Lindbom på franska

Ett decennium av 2000-talet är redan till ända. Kanske inte något av de bästa i Europas senare historia. 11 september, två ekonomiska kriser och en smygande och växande oro bland människor dolt i ett allt mer hämningslöst konsumerande. Ett decennium utan tro och utan hopp om politiska lösningar. Kan det vara dödsryckningarna av tron på konsumtionen som det överordnade och att vi relativt snart återtar frågorna om livets mening och kampen för värden som handlar om miljö i alla möjliga avseenden.

För tio år sedan hade Frankrike en konservativ president i Jacques Chirac och en vänsterregering ledd av Lionel Jospin. Det var två år innan Chirac omvaldes och hans huvudkandidat i den andra valomgången var Nationella frontens Jean-Marie Le Pen och inte socialisternas Jospin. Ett bevis på att Frankrike då och under resten av decenniet plågats av etniska konflikter. Denna rädsla som stora delar av den gamla befolkningen känt för invandrarna. Denna rädsla som väcktes på nytt genom bilbränderna som kulminerade i november 2005 men funnit som en oroande del i samhällsbilden under hela denna tidsperiod. Och på myntets andra sida upplevelsen av utanförskap från många av de människor som lever  i de förorter som också har ett namn, ekonomiskt prioriterade zoner. Frankrike lever med en spricka mellan olika samhällsgrupper och denna spricka gör sig påmind med jämna mellanrum utan att någon tycks kunna åtgärda orsakerna till den.

Frankrike har haft tunga politiska problem under decenniet. Underskottet i statsbudgeten oroar inte bara franska folket utan också ledarna i de andra EU-länderna. Arbetslösheten fortsätter att vara hög och det är svårt att lösa de konflikter som ständigt uppstår på arbetsmarknaden. Köpkraften har minskat under decenniet. Människor klagar på skolan, på byråkratin, ja, på det mesta.

Men så har det alltid varit i Frankrike, invänder säkert många. Och det är förstås sant. Det hör till den franska kulturen att klaga. Missnöjet är en del av livsluften liksom strejker och revolter och sådant kan ibland vara positivt. Men det finns inte minst bland unga en ökad irritation över att landet verkar så trögt när det gäller förändring i största allmänhet. Nicolas Sarkozys valseger och bakslagen för socialisterna kan i stor utsträckning förklaras med att många 2007 hoppades på förändring till det bättre. En pust av modernitetens vindar skulle blåsa in över landet. Hyperpresidenten Sarkozy skulle som en modern dynamisk ledargestalt lösa de problem som fransmännen själva i sin vardag på arbetet och i civilsamhället inte förmått lösa.

Så enkelt är det tyvärr inte att förändra ett land som till stora delar hamnat på efterkälken i sin alltför starka bindning till det förgångna och de historiska framgångarna. När omvärlden tar nya steg på ekonomins område, stannar Frankrike kvar i gammalmodiga statliga strukturer. När omvärlden prövar vingarna i en global värld med nya redskap, stannar Frankrike gärna kvar i en nostalgisk nationalism. När omvärlden river gamla hierarkier fortsätter Frankrike att delvis se ut som ett gammalt ståndssamhälle.

Fortfarande har Paris en reglering av taxinäringen som gör taxiförarna till kungar och inte kunderna. Fortfarande har staten ett tillsättnings- och lönesystem med lönegrader som Sverige hade på 70-talet. Fortfarande lever franska löntagarna med låsta och orättvisa avtal med arbetsgivarna som gör att vissa statstjänstemän blockerar all utveckling kring till exempel transportsektorn. Fortfarande sker utbildning i de franska skolorna enligt läroplaner och med en pedagogik som hindrar många ur oprivilegierade samhällsgrupper att göra en klassresa.

Frankrike är ett rikt land på många sätt och ett fascinerande land. Det kommer säkert under detta nya decennium att fortsätta att slitas mellan det traditionella och det föränderliga. Det kommer att på ett sätt som är helt främmande för Sverige fortsätta att slåss för sin särart och sina traditioner. Här finns  en vilja och en kraft som är beundransvärd. Den nya generationen kommer också att riva ner och förändra mycket av det som under de senaste decennierna hindrat en anpassning till nya ekonomiska och sociala förutsättningar i landet.

Jag tror att Frankrike snart kommer att ta igen det försprång som flera länder som Tyskland och Spanien skaffat sig och kanske på nytt dra till sig beundrande blickar från omvärlden. Det är inte så idag. Frankrike är inget land som inspirerar andra folk annat än på vissa begränsade områden. Frankrike kommer nog inte inom överskådlig tid bli älskat utomlands men däremot beundrat på nytt och kanske till och med fruktat för sina nya tekniska och kulturella nydanande framsteg.

