Lindbom på franska

I morgon är det bara fyra månader kvar till första valomgången i det franska presidentvalet. Det är jul och väöjarna borde normalt kunna förvänta sig hårda klappar med vackert omslagspapper och en elegant knut på snöret från alla kandidaterna. Istället är paketen mjuka och så slarvigt inslagna att det inte ser särskilt lockande ut där de ligger under en barrande gran.

Nicolas Sarkozy har ägnat hela hösten åt eurokrisen och trots en uppgörelse som han påstod skulle bli avgörande för Europas ekonomi och välstånd så blev det ett fördrag vars innehåll är oprecist. Ingen vet om europeiska centralbanken och IMF får de pengar de behöver för att rädda länder i kris. Ingen vet heller om de utsatta länderna kommer att följa EU:s krav på budgetdisciplin och ingen vet heller om detta är rätt väg att gå. Egentligen är inte ens Frankrike och Tyskland överens om strategin för att lösa krisen. Ännu mindre vet vi i dag hur övriga euroländer och EU-länder ställer sig till innehållet i fördraget.

Den franska ekonomin är i dåligt skick och ingen presidentkandidat eller parti kan lova reformer som det franska folket drömmer om. Partierna tävlar istället om att skylla krisen på någon annan. Regeringen tar tacksamt emot David Camerons vägran att ställa upp på uppgörelsen i Bryssel häromveckan. En smärre antibrittisk kampanj har dragits igång av premiärminister Francois Fillon och hans ministrar. Socialisterna talar om nödvändigheten av att också skapa tillväxt i ekonomin, inte bara spara och anklagar regeringen för att gå i Angela Merkels ledband. Nationella fronten skyller på alla men särskilt på marknaden och på EU och förordar en nationalistisk politik med en återgång till francen som valuta. Alla har någon att lägga skulden på men ingen har ett eget program som känns tillräckligt trovärdigt. Krisen är för stor och komplex för att brytas ner till enkla paroller som det går att vinna ett val på.

Medan politikerna skyller på varandra upplever stora delar av franska folket en jul med sämre köpkraft än på länge. Arbetslösheten stiger igen. Tillväxten har mer eller mindre helt avstannat och ekonomer talar om en stundande recession. Fransmännen drar åt svångremmen ännu mer. För många väljare står det klart att valet nästa år blir ett val mellan dåliga alternativ där det minst dåliga kommer att vinna.

Julen firas bara under ett dygn i Frankrike. Den börjar med middag och julklappsutdelning sent på julaftons kväll och slutar på juldagen. Annandag jul är en vanlig arbetsdag. Det är nog tur för politikerna att fransmännen inte har så mycket tid att fundera över de dåliga tiderna. Fast strejkerna pågår som vanligt och över tre miljoner fransmän kan som arbetslösa reflektera dagligen över sin och landets prekära situtaion. Ett land med tung statlig skuldbörda och svag motor i ekonomin är ingen bra utgångspunkt för 2012.

Dessutom ska Frankrike tillsammans med Tyskland försöka behålla sin roll som Europas ledarnation med ansvar att lyfta hela kontinenten och skapa ordning i ekonomin och ökad tillväxt på sikt. Frankrikes självbild är att vara en stormakt. Sarkozy lägger in all sin kraft för att denna bild ska bestå och på det sättet ska han också vinna valet.

Den nationella frontens ledare, Marine Le Pen, höll i dag ett viktigt tal i Metz i östra Frankrike, en konservativ region där myllan är god för nationalistiska och främlingsfientliga åsikter. I dag slog Le Pen hårt mot vänstern men också mot President Sarkozy. Det borde vara hennes huvuduppgift att med stöd av besvikna väljare både till höger och till vänster bli en av två kandidater till den andra valomgången; helst då i en avgörande strid mot Francois Hollande.

Marine Le Pen har till stora delar ett gyllene läge att fånga upp många missnöjda väljare inför nästa års presidentval. Krisen i Europa där ett ekonomiskt sargat Frankrike engagerar sig för att rädda eurosamarbetet får många fransmän att söka lösningar i nationalistisk och separatistisk riktning. Mer än var tredje fransman vill lämna euron och återgå till francen som betalningsmedel. Skepsisen mot Sarkozys och socialisternas Europavänlighet ökar. Francois Hollande ligger trots allt politiskt nära Nicolas Sarkozy i Europafrågan och det ger Le Pen manöverutrymme.

