Lindbom på franska

I dag, söndagen den 14 mars, hålls första omgången av de regionala valen i Frankrike. Tjugosex regioner i Frankrike, inklusive områdena på andra sidan haven, ska få sina råd och välja president. Det är ett av de mellanval som sker i landet mellan de nationella valen. Röstviljan är svag. Färre än 50% av kommer att orka släpa sig till valurnorna. Vänstern ligger bra till och har chansen att ta hem alla regionerna.

Franska val bygger på majoritetsvalsprincipen med två valomgångar. I de regionala valen sker en blandning av majoritetsval och proprotionella val enligt ett system som är komplicerat. Ikväll vet vi vilka listor som fått mest röster och mellan vilka slutstriden står nästa söndag. Listorna som ställs mot varandra i andra valomgången kan innehålla namn från flera av de listor som ställer upp i första valomgången. Det öppnar för samverkan i andra valomgången mellan olika partier som ställt upp med egna listor i första omgången, Det är inte heller en lista som vinner alla platser i de regionala parlamenten utan de fördelas enligt en proprotionell metod.

Många partier  känner sig kallade till den första valomgången. De små partierna ska normalt falla bort eller gå upp i ett starkare partis lista men spänningen ligger i om centern, MoDem, kan vinna i någon enstaka region i slutomgången istället för högern eller om ett mindre vänsterparti eller Nationella Fronten kan snuva någon av de stora partierna, socialisterna och UMP, Sarkozys parti, på en av finalplatserna.

Förra regionalvalet blev en dundersuccé för socialistpartiet. Bara Alsace och Korsika uppnådde en högermajoritet 2004. Ingen tror att högermajoriteten kan förbättra läget i år. Sarkozy ligger dåligt till i alla opinionsmätningar och normalt röstar fransmännen på oppositionen i alla mindre val. Protestgenen är stark i denna befolkning. Socialisterna hoppas därför på att också erövra Alsace och Korsika, normalt svårknäckta nötter för vilken vänsterpolitiker som helst.

I Parisområdet Ile de France toppar UMP med ett av sina starkaste kort, Valerie Pecresse som är högskoleminister i regeringen. Pecresse är en högborgerlig rashäst, stilfull och blond och med hemadress i det förnäma Versailles, sydväst om Paris. Ska hon kunna vinna mot socialisterna som visserligen toppar med en rätt okänd politiker men som ändå surfar på människors missnöje med regeringen? Och i Parisregionen tävlar också trotskisten Olivier Besancenot för det nya antikapitalistiska partiet. Partiet har svag förankring bland väljarna men Besancenot är en mediafigur med starka karisma och kanske kan han blanda sig i striden och i varje fall ställa till det för socialisterna.

Ikväll kl 20 har TV-kanalerna i Frankrike svaret på hur det gått i den första valomgången.

Som många länder i Sydeuropa finns det i Frankrike kvinnor med stor makt. De är många om än inte lika många som männen i regeringen. Det finns starka kvinnliga företagsledare och tunga chefer inom media och  i det offentliga. En liten grupp av kvinnor, mestadels med rötter i överklassen med välbeställda män. Bakom står mamma och invandrat hembiträde som passar upp så att livspusslet ska gå ihop.

Barnomsorgen är ett problem i Frankrike för en verklig jämställdhet. De välbeställda kvinnorna  kan köpa sig utrymme för karriär och som också accepterar att amma några veckor och sedan återta sin yrkesroll. Men alla andra? Jämställdheten handlar mer om varje enskild kvinna och förutsätter en god privatekonomi i familjen.

Inställningen till jämställdhet i Frankrike påminner om inställningen till jämlikhet. Alla ska ha samma chans men få tittar på varför resultatet alltid ger männen en starkare ställning i yrkeslivet. Flickorna har bättre studentbetyg, även på den naturvetenskapliga linjen men i de prestigefyllda toppskolorna i Paris är var femte student en kvinna.

En fransk sociolog säger till tidningen Le Figaro att problemet för kvinnorna är avsaknaden av en motsvarighet till en facklig organisation. De allra flesta kvinnor går inte med i feministiska sammanslutningar och de står därför ensamma med en tung patriarkal tradition i sitt eget hem. Sociologen citerar välbekanta uttalanden från män i dag:  ”Jag är ju ändå bättre än min pappa”, säger maken. Eller: ”Vad klagar du på? Jag har precis dammsugit åt dig”.

