Lindbom på franska

Första valomgången av de lokala valen (cantonales) genomfördes igår söndag. Det blev en framgång för Nationella Fronten (FN), ett hyggligt resultat för socialisterna och ett bakslag för President Sarkozys UMP. Som väntat!

Det är viktigt att säga först som sist: De lokala valen i Frankrike förutspår sällan hur det kommer att gå i kommande president- och parlamentsval. Det ingår i den franska opinionens sätt att agera att gärna markera missnöje med en sittande regim när valen inte är lika avgörande. Valdeltagandet är alltid lågt i lokala val och denna gång var låg väljarandelen under 50 procent.

Det står helt klart att Nationella Fronten har gått framåt sedan presidentvalet 2007. Under Marine Le Pens ledning verkar partiet kunna bli rumsrent. En viktig orsak är UMP:s sätt att tackla sin högerflygel. Partiet talar mindre om politiska frågor som jobb och tillväxt och mer om frågor som rör identitet och krav på att invandrare ska uppträda i enlighet med den västerländska franska traditionen. Sarkozys regering har genomfört en stor medborgerlig diskussion om nationell identitet och har infört förbud för kvinnor att bära burqua. Det är två exempel på att den typen av frågor fått stort utrymme i regeringens profilering av sig själv under de senaste två åren. UMP vill genom en öppen flört med den mer invandringsfientliga delen av väljaropinionen hålla Nationella Fronten tillbaka men resultatet har blivit att detta xenofobiska parti blivit rumsrent och nu tar allt större utrymme inom politiken.

En oroande effekt av UMP:s nya inställning till Nationella Fronten är uppmaningen att rekommendera sina väljare att rösta blankt i de valkretsar där socialistpartiet och Nationella Fronten ställs mot varandra i en andra valomgång nu på söndag. Det franska valsystemet innebär att de två bästa kandidaterna i den första valomgången ställs mot varandra i en andra om inte någon kandidat fått mer än 50 procent av rösterna i den första omgången.

UMP:s rekommendation innebär att Nationella Fronten och socialistpartiet bedöms som närmast likvärdiga. Ett moderat vänsterparti som fullt ut försvarar de mänskliga rättigheterna och i övrigt försvarar demokratiska principer och ett öppet samhälle får inte stöd framför ett parti som i grunden är populistiskt och ställer särskilda och hårdare krav på vissa medborgargrupper i samhället. Ytterst vill FN driva ut stora invandrargrupper ur landet.

UMP:s rekommendation till sina väljare att inte ta ställning i val mellan FN och PS ska jämföras med den självklara socialistiska inställningen 2002 att stödja den konservative Jacques Chirac i den andra valomgången om presidentskapet mot Jean-Marie Le Pen.

Den politiska kartan i Frankrike kan nu komma att radikalt ritas om. Ingen räknar med att en regering efter 2012 kan bestå av ledamöter från både UMP och FN. Däremot kan UMP mycket väl börja räkna FN som ett stödparti och ingå allianser i andra valomgången för att vinna i val mot vänstern. Det är i så fall en oroande utveckling och skulle kunna jämföras med om regeringen Reinfeldt aktivt stödde sig på Sverigedemokraterna i valsamarbete eller i omröstningar i riksdagen. UMP har uppenbarligen genom sin identitetspolitik under Sarkozys regeringsperiod och uppmaningen till sina väljare att inte stödja en socialist före en kandidat från FN börjat svänga betänkligt.

Frankrike går till val på söndag och med en andra valomgång följande söndag, den 27 mars. Det gäller val till cirka 3 000 kantoner runt om i Frankrike. Valet spelar roll lokalt men ger också en signal – om än svårtolkad –  om läget inför nästa års president- och parlamentsval.

Kantoner är små enheter. Det finns cirka 6 000 i Frankrike. De har specifika uppdrag att till exempel sköta den sociala omsorgen på lokalplaner men också sköta driften av skolor eller ansvara för den lokala kulturen. I varje kanton finns en conseiller géneral. I varje departement i Frankrike – motsvarar i någon mening våra svenska län – samlas dessa conseillers géneraux till ett råd med en president. En tung politiker som Ségolène Royal är till exempel ordförande i ett sådant råd i sitt departement.

Uppmärksamheten hos allmänheten för dessa val  är måttlig och partierna på central nivå är knappast särskilt aktiva. Vanligtvis vinner vänstern dessa lokala val om den befinner sig i opposition i nationalförsamlngen och landets president är högerpolitiker. Eftersom Frankrike inte haft en socialistregering sedan 2002 är det lokala Frankrike numera dominerat av vänstermajoriteter.

President Sarkozy har för närvarande ett extremt lågt stöd i opinionen. Alltså räknar alla med storslam för vänstern i de kantonala valen. Så lär det bli. Ändå kan så mycket hända som förändrar opinionsläget fram till presidentvalet om drygt ett år. Nicolas Sarkozy satsar nu offensivt i utrikespolitiken. Med sin nye utrikesminister Alain Juppé har han redan tagit initiativet på flera fronter i världen. Han är mer aktiv än USA i Libyen. Han planerar att åka till Japan och han har redan drivit fram en ekonomisk pakt inom EU med Angela Merkel. Utrikespolitiken är viktigare för de franska medborgarna än för de flesta andra länder. Fransmännen ser sig fortfarande i stor utsträckning som en stormakt i världspolitiken. En president som kan agera och skapa plats för Frankrike på den storpolitiska scenen kommer att plocka röster.

De kantonala valen blir en värdemätare men en bedräglig sådan. På sin höjd spelar de en roll för människor i deras lokala vardag. Redan det är en seger för demokratin. Hela landets väl och ve avgörs om ett drygt år.

