Lindbom på franska

Under flera år har vänstern varit i blickfånget för allas kritiska blickar i fransk politik. Nu är det högerns tur. Det är lätt att säga att President Nicolas Sarkozy har ställt till det för sig. Han är inte bara ifrågasatt bland väljarna utan nu även hos sina kollegor inom sitt parti, UMP. Lite historia om den franska högern är kanske här på sin plats för att förstå vad det är som händer.

UMP skapades 2002 av Jacques Chirac för att binda samman flera partigrupperingar i mitten och till höger inom fransk politik. UMP startade först som en valkartell inför president- och parlamentsvalet 2002 då Chirac omvaldes för ännu en femårsperiod. Men efter valet fördjupades samarbetet mellan de olika grupperingarna och så småningom fick UMP en mer partiliknande struktur. Nicolas Sarkozy var själv länge ledare för UMP men i dag leds partiet av Jean Francois Copé som av många utpekas som nästa presidentkandidat för högern.

Frankrike har en rad olika partigrupperingar både till höger och till vänster.UMP innehåller flera partier med ganska olika profil. Skillnaderna är snarare större än inom alliansen i Sverige. Så är fallet också bland de grupperingar som gått med i UMP. Inom det stora gaullistpartiet som haft namnet RPR (Samling för republiken) finns en social falang som anses stå mer till vänster och som representeras av premiärminister Francois Fillon. I den aktuella interna debatten om hur hårt UMP ska markera distans till muslimernas rätt att utöva sin tro i Frankrike har han varit mjukare och under den senaste veckan fronderat mot sin president och mot partiledaren Copé. De senare tillhör den hårda linjen inom gaullistpartiet inom UMP. De talar mer om lag och ordning och mer om att framhäva den sekulära statens överhöghet.

I UMP ingår också flera mittengrupperingar. Här finns den gruppering som mest liknar CDU i Tyskland, en kristet-social falang som ändå är obrottsligt lojala mot den sekulära staten men som är missnöjda med Sarkozys sätt att driva ut romerna ur Frankrike förra sommaren och som inte är helt övertygade om att lagen med förbud att bära heltäckande slöja var så lyckad. I mitten finns också Det radikala partiet under ledning av Jean-Louis Borloo, ett kulturradikalt parti på den borgerliga vänsterkanten. Borloo var länge miljöminister i Sarkozys regering och påtänkt som premiärminister vid en regeringsombildning i höstas. Istället lät Sarkozy Fillon sitta kvar som premiärminister och Borloo avgick ur regeringen. Nu är han en fri spelare på den politiska planen och kommer troligen att ställa upp som presidentkandidat nästa år.

Under Sarkozys första år som president drev han en mittenorienterad linje och lyckades också få med sig flera vänsterpolitiker i regeringen, bland annat utrikesministern Bernard Kouchner. Efter regionalvalen i början av 2010 har han svängt 180 grader. Nu flörtar han istället med de väljare som tvekar mellan att rösta på UMP och på FN (=Nationella Fronten). Sarkozys nya linje lämnar därför fältet öppet för de mittenorienterade politikerna som nu lämnat regeringen eller visar sitt missnöje i de interna bataljer som nu pågår inom UMP.

Sarkozy står inför en besvärlig situation. Hans flört med väljarna på sin högerflygel har inte stärkt hans ställning i opinionen. Den är ganska oförändrat svag sedan ett år tillbaka. Sammanhållningen inom UMP är idag däremot hotad. Sarkozy har också genom sin högervridning gjort Nationella Fronten rumsren. Det är inte längre omöjligt att tänka sig att Marine Le Pen blir huvudkandidaten mot den socialistiska kandidaten i nästa års presidentval. Så ser siffrorna ut i dag i flera oberoende mätningar.

UMP är i princip en död partikonstellation i dag, säger Raphaëlle Bacqué, tidningens Le Mondes framstående politiska reporter. Hon menar att partibygget inte kommer att rivas före nästa års val av rent maktpolitiska skäl men efter valet lär enligt hennes mening partiet rasa ihop som ett korthus.

Hon och flera andra menar också att en förlust för UMP:s kandidat 2012, Sarkozy eller någon annan, kommer att innebära stor skada för den republikanska högern för lång tid framåt.

Det såg ljust ut för Sarkozy 2007. UMP var en stark konstruktion som tog röster från Nationella Fronten i parlamentsvalen. Sarkozy själv hade skapat förtroende hos mitten i fransk politik och han kunde också se hur vänstern levde i ett hopplöst förfall. Allt såg ljust ut. Ingen trodde annat än att han 2012 lätt skulle försvara sin ställning och förlänga sitt presidentmandat ytterligare fem år.

Nu är läget ett annat. Hans regeringsmajoritet är i gungning. Fler och fler av hans politiska vänner börjar knorra och en del överger honom. Extermhögern äter sig in i hans högerflygel. Socialisterna vinner de regionala valen och kan med Dominique Strauss-Kahn som kandidat nästa år sopa banan med Sarkozy.

Som jag sagt tidigare: Det svänger fort i fransk politik. Många av oss var tvärsäkra om hans eviga framgång för ett drygt år sedan. Det vore lika oklokt att nu räkna ut honom. Osvuret är verkligen bäst.

I dag har en del av de franska väljarna gått till valurnorna för en andra omgång av val till kantonerna – en form av lokala val. Vänstern och Nationella fronten går framåt. Regeringsmajoriteten går bakåt. Det intressantaste är ändå en ny opinionsundersökning som visar på Nicolas Sarkozys svaga ställning hos franska folket i dag, tretton månader före presidentvalet.

