Lindbom på franska

Ingenting är verkligen avgjort i presidentvalet 2012 men en sak är uppenbar tio dagar före första valomgången. Den samlade vänstern har en unik position, mer samlad än någonsin tidigare i den femte republikens historia, undantaget de två val där Francois Mitterand gick segrande ur striden.

Francois Mitterand la grunden till valsegern 1981 genom att skapa en gemensam plattform för socialister och kommunister. I regeringen 1981 ingick också tre representanter för kommunistpartiet som fortfarande under 1980-talet var en maktfaktor i fransk politik.

Läget 2012 är visserligen annorlunda men ändå inte så olik 1981. Till skillnad från valrörelserna under 1990-talet och 2000-talets första decennium är nu vänstern samlad i huvudsak kring två kandidater; Francois Hollande och Jean-Luc Méanchon. Båda har starkt stöd internt och båda drar många sympatisörer till sig om man får tro alla opinionsmätningar.

Det franska socialistpartiet har levt under starka interna spänningar efter Mitterandepoken. Dessa har inte upphävts men begravts sedan Martine Aubry blev generalsekreterare för partiet och märkligt nog särskilt efter primärvalen förra året där sex socialistkandidater tävlade med varandra. En intern kraftmätning som skulle ha kunnat leda till en djupare spricka inom partiet men som istället förde fram en segrare, Francois Hollande, med hundraprocentigt stöd i partiet inför presidentvalskampanjen.

Jean-Luc Mélanchon, avhoppad från socialistpartiet och skaparen av det lilla Front de Gauche, har lyckats attrahera de flesta av de väljare som står till vänster om socialistpartiet. Han har aktivt stöd av kommunisterna men de är i dag en ganska obetydlig rörelse som knappt når mer än några procent i valen. Mélanchon har – vilket är viktigare – attraherat de flesta väljare som anser att socialistpartiet är alltför pragmatiskt. Han har genom sitt program, sin politiska skicklighet och personliga karisma fångat in alla dem som i tidigare val delat upp sig på flera olika småkandidater. I årets valrörelse har trotskisterna misslyckats att attrahera mer än sammanlagt ett par procent  av väljarna enligt samstämmiga mätningar.

Mätningarna visar också att de två kandidaterna ökar vänsterns röststyrka totalt. Francois Hollande har i genomsnitt i mätningarna 27 procent och Jean-Luc Mélanchon 14 procent. Lägger vi till Eva Jolys 2 procent står vänstern osedvanligt stark med cirka 43 procent. Den eller de få procent som tillfaller de revolutionära kandidaterna har däremot ingen betydelse. De väljarna som röstar på extremvänstern lär knappast stödja Francois Hollande i en andra valomgång.

Vänstern har ett gott utgångsläge inför den andra valomgången. Jean-Luc Mélanchon är ingen vänsterextremist. Han har tvärtom gjort välgärningen att samla vänsterväljare för en politik som är demokratisk och förhållandevis genomförbar i praktiken. Han har förmodligen lockat över en hel del av den rent revolutionära väljarbasen till en kandidat som otvetydigt försvarar den parlamentariska demokratin. Han påminner till stora delar om vänsterpartiets ledare i Sverige. Det är helt rimligt att tro att Mélanchon rekommenderar sina väljare att rösta på Hollande i en andra valomgång. Som person ger han sig därmed rollen att bli en maktfaktor för en samlad vänster.

Francois Hollande har konsekvent profilerat sig som den samlande presidentkandidaten under hela valrörelsen. Med stöd av Jean-Lucs Mélanchon fångar han in den samlade vänstern under sitt paraply samtidigt som hans lugna framtoning och balanserade politiska förslag gör att han kan få stöd också av stora delar av Francois Bayrous mittenväljare i en andra valomgång. I ett land som politiskt lutar åt höger kan alltså Hollandes reptrick lyckas denna gång. Han har i alla mätningar en ledning över President Sarkozy med 54-46 procent i den andra valomgången. Det måste förklaras av att han under sitt paraply kan räkna med både väljare som ropar eldande slagord i den kommunistiska fackföreningen CGT:s demonstrationståg och prudentliga, kristna gymnasielärare i kostym och fluga eller i ylledräkt och jumper. Han kan samla alla som gemensamt uttrycker en viktig uppfattning: Vem som helst men inte Sarkozy.