Många svenska kvinnor viker undan frågan om de är feminister. Samma sak förstås i Frankrike och där handlar det också om ett ännu starkare behov av att i de heterosexuella kretsarna betona skillnaden mellan män och kvinnor och vårda den. Övertygelsen är mycket stark i synen på att sexuell attraktion bara väcks om mannen har en överordnad roll  i förförelsen av kvinnan. Den svenska modellen att stöta på varandra på en krog, dra några öl och bli lummig, hamna i en säng och sedan flytta ihop har inte så många förespråkare. Mannen uppvaktar och förför. Mannen styr som parets hanne. Kvinnan behöver beundra mannen och bestämmer sig sedan för om hon ska bejaka honom eller vänta på något bättre. Man och kvinna har olika roller och grunden ligger i förutsättningarna för det erotiska spelet. Det får inte bli som med de amerikanska paren, tänker många fransmän. Uppfattningen om amerikanarnas äktenskap domineras av tanken att jämställdheten hos dem dödar  lusten i förhållandet och skapar resonemangsäktenskap av det som är det centrala i mannens möte med kvinnan; det sinnliga.

Franska feminister och de blir trots allt fler och fler pekar på behovet av en bättre offentlig barnomsorg och på ett aktivt arbete för att stärka flickornas ställning i utbildningsvärlden. Kraven på kvotering, så kallad positiv diskriminering, blir allt fler och starkare. Nicolas Sarkozy tillhör inte bakåtsträvarna i denna fråga. I ett land med starka konservativa föreställningar om kvinnans roll i samhället har han ambitionen att förändra till det bättre. En ung generation av välutbildade kvinnor kommer inte heller att på sikt acceptera att deras goda utbildning inte räcker längre än till en position på mellannivå i företaget  eller i statens tjänst.

Den franska debatten om ojämlikhet är livlig. Som alltid förs den parallellt av forskare, politiker, journalister och medborgare i största allmänhet. I media dominerar de tre första  grupperna. Fransk TV saknar den typen av framträdande debattprogram som i Sverige leds av personer som Belinda Olsson och Lennart Ekdahl, program som ger röst åt så kallade vanliga människors tankar om politik.

Den franska debatten om ojämlikhet tar ofta upp spänningen mellan att å ena sidan arbeta för att minska de faktiska sociala och ekonomiska klyftorna i samhället och å andra sidan ge alla samma möjlighet i utgångsläget och bekymra sig mindre om de faktiska klyftor som då alltid uppstår. Vänstern i Frankrike försvarar den första principen och hänvisar ofta till de skandinaviska länderna som förebilder, högern den andra principen som kan betecknas som liberal i grunden.

Frankrike har under den femte republiken som infördes av General de Gaulle 1958 haft en socialistisk president, Francois Mitterrand som satt i fjorton år och i övrigt letts av liberala eller konservativa presidenter. Under en del av tiden har Frankrike haft en så kallad cohabitation, en regering med annan politisk färg än presidenten men dominansen under det senaste halvseklet har varit borgerlig. Dock – Frankrike är i dag ett land med rötter i välfärdstänkandet. Staten spelar inte bara en viktig roll i utrikeshandeln och som en värdeskapare i kulturella frågor genom en medveten och stark skola till exempel. Staten tar också ett ansvar för människors välfärd genom utbyggda system främst för sjukvård men också i ansvaret för att alla fransmän i princip ska ha en viss minimilön och för att garantera goda pensioner. Det är ett system med många skavanker men Frankrike har ambitionen att behålla ett fungerande ekonomiskt skyddsnät för sina medborgare.

Frankrike försvarar på flera punkter värden som i snabb takt överges i de skandinaviska länderna, i Danmark och i Sverige inte minst. Detta märktes tydligt i spåren av den senaste internationella krisen. Frankrikes president och högerregering har agerat starkare för att hindra företagsnedläggelser och motarbeta ökad arbetslöshet än den svenska tycks ha gjort och förmodligen även en socialdemokratisk regering haft ambition att göra.

Den franska debatten tar upp klassfrågorna på ett tydligare sätt. Den stora lägre medelklassens rädsla att förlora i materiell välfärd och i pengar är ett ständigt tema. Hög arbetslöshet, dåliga statsfinanser med problem att garantera välfärden och minskad köpkraft har slagit hård mot den lägre medelklassen. Det är många i den gruppen som känner främlingskap inför överklassen som lagt beslag på det mesta av makten och rikedomarna och mot  invandrare och grupper som lever under ännu sämre materiella betingelser. Den lägre medelklassen är helt enkelt rädd för att sjunka ner bland de fattigaste grupperna och förlora den materiella standard och den lilla stolthet den skaffat sig under de framgångsrika åren fram till mitten av 70-talet. Den lägre medelklassens stora oro är hur deras barn ska klara framtiden.

Vanliga människor i Frankrike sitter inte i TV-soffor som i Sverige men deras röster hörs betydligt starkare. Trots Belinda Olsson och Lenart Ekdahl har den svenska debatten fått en Stockholmsdominerad slagsida. I den franska debatten sitter professorer  och höga politiker på rad i TV men tvingas faktiskt ta ställning till hur klassklyftorna växer och tvingas konfronteras med ilskan i slagorden vid gatudemonstrationerna och under arbetsnedläggelserna som följer på varje social konflikt.

