Lindbom på franska

President Emmanuel Macron balanserar verkligen på en tunn tråd när han ska positionera sig i den rådande konflikten (kriget) mellan Hamas och Israel. Som jag skrivit i tidigare inlägg här på bloggen råder samma spänningar inne i det franska samhället. Propalestinska grupper med stöd till Hamas påminner om sin existens med sitt raseri mot staten Israel och kravet  på att detta land ska utplånas. Delar av vänsterpartiet La France Insoumise (LFI) vill inte använda ordet terrorister om Hamas. Ledarna för den yttersta högern, Marine Le Pen och Eric Zemmour uttrycker på olika sätt sitt stöd för Israel.

President Macron står mitt i stormen och ska försöka att dessutom spela mer av en medlande roll internationellt. Han har varit i Tel Aviv och i Kairo. Han uttalar sig med försiktighet men riskerar också att inom sitt eget land framstå som otydlig.

Det går inte att komma ifrån att Frankrike tenderar att delas i två stora grupper, propalestinska och proisraeliska, vid sidan av en stor del av befolkningen som befinner sig mittemellan eller försöker undvika att över huvud taget inta en definitiv position. Samtidigt noterar den judiska delen av den franska befolkningen ett ökat hot med fler antisemitiska utspel. För många muslimer blir också tillvaron svårare när säkert en majoritet av fransmännen i allmänhet reagerar starkt emot Hamas som företeelse och för deras brutala angrepp på Israel.

Macron vet att fransmännens inställning till invandring och invandrade personer i landet blir mer negativ i dessa tider. När Nationell samling och Reconquète (Èric Zemmours parti) tydligt tar ställning för Israel är det ett sätt att också uttrycka sin antimuslimska hållning. Zemmour är mest tydlig genom sitt försvar för vad han kallar den judiskt-kristna civilisationen. Det är omöjligt för Macron, menar han, att balansera mellan två folk i ett land, det vill säga ett muslimskt och ett västerländskt Frankrike. Han måste välja sida. Denna förenklade lösning på problemet kan för en del förefalla trovärdigare när konflikten mellan Israel och Hamas eskalerar.

Parlamentet har redan väntat länge på en regeringsproposition om migrationen. För varje månad tycks frågan bli alltmer laddad och allt svårare att lösa. I juni skedde upploppen i invandrartäta förorter. Nu pågår kriget i Israel och Gaza. Det blir allt svårare för mittenpolitikern och statschefen Macron att hitta en fungerande väg framåt i denna heta och svårbemästrade fråga.

President Emmanuel Macron skulle ha kommit till Sverige under den vecka som nu följer men han ställde in sitt besök. Mordet på en lärare i Arras och det allmänt laddade världsläget tvingade honom att skjuta på resan. Ändå hade ett besök i Stockholm även kunnat vara av viss betydelse för honom, inte bara för den svenska regeringen och den svenska befolkningen.

Den som lever i Frankrike är ständigt medveten om att krig och andra laddade motsättningar i hela världen blir en fråga också för det egna landet och det egna folket. Det handlar inte bara om självhävdelse, att fransmän och franska politiker anser sig så betydelsefulla att de måste ge sig in i alla internationella kriser. Det beror också på landets historia av betydelse för den västra och södra delen av världen. En fransk president förväntas att agera i internationella konflikter, både av sitt folk och av ledare i andra länder. Det politiska agerandet i Frankrike kan inte tänkas bort från dess historia, dess folks förväntningar och omvärldens förhållningssätt till det.

Frankrike kan inte tänka bort dess relation till det judiska folket och dess agerande efter andra världskriget och försvar för bildandet av staten Israel. Frankrike har haft en rad kolonier i det vi kan kalla Nordafrika och Afrika söder om Sahara och detta faktum påverkar också landets ställningstaganden i konflikten i Mellanöstern.

Sverige dras alltmer in i denna konflikt liksom andra som pågår eller kommer att bryta ut under kommande år. Vi kan bara anta att nya internationella kriser uppstår även om vi inte alltid – men ofta – kan förutse dem. Nu dödades två och skadades en svensk av en terrorist i samband med en fotbollslandskamp i Bryssel för en vecka sedan. Alla inser att detta är en närmast logisk följd av att Sverige inte längre förblir en provins i världens periferi. En terrorexpert sa i morse i svensk radio att detta terrorangrepp var på ett sätt förväntat.

Frankrike vet sedan lång tid tillbaka vilken roll landet spelar i internationella konflikter och hur utsatt det är. Det är förstås väsentligt att svenska politiker och strateger skaffar sig kunskap och analyserar Frankrikes utsatthet men också ansvar att agera i olika kris- och krigssituationer. Sverige har mycket att lära. Inte minst gäller det de svenska medborgarna. Ett besök av Macron i Sverige skulle genom nyhetsmedier bidra till att vi som folk väcks och blir lite mer informerade om vår nya roll i världen.

