Lindbom på franska

Tennis är en av fransmännens favoritsporter. Många gånger har franska spelare varit framgångsrika i de stora tävlingarna och särskilda på favoritanläggningen Roland-Garros i Paris. Där spelas en av de fyra så kallade grand slam-turneringarna varje år i juni. I år var vädret  vackert, nästan inget regn störde programmet över två veckor med herrfinal igår. Bara en smolk i glädjebägaren: Inga franska framgångar vare sig på herr- eller damsidan.

Anläggningen Roland-Garros ligger i den berömda Bois de Boulogne strax sydväst om Paris, vid vägen ut mot Versailles. Den är naturskön och har också renoverats med känsla för stil och smak. Huvudbanan Philippe Chatrier har fått tak men också restaurerats. Den är vacker och magnifik på samma gång och påminner om den ursprungliga utformningen.

Årets upplaga av Roland-Garros-turneringen blev ingen succé för de inhemska spelarna. Ingen kom längre än till den andra omgången och det var en besvikelse förstås. På herrsidan verkar utvecklingen ha stått still. Damerna klarar sig lite bättre men inte ens Caroline Garcia gjorde något större intryck. Det är klart att läktarna på de stora banorna också i år fyllde på rätt bra under de större matcherna men risken finns förstås att intresset mattas under kommande år om inte Frankrike får fram nya stjärnor.

Själv minns jag sommaren 1961 när jag besökte Paris för första gången som barn. Med mina föräldrar tog vi oss ut till RolandGarros en helt vanlig dag i juli. Det var öppet och vi gick in och såg två spelare som tränade. En av dem var väldigt bra. Min pappa frågade en åskådare vem som var den skickligaste av de båda. Pierre Darmon, blev svaret. Jag visste vem han var. Hade sett honom spela mot Sverige, Ulf Schmidt och Sven Davidsson,  i Davis Cup. Han kom också till final i Roland-Garros-turneringen ett år. Han var en av stjärnorna i den franska tennisvärlden under många år.

Det har funnits en rad stora franska spelare. Yannick Noah var stor under 1980-talet och slog bland annat Mats Wilander i finalen på Roland-Garros 1983. Amelie Mauresmo var en färgstark kvinnlig spelare med stora framgångar. Hon var under en kort period rankad som världens bästa spelare.

Frankrike har verkligen haft rader av skickliga och framgångsrika spelare genom åren men nu verkar det gå trögt att få fram utmanare. På damsidan finns det rader av stora spelare från östra Europa. Bland herrarna är det mer blandat. Novak Djokovic från Serbien är fortfarande en av världens bästa spelare men utmanas av en spanjor och faktiskt två skandinaver, en från Norge och en från Danmark. Norrmannen, Casper Ruud, mötte igår Djokovic i finalen på Roland-Garros men fick se sig besegrad.

Den franska publiken väsnas och gör tydliga avtryck på matcherna även med icke-franska spelare. Den franska publiken anses mer kritisk, mer stökig än på andra håll, särskilt i Wimbledon där den vita sporten fortfarande framstår som välputsat och publiken respektfullt artig. Den franska publiken tar ställning och buar gärna ut spelare när de uppträder på ett sätt som inte faller i smaken. Ganska franskt, om man få uttrycka sig lite fördomsfullt.

I dag var det återigen en dag för demonstrationer på gator och torg i Frankrike. Återigen handlade det om Macrons pensionsförslag som nu godkänts av parlamentet och förklarats giltigt av författningsrådet. Sommartemperaturen stiger och det var typiskt att antalet demonstranter i dag var betydligt lägre än vid tidigare tillfällen. Tv-kanalerna passade dessutom på att visa demonstranter som låg utsträckta i parker och plaskade barfota i små vattenfyllda dammar. En och annan skärmytsling med polisen och en attack mot restaurangen La Rotonde i Montparnasse som är känd som en av president Macrons favoritkrogar. I övrigt inget uppseendeväckande.

Den här striden har uppenbarligen presidenten och hans regering vunnit. Nåja, kanske inte vunnit men stormen har ridits ut. Den folkliga frustrationen är, som jag skrivit på denna blogg tidigare, säsongsbunden. Sommaren ägnar de upproriska åt semester men övriga årstider är öppna för revolt. Det viktigaste är att konflikten som vi sett under nästan ett halvår kring pensionerna inte i ytterst  handlar om den speciella frågan. Det råder en djupgående spänning mellan makten och folket och den har fördjupats sedan början av 1980-talet.

