Lindbom på franska

Nicolas Sarkozy har givit sin arbetsmarknadsminister Eric Woerth i uppdrag att senast fredag i denna vecka lämna ett förslag på pensionsreform, årets stora politiska fråga i Frankrike. Fack och opposition vässar knivarna och har opinionen med sig.

Pensionsfrågan är laddad. Under hela 2000-talet har flera regeringar försökt lösa knuten med att belasta fransmännen med fler år av inbetalningar till pensionskassorna och höjd pensionsålder. Nödvändigt, säger alla som räknat på hur det redan stora överskottet ytterligare kommer att galoppera med större pensionärskullar och fler som lever längre.

Frågan är ändå inte så enkel. Det finns två synsätt på begreppet rättvisa i den här debatten. Alla inser att något måste göras men motsättningen rör sig om hur det ska göras. Rättvisa är att alla har samma pensionsålder och betalar in avgifter i förhållande till sin lön. Det säger högern. Rättvisa är att de som har haft hårdare jobb, det vill säga i första hand kroppsarbetarna, ska ha lindrigare villkor, säger vänstern. Därför ska ingen över 60 behöva arbeta.

Det handlar alltså om en gräns vid 60 års ålder som är dagens legala gräns för pension. Höj den till 62 eller 63 år under en tioårsperiod, säger högern men ministern Eric Woerth har ännu inte presenterat sitt slutliga förslag. Martine Aubry och vänstern håller benhårt fast vid 60 och hänvisar till rättvisan i att de med tunga jobb inte ska behöva jobba längre.

De fackliga organisationerna är mer eniga än någonsin. CFDT som står socialistpartiet närmare och CGT som är kommunisternas gamla fackliga organisation brukar sällan uppträda gemensamt men det  gör de nu. De känner också trycket från medlemmar och det franska folket som med en visserligen liten men dock majoritet förkastar regeringens resonemang om pensionsreformen. Därför säger de hårdnackat nej till höjning av pensionsåldern.

Väljarundersökningarna oroar förstås regeringen. Ingen vet hur Sarkozy tänker. Han måste ta hänsyn till opinionen eftersom hans ställning i alla mätningar är svag och nästa presidentval närmar sig. Möjligen kan han söka tröst i det faktum att en majoritet fransmän inte tror att socialisterna i regeringsställning skulle ändra på högerns pensionsreform om den går igenom. Sarkozy balanserar mellan hänsyn till opinionen och ansvaret för de offentliga finanserna. I den kritiska situation som Europa befinner sig i med budgetunderskott i många länder med  hårda sparpaket som följd kan inte Frankrikes president nonchalera sin egen skakiga ekonomi. På fredag får vi veta hur hans balansakt runt pensionsfrågan ser ut.

När Sverige för mer än tio år sedan införde ett nytt pensionssystem skedde besluten i riksdagen i stor enighet. Så gör man i Sverige. De viktiga politiska frågorna laddas ur genom att alla partier sätter sig i slutna rum och gör upp. Väljarna ställs inför fullbordat faktum och verkar nöja sig med det. De orangea kuverten piggar kanske upp men innehållet har pekat mot sämre pensioner för oss som fortfarande arbetar än för dem som redan gått i pension sedan länge.

I Frankrike är det tvärtom. Under hela 2000-talet har pensionsfrågan ventilerats. Eftersom högern styrt hela tiden sedan 2002 så har flera högerregeringar lagt förslag på en reformering av pensionssystemet men stött på sådant motstånd från fack och politisk opposition att den tvingats ge upp. Två bakslag är inregistrerade. Ett av de ratade förslagen las fram av nuvarande premiärministern Francois Fillon under Jacques Chiracs sista mandatperiod. Nu väntar en ny batalj. President Sarkozy som lägger sig i inrikespolitiken på ett helt annat sätt än Chirac styr utformningen av reformförslaget. Premiärminister Fillon är som alltid mer diskret. Huvudansvaret för att i praktiken lotsa det nya förslaget förbi fackliga protester, folkliga demonstrationer och en ilsken opposition i nationalförsamlingen är Eric Woerth. En mager teknokrat från Alsace med oinfattade glasögon och lagom skallig för att tas för en nitisk statstjänsteman i någon högre chefsposition. Men han är obegripligt nog politiker och får till och med en av den svenska pensionsreformens arkitekter, den dåvarande folkpartistiske riksdagsmannen Bo Könberg att verka putslustig.

Regeringsförslaget är inte helt klart men pekar mot en höjd pensionsålder över nuvarande 60 år. Regeringen hoppas kunna höja den till 62 eller 63 år. Löntagarna ska samtidigt betala in till försäkringssystemet under längre tid än de fyrtio år som gäller i dag. Regeringen går i sina förslag långsamt fram, väl medveten om att detta verkligen är minerad mark. Francois Fillon har talat om 41,5 år fram mot 2020.

Regeringen ger undantag för dem som började arbeta tidigt. De ska även i fortsättningen kunna gå vid 60 års ålder och även tidigare. Löntagare vid vissa statliga verk som franska SJ har i dag mycket förmånliga pensionsavtal som regeringen inte vågar röra vid.

Trots detta förhållandevis modesta förslag, trots att Frankrike har en tung statlig låneskuld och trots att Europa skakar under hot om statsbankrutt för flera länder är motståndet mot förslaget kompakt. Det driver ut hundratusentals människor på gatorna i demonstrationer. Strejkerna kommer att avlösa varandra efter sommaren eftersom förslaget ska behandlas i nationalförsamlingen i höst. Oppositionen vägrar att acceptera en högre pensionsålder än 60 år och en normalt så moderat fackföreningsledare som CFDT:s Francois Chérèque, rasar mot förslaget.

Det är svårt att reformera pensionssystemet i Frankrike eftersom det innehåller så många delavtal. För vissa innebär reformen en påtaglig försämring. För andra kommer den inte att märkas lika mycket. Det finns också många kroppsarbetare som slitit oerhört hårt med dålig arbetsmiljö och upplever att kroppen nu säger stopp. Det är inte heller enkelt att övertyga en äldre person som redan arbetat många år att han eller hon ska arbeta ännu fler år. Pensionen skjuts upp och blir förmodligen också magrare.

De närmast månadernas debatt om pensionen kommer att bli en  rysare. Det är mycket möjligt att även denna regering får ge upp eller lägga ett förslag som är så urvattnat att statens finanser allvarligt kommer att hotas och framförallt göra det ännu svårare att klara pensionsåtagandena i framtiden. Frankrike är inte Grekland men budgetunderskottet är gigantiskt och klarar inte alltför stora påfrestningar de närmaste åren.