Lindbom på franska

Fransk inrikespolitik är inte så hipp i Sverige. Några läser franska tidningar eller – varför inte –  min blogg men för de flesta är det mesta som sker i Frankrikes parlament och regeringbyggnader höljt i dunkel. En fråga som lever kvar i många svenskars medvetande är 35-timmars arbetsvecka som infördes av socialistregeringen som satt åren 1997-2002 efter ett parlamentsval som gick gaullisten Jacques Chirac emot.

Det är självklart att denna reform, att lagligen fastställa rätten för arbetstagare till 35-timmarsvecka med bibehållen lön, blev hårt kritiserad av företagare och av den höger som hyllar tillväxten som motorn i det moderna samhället. Ändå lever den i princip kvar som lag efter nio långa år av regeringar på högerkanten. Det är trots allt svårt att ta ifrån medborgare rättigheter som de uppnått och i det relativt antikapitalistiska Frankrike är ekonomiska reformer en fråga om ideologi mer än ekonomisk rationalitet.

Nicolas Sarkozy har dock mjukat upp 35-timmarsreformen. Det går för företagaren att räkna anställdas arbetstid i år och då komma upp i högre krav på prestation per vecka, cirka 39 timmar. Företagen kan också begära av de anställda att arbeta fler timmar när marknadens efterfrågan stiger. Vad är bibehållen lön ett decennium senare? Det är omöjligt att svara på och därför har redan många anställda tvingats till mer arbeta för att inte förlora för mycket i köpkraft.

Manuel Valls är en av de ledande politiker som redan förklarat sig som kandidat i de socialistiska primärvalen i höst. Han hoppas att bli den som partiet lanserar som motkandidat till Nicolas Sarkozy i presidentvalet nästa år. Valls representerar den yttersta högerfalangen i socialistpartiet och har nu i ett nyårsuttalande förklarat sig vara principiell motståndare till 35-timmarslagen. Han får omedelbart mothugg från alla sina kamrater i partiet. Socialisterna vill inte överge 35-timmarslagen som lockbete inför 2012. Det handlar inte om några stora skillnader i sak. Det handlar om ren taktik. Valls å sin sida tror uppenbarligen att det franska folket, även väljarna till vänster, inte tror att reformen längre spelar någon roll. Den är lika ihålig som en schweizerost och kan skrotas utan att någonting avgörande händer med arbetstiden.

Fransmännen är mer bekymrade över den svaga köpkraften och krisen i ekonomin. De tror säkert att Sarkozys paroll ”arbeta mer för att tjäna mer pengar” är ett bättre koncept än mindre arbetstid. Det kapitalistiska tänkandet har så smått även erövrat Frankrike och Manuel Valls hoppas dra fördel av detta i den interna tävlingen om vem som får representera socialisterna i 2012 års presidentval.

I fransk politik händer det spännande saker varje år. Det är aldrig tråkigt. Inte heller 2010.

En god vän i Paris beskrev för två år sedan sin dystra profetia för framtiden. Nicolas Sarkozy väljs om 2012 och sitter som president till 2017. Då efterträds han av den karismatiske högerorienterade kronprinsen Jean-Francois Copé som sitter i två perioder, till 2027. Copé efterträds då av Nicolas Sarkozys son Jean. I dag är bilden något annorlunda. Min vän skulle nog inte uttrycka sig lika tvärsäkert som då.

Frankrike har mått dåligt av den ekonomiska krisen i världen. Medan svensk ekonomi firar triumfer skaver den franska. BNP-ökningen är lägre än väntad, även det tredje kvartalet 2010, och köpkraften lägre än utlovad. Presidentens paroll från valrörelsen 2007, ”travailler plus pour gagner plus” (ung: arbeta mer för att tjäna mer pengar) har inte alls infriats. Dessutom är arbetslösheten fortsatt hög och Sarkozy lika lite som någon tidigare president har kunnat pressa ner den från nivån kring 10 procent som den legat på sedan 70-talet.