De första trettio åren efter andra världskriget upplevde Frankrike en stark period av tillväxt och ökad materiell standard för fransmännen i allmänhet. Därefter har tiderna förändrats. Steg för steg har folk upplevt att välståndet minskat. Presidenter och regeringar har försökt spara in på reformer som under de lyckliga trettio åren genomförts med stor – delvis för stor – generositet. Fransmännen har heller inte visat sig särskilt välvilliga till den ökade globaliseringen och att överlämna mer makt till EU i Bryssel. Regeringarna har inte lyssnat på den folkliga kritiken och det har också bidragit till ökad misstro gentemot den så kallade eliten.

Det är högst sannolikt att alla stora frågor av social karaktär som denna och kommande regeringar lägger fram lär stöta på motstånd av den styrka som vinterns revolt mot pensionsreformen. Det är möjligt att också migrationspolitiken kommer att föremål för social oro på gatorna. Även andra mer kulturella frågor kan komma att leda till revolter.

President Macron har nu till sommaren 2023 släckt en eld eller snarare fått den att falna och verka mer kontrollerbar. Ingenting motsäger att en ny eld flammar upp i höst igen. Mycket beror på hur väl de fackliga organisationerna och regeringen kan komma överens. Det råder ständigt misstro mellan dessa parter och det förefaller som om de aldrig lyckas förenas i överenskommelser som minskar risken för stora, oöverstigliga konflikter. Det finns därför skäl att tro att de fackliga och andra mer fria oppositionsgrupper som politiska partier och fria folkliga rörelser som de gula västarna på nytt kommer att skapa politiska och våldsamma aktiviteter på gatorna och genom strejker.

Det går att säga att det franska politiska livet alltid kommer att se ut som i vintras. Frankrike förblir ett revolutionernas land. Jag vill ändå påstå att de politiska spänningarna för närvarande befinner sig i ett mer akut läge. Avståndet mellan den politiska makten med sina institutioner och stora delar av folket har ökat längre än som är tillrådligt. Macron behöver sannolikt genomföra institutionella reformer som stärker demokratin. Han måste också göra verklighet av sina ord från valrörelsen 2017 om bättre samverkan med till exempel de fackliga organisationerna. Han kan nämligen inte vara säker på att han kan tygla nästa eld som garanterat flammar upp under nästa arbetsår.

En ständigt återkommande fråga i det analyserande politiska samtalet i Frankrike är förhållandet mellan den sittande presidenten och hans premiärminister. I dagsläget heter presidenten som bekant Emmanuel Macron och premiärministern Elisabeth Borne. Den senare utnämndes av Macron i samband med presidentvalet för ett drygt år sedan. Deras relation har stadigt försämrats och nu väntar alla på tidpunkten när hon avskedas. Det finns skäl för att det sker snart men också för att det sker vid en senare tidpunkt.

Elisabeth Borne var inte Macrons eget förstahandsval när han omvaldes till president. Han hade blicken riktad mot en kvinnlig politiker med bakgrund inom den moderata högern. Rådgivare till Macron varnade för att ännu en mer högerprofilerad premiärminister skulle försvåra för macronisterna att bredda sitt politiska underlag. Under Macrons första mandateriod kom allt starkare invändningar mot att han valde fler ministrar och rådgivare från höger än från vänster. Nu var det nödvändigt att visa de moderata vänsterväljarna att han inte glömt bort sin gamla hemvist, som socialist och ekonomiminister i president François Hollandes regering.

Elisabeth Borne kommer ur Socialistpartiet. Hon är tveklöst i dag en mittenpolitiker men det går att skönja vissa skillnader i hennes attityd jämfört med Macron och till exempel inrikesminister Gérald Darmanin. Hon ville inte använda paragrafen 39:4 för att driva igenom pensionspropositionen i parlamentet utan votering men fick böja sig för presidenten. Hon lär också ha velat ha mer dialog med de fackliga organisationerna inför beredningen av pensionsförslaget i nationalförsamlingen.

