Lindbom på franska

Frankrike har otåligt väntat på en stor regeringsombildning som skulle stärka presidenten i den långa valrörelse som nu väntar mot presidentvalet våren 2012. Det blev en oväntat tunn förnyelse men riktningen är klar: högerut.

Nicolas Sarkozy har sedan högerns förlust i de regionala valen i mars orienterat sig längre högerut, inte minst genom en öppen flört med Nationella frontens väljare under sommaren när han drev flera hundra romer ut ur landet. Regeringsombildningen bekräftar denna högervridning. Miljöminister Borloo som också är ledare för det så kallat radikala partiet, ett vänsterborgerligt parti, lämnar regeringen. De ministrar som representerade den så kallade öppenheten i regeringen 2007 har nu försvunnit. Det gäller Bernard Kouchner som varit utrikesminister och Fadela Amara som ansvarat för förortsfrågorna.

Andelen kvinnor i regeringen har minskat liksom andelen som representerar etniska minoriteter i samhället. Den nya regeringen har 19 män och 11 kvinnor och är mer traditionell i sin sociala sammansättning. Den består nästan uteslutande av ministrar som hör hemma i Sarkozys eget högerparti RPR.

Francois Fillon stannar kvar som premiärminister. Politiska bedömare har ända till de närmast föregående dagarna trott att Fillons dagar var räknade. Det har talats om starka spänningar mellan honom och presidenten. Fillon har en stark ställning i opinionen och möjligen har det till slut fällt avgörandet.

Det första intrycket av den ombildade regeringen är att den är föga innovativ, traditionell och knappast skapad för att entusiasmera väljarkåren när det närmar sig valtider. Den är däremot trygg för en president som vill försäkra sig om lojala medarbetare. De traditionella högerväljarna lär vara nöjda. Frågan är verkligen om det räcker för att vända de katastrofala opinonssiffrorna för presidenten.

I helgen förenas de två stora gröna organisationerna, Europe écologie och les Verts Det sker vid en stor konferens i Lyon och det kan komma att bli ett historiskt ögonblick också för vänstern i Frankrike.

Den gröna rörelsen har under hela sin snart trettioåriga existens levt i spänningar mellan olika personer och grupper. Rörelsen har möjligen varit överens om ordet grön men i övrigt inte särskilt mycket. Allt från konservativa naturentusiaster till radikala samhällsomstörtare. Den sammanslagning som nu görs är också en viss positionsmarkering av ett parti med tillhörighet till vänster men med en viss öppenhet mot mitten.

Dagens tre tunga personer inom rörelsen är Eva Joly, Daniel Cohn-Bendit och Cecile Duflot. Av dessa tre är Daniel Cohn-Bendit lite oväntat den som öppnar mest mot mitten i försök att fånga in missnöjda väljare på Sarkozys vänsterkant. Han har också visat sig stark i debatterna, både polemisk och intressant nytänkande. Däremot har han klart sagt ifrån att han nöjer sig med sin roll i Europaparlamentet och inte kandiderar som president.

Cecile Duflot som varit generalsekreterare för det gröna partiet (les Verts) säger i en intervju i veckan att de gröna nu satsar på att bli ledande parti inom vänstern. Hon menar att socialisterna kapslat in sig i sin egen värld, med anspråk på total hegemoni.

Eva Joly är åklagaren, med släktrötter i Norge, som allmänt tippas som det sammanslagna gröna partiets affischnamn inför presidentvalet 2012. Hon är begåvad, medial och respekterad i Frankrike även långt in i borgerliga kretsar. Hon är en person som skulle kunna bli en samlad vänsters kandidat 2012.

De gröna har som rörelse gått framåt i Frankrike de senare åren. Precis som i Sverige konstaterar främst de unga radikala i den växande medelklassen i städerna att socialisterna stagnerar i sina idéer och att de gröna kan erbjuda ett alternativ som i sin ekonomiska och sociala politik är bättre anpassad till det postmoderna tjänste- och kunskapssamhället och i sin miljöpolitik är mer trovärdig och mindre bunden till industritänkandet. Cecile Duflots dröm om att de gröna blir den borgerliga majoritetens främsta utmanare – kanske redan 2012 – är inte helt orealistisk.

Nu börjar tidningarna och de politiska kommentatorerna att utvärdera den sociala strid som förts under den långa period som pensionsreformen behandlats i regeringen och i parlamentet. Nu ska politiker och fackliga och den stora upplysta allmänheten dra lärdom av vad som hänt under ett politiskt intensivt halvår.

För president Sarkozy var huvudsaken att till varje pris få igenom reformen i parlamentet. Det har han lyckats med. Strejkerna och demonstrationerna har inte kunnat rucka på något väsentligt i innehållet i reformen.

Den politiska vänsteroppositionen och de fackliga är lika nöjda. De har visat att de kan mobilisera människor i miljontal för att visa sitt missnöje mot vad de menar är en orättvis reform. Under sju dagar, utspridda över en period som omfattade våren och hösten i år har vid varje tillfälle lågt räknat ett eller ett par hundratusen människor demonstrerat på gatorna i de stora städerna.

Vänstern kan också glädja sig åt att dessa strejker och demonstrationer inte urartat. Strejkerna har besvärat människor som velat ta bilen och saknat bensin vid vissa mackar och andra som tvingats vänta på sina tåg eller tunnelbana längre än normalt. Strejkerna har inte lamslagit Frankrike. Det har varit en manifestation som gjort intryck men en manifestation i värdighet.