NJ Roland Johansson är den flitigaste  kommentatorn på min blogg – i varje fall den som följt min blogg under längst tid – och det gläder mig, inte minst därför att dina inlägg ofta är principiellt viktiga. Den här gången gäller kommentaren mitt inlägg om det planerade lagförslaget om att införa förbud att bära burqa på offentlig plats i Frankrike.

Det är alltid tveksamt för vem som helst att ge sig in i inrikespolitisk polemik i ett land där man varken är medborgare eller vistas några längre perioder per år. Men… frågan är viktig också ur ett svenskt perspektiv och jag väntar bara på att folkpartiet kommer att väcka förslaget vilken månad som helst.

I mitt förra inlägg lägger jag tyngdpunkten på vilka konsekvenserna blir för balansen i det franska samhället om regeringen driver igenom lagen snabbt och utan ordentlig diskussion. Detta är visserligen en sida av problemet men en viktig sådan. Nicolas Sarkozy sa sig vilja bli hela Frankrikes president när han valdes och tillvägagångssättet med detta lagförslag stärker inte hans ställning bland muslimerna i landet och den delar också landet i två delar bland de kristna, judar och de sekulariserade.

När det gäller själva sakfrågan om det är rätt att tillåta burqa eller inte blir min retoriska fråga: Varför ska den inte tillåtas i det läge som råder nu? Vad har hänt som gör frågan hetare 2010 än för fem år sedan? Den väcktes av en kommunistisk (!) borgmästare tidigare i år som stötte sig på att se kvinnor beslöjade i sin kommun och så var debatten igång.  Totalt rör det sig om mindre än två tusen kvinnor i hela Frankrike som bär burqa och inget tyder på att siffran kommer att öka – om inte just lagen med förbudet kommer att skapa en motreaktion som riskerar att islamisera vissa mer moderata muslimer.

Varje modernt tänkande person känner aversion mot den kvinnosyn som uttrycks i tanken på att kvinnor bör gå helt beslöjade. Det finns inget försvar för det, inte heller om kvinnan själv säger sig samtycka. Den är en symbol för en samhällsordning som vi i västerlandet är främmande för. Samtidigt måste det sättas en gräns för hur långt ett samhälle kan gå för att hindra främmande kulturella eller religiösa seder och det måste bli en bedömning. Det är orimligt att staten besöker människor i deras hem för att ingripa mot felaktig klädsel. Det är lika orimligt att tillåta burqa på arbetsplatser, i varje fall offentliga av typen sjuksköterskor, lärare och så vidare. Individer som bär burqa på allmän plats bör räknas till den egna privata sfären.

Det är riktigt att det också finns praktiska problem med att dessa kvinnor går beslöjade. Hur ska förskolläraren veta att det är rätt mamma som hämta barnet i skolan på eftermiddagen? Hur gör de om de ska legitimera sig på banken? Det är ju alldeles uppenbart att staten kräver att de visar sitt ansikte vid sådana tillfällen och kan de inte göra det får någon annan betrodd person hämta barnen i skolan eller göra bankärendena och köra bil. Det är orimligt att driva igenom en lag som ger polisen rätt att jaga kvinnor som promenerar i burqa på gatan eller handlar grönsaker på marknaden beslöjade.

Lagförslaget kommer upp i samband med den kampanj för den så kallade nationella identiteten som Eric Besson på Sarkozys uppdrag driver under tre månader. Lagförslaget läggs fram under samma period som kommentarer av rasistisk karaktär som numera även representanter för Sarkozys parti UMP fäller mot muslimer. Det finns i dessa kommentarer både ett inslag av islamofobi och ett klassförakt riktat mot de fattigaste i förorterna som ofta är muslimer. Lagförslaget kommer att trumfas igenom i januari om UMP:s gruppledare i nationalförsamlingen får som han vill och det innebär två månader före de regionala valen. Dessa val måste bli en framgång för UMP om inte tilltron till Sarkozys förmåga att vinna nästa presidentval kommer att ifrågasättas. Han och partiet vet att viktiga röster kan förloras till extremhögern och hoppas att med en lätt förstucken  antimuslimsk kampanj hålla Nationella fronten på mattan.