Tio kandidater tävlar om två platser. Det drar ihop sig till slutstrid, den så kallade första valomgången söndagen den 22 april. Det blir Sarkozy och Hollande som kniper de två åtråvärda platserna men allt är inte avgjort för det. De andra kandidaternas positioner i valet nästa söndag påverkar vem som slutligen blir president efter den andra valomgången den 6 maj.

Nicolas Sarkozy och Francois Hollande ligger nu i stort sett sida vid sida i opinionsmätningarna. Sarkozy har dock ett litet försprång hos de flesta instituten men det skiljer bara en halv till en procent mellan huvudkandidaterna. Båda ligger strax under 30 procent. Det är betydelsefullt för Sarkozy att vinna den första valomgången. Lyckas han slå Hollande med mer än två procent kommer många väljare att se andra valomgången som öppen. Mätningarna kan då få effekten att en del väljare automatiskt vill satsa på en vinnare. Det gynnar Sarkozy.

Problemet för den sittande presidenten har varit att han inte förmått skaka av sig sin dåliga image hos stora delar av väljarkåren. Denna dåliga image har olika drag för olika väljare. Han är inte bara impopulär bland vänsterns väljare och bland dem som stöder Le Pen. Katolikerna som till största delen röstar på UMP:s kandidat tvekar att rösta på honom eftersom bilden av Sarkozy som bling-bling-presidenten fortfarande lever kvar hos många av dem. Andra traditionella högerväljare uppskattar inte hans ekonomiska misslyckanden eller tvivlar på att han är en god traditionell fransman. Sarkozy är i viss mening liberal. Han har också invandrarbakgrund och han uppträder inte med den värdighet som många i denna väljarkategori förväntar sig av en president.

Francois Hollande har sin strategi klar. Han vill nå Elyséepalatset genom att göra så lite väsen av sig som möjligt. Han är rädd för yttre händelser som kan påverka hans goda opinionssiffror. Händelsen med dödsskjutningarna i Toulouse gjorde honom säkert mycket orolig men han red ut stormen. Sarkozy fick inte den utväxling i opinionssiffror som han hoppats på och säkert trott på. Den oro på finansmarknaderna som visat sig i dag genom börsoron i Madrid får inte sprida sig till Paris. Då kan Sarkozy återigen få ammunition för sin kritik av Hollande som en politiker utan statsmannaerfarenhet.

Striden om tredje platsen är nu stenhård. Den står mellan Front de Gauches ledare Jean-Luc Mélanchon och Nationella frontens Marine Le Pen. Mélanchon har ökat starkt i alla mätningar sedan slutet av förra året och ligger nu kring 15 procent. Det gör också Marine Le Pen som backat från 18-19 procent för ett halvår sedan. Dessa kandidater får inte öka mer. Då blir de ett hot för huvudkandidaterna. Sarkozy kan skrämma mittenväljare som funderar på Hollande om Mélanchon blir för stark och då kan förväntas påverka en vänsterregering. Omvänt får inte Le Pen öka för mycket. Då kan mittenväljarna som funderar på att lägga sin röst på Sarkozy bli bortskrämda.

Den tredje mannen från valet 2007, Francois Bayrou, ligger i dag på femte plats och har svårt att öka i mätningarna. Han vägrar att ta ställning för någon av huvudkandidaterna och det är förmodligen hans problem. I den femte republikens konstitution gynnas de två huvudströmningarna, högern och vänstern. Mitten kläms sönder. Samtidigt är mitten den gruppering som slutligen avgör ett presidentval. Skulle Bayrou rekommendera sina väljare, cirka 10 procent, att rösta på den ena eller andra kandidaten, skulle han dels avgöra presidentvalet och dels själv förmodligen få en fet ministerpost. Det spekuleras till och med att han kunde blir nästa premiärminister om Nicolas Sarkozy vinner. I valrörelsen 2007 erbjöd Ségolène Royal ett samarbete men Bayrou avvisade det. Tydligen står han hellre ensam än lierar sig med något av huvudblocken. Kanske är orsaken till det att hans väljare enligt mätningarna fördelar sig enligt ganska jämnt mellan Hollande och Sarkozy i en andra valomgång. Bayrou vet att han förlorar många av sina egna trogna om han bekänner färg, även i en andra valomgång där han inte längre själv är aktör.

