Lindbom på franska

Harris, ett franskt undersökningsföretag, meddelade i förra helgen att Marine Le Pen av alla kandidater låg i topp i deras senaste mätning av  första valsomgången i kommande presidentval. Om det vore val i dag, är det säkrast att tillägga. Denna uppgift har självfallet spridit oro i det officiella politiska Frankrike. Men finns det då anledning att på allvar oroa sig och vem kan stoppa Marine Le Pen?

Många journalister vänder sig mot vänsterpolitikerna och frågar främst socialistpartiets företrädare varför detta oppositionsparti inte är en mer framgångsrik motkraft till Marine Le Pen i opinionen. Svaren är kända sedan tidigare och journalisterna kan själva dra sina slutsatser: Partiet är splittrat och saknar ett trovärdigt alternativ. Samtidigt finns det en kandidat som i en lika tänkt andra valomgång enligt undersökningsföretaget Harris skulle besegra Marine Le Pen; det är Dominique Strauss-Kahn. Han är förmodligen i dag räddningen mot den eskalerande högerpopulismen i landet. Någon sådan bra motkraft mot Front National däremot inte Nicolas Sarkozy som alltmer kommit att likna en dålig kopia av Marine Le Pens och hennes pappas invandringspolitik.

Dominique Strauss-Kahn representerar en liberalt inriktad socialdemokrati. Han talar om ett socialare Europa. Han vill bekämpa de sociala orättvisorna men han är samtidigt inte mannen som tar ord som socialism och protektionism i sin mun. Flera av hans konkurrenter inom vänstern tror mer på klasskampspolitik – framförallt klasskampsretorik – och regleringar.

Det går uppenbarligen att få stöd i opinionen för en inställning som innebär en kristallklar front mot högerextremism men med ett socialt inriktat marknadstänkande och ett globalt perspektiv på de politiska frågorna.

Svensk socialdemokrati har precis valt en ledare som aldrig varit mantalsskriven någon annanstans än i sin hemstad Oskarshamn. Det behöver naturligtvis inte vara fel i sig fast det är ett faktum som är symboliskt. Mot bakgrund av det svenska socialdemokratiska partiets val av ledare vore det intressant om Frankrikes socialistparti till sin företrädare i presidentkampanjen väljer en man av judisk börd, född i Nordafrika, ständigt resande och med en starkt kosmopolitisk livsföring. Det vore lika intressant om denne man av folket väljs till president och om segern säkras genom att han lockar över en tillräckligt stor andel arbetarväljare från Front National till sin moderna variant av radikal samhällssyn.

Högerextremism bekämpas inte med en blek kopia av samma program som Nicolas Sarkozy erbjuder väljarna. Presidentens siffror dalar och Marine Le Pens stiger. De väljare som hon hämtar från arbetarklassen verkar inte heller lockade av en traditionell socialism i den tappning som nuvarande ledning inom socialistpartiet står för i stor utsträckning.

Svensk socialdemokrati har valt en traditionell politiker till sin ledare. En man som bott hela sitt liv i Oskarshamn. Folklig och allmänt sympatisk i sin framtoning  men med snäva utblickar och ett begränsat politiskt register. Vilka kommer han att attrahera med sin profil och sitt program – hur det nu i detalj kommer att utformas? Hur stark kommer han att vara i en framtida strid med en liberal allians och en främlingsfientlig höger i Sörgårdentappning? Människors politiska val går inte i gamla hjulspår och det kan visa sig att en kosmopolitisk socialdemokrat i Frankrike kan hejda högervågen i sitt land bättre än en småländsk helyllegrabb i Sverige kommer att klara av i sitt.

I dagens mätning av hur väljarna skulle fördela sina röster vid ett presidentval leder Marine Le Pen med 23 procent följt av Nicolas Sarkozy och nuvarande generalsekreteraren för Parti socialiste, Martine Aubry, båda på 21 procent.

Mätningen är den andra på några dagar som pekar mot en påtaglig ökning av väljarstödet för Front Nationals ledare. Det är två mätningar som kommer under en period när presidentens popularitet är i botten. Aldrig tidigare under hela den femte republiken – från 1958 – har en sittande president haft så dåliga siffror. Det är knappast troligt att Sarkozy kommer att ha samma låga siffror när valet närmar sig.

Marine Le Pens framgångar är ändå en varningssignal för hela den moderata högern och den demokratiska vänstern. Frankrike befinner sig i en social och ekonomisk kris som Front National drar fördel av med sin aggressiva hållning i invandrarfrågan och en populistisk hållning i fråga om social rättvisa

Ett drygt år före nästa presidentval ökar spänningen inrikespolitiskt i Frankrike. Nu stärker Nationella fronten sin ställning och vi har plötsligt tre kraftcentra i politiken.