För närvarande råder spänningar också i hur Marine Le Pens parti Nationell Samling ska bemötas och beskrivas. Elisabeth Borne talar gärna om partiets rötter i den del av Frankrike som anpassade sig till tyskarna under andra världskriget. Macron svarar att det är fel väg att gå när man som regering använder moraliska argument mot Nationell Samling. Han påtalar att alla väljarna som stöder Le Pen knappast känner igen sig i kopplingen till Marskalk Pétain under kriget och att det inte heller gynnar försöken att hindra denna rörelse från att växa ytterligare i styrka.

En fransk premiärminister är alltid i underläge mot sin president. Den senare har rätten att tillsätta och avsätta inte bara premiärministern utan alla ministrar efter behag. Regeringen står ansvarig inför presidenten, inte inför parlamentet. En del tror att Borne kan tvingas avgå när som helst. Kanske väljer dock Macron att vänta med att ge Elisabeth Borne silkessnöret. En franska politisk journalist sa helt kallt häromdagen att Macron för närvarande vill ha en blek premiärminister. Det kan hjälpa honom att stärka sin egen skamfilade image gentemot det franska folket. Hon är samtidigt duktig och har varit lojal mot presidenten. Hennes konkreta resultat under sitt dryga år på posten har emellertid  inte varit särskilt imponerande. Det har inte Macrons resultat heller men nu är det han som avskedar och tillsätter premiärministrar. Hon har ingen talan.

Den 15 april 2019 skulle Emmanuel Macron hålla tal till befolkningen angående läget i landet och den sociala kris som då rådde efter månader av demonstrationer från gruppen de gula västarna. För fransmännen är den kvällen istället kopplad till en förfärlig händelse som starkt berörde dem; branden i Notre Dame-katedralen i Paris. Elden blev synlig under senare delen av eftermiddagen. Flammorna slog ut ur byggnaden som åsamkades stora skador. Efter ett genomgripande reparationsarbete bör katedralen kunna stå färdig i december 2024, dessvärre efter genomförandet av de olympiska spelen på sommaren samma år. Så var det inte tänkt men så lär det bli.

Emmanel Macron fick aldrig tala till nationen om de gula västarna den kvällen utan istället om Notre Dame. Det gjorde han med värme och engagemang. Om katedralen har det talats och skrivits mycket sedan dess. Den ligger på Ile de la Cité mitt i stan. Den är minst lika viktig för stadens karaktär som Eiffeltornet.

Britta Röstlund har i vår kommit ut med sin tredje roman och den kretsar kring Notre Dame. Boken har titeln Notre Dames alla nycklar och är utgiven på Norstedts. Boken är inte bara tillkommen i rätt tid. Den ger en ingående bild av katedralens olika prång. Ja, den låter några arbetare röka sina cigarretter inne i kyrkan och slänga fimparna. Det sker i romanen någon dag före branden. Och branden lär ha startat av oaktsamhet från några besökare inne i katedralen.

Britta Röstlunds roman är så mycket mer än en beskrivning av livet inne i kyrkan. Där finns flera tongivande karaktärer som interagerar på ett mänskligt plan, några utan att mötas, och hon driver berättelsen vidare genom en dramatisk intrig. Det är inte deckarens intrig utan ett psykologiskt spel med många trådar som ändå får sitt sammanhang i slutet av romanen. Och slutet inträffar vid tidpunkten för själva branden.

Författaren har en förmåga att ge starka och tydliga drag åt både manliga och kvinnliga karaktärer. Jag kan inte låta bli att särskilt fästa mig vid den unga kvinnliga karaktären Ida. Hon bor i  Kalmar men har beslutat sig för att studera i Frankrike och särskilt intresserar hon sig för vissa gamla konstföremål i Notre Dame. Hon är fylld av svensk förnumstighet som hon utvecklar i den dagbok hon skriver och som ingår som en del i romanen. Det är så spännande med fransmän, förklarar hon. Hon söker förstå de personer  hon möter utan att förstå. Hon blir förälskad i en av dem, Sandro, men hon förstår inte honom heller. Döremot börjar hon inse i mötet med en annan kultur att människor inte agerar rationellt utan av så många motstridiga känslor, inte minst av rädsla. Hon är förtjust i Paris men på samma gång oförstående och oroad över stadens komplexitet. Så småningom kommer också kommentaren i dagboken att hon nog ändå vill åka tillbaka hem till Kalmar.Det fina i romanen är också att de olika karaktärernas personliga tillkortakommanden styr berättelsen framåt. Framåtrörelsen sker i stillsamt tempo och lite snirkligt men håller hela tiden kvar läsaren av nyfikenhet.