Frankrike har varit och är på många sätt fortfarande ett mer segregerat samhälle än det svenska och det förklarar också varför klassfrågan är mer levande där. Samtidigt sker ju en mycket snabb – en del säger att den är snabbare – vidgning av inkomstklyftorna i vårt land men den sker utan verklig analys. Fortfarande är självbilden i Sverige att alla medborgare har en god grundtrygghet, att privatiseringarna bara stimulerar till ökad tillväxt och arbete för alla. Ingen tittar på vilka negativa konsekvenser den extremt snabba liberaliseringen av vårt samhälle ger. Inga röster från oroliga medborgare tränger fram ordentligt i debatten. Kanske är Belinda Olsson och Lennart Ekdahl en klagomur för att människor ska tro att de äger en röst, inte för att rösten ska tas på allvar. Kanske saknar den svenska vänsteroppositionen de professorer och intellektuellt mer skarpsinniga politiker som kunde bidra till att verbalisera och grundligt analysera vad som händer med jämlikheten i Sverige. På den punkten inspireras av Frankrike: börja med att  göra en klassanalys värd namnet.

”I Paris gentila salar, varenda buse franska talar!. Det är ett uttryck vi använt länge i Sverige och det säger rätt mycket om svenskens bild av Frankrike och fransmännen. Ett komplext förhållande med både beundran och avund på samma gång. Trots att vi svenskar själva har det mest glittrande av alla statsskick, det monarkiska, så kan vi inte göra oss fria från den bild av klassisk upphöjd skönhet som vi ofta har om det franska.

Jag funderar på detta när jag ser en dokumentär på France 2, en av de statliga TV-kanalerna. Dokumentären handlar om Frankrikes premiärministrar under den så kallade femte republiken, den som infördes genom lagförslag av General de Gaulle 1958. De flesta framträder i TV-dokumentären och ger sin bild av rollen som premiärminister; regeringschef men starkt underordnad presidenten. De beskriver sina liv som om de vore livegna. Klämda mellan statschef, starka ministrar och folkets ständiga klagan, oftast kanaliserad genom media. Uppkopplade 24 timmar om dygnet. Hälften av dem har till och med bott på sin arbetsplats, Matignonpalatset. Några tillsätts av presidenten utan att veta mer än att de varit en av kandidaterna till posten. Michel Rocard, en av President Mitterrands premiärministrar,  blir avskedad en halvtimme innan den nya premiärministern presenteras inför media.

Det finns mycket att förundras över när man lyssnar till de gamla premiärministrarnas berättelser och särskilt deras relationer till sina presidenter. Men varvat med det politiska finns också det glamorösa. Livréklädda betjänter, måltider i upphöjt lugn mellan president och premiärminister i en sal omsluten av väggar med 1700-talstapeter och bladguldsprydda dörrar. Här rullar limousinerna och dessa män, med undantag för en kvinna genom alla åren, Edith Cresson, ger avmätta kommentarer till journalistkåren innan de glider in i limousinen och dörren stängs ljudlöst av en betjänt.

Det sägs att det franska folket haft svårt för Nicolas Sarkozys uppsluppna och avspända sätt att röra sig och tala till journalister. Han kan bli arg, skoja och helt enkelt bete sig som vanliga människor. Den femte republikens presidanter ska inte vara vanliga människor. Som en monark ska han skrida fram, tala långsamt i ett land där alla talar fort, gestikulera avmätt och alltid ha ett svar. En president är som en monark också i meningen att han representerar Frankrike också i en djupare mening. Han förkroppsligar Frankrikes tradition och grundläggande värden. Då kan han inte vifta med armarna och bete som en helt vanlig slaktare eller hotellstädare.

Frankrike har samma behov av monarki som Sverige. Vi försöker separera monarkin från politiken och inbilla oss att demokratin inte påverkas av att statschefsämbetet nu ärvs från far till dotter och att hela den kungliga familjen lever och verkar som helt vanlig östermalmsöverklass med fri passage in på Stureplansklubbarna på lördagskvällarna. I Frankrike finns inte den politiska konflikten eftersom presidenten väljs av folket. I detta land har istället monarkin byggts in som en mental faktor i de förväntningar som både presidenten själv och hans folk har på ämbetet.  Nicolas Sarkozy anpassar sig långsamt från att vara den lyckliga killen som fått världens häftigaste jobb och vill förändra landet till att uppfylla folkets krav på den rätta presidentrollen. Han har redan börjat tala långsammare…

I Frankrike är alla presidenter ett ständigt samtalsämne bland vanligt folk och det har i ännu högre grad gällt Nicolas Sarkozy under de snart tre år han innehaft landets högsta ämbete. Hans karaktärsdrag och inte minst hans brister nagelfars ständigt och jämt. En fråga att ställa är: Hur har hans karaktär och livshållning formats av hans bakgrund i släkt och uppväxtförhållanden?