Ett litet tillägg till min bloggtext om elförsörjning med kärnkraft  i Frankrike. Det finns enligt mina källor 38 reaktorer i drift i Frankrike. Cirka 75 procent av elektriciteten i landet drivs av kärnkraft. Den extrema satsningen på kärnkraft motiveras med att landet på det sättet kan undvika kolkraften som annars skulle varit en betydande energikälla. Frankrike år också en stor exportör av energi från sina kärnkraftverk, bland annat till Italien.

Krisen i Japan skapar av naturliga skäl en laddad stämning i fransk debatt dessa dagar. Som socialisten Pierre Moscovici skriver i sin blogg i dag: ”Det finns ett före och ett efter kärnkraftsolyckorna i Japan för Frankrikes förhållande till sin energiförsörjning.”

Sedan 1980-talet och socialistregimen under Francois Mitterands ledning har det rått konsensus i kärnkraftsfrågan i Frankrike. Nu kan denna samsyn luckras upp.

Den sittande regeringen har tagits på sängen av krisen i Japan. De första kommentarerna var snarare en vädjan om lugn till dem som oroade sig över utvecklingen för kärnkraften i Japan. Nu tvingas regeringen att också se över sina egna kärnkraftverk och svara på frågor från vänsteroppositionen  i parlamentet.

Eric Besson är för närvarande industriminister. Han har i många år varit parlamentsledamot för ett distrikt som ligger intill ett kärnkraftverk. Hans första kommentarer var nästan uppseendeväckande loja gentemot utvecklingen i Japan när det gäller faran med kärnkraften. Han sa också i en intervju att han inte kände till att det fanns en kärnkraftslobby i Frankrike. ”Jag har aldrig mött någon sådan”, var hans kommentar.

Under trycket av utvecklingen i Japan det senaste dygnet har han modifierat sin inställning förmodligen också under tryck från President Sarkozy som snabbare anat denna frågas plötsliga sprängkraft.

Vänstern är splittrad mellan de gröna som kräver folkomröstning om kärnkraften och socialisterna som snarare står på regeringens linje. Vaksamhet men inga överilade beslut, säger de ledande socialisterna. Ségolène Royal har attackerat de gröna för att ”göra politik av en fråga där vi just nu bör visa respekt för människors lidande och inget annat.”

Kärnkraftsfrågan kan nu bli en politiskt het fråga i Frankrike. Det har den aldrig varit sedan President de Gaulle beslutade att bygga kraftverken på 60-talet. Vänstern är i dag mycket mer medveten om miljö- och klimatfrågor. De gröna spelar också en större roll inom den samlade vänstern än förr. Högern är i allmänhet kärnkraftsvänlig men kan tvingas att under tryck av allmän folklig oro flytta sina positioner i riktning mot mer försiktighet i detta känsliga ämne.

Vi vet ännu inte konsekvenserna av den fruktansvärda klimatkatastrofen i Japan. Den politiska debatten om kärnkraften har trots det tagit fart på nytt. Det är mest på ont kan vi utomstående tycka men samtidigt är det uppenbart att partier tvingas  positionera sig snabbt för att vinna poäng eller rädda ansiktet innan de blir överkörda och medialt förnedrade av sina motståndare.

Eva Joly som är trolig presidentkandidat för de gröna i Frankrike framför nu uppfattingen att kärnkraften måste avskaffas i detta land senast om tjugo år. Hennes partikamrater Cecile Duflot och Daniel Cohn-Bendit kräver förberedelser för en folkomröstning om kärnkraftens framtid.

Det finns inom den franska vänstern en klar skillnad i energifrågan mellan de gröna och socialisterna. De senare har som alla traditionella vänsterpartier värnat industrin och tillväxten. De har också sin styrka i dag i de gamla industriområdena i landet. De gröna är ett storstadsparti fyllt av människor inom tjänste- och kunskapssektorerna med större intresse för en alternativ livsföring som i varje fall i teorin stavas klimatsmart och grönt.

Benoit Hamon, talesmannen för Martine Aubry, konstaterar därför ganska förväntat i ett pressuttalande att det inte går att avskaffa kärnkraften över en dag. Socialisterna vill skaffa sig tid och kommer i denna fråga att värna om sans och måtta. Tillväxt är lika viktigt för en socialist som för en anhängare av Sarkozy och hans högerregering.

Kärnkraften har inte varit samma heta fråga i Frankrike som i Sverige. Antikärnkraftsrörelsen fick inte under 80-talet den förankring inom vänstern som i Sverige. Franska socialistpartiet har varit delat i två delar, en mer marknadsvänlig linje företrädd av Michel Rocard och senare av Dominique Strauss-Kahn och en marxistisk företrädd av Lionel Jospin och i dag i modererad form av Martine Aubry och hennes stödperson Benoit Hamon. Ingen av dessa två falanger har lockats av den idealistiska linjen som i Sverige haft framgång i rörelser som Nej till EU och Nej till kärnkraft. Idealismen finns företrädd i minoritetspartier och grupperingar på vänsterkanten utan nämnvärt  inflytande i de traditionellt stora partierna, Parti Socialiste och Parti Communiste.

Det blir intressant att följa de gröna i deras fortsatta agerande i kärnkraftsfrågan. Kommer vänsterns väljare att attraheras av en mer systematisk kritik av kärnkraften och tillväxten som överordnad ekonomiska princip? I så fall måste socialistpartiet överge stora delar av sin gamla politiska hållning. Den stora tragedin i Japan kan mycket väl skynda på det ideologiska paradigmskiftet inom den franska vänstern.