Lindbom på franska

Feminismen är frånvarande i den breda samhällsdebatten i Frankrike. Däremot finns det rader av feminister på universitet och aktiva på vissa politikområden. Debatten förs ibland i resonemang som kan förefalla besynnerliga för en svensk iakttagare.

Elisabeth Badinter är en av Frankrikes starka profiler, som filosof och som feminist. För kort tid sedan kom hon ut med en bok där hon kritiserade den gröna rörelsen för att motverka arbetet att utveckla jämställdheten i landet. Naturen blir ett hot mot kvinnans ställning, menar Badinter.

Badinter kopplar samman politisk konservatism och den gröna rörelsen genom att peka på hur kvinnan i högre utsträckning i dag än för femton, tjugo år sedan förväntas amma sex månader och vara hemma längre med barnen. En grön konservativ våg motarbetar kvinnans ställning på arbetsmarknaden. Hon  kritiserar också Frankrikes motsvarighet till vårdnadsbidrag eftersom det lockar kvinnan att vara hemma längre och ursäktar mannen att göra ännu mindre av hemarbetet. ”Nu har ju kvinnan i huset till och med betalt för att vara hemma med barnen. Varför ska jag som arbetar hårt också städa och diska?” menar hon att det låter i allt större utsträckning från de äkta männens sida.

Den franska yrkeskvinnan, och statistik pekar på att uppemot 85 procent av kvinnorna arbetar men ofta deltid, kan traditionellt bara hävda sig på arbetsmarknaden om de ammar några veckor och sedan lämnar bort sina barn till sin egen mamma eller någon släkting eller i vissa fall till privat eller offentlig barnomsorg. Det är för den gamla generationens feminister otänkbart att förvänta sig att männen tar sitt ansvar för sina egna barn.

Den tidigare justitieministern Rachida Dati är ett föredöme för många feminister i Frankrike. Hon födde barn under sin tid som minister och var tillbaka på arbetet fem dagar efter förlossningen. Så ska en riktig kvinna göra. Då visar hon att hon är stark eller starkare än en man och att hon gör sig välförtjänt av sin position och sin lön som är cirka 20 procent lägre än männens i snitt. Rachida Dati fick ändå sparken så småningom av presidenten och har blivit en driftkucku i media för sitt maktspel genemot fru Sarkozy och för sina yviga shoppingvanor på Rue Faubourg Saint Honoré.

De grönas ledare Cécile Duflot är förstås inte överens med Elisabeth Badinter. Hon menar att mannen och kvinnan måste lära sig att leva jämställt och att den gröna revolutionen inte alls hindrar kvinnan i yrkeslivet. För den äldre generationen feminister är Rachida Datis attityd den enda möjliga. Skaffa barn men skaffa omedelbart en barnflicka som sköter allt så att du kan göra som männen. Gå till jobbet tidigt på morgonen och kom hem sent  på kvällen och överlämna familjeangelägenheterna åt någon annan.

Socialistpartiet har inte glatt särskilt många av sina anhängare på senare år. Efter den katastrofala valförlusten 2002 har detta partis väg varit törnbeströdd.  Jacques Chirac ställdes då i andra valomgången i presidentvalet mot Nationella frontens ledare Jean-Marie Le Pen medan socialistkandidaten Lionel Jospin slutade på en genant tredje plats. Efter detta debacle har socialistpartiet förlorat nästan alla val och förnedrat sig självt i otaliga interna strider. Det verkar som om trenden nu vänt och det går att se ljusare på framtiden.

Partiet höll ett nationellt konvent i slutet av förra månaden. Då presenterade en av partiets starka profiler, Pierre Moscovici, ett manifest som arbetats fram gemensamt av socialister av alla schatteringar men där slutresultatet faktiskt blev riktigt bra. Moscovici hade fått uppdraget av generalsekreteraren Martine Aubry. Hon tillhör den klassiska, mer vänsterorienterade falangen i partiet medan Moscovici står för en socialdemokratisk linje vilket i PS är detsamma som högerfalangen. Redan detta faktum ger hopp om framtiden. Olika falanger som bekämpat varandra kan nu ge varandra uppdrag och ha visst förtroende för varandra.

Framförallt är manifestet mer radikalt i ordets djupare mening än många säkert vågat hoppas. Här slås fast att partiet vilar på tre ben som är ekonomiskt, socialt och ekologiskt. Partiet fortsätter att försvara tillväxten och industrin som en bas för det ekonomiska tänkandet. Partiet engagerar sig också för en ökad jämlikhet vilket innebär progressiva skatter och skatt på arv och kapital. Partiet antyder också en ambition att stärka välfärden genom satsningar på vård och skola. Det tredje benet är ekologin. Här har partiet tagit ett nytt och viktigt steg mot kampen för ett hållbart samhälle. Det är inte längre tillväxt till varje pris utan tillväxt som också gagnar miljön. Inget ord däremot om att stärka kvinnans ställning i samhället. Kvinnan är utan tvivel missgynnad på många områden, inte minst inom familjepolitiken. Partiet fortsätter däremot att vara starka Europavänner och vill medverka till att göra Europa kraftfullare på de enskilda nationernas bekostnad.

Krisen för socialistpartiet är förstås inte över. Ingen ska tro att alla falanger nu sluter upp enhälligt bakom manifestet. Den som tror det har inte förstått hur fransk vänster och fransk politik överhuvudtaget fungerar. Ändå ljusnar det över horisonten. När Sarkozys ställning försvagats ser PS chansen att vinna valet 2012 och när detta hopp tänts minskar lusten att ägna all tid åt att gräla inbördes.

