Lindbom på franska

I torsdags kväll uppträdde Frankrikes president NicolasSarkozy i den privata tevekanalen Tf 1 i ett intervjuprogram. Nio så kallade vanliga fransmän frågade och presidenten svarade. En programform som är ny under Sarkozys presidenttid och som han själv tagit initiativet till. Det går att ifrågasätta formen.

Franska presidenter styr i större utsträckning media för sina syften än svenska statsministrar. Sarkozy är inget undantag och han har god kontroll över Tf 1 som är privatägd och vars chefer också är goda vänner till honom. Programledaren Jean-Pierre Pernaut är också den mest följsamma och eftergivna av den kanalens frontfigurer, studioreporter för nyhetssändningen klockan 13 på vardagarna.

Nio fransmän ställer frågor som av naturliga skäl kopplar till deras privata livssituation. Viktiga dokument över brister i det franska samhället; sådant som kan visa hur en regering misslyckats i sin politik på olika områden. Samtidigt skapar inte frågorna den laddning som de skulle göra med pålästa journalister. Sarkozy kan göra vad han vill med frågorna. Visa ödmjukhet inför frågans komplexitet eller ett erkännande av sina egna begränsningar vilket kan göra ett sympatiskt och anspråkslöst intryck.”Jag är trots allt en vanlig människa”. ”Jag erkänner att vi gjort fel”  Så svarade han bland annat under kvällen. Frågorna ger vidare presidenten möjlihet att utan särskilt störande följdfrågor berätta om sin politiska hållning i allmänhet och åtgärder som han vill genomföra i framtiden för att förbättra situationen.

Denna två och en halv timme långa utrfrågning av nio vanliga fransmän och med en välvillig studioreporter är ett mer lockande sätt för Sarkozy att stärka sin position bland väljarna. Faktum var också att tittarna, cirka 8 miljoner, i stor utsträckning stannade kvar under hela sändningstiden.

De försök som gjorts i svensk radio med direktkontakt mellan politiska ledare och svenska folket har också haft sina begränsningar men den svenska politiken är extremt intresseorienterad och konkret. En fransk president förväntas ha ett helikopterperspektiv på de politiska frågorna och därmed uttrycka sig mindre precist i konkreta fall. Därför förvandlas dessa möten mellan folket och presidenten lätt till PR-jippon.

En fransk president förväntas i den franska opinionen vara höjd över vanligt folk. Den som möter väljarna i en utfrågning av den typ som skedde häromkvällen i Tf 1 kan – om han lyckas – både visa en sympatisk sida av folklighet och samtidigt klara sig undan de skarpa frågorna genom att lägga alla sina svar så högt ovanför vardagsfrågorna att laddningen i vardagsmänniskornas frågor mister sin sälta.

Nicolas Sarkozy är i allmänhet bra i TV. Han har hittat sin form genom utfrågningar av vanligt folk och kan lugnt och lagom värdigt lägga ut texten i flera timmar utan att bli störd. Oppositionen rasar och de politiska journalisterna är frustrerade. Presidenten lägger nu grunden för en ny valseger i maj 2012.

Frankrikes hållning till diktaturer är inte alltid glasklar. Landet har nära relationer med sina gamla kolonier oberoende av dessa länders konstitution. Det gäller Tunisien och nu har även Egypten hamnat i centrum för dubiösa kontakter mellan diktatorerna i dessa båda länder och den franska regeringen.

Den franska utrikesministern Michèle Alliot-Marie har hamnat i blåsväder sedan det framkommit att hon så sent som vid jultid semestrade i Tunisien och lånade privatjet och bodde på lyxhotell som tillhör en vän till den störtade diktatorn Ben Ali. Utrikesministern var där i privata sammanhang med sin man som också är minister i den franska regeringen och sina föräldrar. MIchèle Alliot-Marie eller MAM som hon kallas ursäktar sig med att en halv miljon fransmän reser som turister till Tunisien och bortförklarar vännens relation till Ben Ali. Det framgår dessvärre att hennes resa inleddes två veckor efter det att revolten i landet hade startat. Det rådde ingen tvekan om att Tunisiens styre var ifrågasatt av folket. Det måste anses ytterst omdömeslöst av Frankrikes utrikesminister att i det läget göra en privat resa till landet och dessutom koppla den till en person så nära makten.

I dag visar det sig också genom Le Canard Enchaînés grävande journalistik att också premiärministern under julen besökte Egypten och lånade plan ur regeringen Moubaraks flygflotta. Regeringens presstjänst meddelar i dag att det är korrekt men att Francois Fillon betalat allt med egna pengar.