Kan Macron lära något av Kristersson? Den frågan kan vara svårare att besvara. Katarina Barrling påpekade i en utmärkt krönika i Godmorgon Världen i morse att de båda länderna, Sverige och Frankrike, har en hel del gemensamt. Vi är båda sekulära länder med en mycket långtgående yttrandefrihet och vi har båda en stor muslimsk invandring. I den meningen kan båda ländernas politiska ledning utbyta tankar som kan vara fruktbara för båda parter.

Fransmännen har en fördel framför svenskarna. De har inte fram till de allra senaste åren suttit i provinsen och tittat på. De har ett ständigt pågående och levande samtal kring sin identitet. Detta samtal stannar inte vid några enkla ställningstaganden. Det finns så många fora i det landet där innebörden i  sociala, politiska och kulturella värderingar prövas. För den som kan gå mellan ett antal olika tv- och radiokanaler för att lyssna till timslånga samtal kring dessa frågor blir det plågsamt att sedan jämföra med de korta motsvarigheter som erbjuds i svenska kanaler, ofta dessutom torftiga och förutsägbara. Och så tillkommer förstås all fransk press på hög nivå.

Sverige och Frankrike måste mötas i så mycket högre utsträckning i kring frågor om terrorismens natur, om juridiska och politiska lösningar på hot från omvärlden. Dessa möten har, tror jag,  som främsta mål att väcka de svenska medborgarna ur gamla, förutfattade meningar på en rad punkter. Det finns ingen återvändo. Sverige är i dag – på gott och ont – en del av världen.

Jag funderar på tidpunkten att göra ett inlägg på min blogg om det som händer i världen och har kopplingar till Frankrike. Händelsekedjan verkar inte brytas. Allt hänger ihop. Det ena dådet följer på det andra. Det är svårt att sätta punkt någonstans, andas för att därefter göra en analys. Hamas attacker på Israel. Israels revansch. Mordet på läraren i skolan i Arras och nu terrorattacken på tre svenskar i Bryssel i går kväll, varav två dött. När jag skriver dessa rader cirkulerar olika uppgifter om gärningsmannen. Han är gripen, rapporterar några medier. Han är skjuten av polis, uppger andra. Frågan är vilken information vi får härnäst och vad blir nästa attack mot yttrandefriheten, mot anständigheten, mot mänsklighetens värdighet.

Gårdagskvällens terrorattack mot svenskarna är den allt överskuggande nyheten i alla medier i Frankrike. Jag kan inte låta bli att jämföra med den förhållandevis diskreta rapportering som svenska medier har haft om knivmordet på läraren Dominique Bernard i Arras. Jag kan inte heller låta bli att notera den erbarmligt tafatta bevakning av morden på svenskarna som skedde i Sveriges televisions nyhetskanal igår kväll. När, undrar tittaren, kommer svenska medier  definitivt att förlora oskulden inför en värld av ondska där vi som land befinner oss i centrum lika mycket som andra europeiska länder. Hur kunde SvT igår kväll toppa med fotbollskommentatorn Daniel Nannskog när det stod klart för alla att en jihadist mördat svenskar klädda i svenska landslagsdräkter. Alla fakta fanns förstås ännu inte kring händelsen men analysen måste göras av kommentatorer med insikter i internationell terrorism och frågor som rör kultur, religion, historia och politik i relationen mellan Mellanöstern och Europa. En tittare med sina frågor måste få en anständigt intellektuell hjälp att tänka, att förstå, att se mönster – hur bristfälliga och ofullständiga de än kan vara några timmar efter dådet.

Jag slog över från Sveriges Television till de franska nyhetskanalerna som redan var fördjupade i händelsen i Bryssel. I dessa studios låg fokus på att försöka förstå vad som hänt och varför. Här gjordes kopplingar till koranbränningarna i Sverige. Här kopplades till konflikten mellan Hamas och Israel och till mordet på den franske läraren. Franske inrikesministern Gérald Darmanin förstärkte gränsen mellan sitt land och Belgien, meddelades det. Tittaren på de franska kanalerna kunde se sambanden. Tittaren fick genom tv-kanalernas kvällssändningar några fler komponenter av fakta och analyser för att bättre förstå hur närvarande den islamistiska terrorismen ändå är i Europa. Frankrike och Belgien är särskilt utsatta men det påpekades också i programmen att Sverige genom sina koranbränningar kommit att bli en ny måltavla för radikaliserade islamister.

Konflikten kring Hamas och Israel hänger ihop med de dödande attackerna i Arras och Bryssel. Den belgiska polisen uppmanade de svenska supportrarna på läktaren igår kväll att ta av sig landslagsdräkter som kunde provocera till fler terroristdåd mot svenskar. För svenska judar är detta inget nytt. Det gäller inte minst för dem som bor i Malmö. Gå inte ut med tecken som synliggör att du är jude som till exempel Davidsstjärna och kippa. Nu fick svenskar som åkte till Bryssel för att dricka öl, skratta och se fotboll en insikt om att vem som helst, inte ”bara” en minoritet, kan stå öga mot öga med en våldsam extremist. De allra flesta av oss svenskar vill inte vara en del av en konflikt som utlöser dödligt våld men det är nog bäst att förstå att vi numera har lämnat det provinsiella för att bli en del av en betydligt mer komplex och därmed farligare värld.

