Lindbom på franska

Dramat i Toulouse har spetsat till valrörelsen i Frankrike på flera sätt. På söndag kommer en krönika av mig i Dagens Arena kring detta tema. Låt mig här ge de senaste siffrorna från ett av opinionsinstituten, BVA, som visar hur ställningen är mellan kandidaterna efter Mohamed Merahs beskjutning av soldater och barn i den judiska skolan. Striden mellan huvudkandidaterna är nu jämnare än någonsin.

Dödsskjutningarna har inte visat sig innebära några stora förändringar i väljaropinionen. Frågan om medborgarnas fysiska säkerhet, förhållandet till islamism och muslimer kommer dock med säkerhet att ta större plats framöver i valrörelsen.

Nu är det helt jämnt mellan Nicolas Sarkozy och Francois Hollande i den första valomgången. I den andra valomgången vinner Hollande med 54-46 procent enligt senaste mätningen och det är en krympning på några procent från tidigare.

Ledaren för Front de Gauche, Jean-Luc Mélanchon, har ökat med 5 procent på en månad och har gått om både Marine Le Pen och Francois Bayrou, mittenkandidaten. Mélanchon har 14 procent, Le Pen 13 och Bayrou 12 procent. De grönas kandidat, Eva Joly, är hopplöst efter i mätningarna. Hon är nu nere på 2 procent. En fullständig katastrof för det franska miljöpartiet som har kapacitet att ligga på samma nivå som de tre som befinner sig efter huvudkandidaterna Sarkozy och Hollande.

President Nicolas Sarkozy blir under valrörelsen allt tydligare med sitt budskap att sluta Frankrike inom sina gränser och markera att Europa i första hand är till för Frankrike.

Sarkozys tal i Villepinte i slutet av förra veckan utanför Paris var ett viktigt tal i valrörelsen. Han gjorde tydliga ställningstaganden för ett Frankrike som bara accepterar ett EU med tydligare gränser mot omvärlden. Det gäller både i fråga om invandring som arbetsmarknad. Företag som producerar i Frankrike gynnas. Andra ska missgynnas. Invandringen bör halveras för invandringen är ett problem.

Sarkozy talar för ett Frankrike i konservativa termer. Inget tal om klass eller motsättningar. Presidenten vill bekämpa orättvisorna men inte ojämlikheten. Han talar för möjligheten att expandera i landet, ta sig upp, bli rik. Detta får inte hindras av socialistisk nivelleringspolitik. Men storkapitalets girighet pekar han finger mot. Han har till och med gått så långt att han föreslår en lag som ska beskatta utlandsfransmän så att den andel av skatten som vederbörande slipper genom att bosätta sig i ett annat land ska han eller hon ändå betala till franska staten för att få behålla sitt franska medborgarskap.

Talet i Villepinte gav effekt i opinionen. Retorik i talet attraherar många djupt i den franska opinionen idag. Hans ord får genklang som säger  att duktiga arbetsamma vanliga fransmän ska belönas, att stora skattesmitare och företag som utlokaliserar ska bestraffas och att invandringen täpps till. En arbetslinje med nationella förtecken är ingen dålig strategi för en konservativ president som nu ska försöka gå om sin socialistiska motståndare i valrörelsen.

En av de senaste mätningarna visar för första gången att Sarkozy leder före Hollande i den första valomgången. I den andra ligger han fortfarande cirka tio procent efter sin huvudmotsåndare. Talet i Villepinte har säkert haft sin verkan.

Valrörelsen verkar utvecklas till en kamp mellan nationalism och ett öppnare Europa. Det blir också en kamp mellan å ena sidan en vision om ett konservativt folkhem med bibehållna klassklyftor och en repressiv politik mot bland annat de boende i de marginaliserade förorterna och å andra sidan en vision om ett jämlikare samhälle. Och som alltid – kanske det viktigaste motivet för folks val av president – personligheten hos huvudkombattanterna. Striden mellan den intensiva, oberäkneliga, karismatiska och förföriska Sarkozy och den lugna och samlande Hollande.