Undersökningsföretaget IPSOS har samtidigt med kantonalvalet frågat franska folket hur de skulle rösta i en första valomgång till presidentval om det vore val i dag. Presidentvalet sker i två valomgångar. I första valomgången ställer alla kandidater upp. De två som får flest röster går vidare till en andra och avgörande valomgång. Nuvarande presidenten kan knappast vara glad när han nu får del av siffrorna:

Om Dominique Strauss-Kahn blir socialisternas kandidat kommer denne att vinna med 34 procent följd av Marine Le Pen med 21 procent. Nicolas Sakozy kommer  först på tredje plats med 17 procent. Det innebär att en andra omgång avgörs mellan Strauss-Kahn och Le Pen. Även med andra socialistiska kandidater som Francois Hollande och Martine Aubry kommer Nicolas Sarkozy att slås ut med en förnedrande tredjeplats. Endast i det fall Ségolène Royal skulle bli socialisternas kandidat kommer Sarkozy till den andra omgången, dock slagen i den första omgången av Marine Le Pen.

Det ska sägas igen. Mycket händer det sista året före ett presidentval. Franska folket älskar att straffa maktens företrädare när det inte är riktigt på allvar. Men självfallet ökar oron också inom regeringsmajoriteten. Det handlar om makten också för andra högerpolitiker. En förlust för regeringsmajoriteten i nästa års president- och parlamentsval får förstås negativa  konsekvenser för en rad andra politiker.

I kvällens nyhetssändning i France 2 var också frågan uppe om UMP skulle kunna tänka sig att välja en annan presidentkandidat än Sarkozy. Den nye utrikesministern Alain Juppé nämndes. Han är en lysande politiker som nu lyckats skapa en allians i väst för invasionen i Libyen. Jean Francois Copé är den man som alla har trott ska kandidera 2017 efter ett andra femårsmandat med Sarkozy. Nu ställdes frågan om han lockas att redan till 2012 utmana den sittande presidenten.

Det politiska läget är intressant för närvarande. President Sarkozys usla opinionssiffror tillsammans med Marine Le Pens framgångar skapar ett nytt inrikespolitiskt läge i Frankrike. Vänsterns framgångar i kantonalvalen är betydligt mindre uppseendeväckande och saknar nästan betydelse i detta läge.

Fortfarande suckar gamla konservativa fransmän: ”Varför måste alla intellektuella vara vänster?” Sanningen är att de intellektuella i dag lutar mer mot höger. Inte utan motstånd – ännu – men många nya koryféer med hemvist långt ut på högerkanten seglar fram och sätter sig väl tillrätta i TV-soffor och brer ut sig på tidningarnas debattsidor. En av dem dömdes nyligen till böter för rasistiska uttalanden men det är inget som hindrar deras framfart. Och i bakgrunden står Marine Le Pen och gnuggar händerna.

Eric Zemmour är en förgrundsgestalt för den nya högern i media. Ingen intellektuell av stora mått men det skulle förmodligen hindra framfarten.En av hans tribuner är rollen som inkvisitorisk utfrågare i det populära lördagskvällsprogrammet On n´est pas couché (Vi har inte gått och lagt oss) som sänds i den statliga T V-kanalen France 2. Ett program som blandar politik och underhållning som Skavlan ungefär. Eric Zemmour har ett antal hatobjekt. Han ogillar feminister, gay och antirasister och alla som pläderar för någon form av kulturell mångfald i ett samhälle. Han är konservativ men med en stark reaktionär krydda. Hans försvar för familjen och den franska nationens historiska arv är starkt. Han kristiserar kapitalismen för att uppluckra samhällscivilisationen och är naturligtvis EU-kritisk.

Denne man skulle varit otänkbar för ett decennium sedan men nu är han för många en ikon. Han uttalade i en TV-show häromåret att det är naturligt att polisen kontrollerar legitimationen på svarta och folk från arabvärlden eftersom de begår fler brott. Detta uttalande renderade honom böter i domstol men också en ökad stjärnstatus i media.

Eric Zemmour är inte ensam. De är fler som i spalter och i TV och radio går till attack mot den tidigare enade front av försvar för grundläggande mänskliga rättigheter där människor skulle behandlas lika oberoende av kön, klass och etnicitet. Slagorden för den nya mediahögern – intellektuell vore att ge dessa personer för hög status – är kampen mot det politiskt korrekta och mot snällismen. Känns begreppen igen?

En av tidningarna som släppt in de nya reaktionära pennorna är Marianne, en vänstertidning av det mer populistiska slaget. Tidningens ambition var att vara radikal och att ifrågasätta ett invant och lite inkrökt sätt att tänka kring identitetsfrågorna. Resultatet blev att fördämningarna släppte. Det har blivit rumsrent att försvara ställningstaganden som ligger nära eller i linje med Nationella Frontens.

Frankrike 2011 har bland opinionsbildarna i media både starka och av många uppskattade företrädare för en reaktionär samhällssyn. Landet lever med ett högerextremt parti med en ledare som i dag har lika starka opinionssiffror som President Sarkozy. Ingenting tyder på att detta land går mot bättre ekonomi, mindre arbetslöshet eller minskade sociala spänningar.

Förmodligen hänger dessa företeelser ihop och det gör situationen bara än mer tragisk. Den nuvarande regeringsmajoriteten förefaller splittrad i frågan hur spänningarna i samhället ska kunna minska. Vänstern står i princip lika handfallen och saknar både program och ledare. Vntern 2011-12 kan bli het på den sociala scenen. Presidentvalet 2012 kan bli mycket  mer avgörande för Frankrikes närmaste framtid än någon skulle ha trott för bara ett år sedan.