-soffan.

Om några veckor faller domen mot förre premiärministern Dominique de Villepin i Clearstreamrättegången. Presidentens son Jean Sarkozy är för tillfället utlyft från sin placering som ordförande i en mäktig organisation för infrastrukturfrågor i La Defense. Pappa presidenten insåg att det utmanade opinionen att låta sin 23-årige son få en roll som kan motsvaras av att vara vd för ett stort företag. Och kulturministern Frédéric Mitterand har uppenbarligen ridit ut stormen kring upprördheten om sitt umgänge med prostituerade unga pojkar i Thailand och försvaret av Roman Polansky och hans affär med en minderårig flicka i USA 1977.

Mer är att vänta. TV och tidningar frossar just nu i skandaler och ingen har längre koll på vad regeringen gör inom området sakpolitik. Fransk politik är ibland som den värsta TV-serie. Det är nästan alltid historier med ett lyckligt slut. För de anklagade. Därför kan de Villepin mycket väl slinka ur greppet i Clearstreamrättegången och Chirac hitta ett kryphål som räddar honom från att sys in i finkan. Politiker i Frankrike kan dras in i många skandaler utan att förlora sin maktställning.