Tre år minus tre dagar efter halshuggningen av en lärare, Samuel Paty, i en förort till Paris sker nu en ny attack mot en skola och dess lärare. Det har skett i Arras som är en mindre stad i norra Frankrike. Liksom förra gången är förövaren en islamistisk terrorist från Tjetjenien. Han har enligt samstämmiga uppgifter i fransk media dödat en lärare och skadat en annan och även en funktionär med säkerhetsuppdrag på skolan. Förövaren använde kniv. I samband med dådet ropade han Allah akbar. President Emmanuel Macron, inrikesminister Gérald Darmanin och utbildningsminister Gabriel Attal har begett sig till Arras för att möta drabbade personer och uttala sig inför media. Detta kommer att ske under tidig eftermiddag.

Frankrike är skakat av händelsen. Den är i sig brutal och är en i raden av terrorhandlingar under senare år. Alla minns attacken mot satirtidningen Charlie Hebdo i januari 2015, de brutala morden på människor, bland annat i nattklubben Bataclan, i november samma år och en rad andra attacker under de senaste tio åren. Islamismen är ett reellt hot i Frankrike. Den göds i utsatta förortsområden. Den finns och växer sannolikt i olika föreningssammanhang och i moskéer. Ibland leder den till en typ av öppna våldshandlingar som i dag.

Frankrike är utsatt  eftersom det finns en islamistisk minoritet bland muslimer och det finns också över en halv miljon judar som av begripliga skäl känner ett hot mot islamismen. Hamas attack mot Israel kan leda till våldshandlingar i Frankrike. Det är inte klarlagt om dagens dåd i skolan i Arras ska ses som en följd av helgens våldsamma dödande av Hamas men oron finns för att fler islamistiska attacker är att vänta under den närmaste tiden. President Macron höll igår ett tal för att lugna och ena nationen. Nu kom dådet i Arras och visade hur rätt han hade i sin ambition att skapa försoning men hur liten inverkan hans ord ändå hade. Det gick inte många timmar innan det första mordet inträffade.

Terrororganisationen Hamas attack på israeliskt territorium har naturligtvis skapat stor uppståndelse, stor frustration och många fördömanden i Frankrike. Av flera skäl är detta land mer berört av denna konflikt än andra västländer.

I Frankrike bor fler judar och fler muslimer än i de flesta andra europeiska länder. Den del av befolkningen som uppger en religiös tillhörighet är cirka 50 procent i dag. Bland övriga medborgare, med uttalad religiös tillhörighet, är 29 procent katoliker. Ytterligare 9 procent säger sig tillhöra andra kristna samfund. Hela tio procent är muslimer medan mindre än en procent uppger att de är judar. I det senare fallet rör det sig ändå om minst 600 000 personer.

Spänningarna i Frankrike rör sig på flera plan. I medierapporteringen är ett återkommande tema migranter kontra fransmän som levt i landet flera generationer. När Hamas genomför sitt terrorangrepp mot Israel väcks konflikten mellan judar och muslimer. Den finns alltid latent under ytan och den kommer i dagen igen i detta läge. Inte minst är den närvarande i mediernas kommentarer och debatter.

Den överväldigande majoriteten av landets politiker och politiska kommentatorer fördömer Hamas men det är uppenbart att ett parti, La France Insoumise (LFI) (Det okuvade Frankrike) talar mer otydligt genom att inte vilja kalla Hamas för en terrororganisation. Dess ledare, Jean-Luc Mélenchon påminner i sitt uttalande om Israels ansvar och brott mot mänskligheten samtidigt som han också kritiserar Hamas. Ledaren för LFI:s partigrupp i nationalförsamlingen, Mathilde Panot, gjorde ett liknande uttalande inne i församlingen medan stora delar av ledamöterna lämnade salen.

LFI har under de senaste åren kommit att räkna förorternas muslimska befolkning till basen i sin väljarkår. Här finns otvivelaktigt ett massivt stöd för arabiskt väpnat motstånd i Mellanöstern mot Israel. Trots försäkringar om att Israelkritiken inte handlar om antisemitism är det svårt att bortse från det. Hatet mot Israel i dessa grupper är gigantiskt och många drömmer om att den judiska staten ska förintas.

LFI:s ställningstagande eller snarare sätt att formulera sig i den pågående konflikten mellan Hamas och Israel leder onekligen till ett sammanbrott för vänsteralliansen Nupes som genom Mélenchons initiativ skapades inför valet till nationalförsamlingen förra året. Alliansen gav alla de fyra vänsterpartierna, LFI, Socialistpartiet, Kommunistpartiet och EELV (de gröna) fler mandat än som skulle skett om partierna gått fram vart och ett för sig. LFI:s aggressiva och populistiska linje i debatten om pensionerna i våras skapade stora spänningar inom Nupes. Synen på Hamas skär upp än större sår i alliansen. Inom till exempel Socialistpartiet finns en lång tradition av vänskapliga relationer med Israel. Det skulle förvåna om Nupes överlever hösten eller i varje fall valrörelsen inför EU-valet nästa vår.