Ikväll är Francois Hollande huvudpersonen i tevekanalen France 2:s stora politiska serie Des paroles et des actes (Ord och handling). En viktig kväll för socialistledaren som kommer att grillas i tre timmar i direktsändning av politiska journalister och i debatt med den yngre stora stjärnan på högersidan, Jean-Francois Copé. Denna kväll får sannolikt stor betydelse för fortsättningen av valrörelsen. Kan Hollande stoppa Sarkozys framfart eller fortsätter han att tappa röster och börja likna en förlorare. Utgången är öppen.

Nicolas Sarkozy har problem med sin image. Minnena stannar kvar från hans firande av segern i förra presidentvalet, omgiven av Frankrikes rikaste företagsledare på restaurang Fouquet´s på Champs Elysées valkvällen och hans semester veckan efter på en lyxyacht. Nu anstränger sig hans kampanjstab inklusive hustrun Carla Bruni för att tvätta bort denna nesliga bild. Nu gäller det att framstå som folklig igen, precis som månaderna före valet 2007.

I dag framträder inrikesministern Claude Guéant, som annars mest ägnar sig åt att gläfsa ikapp med extremhögern mot Frankrikes invandrare, till presidentens försvar även i fråga om den senares livsstil. Han arbetar tjugofyra timmar om dygnet, berättar Guéant i en radiointervju. Han ägnar sig möjligen ibland åt lite läsning, ser en och annan film och det händer att han äter middag med vänner.

Sarkozy själv ångrar sin fest på Fouquet´s och semestern på lyxyachten. Det meddelade han i den stora tretimmarssändningen med honom i den statliga tevekanalen France 2 i tisdags kväll. Det är säkert sant. Det var i början av sin mandatperiod som han fick beteckningen ”President Bling-bling”. Det var då han visserligen fyllde sin regering med flera ministrar med bakgrund i vänstern men samtidigt sökt visa franska folket vilken omnipotent person han var. Han sa du till alla och envar  – något som verkligen inte stämmer med bilden av en statschef i Frankrike –  samtidigt som han promenerade  med sin nya förälskelse Carla Bruni mitt i folkvimlet på Eurodisney utanför Paris. Han tillät sig också att älska pengar som en glad klassresenär som fått smak på juveler efter en påver uppväxt. En grabb på gott och ont men med en sjusärdeles arbetsförmåga. Han skulle ensam fixa fransmännens problem och göra Frankrike till ett gynnsamt land för alla som likson denne invandrare från Ungern ville arbeta hårt och göra rätt för sig.

Nu ska kampanjstaben och han själv tvätta bort bilden av  rik och lättjefull överklass. En bild som faktiskt är orättvis. Som det sagts och skrivits så många gånger. Nicolas Sarkozy är en enkel man med enkla vanor jämfört med de flesta toppolitiker i Frankrike som ofta ärvt både pengar och makt. I tisdagens teveprogram i France 2 debatterade presidenten bland annat med Laurent Fabius, tidigare socialistisk premiärminister, som verkligen är förmögen och också uppträder med överhetspersonens hela värdighet och självförtroende. I jämförelse med Fabius är Sarkozy enkel och folklig.

Sarkozys hustru Carla Bruni har däremot fört in pengar och status i hans liv. Hon är dotter till en stenrik italienare med slott i Toscana. Hon rör sig sedan barnsben naturligt i Europas främsta salonger. När hon i samband med programmet i tisdags uttalade orden: ”Vi är enkla människor” blir det återigen en bumerang mot presidentens försök att tona ner hans lockelse till lyxliv. Han må sitta med en coca cola till maten och avstå från de stora årgångsvinerna. Han må arbeta hårt och han må vara en man som klättrat upp i den parisiska hierarkin. Men medborgarna lär knappast kalibrera sina analysinstrument så precist. Han kommer att fortsätta att bedömas som en bling-bling-president. Oppositionen kommer inte att upphöra med att påminna om hans stora skattesänkningar för de rika och hans misslyckanden att göra livet drägligare för de stora väljargrupperna i samhället. Och vem blir övertygad om att Nicolas och Carla lever ett vardagsliv som alla andra…

I dag meddelar Nicolas Sarkozy att han kommer att lämna politiken om han förlorar presidentvalet. Det är känt att han sedan ett halvår tillbaka börjat putsa på sitt eftermäle där han ska framstå som mannen som gjorde allt rätt men inte fick chansen att fullfölja sitt uppdrag och där han vill bil hågkommen på samma sätt som bland andra Winston Churchill. Gerhard Schröder och Margaret Thatcher (!). Nu talar han öppet om vad han gör om han förlorar. Den hypereffektiva kampanjmakaren Nicolas Sarkozy har fått något defensivt över sig.  Det är som om han inte riktigt vill fullfölja valrörelsen. Som han enligt Le Monde lär ha sagt innan han gick in i tevestudion i tisdags: ”Det här är trots allt inte en begravning”.