År 2010 har inte varit något roligt år för Elyséepalatset. Affärerna har duggat tätt. Sarakozy ville ha sin dödsfiende, förre premiärministern Dominique de Villepin, dömd för bland annat förtal av honom men domstolen friade. Affären kring mutpengar från Liliane Bettencourt till Sarkozys parti via hans dåvarande partisekreterare och sedermera arbetsmarknadsminister Eric Woerth visade att också Sarkozy – om än marginellt – varit inblandad. Sarkozy tvingades också senare avskeda Woerth på grund av affären. Nu senast har affären om vapenaffärer med Pakistan på 90-talet också besvärat presidenten eftersom han vid den tiden var budgetminister i regeringen.

Affärer kommer och går i Frankrike och de flesta väljare räknar med att alla politiker är mer eller mindre korrupta. Otrohetsaffärer och andra sexuella skandaler väcker inte heller den indignation som i många andra länder. Men med tiden nöts förtroendet ner och Sarkozy befinner sig på det sluttande planet. Framförallt påverkas opinionen av att regimen inte klarar av att leverera sina vallöften från 2007 när det gäller materiell tillväxt.

Frankrike och Sarkozy lyckas hålla ställningen som en viktig aktör i EU. Presidenten får stöd för sina insatser att dra med sig Tyskland i omsorgerna om de svaga ekonomierna inom eurosfären. Utanför Europa har han tappat det mesta av sitt inflytande. Under det första året reste Sarkoy både till Moskva och Washington och gjorde uttalanden och umgicks med världens ledare. Putin och Obama verkar i dag måttligt intresserade av den franske presidenten.

Det är väl känt att Nicolas Sarkozy ofta har haft större åthävor än vad som motsvaras av reella politiska insatser. Han använder ett grovt språk om brottsligheten men saknar ofta muskler eller fel politik för att få bukt med den. Han talar om Frankrikes välstånd och internationella ställning men alla konstaterar att landet har en skakig ekonomi och tappat sin internationella ställning som stormakt.

Ett år tar slut och det är säkert rätt skönt för den franske presidenten. Möjligen kan han ge sig själv och landet nya nyårslöften och starta om den 1 januari. Det troliga är att 2011 blir ett nytt tungt år för honom och att det som var helt otänkbart för några år sedan kan bli verklighet. Min väns profetia om framtidens presidenter kan slå fel redan 2012.

Det har varit relativt lugnt de senaste veckorna i fransk politik. Iställer har snön fallit desto mer ymnigt och kylan har ställt till stora problem i Frankrike norr om Alperna. Rivieran klarar sig nästan alltid och temperaturen håller sig över 10 grader, ibland upp till 20 grader soliga dagar i december. Norra Frankrike plågas desto mer och i år har det varit svåra förhållanden med igensnöade vägar och översvämningar på vissa platser. TV-nyheterna toppar kväll efter kväll med skräckhistorier orsakade av kylan och nederbörden.

Paris har upplevt en december som är unik. Snön faller ibland i metropolen men den ligger sällan kvar. Förra året hände det under några dagar och i år har det nu varit snö i ett par veckor till och från. Det är mycket ovanligt.

Vi vet alla hur sårbara städer är söder om Danmark. Flygplatserna  klarar inte att göra rent landningsbanorna och Charles de Gaulle-flygplatsen har nu gått med reducerad trafik sedan vintern gjorde sitt intåg i början av december.

Frankrike är ett land som ekonomiskt jämför sig med Tyskland och USA men tvingas nu inse att deras ekonomi är så pass skral att alltför stora yttre påfrestningar kan dra in landet i liknande problem som Spanien och Portugal. Regeringen är angelägen att också fortsättningsvis skapa en pakt med Tyskland så att inte denna nordliga granne överger de svagare länderna och därmed även ytterligare hotar Frankrikes skakiga ekonomiska ställning.