Enligt Le Monde var regeringsmajoriteten i parlamentet (UMP) skakat i dag av nyheten. MAM skyddades av premiärministern under en debatt kring hennes Tunisienresa där hon själv steg tillbaka och valde att förklara att hon inte längre vill sänka sig till att diskutera sin resa. Nu är även premiärministern indragen i en pinsam affär.

Det är förmodligen helt korrekt att båda ministrarna betalat sina resor med egna pengar men att deras kontakter med två diktaturer med mycket svagt folkligt stöd ändå är högst besvärande för den franska regeringen och president Sarkozy. Det pekar på närheten mellan Frankrike och odemokratiska regimer i nordafrika och mellersta östern, ett område i världen där Frankrike är angeläget att behålla en stark ställning.

Vänsteroppositionen har ännu under onsdagen inte tagit ställning till om den ska väcka misstroendevotum mot premiärministern. Sarkozy har några svettiga dagar framför sig med att förklara sin premiär- och sin utrikesministers val av semestermål för julen.

De står upp på en bild i Le Nouvel Observateur och den är nytagen. Stéphane Hessel, född 1917, och Jean Daniel, tre år yngre. Ynglingen Daniel bär en lång vit scarf och han är stilig i sin kostym. Hessel har en något gubbig framtoning. Slipsen är lite på sned. Jag tycker det är ok i den åldern. Båda säger något om dagens samhälle med ett perspektiv tillbaka i historien men det är så långt ifrån klyschan ”det var bättre förr” som det går att komma. Dessa män är två intellektuella giganter som  i högsta grad bidrar till reflektionerna kring dagens samhälle.

Dessa geronter, Hessel den gamle diplomaten och Daniel, publicist, deltog som unga i den franska motståndsrörelsen under andra världskriget. Deras politiska position är till vänster. Dagens gaullism och sarkozysm har de föga till övers för men de Gaulle beundrade de. Han var unik. ”Jag tror inte det finns något verkligt arv efter de Gaulle”, säger Jean Daniel.

Charles de Gaulle och Pierre Mendès-France var de stora förebilderna för Daniel och Hessel. ”de Gaulle är en mystisk person”, säger Daniel. ”Han fascinerar. Mendès-France är inkarnationen av förnuftet. Han övertygar”

Kampen mot tyskarna under andra världskriget följdes av kampen mot kolonialismen. Jasminrevolutionen i Tunisien i år gör Daniel och Hessel lyckliga. De kämpade för de nordafrikanska staternas befrielse från Frankrike på 50-talet och följde Mendès-France insatser för att våga släppa taget om Tunisien och de Gaulles hjältemodiga insats för att vända den starka franska opinionen för att behålla Algeriet till att erkänna landets självständighet. de Gaulles mod under Algerietkriget är omvittnat. Han blev under hela 60-talet hotad till livet och undkom vid särskilt ett tillfälle den dödande kulan med en hårsmån.

Stéphane Hessel formulerar ett  modernt vänstercredo i boken Indignez-vous som jag recenserade i förra blogginlägget. I intervjun i Le Nouvel Observateur konstaterar han: ”Vänstern i dag kan inte nöja sig med att vara nationell. Den franska vänstern måste förbereda landet på en gemensam kamp för hela folket om de globala frågorna, särskilt miljöfrågan.”

Jean Daniel och Stéphane Hessel imponerar. De har passerat sina 90-årsdagar men de inspirerar fortfarande unga människor med sina visioner för framtiden. Jean Daniel skriver varje vecka sin kolumn i Le Nouvel Observateur och Stéphane Hessel fortsätter att sälja av sin lilla stridsskrift. Det är geronternas år i år. I de tyska bokhandelsdiskarna dominerar dessutom den uråldrige förre förbundskanslern Helmut Schmidt med flera böcker om tillståndet i världen. Vem träder fram i Sverige?

Han är 93 år och skriver en bestseller med uppmaningen till nya generationer att visa indignation. Över 500 000 exemplar med hans bok Indignez-vous! har sålts i Frankrike. Den tunnaste bok jag sett; 14 effektiva sidor.  Den är vinterns samtalsämne. En stilla vrede genomsyrar denna kondenserade text. Skriven av en man som deltog i motståndsrörelsen under andra världskriget men som fortfarande brinner av engagemang.

Stéphane Hessel stod upp på de Gaulles sida under kriget. Han präglades av gaullismens sociala engagemang som senare bidrog till att skapa ett tryggt Frankrike för breda folkgrupper. Han präglades av de Gaulles kamp för de mänskliga rättigheterna. Han är minst lika starkt påverkad av vänsterns  kamp mot de ökade klyftorna i samhället. Han är socialist och röstar i dag socialistiskt.

