Lindbom på franska

Inför sommarledigheten funderar politiska kommentatorer över hur presidenten kunnat tappa förtroendet hos det franska folket så fullständigt. Le Nouvel Observateur räknar upp sju orsaker till de historiskt låga popularitetssiffrorna.

Krisen i Europa har varit en tuff tid för alla ledare i de stora europeiska länderna. Nicolas Sarkozy har haft det särskilt problematiskt i relationen med sina medborgare och det värsta är att krisen bara delvis kan förklara att han sjunkit i popularitet från 65 procent till 26 på tre år, det vill säga från valet i maj 2007. Frågan är om inte den första kvällen – segerfesten på lyxiga Fouquet´s på Champs Elysées – var avgörande för det som kom att bli ett historiskt ras i förtroende för honom som president. Denna kväll fick TV-tittarna se hur han omgav sig med några av de rikaste och mest berömda från näringsliv och showbiz, bland andra Johnny Halliday, i en luxuös restaurangmiljö. Direkt efter festen drog han och hustrun Cecilia till en semester på en lyxyacht utanför Malta. Presidenten som lovade att bli en ledare för alla fransmän visade sig omedelbart vara en president för ett fåtal rika.

Sarkozy hade i valrörelsen talat om en ansvarsfull politik och att det skulle löna sig för alla att arbeta. De första reformerna innebar stora skattesänkningar för de riktigt rika vilket bland annat la grunden för den stora skandalen kring Lilian Bettencourt som tack vare denna skattereform kunde omedelbart inkassera en återbäring på cirka 30 miljoner euros.

Sarkozy kom snett från början och det är förstås helt och hållet hans eget fel. Han har också skapat bilden av att han och bara han kan styra landet. Till skillnad från tidigare presidenter styr han regeringen i alla frågor och har degraderat premiärministern till att i princip bara hantera relationerna till parlamentet. Ingen minister vågar heller i dag ta några egna initiativ utan att ha fått klartecken från presidenten. Det innebär att Sarkozy också blir ansvarig för alla misstag som regeringen gör. Han kan inte skjuta undan problemen och skylla dem på någon svag minister. Det är alltid han själv som ytterst bär ansvaret för varje ogenomtänkt lagförslag och det är han som format den ordningen.

Nicolas Sarkozy är trots allt bara en människa och kan inte styra ett stort land alldeles själv. Han visar dessutom brister i förmågan att göra verklighet av sina idéer och sina utspel. Inte sällan glöms förslag bort eller så byter han ståndpunkt. I början av sin mandatperiod var miljöfrågorna viktiga. I dag är de i stort sett helt förda åt sidan. Köpkraften skulle öka, lovade han, men väldigt få reformer har genomförts för att stärka den. Det går att göra en lång lista på områden där Sarkozy lovat medborgarna förändringar men väldigt lite har infriats. Hans löfte om en modernisering av Frankrike är inte infriat.

Allt fler fransmän undrar vad som ska hända under de kommande två åren fram till nästa val. Regeringen måste ombildas i höst därför att den annars riskerar att brytas ner i sina beståndsdelar av svaga eller misslynta ministrar utan någon möjlighet att tänka och handla efter eget huvud. Sarkozy måste ta itu med sin svaga ställning i väljarkåren. Han är förvånande nog rätt passiv i sina direktkontakter med befolkningen i TV – ett klassiskt medium för presidenter när stödet från folkopinionen sviktar. Han måste föra pensionsfrågan i hamn. Den ska avgöras i parlamentet i höst. Misslyckas han med det kommer frågan på allvar ställas om han överhuvudtaget kan bli återvald som president 2012.

Hyperpresidenten Nicolas Sarkozy har krymt väsentligt under sina tre år vid makten. Frågan är om och hur han ska kunna vända trenden uppåt igen. Svaret är inte givet.

De sista veckorna av arbetsåret i Frankrike och i synnerhet i Paris är tunga av trötthet och rentav utmattning. I år är värmen dessutom ovanligt närvarande med temperaturer över 30 grader. Hur ska någon orka engagera sig i politiska affärer och gräva vidare även i en så pass uppseendeväckande historia som den kring Liliane Bettencourts skattefiffel och ministern Eric Woerths eventuella inblandning.

Igår lät sig President Nicolas Sarkozy intervjuas av fransk televisions politiska journalist David Pujadas om Bettencourt-Woerth-affären. Det blev rätt avslaget. Presidenten sa egentligen inget nytt utan bara det förväntade. Inga ord om regeringsombildning. Hans stöd för sin minister är orubbligt. Han släppte egentligen endast en nyhet och den var så uppenbart förväntad. Eric Woerth kommer med omedelbar verkan att fråntas sin roll som ekonomiansvarig för UMP, Sarkozys eget parti. Ett beslut som skulle ha tagits i det ögonblick Woerth blev bugetminister. Nu är han sedan ett halvår arbetsmarkandsminister och då kommer beslutet att upphäva hans dubbelroll. Tala om att vara ute för sent i det avseendet.

Det är  svårt också för oppositionen att gå vidare i sin kritik eftersom inga nya fakta kommit fram. Åklagaren har startat en förundersökning i affären och det kommer att dröja till hösten innan eventuella nya eller mer solida fakta läggs på bordet.

I morgon firar Frankrike sin nationaldag med militärparader och olika festligheter. Nationen visar upp sin enighet. Därefter brukar politiken vila i en dryg månad. Det behövs. Inget land är så överpolitiserat som Frankrike. Värmen kommer nu att lägga sig som ett töcken över människors hjärnor och det som gäller för de flesta är inte arbete och politik utan frågan om i vilket läge – i skugga eller sol – som vilstolen ska stå och hur sommardrinken ska beredas. Det verkar sunt och alldeles nödvändigt. Fransmännen är liksom de flesta av oss i Sverige rätt trötta på politik just nu.