Såväl socialisterna som Sarkozys parti UMP representerar makten i Paris. Korruptionsskandalerna i båda lägren avlöser varandra. För många väljare i den lägre medelklassen och arbetarklassen framstår båda partiernas ledare som företrädare för en kast som skor sig på makten och som tjänar varandra, inte folket. Denna känsla har alltid varit starkt utvecklad i landet men frågan är om den inte stärkts ytterligare under denna mandatperiod.

Marine Le Pen vänder sig till de glömda medborgarna, de osynliggjorda. Till dem som blivit svikna av en president som inte uppfyllt sina vallöften om att öka köpkraften och trygga de offentliga miljöerna. Till de medborgare som hon säger svikits av en vänster som allt mer tar ställning för den välmående medelklassen och som förespråkar en ohejdad invandring och en för mjuk hållning till kriminaliteten i de fattigare, invandrartäta områdena.

Nationella fronten arbetar som alla missnöjespartier med obehagliga och karikatyrmässiga fiendebilder och avstår från att ta reellt ansvar genom att presentera ett  tydligt konkret program. Men kritiken är samtidigt inte helt tagen ur luften. Avståndet mellan den politiska klassen i Paris och stora delar av befolkningen i landet är stort. Många väljare känner igen sig i Nationella frontens beskrivning av globaliseringens avigsidor och ser invandrarna som ett avgörande hot.

För närvarande ligger Marine Le Pen en bra bit bakom Sarkozy och Hollande i opinionsmätningarna men de senares ledning är långt ifrån kassaskåpssäker. Det krävs att dessa båda kandidater lyckas visa hur de ska kunna vända en dålig trend i landets ekonomi. De måste kunna ge människor mer framtidstro på en rad områden; arbete, välstånd och trygghet i närmiljön. De måste kunna övertyga om att samverkan och solidaritet med andra folk i Europa är en god sak också för Frankrike.

Om Sarkozy och Hollande inte lyckas kan Le Pen äta upp deras försprång och springa förbi en av dem lagom till valet i april och maj nästa år. För Nicolas Sarkozy gäller det att Standard & Poors sänker kreditbetyget tillräckligt lång tid före valet för att det ska glömmas bort och att väljarna också glömmer alla svikna vallöften från 2007.  För Hollande handlar det om att göra trovärdigt att hans politiska program gör skillnad mot den nuvarande regeringens. Folk måste tro att han kan bidra till minskad arbetslöshet, ökad köpkraft och mer rättvisa. Det är uppförsbacke för båda. Marine Le Pen flåsar dem i nacken och kommer att fortsätta göra så fram till valdagen.

I dag har förre kulturministern och socialisten Jacques Lang låtit meddela att han inte godtar det angrepp på hans person som riktats från en av det socialistiska primärvalets kandidater, Arnaud Montebourg. Den senare har i ett rättsligt dokument som offentliggjordes den 21 november  påstått att det förekommit korruption inom ett av partidistrikten, Pas-de-Calais, dit Lang hör och att dennes namn också finns bland personer som ägnat sig åt ekonomiska oegentligheter. Lang polisanmäler nu sin partibroder för förtal.

Frankrikes främsta politiska företrädare tillhör en elit i landet, väl avgränsad från resten av befolkningen. Jag har ägnat en längre artikel åt detta fenomen i tidningen Arena (december 2011). Det finns oändliga exempel på hur ledande politiker också från skilda politiska läger skyddar varandra men också – som i detta fall – attackerar varandra. Maktspelet på toppen av den franska nomenklaturan är spännande och upprörande på samma gång. Detta maktspel sysslesätter en kår av politiska journalister och minst lika många politologer vid landets högskolor och universitet.

Tidningen Le Monde har med jämna mellanrum fördjupade artiklar kring elitens agerande. Affären DSK är naturligtvis inget undantag. I en artikel i dagens tidning finns många exempel på hur välkända DSK:s olika snedsprång var för president Sarkozy och den politiska majoriteten i UMP. En typisk historia är lunchmötet mellan DSK och Elyséepalatsets främste rådgivare i säkerhetsfrågor, Alain Bauer. De båda herrarna känner varandra sedan många år. DSK tar initiativet till lunchen. Han frågar Sarkozys säkerhetsansvariga hur säker han kan vara på att inte hans mobiltelefon skyddas från avlyssning. ”Inte alls säker”, svarar Bauer men jag kan hjälpa dig att kryptera den så att du kan tala utan oro för främmande öron. Han påstås också ha hjälpt DSK  med detta och fått ett tack från sin gamle vän.