Styrkepositionerna i fransk politik har förändrats sedan högern led detta svåra nederlag i mars månads regionala val. Den politiska temperaturen har stigit. Det finns all anledning att noga följa utvecklingen under de kommande två åren.

Den som drömt om långa välfyllda demonstrationståg den 1 maj i år blev besviken. Antalet demonstranter  mer än halverades jämfört med 2009. Enligt polisen gick 195 000 personer i tågen runt om i Frankrike detta år mot 460 000 för ett år sedan. Den fackliga organisationen CGT:s ledare Bernard Thibault räknade antalet demonstranter till 350 000 i år mot över en miljon förra året.

Minskningen är självfallet en del av en utveckling som syns i hela Europa där de kollektiva uttrycksformerna inom politiken får ge plats för andra sätt att göra sin röst hörd. Förra året var också ett krisår. I år är krisen i Frankrike fortfarande uppenbar men inte lika akut och dramatisk.

Pensionsfrågan dominerade på plakaten. Frankrikes regering våndas och det gör också den socialistiska oppositionen. De franska löntagarna har inte mycket till övers för en anpassning till lägre pensionsnivåer som deras svenska bröder och systrar redan fått acceptera. Här handlar det om den magiska 60-årsgränsen. Alla ska ha rätt till pension vid 60 år, säger de fackliga företrädarna och många fransmän, för att inte säga majoriteten, håller med.

Socialistpartiet spelar inte någon viktig roll i de franska 1 maj-tågen. Arbetarrörelsens dag domineras av de fackliga organisationerna. Socialisterna går med i tåget men spelar en mer undanskymd roll. Ledarna syns inte och hörs inte. Den 1 maj är ingen dag för politiska utspel på hög nivå. Det är folket med sina plakat och slagord som syns mest.

Vem är riktig fransmän? Den frågan måste alltfler ställa sig i ett land som säger sig hylla principen om frihet för alla och jämlikhet oavsett etnicitet.

Veckans fråga handlar om den franska familj som avslöjats för att tillämpa polygami. Det är förstås ingen samlevnadsform som kan accepteras enligt fransk lag och som är främmande för varje västerländskt land. Dock blir debatten infekterad när inrikesministern Brice Hortefeux lagt sig i åklagarens arbete med att juridiskt pröva saken. Regeringen är inte främmande för att domen också ska innefatta ett upphävande av familjens  franska medborgarskap. Familjemedlemmarna fick franskt medborgarskap för några år sedan. Som kritikerna säger om detta: Det får inte göras skillnad mellan fransmän som är födda fransmän och dem som blivit det under sin livstid. Ska människor överhuvudtaget kunna dömas till att förlora sitt medborgarskap? Och vad händer om en fransk medborgare som i generationer varit fransman får lust att skaffa sig flera fruar och inte bara en fru och flera älskarinnor? Vart ska han ta vägen om han förlorar sitt franska medborgarskap?

Regeringens immigrationsminister Eric Besson uttryckte sig dunkelt i en TV-debatt på måndagskvällen. Han talade om att alla som får ett franskt medborgarskap måste lova att leva efter republikens värderingar. Utan att skämmas lät han TV-tittarna förstå att de människor som blir franska medborgare i vuxen ålder bedöms på annat sätt än dem som är födda fransmän.

I de invandrartäta förorterna ökar motsättningarna. ”Operation Sarkozy” sätts nu in för att bekämpa det ökade våldet. Föräldrar till ungdomar som skolkar från skolan ska på sikt bli berövade sitt familjebidrag från staten. En åtgärd som enligt regeringen får goda effekter men som sociologer, kriminologer och vänsteroppositionen ifrågasätter. En sådan åtgärd får ingen effekt utom möjligen att spä på hatet mellan invandrare och staten med sin polismakt. Misstron och hatet mellan invandrare och franskfödda ökar också. Det blir alltmer legitimt för människor med rasistiska ståndpunkter att öppet deklarera dem och i värsta fall utöva förföljelse och  trakasserier mot invandrare.

I ett TV-program kommer det fram olika fakta om situationen i de utsatta förorterna. I vissa områden måste alla som ska gå hem till sina bostäder legitimera sig för polis. Annars kommer de inte in genom porten. Det är i vissa områden omöjligt att röra sig fritt med risk för överfall. Staten försöker stävja våldet med fler poliser och fler razzior och identitetskontroller av ungdomar med mörkare hud. Det pågår resonemang om att ha poliser i skolorna och inte bara vanliga civila ordningsvakter.

Frankrike laddar uppenbart för nya konflikter. En del ungdomsgäng i förorterna provocerar och förstör. Regeringen är maktlös och tar i allt  högre utsträckning till repressiva och rasistiska åtgärder för att stävja våldet. I befolkningen är tilltron till repression stark. Regeringens förslag om att dra tillbaka bidragen till familjer som har skolkande barn stöds enligt en nyligen genomförd undersökning av 70 procent.

Eric Besson upprepar i TV-debatten att regeringen bara ser den lilla islamistiska gruppen av muslimer som sin fiende. På ett intellektuellt plan i ministerierna runt Concordeplatsen i Paris är det möjligen sant men det hindrar inte att dess politik påverkar i riktning mot en tilltagande kultursegregation och att lagar mot burka och attackerna mot polygami och förslag om indragna bidrag för skolk i skolorna skapar en folklig stämning av illvilja som kan utvecklas till häxjakt mot muslimer i allmänhet.