Häromdagen noterades nya siffror för Nationella Fronten och de siffrorna gläder dess nya ledare, Marine Le Pen. Hon gjorde ett starkt intryck när hon gick segrande ur striden om ledarposten efter Jean-Marie Le Pen. Nu har hon också skaffat sig bättre siffror i opinionen. Hon ligger så bra till att hon mycket väl kan göra om den bravad som hennes pappa gjorde 2002; bli en av två slutkandidater i den andra valomgången till president. Presidentvalet 2012 kan alltså bli en rysare. En svag vänster kan hamna på tredje plats och därmed inte få chansen i en andra valomgång. Eller så går det så illa för sittande presidenten att han slås ut av en kandidat till höger om honom själv. Det senare verkar otroligt men Le Pens framgångsvåg kan fortsätta ytterligare och hon kan nagga honom i högerkanten med ännu mer röstkap.

Marine Le Pen blir alltmer rumsren i den franska väljaropinionens ögon. Hon driver inte bara invandringsfrågan. Hon driver också en hård protektionistisk kampanj; mot EMU och mot finansöverklassen. Hon har lagt till en populistisk social dimension till sitt och FN:s erbjudande till väljarna. Hon flörtar alltså öppet med den vita franska arbetarklassen som känner av krisen och som gärna hittar fler syndabockar än invandrarna. Direktörerna i finansbolagen är en passande måltavla för Marine Le Pen och hon får brett folkligt stöd för sina attacker.

Socialisterna för en mer balanserad politik i ekonomiska frågor. Deras kritik av Sarkozy och av avarterna i kapitalismen dämpas av kraven på regeringsfähighet. De är dessutom djupt oense inom partiet och med övriga vänsterpartier som kommer att kandidera i nästa års president- och parlamentsval. Socialistpartiet väntar fortfarande på ett besked från Dominique Strauss-Kahn. Han kommer troligen att ställa upp i vänsterns primärval i höst men har ännu inte givit något officiellt besked. Hans politiska linje ligger rätt nära delar av regeringsmajoritetens vilket gör att många är osäkra på hur stark vänstern totalt sett kan bli i kraftmätningen under presidentvalet.

Sarkozy och hans högerkoalition lider av svaga opinionssiffror. Presidenten rycker åt sig initiativet inom EU med en pakt med Angela Merkel om euron. Den ger inrikespolitiska poäng liksom hans svala hållning mot Turkiets önskan att bli medlemmar av EU. Däremot har han inrikespoltitiska problem. Den ekonomiska krisen känns i de flesta fransmäns plånböcker. Arbetslösheten är fortsatt hög och fransmännen är i dag kanske Europas mest missnöjda folk.

Sarkozy arbetar hårt för att vinna tillbaka de väljare som nu gått över till Nationella Fronten efter att ha stött honom i 2007 års presidentval. Nu senast markerade han en sträv hållning gentemot de demokratiaktioner som sker  på andra sidan Medelhavet. De är positiva ur demokratisk synpunkt, hävdar han men han varnar samtidigt för att stora flyktingströmmar kan välla in över landet. För att kväsa detta byter han ut sina ministrar på de tre tunga posterna utrikes-, inrikes- och försvarsdepartementen. Orsaken är egentligen att han måste avskeda den förra utrikesministern Michèle Alliot-Marie för hennes samröre med den förre tunisiske ledare Ben Ali men Sakozy låter det hela verka som en åtgärd för att skydda det franska folket mot obehaglig invandring.

Frankrike har alltså tre kraftcentra som nu står mot varandra. Vänstern och högern har fått sällskap av den extrema högern. Nicolas Sarkozy har genom sin flört med högerextrema väljare gjort Marine Le Pen rumsren och nu går hon inte att stoppa.  Hon är en maktfaktor att räkna med. Ingen tror att hon blir nästa president men hon kan ställa till väldigt mycket mer elände under året som kommer.

Helt väntat fick Michèle Alliot-Marie respass vid President Sarkozys tionde ombildning av sin regering ikväll. I dag på eftermiddagen lämnade hon in sin avskedansökan som utrikesminister efter högst dubiösa kontakter med den nu avsatte ledaren i Tunisien, Ben Ali. Ny utrikesminister blir Alain Juppé, känd för fransmännen som en av högerns toppolitiker och utrikesminister redan 1993-95. Sarkozy talade ikväll till franska folket i teve och knöt regeringsombildningen till ett engagemang för demokratisering i Nordafrika och lugn i medelhavsområdet.

Nicolas Sarkozy vrider sin politik alltmer åt höger för varje år som går av sin första femåriga regeringsperiod. Han uttryckte visserligen i sitt tevetal ikväll glädje över folkens uppror mot diktaturerna Tunisien, Egypten och Libyen men det framgick klart att han samtidigt är orolig över att de konstitutionella förändringarna  i dessa länder kan hota jämvikten runt Medelhavet och öka trycket av invandring in mot Europa och mot Frankrike i synnerhet.