Alla valrörelser har sina glömda frågor. Miljöfrågan är glömd i denna valrörelse förutom i någon mån hos Jean-Luc Mélanchon. Eva Joly saknas helt i debaatten och har i dag bara stöd av 2 procent av väljarna. Frankrike talar om ekonomi, lag och ordning och invandring. Ekonomi handlar om att återindustrialisera landet, stärka protektionismen och låta staten styra arbetsmarknaden genom att hindra utlokalisering av produktion och i Mélachons fall till och med bestraffa företag som avskedar arbetskraft. Inte ett ord om att klimatanpassa produktionen eller att införa grön tillväxt.

Fransk vänster är traditionellare än svensk. Fransk höger är mindre liberal än svensk, förmodligen även mindre liberal än svensk vänster. Däremot är fransk höger betydligt mer repressiv än svensk höger och mindre benägen att anamma liberala tankar i frågor som till exempel rör samkönade äktenskap.

Nicolas Sarkozy väcker känslor. I en mätning av undersökningsföretaget IPSOS som Le Monde publicerade igår visar det sig att bara drygt var tredje väljare tycker att han är sympatisk men tre av fyra att han är dynamisk som person. Nästan varannan väljare oroas av hans person och bara var  tredje säger att han verkar ärlig som politiker.

IPSOS har formulerat ett antal påståenden om Sarkozys och hans främste utmanare Francois Hollandes karaktärsdrag  och skillnaderna är påfallande stora. Fram tonar bilden av två skilda politikertyper. Sarkozy är snabbfotad och presidentfähig (han är ju redan president) men oroar genom sin karaktär och är mindre ärlig och uppriktig. Hollande vinner i ärlighet och han uppfattas som betydligt mer sympatisk. Han bedöms däremot inte vara lika dynamisk som sin motståndare.

Det borde oroa Francois Hollande och hans stab att väljarna inte har särskilt stor tilltro till socialistkandidaten när det gäller att framstå som presidentlik. Bara 46 procent tycker att han ger intrycket av att vara en man för Elyséepalatset medan motsvarande siffra för Sarkozy är 66 procent. Hollande har fortfarande en del att bevisa trots att hela hans valkampanj gått ut på att övertyga väljarna om att han är den samlande gestalten i fransk politik.

De senaste dagarna har Sarkozy plockat procent i undersökningarna. Han tar väljare från Marine Le Pen och centerkandidaten Francois Bayrou. Vid intervjuer med de väljare som bytt till Sarkozy visar det sig att Sarkozys statsmannalika sätt att uppträda i samband med dödsskjutningarna i Toulouse imponerar. Centerväljarna anser att trygghet och lag och ordning är viktiga frågor och det har gynnat Sarkozy. Nationella frontens väljare värderar invandringspolitiken högt och i den frågan har Sarkozy fått pluspoäng.

Francois Hollande kan glädja sig åt att han vinner stort över Sarkozy i en fråga. Varannan väljare säger att han förstår dem och deras problem. Bara tre av tio säger att Sarkozy har samma förmåga att sätta sig in i fransmännens situation.

Opinionsinstituten gör nu mätningar i stort sett varje dag men skillnaderna är relativt små över tid. Sarkozy har ökat några procent under mars månad utifrån ett väldigt dåligt utgångsläge. Det gäller den första valomgången. Mätningarna som rör andra valomgången visar på stabilitet. Avståndet till Hollandes fördel ligger kvar kring 54-46 procent. Något enstaka institut har siffran 53.5-46.5 procent.

Nicolas Sarkozy har nu också presenterat sitt ekonomiska program vilket möttes av media med en gäspning. Det är lag och ordning som måste ge den skjuts åt valrörelsen för att Sarkozy ska vända underlaget till seger. För Hollande gäller fortfarande att vara trovärdig i sina löften att förändra de sociala och ekonomiska villkoren för vanliga fransmän och att helst öka sin trovärdighet som presidentlik kandidat.

En intressant kuriositet i mätningen från IPSOS är att i jämförelsen mellan alla kandidaterna i första valomgången är Jean-Luc Mélanchon den kandidat vars uttalanden de senaste veckorna  tilltalar de franska väljarna mest. Han gillas av 45 procent följd av Hollande på 43 och Sarkozy på 29 procent. Mélanchon har tagit folket med storm genom sina engagerade tal runt om i Frankrike och hans hårda attacker mot det franska privilegiesamhället.

En annan, mer bekymmersam iakttagelse gäller Marine Le Pen och väljarnas inställning till henne. Hela 29 procent av alla väljare uppskattar hennes uttalanden de senaste veckorna. Tre av tio fransmän gillar alltså hennes hårda retorik mot muslimerna. Det ska jämföras med de grönas kandidat Eva Joly som bara uppskattas för sina uttalanden av 13 procent.