I Sverige går ekonomin på räls trots att tågen lider av förseningar i vinterkylan. I Frankrike går ekonomin normalt sämre än deras tåg. Underskotten är stora och människor känner av krisen i sin vardagssituation. Det får inte snöa för mycket för då får fransmännen ännu mer problem med sin köpkraft. Det gäller att människor jobbar som vanligt för att nationen ska ha råd att bära de tio procent som går arbetslösa och alla de hemmafruar och äldre fattigpensionärer som lever på sin släkt. För att inte tala om den stora ungdomsarbetslösheten. Det finns sannerligen utmaningar för Nicolas Sarkozy och hans regering inför 2011

Nu är det ingen tvekan om att Marine Le Pen blir presidentkandidat för Front National i valet 2012. Hon går bra i mätningarna men dessutom lyckas hon vrida det politiska samtalet till sin egen hemmaplan.

I torsdags var Marine Le Pen huvudpersonen i det stora politiska kvällprogrammet A vous de juger som sänds bara en gång i månaden men tillskrivs en mycket stark genomslagskraft. Le Pen utnyttjade sina timmar på ett skickligt sätt, något mindre vulgär än sin pappa i tonläge och argumentation men oerhört klar över sin uppgift att hålla invandringen till ett minimum, skicka hem så många som möjligt av dem som redan finns i landet och öka kraven på mer poliser, mer säkerhetstänkande och klassisk fransk nationalism. Det innebär också att hon kräver att Frankrike ska lämna eurosamarbetet, en tanke som för övrigt slår rot i många kretsar i dag, inte minst bland ekonomer.

Marine Le Pen fick höga tittarsiffror, bland de högsta på länge för detta politiska program, och hennes popularitet är nu så stor att hon i en mätning ligger på tredje plats bland presidentkandidaterna, efter Dominique Strauss-Kahn och Nicolas Sarkozy men före till exempel Martine Aubry, Ségolène Royal och andra namnkunniga och mer moderata kandidater.

President Sarkozy och hans parti har länge försökt erövra Le Pens väljare med en aggressiv invandrings- eller snarare expatrieringspolitik. De har skärpt tonen när det gäller synen på kommunitarismen. Häromdagen förklarade Henri Guaino, en av presidentens närmaste män, att det handlar om att assimilera alla in i Frankrike. Det räcker inte med integration. Det krävs assimilation.

Regeringsmajoritetens alltmer nationellt orienterade linje verkar bara öka Marine Le Pens popularitet. Det regerande högerpartiet har nu erkänt att Nationella Frontens sätt att definiera säkerhetsfrågorna och synen på hur republikanska värderingar ska tolkas nu godkänns till stora delar. Le Pen som skulle marginaliseras har istället kommit in i finrummet. Skillnaden börjar mer att handla om tonen än om innehållet. Nationella fronten tar skamgrepp på invandringsfrågan medan regeringen trots allt är tvungen att balansera mot verkligheten och visa lite  respekt mot sina kristna och mer socialt orienterade väljare. Men det råder ingen tvekan om att Marine Le Pen nu har ett synnerligen gott utgångsläge för att ytterligare stärka sin ställning i opinionen.

Kan Nationella fronten bli ett regeringsparti? Knappast. Dels är valsystemet sådant att det missgynnar detta parti. Det har svårt att överhuvudtaget bli representerat i parlamentet. För det andra vill partiets ledning fortsätta som ett missnöjesparti och slippa ta ansvar. Självfallet finns alltid risken att partiet växer så mycket att det verkligen kan spela en roll i de demokratiska församlingarna och då utöva påtryckningar på andra partier.

Nationella fronten är ett folkligt högerextremt parti. Som Sverigedemokraterna hotar det att ta väljare från många sociala skikt och därmed åderlåta såväl högern som socialister och kommunister på röster. Det finns ingen anledning än att hissa den stora varningsflaggan för Nationella Fronten men tecknen i skyn är tillräckligt bekymmersamma för att inte alla demokrater ska följa utvecklingen med stor noggrannhet.