Sarkozy nämnde inte heller ett enda ord  om att Alliot-Marie efter en lång karriär som toppolitiker i hans parti nu lämnat regeringen. Hans val av nya ministrar pekar däremot på en skärpning i Frankrikes hållning mot omvärlden. Hans främsta rådgivare, Claude Guéant blir ny inrikesminister. Denne högintelligente och rationellt tänkande  man med alla de främsta utbildningarna i bagaget var först Sarkozys främsta rådgivare under dennes år som inrikesminister och  sedan stabschef och presidentens närmaste man i Elyséepalatset sedan 2007. Hans roll är att styra i bakgrunden och en del kallar honom för Frankrikes mäktigaste man.

Alain Juppé är samma typ som Guéant men mer garvad i rollen som minister. Juppé är en av högerns främsta politiker; helt klart en man med förutsättningar att i rätt läge bli republikens president. Samtidigt en iskall teknokrat som passar perfekt i rollen att ta itu med de nya regimerna i Nordafrika.

President Sarkozy låter sin regeringsombildning, framtvingad av den förra utrikesministerns misstag,  inför folket framstå som ett schackdrag för att stärka Frankrikes roll i Europa att bli garanten för lugn vid Medelhavet. Presidenten måste också tänka på att ha rätt folk i Elyséepalatset inför valet om ett drygt år. Den avgående inrikesministern Brice Hortefeux är Sarkozys trogne vapendragare sedan ungdomen och får nu rollen som rådgivare inför valrörelsen som rimligen startar redan efter sommaren. Hortefeux går i döden för sin herre och kommer nu att använda all sin kapacitet för att knäcka oppositionen.

Nicolas Sarkozy har för närvarande usla opinionssiffror. Hans regeringsombildning lovar knappast någon omedelbar förbättring av opinionsläget. Det är tvärtom en bister skara gubbar som skaffar sig alltmer utrymme i presidentens närhet. Högermän som möjligen lugnar de väljare som ligger på högerkanten och kan lockas av Marine Le Pens främlingsfientliga paroller. Däremot kan de knappast locka de väljare som undrar vart löftena om ökad köpkraft tog vägen, varför arbetslösheten är fortsatt hög och varför skattesänkningar för det rika grupperna i samhället skulle bidra till ökat välstånd. De väljare som också skulle önska att Frankrike blev ett socialt sett mänskligare land med ökad tolerans mot svaga grupper – bland dem invandrarna –  har föga att hoppas på.

Det blev inget svar ikväll heller. Franska folket och landets politiska analytiker grubblar över frågan om chefen för internationella valutafonden Dominique Strauss-Kahn kommer att kandidera för socialistpartiet i 2012 års presidentval. I kvällens nyhetssändning kl 20 med Laurent Delahousse kom inte heller något svar. Strauss-Kahn säger helt kort att han ägnar dygnets 24 timmar åt att lösa ekonomiska kriser i världen och det är ett svar som han anser får räcka.

Dominique Strauss-Kahn är en magnifik ledarfigur. Massiv i kroppen, skarp i intellektet och självsäker i sina utläggningar. En briljant begåvning som få politiker i världen kan mäta sig med. Hans position som chef för IMF är stark. Han är obestridligen framgångsrik i sitt arbete.

Hans vision är keynesiansk. Han uttrycker i denna kvällsintervju i France 2 att det nu är angeläget att valda ledare i alla länder tar sitt ansvar och löser de ekonomiska och sociala problem som uppstått främst genom den stora ekonomiska krisen 2008. Han betonar särskilt det sociala ansvaret. DSK, som han kallas i Frankrike, tror inte bara på åtstramningar eller ett program för nationell ekonomisk utveckling utan också på ett program för att göra livet lättare för gemene man. De folkvalda måste attackera arbetslösheten och ojämlikheten i världen och han talade i synnerhet om Europa.

DSK  gick i sina svar inte in på fransk inrikespolitik. Det kan han inte heller göra som IMF:s ledare. Det gick ändå att läsa mellan raderna. Fransk politik bör bli mer inriktad på de sociala frågorna och på jämlikhetsfrågan. Hans udd riktades, lätt beslöjat, mot den nuvarande franska presidenten och hans regering.

Franska folket får vänta på svar om han ställer upp som kandidat i de primärval som socialisterna håller i höst. Hans hustru Anne Sinclair, känd fransk journalist, har sagt att hon personligen hoppas att hennes make inte ställer upp till omval som chef för IMF. Det tolkas som en första signal om att han kommer att satsa på att bli motkandidat till President Sarkozys  i valet 2012. Allt är dock spekulationer. Skulle DSK ställa upp i primärvalen är det inte alls självklart att han nomineras som vänsterns huvudkandidat. Han leder just nu i alla opinionsmätningar, även i en konfrontation mot Sarkozy. Väl hemma i Frankrike, synad i media dagligen och utan glorian av att längre  vara en internationell toppchef med hela världen som arbetsfält kan han mycket väl degraderas till en vänsterpolitiker bland andra. Han kan då konfronteras med vänsterns interna fraktionsstrider och utmanövreras till förmån för någon som har en bättre position inne i socialistpartiet.

Ingen kan ändå ta ifrån honom hans storhet som ledare och politiker. I det avseendet är han oslagbar i Frankrike.