Det finns alltså flera skäl till varför jag är kritisk till regeringens lagförslag. Det är samtidigt viktigt att också kunna ändra sig om verkligen antalet kvinnor som bär burqa ökar kraftigt eller att islamiseringen blir ett påtagligt problem. Om detta problem då inte är skapat i huvudet på högerextrema fransmän eller av lagar som provocerar vissa minoriteter och snarare känns som ett stöd för landets islamofober.

Ledaren för den konservativa majoriteten (UMP) i nationalförsamlingen, Jean-Francois Copé driver hårt frågan om ett snabbt förbud mot att bära burqa i offentliga rum i Frankrike. Nu vill han pressa igenom en lag redan i januari och detta har skapat en öppen spänning inom hans och President Sarkozys parti.

Lagförslaget har som motiv att skydda kvinnans jämlika ställning i Frankrike. Det är tänkt som ett medel att stärka de traditionella demokratiska fri- och rättigheterna och markera att Frankrike är ett land där religiösa yttringar i möjligaste mån ska hållas borta från de offentliga institutionerna  och i detta fall med burqan också från gator och torg. Lagen kommer samtidigt att öka misstron från många invandrargrupper gentemot staten. Dess ambition att garantera alla samma fri- och rättigheter  kan utifrån ett muslimskt perspektiv ifrågasättas.

Brådskan att rösta igenom förbud mot burqan kan verka förvånande. Varför vill inte regeringen ha en mer djupgående dialog med moderata muslimer i Frankrike och med den stora andel kristna, judiska och icke-troende människor som är skeptiska till en alltför rigid hållning mot religiösa och kulturella yttringar som att bära burqa? Förmodligen räknar Sarkozy med att en reaktion mot ett sådant lagförslag kan växa sig för stark och kan leda till upplopp i invandrartäta förorter om dialogen får fortsätta ett par månader ytterligare.

Parallellt med beredningen av lagen mot burqa sker en annan dialog, den så kallade dialogen om landets nationella identitet som leds av ministern för invandringsfrågor och frågor om den nationella identiteten, Eric Besson. Det är ingen dialog utan en kampanj för regeringen att inför regionalvalen i mars månad begränsa nationella frontens möjligheter att vinna röster på ett folkligt missnöje med den nuvarande ekonomiska politiken. Det är viktigt för regeringen att få ett beslut i nationalförsamlingen innan Bessons kampanj upphör och därmed dess förväntade påverkan på folkopinionen. Det är bra för regeringen om så många som möjligt av  de högerorienterade väljarna uppfattar att Sarkozy är ett bättre alternativ i försvaret för det gamla Frankrike än Marine Le Pen.

Nu har – olyckligtvis för regeringen – splittringen i frågan om lagen mot burqa skurit rakt in i UMP:s grupp av ledamöter i nationalförsamlingen. Igår undslapp sig en av ledamöterna vid ett internt gruppmöte följande formulering: ”Den dag vi har lika många minareter som katedraler i Frankrike, kommer vi inte längre att leva i Frankrike”. Nora Berra, ledamot av regeringen, blev så upprörd att hon efter detta uttalande trädde ut ur salen och smällde i dörren. Talmannen i nationalförsamlingen, också ledamot av UMP:s grupp, har kallat Jean-Francois Copés agerande att påskynda beslutsprocessen för ”förhastad”. Andra inflytelserika ledamöter hävdar att partiet nu närmar sig gränsen för anständighet. Trots kritiken ställer sig ändå de flesta av UMP:s ledamöter lojalt bakom Copés agerande. Leden sluts och lojaliteten mot Sarkozy är stark.

Dialogen, det vill säga kampanjen, om nationella identiteten, lagförslaget mot burqan och en rad andra uttalanden av ministrar och ledande representanter för majoriteten hänger ihop. Den ger en bild av en intolerant hållning hos den franska högern mot invandrare från utomeuropeiska länder som lever i landet, arbetar och i de flesta fall också är franska medborgare. När en minister, Nadine Morano, klagar på invandrarungdomar  som bär sina kepsar bak och fram tyder det på något mer än ett välmotiverat försvar av kvinnans rättigheter. Det är också oroande att den muslimska befolkningen som i praktiken är i skottgluggen för hela kampanjen så sällan hörs och syns i media. I dagens Le Monde ägnas mycket spaltutrymme åt denna fråga men ingen representant för muslimer eller andra minoriteter får komma till tals. Det är representanter för den konservativa eliten från det vita Frankrike som håller i taktpinnen, skriver lagar och organiserar kampanjer. Det lär pågå ända tills motreaktionen slår till. Ingen vet när den kommer och hur stark den blir. Förr eller senare  lär det brinna i förorterna igen.