Notre Dame är byggnaden som befinner sig där, mäktig och ståtlig, mitt i stan. Britta Röstlunds roman ger oss läsare en liten men läcker fasett till bilden av den stora multikulturella franska huvudstaden. Tack, Britta, för att den, med några små undantag, bara utspelar sig på de två små öarna i Seine! Så är det i Paris. Du kan röra dig i ett kvarter och det ger mänsklig näring åt ett helt liv.

Den 15 april 2019 skulle Emmanuel Macron hålla tal till befolkningen angående läget i landet och den sociala kris som då rådde efter månader av demonstrationer från gruppen de gula västarna. För fransmännen är den kvällen istället kopplad till en förfärlig händelse som starkt berörde dem; branden i Notre Dame-katedralen i Paris. Elden blev synlig under senare delen av eftermiddagen. Flammorna slog ut ur byggnaden som åsamkades stora skador. Efter ett genomgripande reparationsarbete bör katedralen kunna stå färdig i december 2024, dessvärre efter genomförandet av de olympiska spelen på sommaren samma år. Så var det inte tänkt men så lär det bli.

Emmanel Macron fick aldrig tala till nationen om de gula västarna den kvällen utan istället om Notre Dame. Det gjorde han med värme och engagemang. Om katedralen har det talats och skrivits mycket sedan dess. Den ligger på Ile de la Cité mitt i stan. Den är minst lika viktig för stadens karaktär som Eiffeltornet.

Britta Röstlund har i vår kommit ut med sin tredje roman och den kretsar kring Notre Dame. Boken har titeln Notre Dames alla nycklar och är utgiven på Norstedts. Boken är inte bara tillkommen i rätt tid. Den ger en ingående bild av katedralens olika prång. Ja, den låter några arbetare röka sina cigarretter inne i kyrkan och slänga fimparna. Det sker i romanen någon dag före branden. Och branden lär ha startat av oaktsamhet från några besökare inne i katedralen.

Britta Röstlunds roman är så mycket mer än en beskrivning av livet inne i kyrkan. Där finns flera tongivande karaktärer som interagerar på ett mänskligt plan, några utan att mötas, och hon driver berättelsen vidare genom en dramatisk intrig. Det är inte deckarens intrig utan ett psykologiskt spel med många trådar som ändå får sitt sammanhang i slutet av romanen. Och slutet inträffar vid tidpunkten för själva branden.

Författaren har en förmåga att ge starka och tydliga drag åt både manliga och kvinnliga karaktärer. Jag kan inte låta bli att särskilt fästa mig vid den unga kvinnliga karaktären Ida. Hon bor i  Kalmar men har beslutat sig för att studera i Frankrike och särskilt intresserar hon sig för vissa gamla konstföremål i Notre Dame. Hon är fylld av svensk förnumstighet som hon utvecklar i den dagbok hon skriver och som ingår som en del i romanen. Det är så spännande med fransmän, förklarar hon. Hon söker förstå de personer  hon möter utan att förstå. Hon blir förälskad i en av dem, Sandro, men hon förstår inte honom heller. Döremot börjar hon inse i mötet med en annan kultur att människor inte agerar rationellt utan av så många motstridiga känslor, inte minst av rädsla. Hon är förtjust i Paris men på samma gång oförstående och oroad över stadens komplexitet. Så småningom kommer också kommentaren i dagboken att hon nog ändå vill åka tillbaka hem till Kalmar.Det fina i romanen är också att de olika karaktärernas personliga tillkortakommanden styr berättelsen framåt. Framåtrörelsen sker i stillsamt tempo och lite snirkligt men håller hela tiden kvar läsaren av nyfikenhet.

Notre Dame är byggnaden som befinner sig där, mäktig och ståtlig, mitt i stan. Britta Röstlunds roman ger oss läsare en liten men läcker fasett till bilden av den stora multikulturella franska huvudstaden. Tack, Britta, för att den, med några små undantag, bara utspelar sig på de två små öarna i Seine! Så är det i Paris. Du kan röra dig i ett kvarter och det ger mänsklig näring åt ett helt liv.