Det förefaller som om Bauers hjälp bara var tillfällig eller en bluff. Något tid senare när DSK avslöjades på hotellet i New York pekar uppgifter på att åtminstone ett samtal samma morgon som mötet med Nafissatou Diallo fanns avlyssnat i UMP:s partihögkvarter.

I artikeln i Le Monde görs tolkningen att presidenten och regeringen aldrig på allvar försökte utnyttja och offentliggöra uppgifter om DSK:s vidlyftiga sexliv därför att Sarkozy aldrig trodde att DSK skulle på allvar klara en valrörelse. Hans livsstil var så präglad av synd i klassisk mening att han förr eller senare skulle avslöjas. Sarkozy satt bara och väntade på kollapsen. Den kom också mycket riktigt i maj i år…

Det går inte att hymla om det. De franska arbetarna, ungefär var fjärde yrkesarbetande, föredrar Marine Le Pen och Nationella fronten. Närmare varannan fransk arbetar påstår sig i dag stödja detta högerextrema parti medan Sarkozy kommer på en svag andraplats med stöd av knappt var fjärde. Socialisternas kandidat Francois Hollande hamnar ett par procent bakom den nuvarande presidenten.

Det är chockerande siffror för den som lever kvar i bilden av att vänstern är en naturlig position för de grupper som står längre ner på stegen när det gäller inkomst och inflytande i samhället. Frågan är hur det blivit så och hur nästan varannan arbetare kan stödja de högerextrema.

Arbetarna är besvikna på vänstern. Socialister och kommunister uppfattas av många som svikare. De har inte infriat löftena om bättre standard. Arbetarväljarna minns Mitterands år och svagheterna i Lionel Jospins socialistregering 1997-2002. Klyftorna har ökat  under de senaste decennierna och den unga generationen arbetare uppfattar att deras levnadsstandard sjunkit i förhållande till föräldragenerationen.

De är besvikna på att socialisterna talar till medelklassen och till dem som är arbetslösa eller invandrare utan klara papper att vistas i landet.De tror inte heller längre på den mer extrema vänstern. Marxism och trotskism lockar inte längre vanliga löntagare. Det var andra tider på 70-talet  när kommunisterna var det stora arbetarpartiet.

För arbetarna är lag och ordning en central fråga. Socialisterna förefaller dem för akademiska. Deras program talar om frågor som inte berör; den sekulära staten, en humanare invandringspolitik och internationella frågor som att försvara EU och ekonomisk tillväxt på ett mer teoretiskt plan.

Nicolas Sarkozy har ett litet försprång framför Francois Hollande i den aktuella mätningen men även den sittande presidenten har problem med arbetarväljarna. Han förförde många av dem i valrörelsen 2007 men har inte kunnat infria deras förhoppningar. Hans position är alltså ungefär lika svag som den akademiske Hollande som i sin framtoning främst attraherar  den välutbildade, vänsterliberala medelklassen.

Det franska nyhetsprogrammet ikväll lät några arbetare uppställda framför kameran svara på frågan vad som fick dem att föredra Nationella fronten. ”De är närmare folket”, svarade en. ”Frankrike åt fransmännen”, sa en blond kvinna.  Någon tyckte att Marine Le Pen talade ett rakt språk. ”Hon är tydlig och klar.” Några ytterligare personer sa sig rösta på Le Pen därför att de var besvikna på både socialisterna och Sarkozy.

Ikväll visar Rapport att en stor del av LO:s väljare tycker att alliansen har en bättre ekonomisk politik än socialdemokraterna. Arbetarrörelsens partier kämpar i motvind i många länder i Europa. Socialismens analys av samhällets orättvisor biter inte på den grupp som borde vara mest benägen att bejaka den. Det franska socialistpartiet och de svenska socialdemokraterna har olika tradition och deras kader av medlemmar skiljer sig åt. Deras partier visar på olika brister i förmågan att attrahera arbetarväljarna. De franska socialisterna sysslar med fel frågor och är för akademiska. De svenska socialdemokraterna är så splittrade i de viktiga frågorna att de tappar tydligheten. När de någon gång lyckas formulera en gemensam ståndpunkt brister den istället i analys och skärpa.

Francois Hollande får inte bli nummer tre av huvudkandidaterna i tävlan om de franska arbetarväljarna i valet nästa år. Han måste kravla sig upp några procent  för att överhuvudtaget ha chansen att bli vald till president.