Hessels partipolitiska ställningstaganden är ändå en bisak. Det är hans uppmaningar till det franska folket att visa indignation mot tidens brister i samhället som imponerar och utmanar. Han återvänder till Jean-Paul Sartre. Som individer är vi människor ansvariga i politisk mening.Hessels individualism handlar inte om att göra som man själv vill och strunta i andra. Den mänskliga individualismen har en moralisk dimension och ställer krav på oss.

I Hessels ungdom var nazismen målet för hans och andra fransmäns indignation. I dag menar han att det bland annat är statens behandling av de papperslösa och romerna.

Stéphane Hessel tror inte på våldet men förstår våldet som den undertrycktes förtvivlade reaktion på förtryck. Han tror på icke-våld och på hoppet om ett bättre samhälle. Kraften för honom ligger just i indignationen. Den är en förutsättning för handling. Likgiltigheten är motsatsen och den vill han bekämpa.

Som individer har vi ett ansvar att se brotten mot de mänskliga rättigheterna, se de ökande klyftorna och ta ställning. Bli upprörda och det tvingar oss också att handla. Indignez-vous!

Frankrike tillhör ett land med förhållandevis höga skatter med ambitionen att använda dessa i utjämnande syfte. I verkligheten fungerar det inte. Dessutom hindrar skattesystemet en ökad jämställdhet.

Frankrike består av en fattig del av befolkningen som står utanför arbetsmarknaden, befinner sig i en gråzon med oseriösa arbetsgivare eller har minmilönen smic eller strax över. Det rör sig om halva befolkningen som har en bruttolön mellan 1 000 och 2 200 euro per månad.  Deras skatt ligger på cirka 45 procent enligt franska skatteexperter som då räknar in även de sociala avgifter som betalas in av arbetsgivaren baserade i procent av bruttolönen och skatt på konsumtionen. Gruppen med medelhöga löner, från 2 200 till 5 100 euro betalar knappt 50 procent i skatt. Den högst avlönade gruppen – ungefär tio procent av befolkningen med löner över 5 100 euro har en skattesats på 35 procent.

Räkna ut skatter är en komplicerad sysselsättning och det är svårt att jämföra med de variabler som vi använder oss av i Sverige. I Frankrike får arbetstagarna lön utbetald före skatt och gör sedan själva inbetalningarna till Skatteverket. Detta omoderna system beror i sin tur bland annat på att landet fortfarande har ett system med sambeskattning. Det gifta par som tjänar olika mycket drar fördelar av systemet. Om mannen tjänar mycket mer än kvinnan – det är sällan tvärtom – blir skatteavdragen höga. Om båda makarna tjänar lika mycket blir det inget avdrag alls. Många par drar alltså fördel av orättvisorna i löner och kan komma ner i närmare 0 i skatt på inkomst. Den som kämpar för lika lön för män och kvinnor  och för att kvinnor ska göra samma karriär i yrkeslivet har inte bara en fiende i traditionella könsfördomar utan lika mycket i ett föråldrat skattesystem som gynnar orättvisorna mellan könen.

De franska offentliga välfärdssystemen är ofta rättvisa i teorin men orättvisa i praktiken. De är som lapptäcken. Det gäller pensionssystemen och sjukförsäkringssystemen. Det går alltid att som höginkomsttagare peka på grupper av statligt anställda med orimliga höga förmåner i vissa avseenden när det gäller pensions- och semesteravtal till exempel. Det går också att peka på alla vanliga familjer som tack vare sambeskattningen har låg eller ingen skatt. Men systemet gynnar ändå de välbeställda. Med Sarkozys politik verkar klyftan öka. Han bidrar själv till detta med sina reformer men systemen i sig leder också till ökade orättvisor.

Frankrike befinner sig i ett besvärligt ekonomiskt läge. Konjunkturen är svag. Arbetslösheten fortsatt hög. Skattesystemet liksom systemen i välfärden måste reformeras. Och överallt sätter sig starka, högljudda grupper på tvären. De rika genom att hota med att lämna landet och påverka genom sina starka lobbygrupper. Facken genom att gå ut på gatorna och genom att strejka. Politisk förändring är lika svår att uppnå för en regeringspolitiker som för en person att promenera framåt i kvicksand. Nicolas Sarkozy lär inte bli den president som förnyar och förenklar skattesystemet. Därför fortsätter också medborgarnas misstro mot politiker och mot etablissemanget i Paris att bestå.