Frankrikes inrikesminister Claude Guéant är en pålitlig man av invandrarfientliga åsikter. Han vill inte införa rösträtt för invandrare i lokala val och hans skäl är avslöjande.

I en intervju i dag i Le Monde konstaterar han att han motsätter sig socialisternas förslag om rösträtt för invandrare i lokala val. Det är en fråga som skiljer vänster från höger i valrörelsen. Guéants motivering är att Frankrike då riskerar att i vissa kommuner få en majoritet av invandrade lokalpolitiker. Dessa skulle välja att rösta igenom förordningar om att tillåta halalkött i skolbespisningarna och införa förbud för flickor och pojkar att bada tillsammans i de kommunala badhusen.

Claude Guéant ser  rösträtt för invandrare som ett steg mot kommunitarism – ett ord som får alla rättrogna franska republikaner att rysa. Frågan är förstås om han gör en riktig tolkning av ordet. Skulle halalkött i en bespisning vara mer kommunitaristiskt än kött från traditionellt europeiska slaktmetoder för  icke-muslimska barn. Och vad ska man säga om att servera det traditionella köttet i en skola där majoriteten är muslimer?

Naturligtvis bygger Claude Guéants resonemang på  diskriminerande värderingar. Han har också i andra sammanhang hävdat att vissa kulturer står högre än andra. Hans nya utspel är ett konkret exempel på vad han menar med det.

Nicolas Sarkozy värderar Claude Guéant mycket högt. Han var tidigare särskild rådgivare åt presidenten i Elyséepalatset. Sedan ett år tillbaka är han inrikesminister och ansvarar för polisen. Det är han som styr över alla de aktioner som riktas mot att utvisa romer och de papperslösa.  Hans politik och uttalanden spelar en viktig roll i presidentkandidaten Nicolas Sarkozys intensiva kampanj för att vinna över så många som möjligt av Nationella frontens väljare till den första valomgången den 22 april. En hänsynslös politik som försvårar livet för många fransmän med muslimsk tro och tradition.

Jag lämnar i dag ett Frankrike som nu går in i det mest intensiva skedet i valrörelsen. Men för presidenten Nicolas Sarkozy ser det på nytt mörkt ut. Hollande leder i senaste mätningen med 29 procent mot 25,5.

Den senaste veckan präglas av Francois Hollandes utspel att beskatta inkomster över 1 miljon euro per år med en marginalskatt på 75 procent. Detta är ett förslag som han – vid en valseger –  måste justera utan att erkänna att han övergivit det. Utspelet har ändå givit Hollande en skjuts framåt igen. Taktiskt verkar det ha givit resultat. Franska folket är i allmänhet misstänksamt mot eliten och då även alla ekonomiska analytiker i teve som dömer ut förslaget som antingen konfiskatoriskt eller för att det motverkar sina syften.

Sarkozy har det återigen tungt i opinionen efter några veckors uppgång. Han får ingen fart på kampanjen trots att han är erkänt duktig på att med sin personlighet skapa bra valmöten. Uppenbart är franska folkets flertal hjärtligt trötta på fem år med Sarkozy.

De nya sifforna pekar på en stor seger för den socialistiska kandidaten. Nu börjar de flesta bedömare tro på seger för Hollande. Men, men… Det är långt kvar och vi har ännu inte sett alla skandaler. Häromdagen utsattes Sarkozy för upplopp mot honom vid ett valmöte. Han anklagade omedelbart socialisterna för att ha iscensatt detta. Ett upplopp mot honom kan likaväl vara iscensatt av Sarkozys kampanjmakare för att kunna skylla på socialisterna. Vi får räkna med allt smutsigare metoder. Nu är högerregeringen och UMP så pressad och folket runt Sarkozy så oroade över att förlora sina maktprivilegier att allt kan hända. Valrörelsen kan bli riktigt obehaglig när den sittande presidenten ska försöka med alla medel att vända ett närmast förutbestämt nederlag till seger.