Det som började som en liten pikant pinsamhet i relationen mellan en ministers hustru och en åldrad mångmiljardär har utvecklats till en politisk affär med kopplingar ända till Elyséepalatset. Den minnesgode eller den historiskt bevandrade gör hänsyftningar till Watergateaffären i USA på 1970-talet.

Franska politiska affärer är sällan enkla och handlar till skillnad från de engelska mindre om sex och mer om pengar. Denna affär går i korthet ut på följande:  Florence Woerth, hustrun till tidigare budgetministern Eric Woerth – numera ansvarig för årets knepigaste inrikespolitiska fråga, nämligen pensionsreformen – har under flera år skött placeringarna av Liliane Bettencourts förmögenhet. Denna kvinna har levt ett glatt liv och det visar sig att hon strött en del av sina 18 miljarder på en (1 ?)  charmerande herre men också givit kampanjbidrag till Sarkozys valrörelse 2007. Summan var enligt uppgifter som nu verkar rätt trovärdiga 150 000 €. Det är långt över den summa på 7 500 € som en privatperson enligt lag kan ge till politiska partier. Pengarna lämnades över i form av kontanter i kuvert och det lär ha skett i samband med att Sarkozy träffade Lilian Bettencourt i hennes hem. Till yttermera visso: Den person som före valet skötte ekonomin i UMP – Sarkozys parti – och tagit emot dessa illegala partibidrag i sedlar var ingen mindre än Eric Woerth.

Historiens politiska koppling stannar inte där. Efter valsegern 2007 blir Eric Woerth budgetminister i regeringen. Som sådan driver han igenom förslaget från Sarkozy att sätta en spärr för marginalskatter så att rika i landet inte ska lockas att placera pengar utomlands om skattetrycket blir för hårt. Kan hennes ekonomiska stöd till Sarkozy och hans valkassa vara ett sätt att bidra till att landet får lindrigare skattelagar och visst kände hon redan under valrörelsen till Sarkozys förslag i frågan. Skattereformen hindrade inte heller Bettencourt från att ägna sig åt skatteflykt. Den som spelade en roll i det avseendet var alltså Florence Woerth.

Florence Woerth har avgått i sin roll som rådgivare åt Liliane Bettencourt. Eric Woerth blir för varje dag en allt större belastning för regeringen och för Sarkozy. Många inom majoritetspartiet hoppas fortfarande på att han och Sarkozy kan klamra sig fast fram till den 14 juli när politiken brukar ta sommarledigt. Så lär det gå även denna gång – det återstår bara en vecka – men läget har förvärrats. Nya uppgifter kommer fram nästan varje dag och Eric Woerth har blivit en belastning för den politiska ledningen i landet.

Eric Woerth själv och många av hans politiska vänner lägger i vanlig ordning all skuld på media och mycket skuld på oppositionen. Den taktiken blir allt mindre  trovärdig för varje graverande uppgift som presenteras i denna affär.

Oppositionen leker med det skadskjutna djuret och hoppas på en långdragen process där Woerth inte avgår för att avslöjandena och kommentarerna runtomkring honom  långsamt ska gröpa ur det sista av förtroende som franska folket har för sin president. Sarkozys popularitet har nu sjunkit till strax över 20 procent. Denna affär lär inte stärka hans aktier.

Den franska regeringen har bekymmer under de sista skälvande veckorna före sommaruppehållet och välbehövlig semester för både ministrar och opposition. Det har stormat i ett par veckor kring tidigare budgetministern Eric Woerth och igår avgick två ministrar för utnyttjande av statliga medel för privat konsumtion.

I flera veckor har Eric Woerths trovärdighet ifrågasatts. Det är han som ska leda pensionsreformen i mål i ett politiskt läge där majoriteten fransmän är emot förslaget och både fack och opposition agerar för att på alla sätt stoppa lagförslaget. Tidigare var Woerth budgetminister och under den tiden visar det sig att hans fru, i sin roll som ekonomisk rådgivare, varit kopplad till de tvivelaktiga skatteplaneringsaffärer som en av landets rikaste, Liliane Bettencourt, genomfört för att minska sin skatt. Det är inte alls uppenbart att någon av makarna Woerth gjort något brottsligt men Eric Woerths indirekta koppling till Liliane Bettencourts skatteffärer räcker för att göra honom ifrågasatt som minister. Pensionsreformen är redan utan denna affär svår att få igenom i parlamentet. Allt var upplagt för att det skulle bli ännu svårare.

De två ministrar som avgick igår kan ses som ett försök av Nicolas Sarkozy att få medias uppmärksamhet på andra affärer som i sig är graverande men ändå rör personer med mindre framträdande positioner i regeringen. Eller också är dessa avgångar ännu ett exempel på presidentens och hans regerings problem för närvarande. Pierre Moscovici, en av de ledande socialisterna i parlamentet, hävdar i morse i flera intervjuer i fransk radio att regeringen står på randen till sammanbrott och att det vore rimligt att parlamentet fick ta ställning i en förtroendeomröstning.

Förmodligen räddas regeringen nu av gongongen som slår i samband med nationaldagen den 14 juli. Därefter sänker sig en matt sommarstiltje över Paris och både politiker och journalister ägnar sig mer åt att löga sig vid stränderna vid Medelhavet eller glida omkring i lyxiga yachter med paraplydrinkar i händerna. Först mot slutet av augusti kommer de tillbaka och i höst ska pensionsfrågan äntligen avgöras. Då lär Woerthaffären och ministeravgångarna vara dunkla minnen som likt ånga stigit skyn och glidit bort i fjärran.