Sarkozy är i hög grad ett barn av invandrande förfäder. Det är sant att hans far är av adlig börd med rötter i Ungern, Pal Sarkösy de Nagy-Bocsa, men han skiljer sig när Nicolas är 4 år. och förlorar i betydelse för sina tre söner under deras uppväxttid. Av egen vilja söker fadern inte franskt medborgarskap förrän 1975.

Men också på sin mors sida är Nicolas Sarkozy invandrad, ursprungligen från en judisk familj, Mallah, från Salonike i Grekland. Hans morfar invandrade till Frankrike 1905 och denne Benedict Mallah, alltid kallad Papy, kom att spela en viktig roll i Nicolas liv upp till 17-årsålder då morfar dog. Denne man tog hand om sin dotter Dadu när hon blev ensam med sina tre pojkar efter skilsmässan. De fick alla bo i hans bostad i västra Paris. Läkare till yrket, hängiven Frankrike och dess historia trots eller möjligen på grund av att han invandrat dit, och en hängiven gaullist.

I böcker och tidningar som beskrivit den nuvarande presidentens barndom talas om Dadus och hennes pojkars liv under 60- och 70-talen och det beskrivs som en ytterst modest tillvaro.  De tillhörde en borgerlig värld, både i hemmet och i den stadsdel där de bodde. Men det gällde att dölja så mycket som möjligt av sin invandrarbakgrund när de inte heller kunde hävda sig materiellt. Det gällde att dölja att familjen hade judiska rötter. Mamman var visserligen katolik men med en judisk pappa som av pragmatiska skäl  konverterat till katolicismen och  gift sig med en högborgerlig katolsk dotter från Lyon. Nicolas och hans bröder fick inte förrän efter Papys död veta att han hade judisk bakgrund. Detta doldes eftersom antisemitismen alltid varit framträdande i Frankrike, inte minst i många av dåtidens högborgerliga katolska kretsar i Paris salonger.

Nicolas pappa var som sagt också invandrare men av börd och med vanor som bröt starkt mot den mer asketiska och försiktiga stilen hos morfar och mamman. Pappa Pal, berättas det, kunde då och då uppenbara sig framför pojkarnas skolport på eftermiddagarna i sin bländande Jaguar med nedfällt tak. När Nicolas tagit sin jur kand fick han också av sin pappa ett armbandsur från Cartier, hans första men inte sista.

Många har funderat på de olika sidorna i Nicolas Sarkozys person. Han framträder som njutningsmänniskan som älskar att omge sig med rika vänner, attraktiva kvinnor och  ge sig ut på mondäna resor. Samtidigt är han puritanskt strävsam i arbetet och har en pliktkänsla som övergår det mesta. Han är också i politiska frågor ingen nyliberal marknadskramare utan talar sig varm för ett på många sätt klassiskt Frankrike med stränga ideal och starka förväntningar på invandrarnas anpassning till de franska värderingarna. I Le Nouvel Observateurs senaste nummer som handlar mycket om Sarkozys liv citeras en vän till presidenten som ungefär säger följande: Sarkozys galna sida, det som kallas ”presidenten bling-bling” har han fått av sin far. Statschefen som alltid arbetar är ett drag från hans mor. Och slutligen försvaret för Frankrike och dess tradition och kopplingen till gaullismen kommer från Papy, Nicolas morfar.

Den som följer fransk politik lite närmare får intrycket av att bling-bling är en aning på retur och att de andra sidorna framträder tydligare hos dagens president jämfört med den man som det första året i Elyséepalatset både lät sig fotograferas på lyxyachter och bytte fru.

Utan tvivel har också morfar och mamman betytt mer för Sarkozy under hans uppväxttid än pappan. Frågan är vem som skulle hyllat Sarkozys val av tredje hustru, den italienska Carla Bruni. Hon är ett barn av norditaliensk överklass och rikedom och har levt det ljuva livet i de vackra salongerna i hela sitt liv. Det är pappan Pals miljö men mycket mer aristokratisk. Samtidigt framträder Carla Bruni alltmer som en högst respekterad och klok presidenthustru. Möjligen är hon tillräckligt seriös för att tilltala Nicolas mamma. Hennes politiska värderingar har snarare legat till vänster men som invandrare från Italien har hon genom äktenskapet med den franske presidenten blivit mer fransk än de flesta och fyller den rollen med bravur. Nicolas morfar som både bytte nationalitet och religion för det traditionella borgerliga Frankrikes skull borde ha känt sympati för  sin svärdotterdotter om han ännu levat.