Strejker och demonstrationer är livsluft för många fransmän som känner det stora avståndet till makten i ett land som alltid varit starkt hierarkiskt och kommer att så förbli. Därför är det viktigt att denna form av demokrati fungerar och att den får avtryck på lång sikt. Det råder ingen tvekan om att regeringen vid nästa reform kommer att tvingas till bättre och öppnare samtal med de fackliga organisationerna innan de lägger sina förslag. Den opposition som nu märktes på gatorna kan annars omsättas i en omvälvande förändring vid kommande president- och parlamentsval. Det folk vars flertal röstar höger i de flesta val (under femte republiken som infördes 1958 har bara en av sex presidenter varit socialister) kan då bestämma sig för att rösta till vänster istället.

Sarkozy har vunnit slaget om pensionerna men hans ställning som president är nu ännu svagare. Möjligen är detta också det bästa för Frankrike. Det finns orättvisor i pensionsreformen. Den slår hårdare mot vissa grupper än mot andra. Men de flesta välfärdssystem i Frankrike är obegripligt inkonsekventa och det är nästan omöjligt att konstruera rättvisa system i detta land. Pensionsreformen är samtidigt också nödvändig. Landets finanser skakas av stora underskott och situationen är ännu mer prekär efter finanskrisen. Problemet är att högerregeringen Sarkozy samtidigt genomfört skattelättnader för välbeställda grupper i den klassiskt liberala tron på att det ska få hjulen att snurra och ge fler jobb. Finanserna har alltså redan urgröpts under presidentens första tre år vid makten och då blir pensionsreformen i en mening nödvändig att genomföra.

Möjligen är det alltså bra för Frankrike att reformen genomfördes men att vänstern segrade i opinionen. De fackliga oroganisationerna och vänsteroppositionen gjorde ett balanserat intryck på väljarna i samband med strejker och demonstrationer . Socialister och de gröna kan nu med stärkt självförtroende och en bättre image gå in i den kommande valrörelse med utsikter att vinna. Frankrike skulle 2012 kunna få en annan president än Nicolas Sarkozy. Det vore en önskan att stilla be om.

Den satiriska veckotidningen Le Canard enchainé avslöjar i sitt onsdagsnummer att regeringen haft illegal spaning på vissa tidningar och deras arbete för att få fram fakta i affären Bettencourt. Regeringen avvisar anklagelserna som huvudlösa

Bettencourtaffären var besvärlig för Nicolas Sarkozy när den utbröt i våras. Hans minister Eric Woerth anklagades för att ha tagit emot mutor av Liliane Bettencourt, ägare till bland annat Oréale. Frågan kom under sommaren i skymundan när presidenten angrep romerna och andra invandrargrupper i landet och tvingade flera hundra romer att lämna landet.

Nu dyker Bettencourtaffären upp på nytt sätt genom denna anklagelse i Le Canard enchainé. Tidningen anser sig ha mycket klara bevis för att en myndighet under inrikesdepartementet ägnat sig å olovligt spionage på tidningar. Brice Hortefeux som är inrikesminister avvisar denna kritik som helt tagen ur luften.

I dagarna kommer pensionsreformen att avgöras i parlamentet. Senaten har tagit förslaget från regeringen. Nu ska också de båda kamrarna (senaten och nationalförsamlingen) komma överens om en gemensam skrivning. Parlamentsbehandlingen är lång och kraftödande, inte minst för majoriteten som kämpar mot en annan del av den franska demokratin, det civila samhällets högst påtagliga närvaro i beslutsgången.

De fackliga organisationerna har en liten medlemskader men är starka i opinionsbildning och använder demonstrationsrätten, strejkrätten och media för att driva sin politiska linje. Detta är en fundamental faktor i den franska demokratin. Utan den skulle regeringar oavsett politisk färg trumfa igenom sina förslag utan förhandlingar med civila aktörer i samhället. Den modell som finns i Sverige är svår att etablera i Frankrike. Flera franska samhällsanalytiker konstaterar att de senaste dagarnas demonstrationer är en förutsättning för att regeringen i den närmaste framtiden kommer att lyssna mer på arbetstagarna. Utan strejker och demonstrationer skulle det inte ske.

Pensionsreformen är räddad för regeringen och där har justeringarna varit små. Men Frankrike lever i en ständigt social strid mellan makten och människorna. I ett sådant hierarkiskt samhälle räcker det inte med sammanträden. Här behöver arbetarklass och lägre medelklass göra sin krav tydligare och sätta viss kraft bakom orden. Ofta är CFDT som står socialisterna nära en mer förhandlingsvillig aktör medan CGT med rötter i kommunismen driver en mer konfrontativ linje.

Fransk demokrati bygger på det parlamentariska arbetet och på strejker och demonstrationer som ibland urartar men som är påfallande välorganiserade och sköts så att ingen ska komma till skada. Strejkerna leder till störningar men sällan till att vitala samhällsintressen hotas. Två av tre tunnelbanetåg står kanske still. Ett av tre tåg mellan Paris och Marseille går inte en viss dag. Och så vidare. Den som måste ta sig någonstans med kollektiva färdmedel kan göra det.

Den här gången har bensintillförseln till tankställena strypts till en viss grad. Många  bilister klagar men det går fortfarande att få bensin på de flesta bensinmackarna.

Nästa vecka kommer Frankrike att fungera som vanligt igen. Regeringen kan pusta ut men har också fått en lektion i att de sociala organisationerna existerar och har muskler att ställa krav. Att politik handlar om förankring och att lyssna på vanligt folk. Ministrarna har fått damm på sina snygga kostymer och blivit påminda om att politik inte bara är ekonomiska modeller och tekniska lösningar utan handlar om människors rädslor och rätt till respekt.

Pensionsreformen är nödvändig. Men demokratin måste också leva och alla som är delaktiga i reformen måste ha rätten att demonstrera och göra sina röster hörda.