TGV-tåget mot Rennes igår eftermiddag var sällsynt fullt av politiska journalister. Francois Hollande skulle tala på Parc des Expositions i Bretagnes huvudstad. Det var inte därför alla köpt tågblijett. Anledningen var väldigt speciell. På mötet skulle han framträda på scen med sin exfru Ségolène Royal. En återförening efter fem år av separation och djupa sår både personligt och politiskt.

Det sas att partiarbetarna såg fram emot denna återförening. Det blev en antiklimax. De båda kommer in på scenen under jubel. De ler men Hollande gör det något mer ansträngt. De stannar upp vid rampen medan Hollande vinkar och markerar överhöghet. Sedan vänder han sig om markerar med vänsterarmen att ”nu kan du gå”. Ségolène går – det ser ut som hon travar – mot en trappa som leder ner till publikplatserna och där sitter hon resten av mötet.

Det hade kunnat bli en framgångsrik återförening men Francois Hollande klarade inte av det. Han ogillade märkbart att vara vid sin exfrus sida. Han kunde inte spela spelet. Ségolène kunde det. Hon har säkert minst lika stora skäl att vara besviken på sina barns far. Han träffade en annan kvinna. Han ställde inte upp helhjärtat för henne i valrörelsen 2007. Men hon bar sitt svärd denna kväll för att stötta honom som socialisternas kandidat i presidentvalet 2012.

Jag tror hon stärkte sin position ytterligare bland partiets aktiva. Hollande försvagade förmodligen inte sin. I varje fall inte mer än marginellt. I Frankrike tänker man: Män klarar inte av att hantera den typen av relationer särskilt bra. Och nu är han i alla fall socialistpartiets kandidat. Han får alla de trognas stöd.

En fråga stannar kvar i mitt medvetande: Vad tänkte egentligen deras gemensamma barn om kvällen i Rennes?

Jean-Luc Mélanchon är på allas läppar dessa dagar i den franska valrörelsen. Han går framåt i mätningarna, han är en lysande talare och han fyller ett tomrum i den politiska debatten.

Det går trögt för Sarkozy. Hollande står och stampar och verkar snarare ha tappat glöden i valrörelsen. Marine Le Pen förlorar röster. Och den evige tredje mannen, mittenledaren Francois Bayrou, väcker inga andar till liv och är profillös både i idéer och i röstsamlande. Men Jean-Luc Mélanchon går stadigt framåt, nu mellan 12 och 14 procent i väljarmätningarna. Fem procent mer än för en månad sedan. Tuppkammen sväller på denne intellektuella rabulist som fångar sina anhängare med glödande retorik på sin stora valturné över landet.

Jean-Luc Mélanchon representerar en viktig gren av den franska vänstern som förutom de gröna kan delas upp i tre delar; Parti Socialiste, alltmer präglat av socialdemokratiska idéer, den parlamentariska socialismen som inkluderar kommunistpartiet och den revolutionära gren som ser kampen på gatan som viktigare än den som avgörs vid valurnan.

Mélanchons nybildade parti Front de gauche (2009) samlar vänstersocialister och kommunister kring ett ganska traditionellt socialistiskt program. Statlig centralism är en  viktig beståndsdel och det innebär ett starkt försvar för de grundläggande republikanska principerna om frihet, jämlikhet och broderskap. Den offentliga sektorn försvaras och fördelningsfrågorna är viktiga. Mélanchon har krävt hundra procent marginalskatt för inkomster över 1 miljon euro.

Mélanchon vinner röster på en stark vänsterretorik. Han fascinerar väljarna, långt utanför de miljöer som kan tänka sig att rösta på honom. Han är en karismatisk talare. Han är slagfärdig och elak men också bildad. Är filosof från universitetet och har undervisat på gymnasieskolor i franska. Han kryddar gärna sina tal med citat från Victor Hugo eller historiska politiska vänsterledare.

Just nu går allt Mélanchons väg. Han fyller ut tomrummet när hans närmaste medtävlare på vänsterkanten, Francois Hollande,  framstår som alltmer grå och försiktig. Många av vänsterväljarna behöver också slagorden, drömmarna och visionerna. Jean-Luc Mélanchon fångar upp denna saknad som uppstått när Francois Hollande tävlat nog länge om att vinna mittenväljarna och framstått som enbart klok och rationell.

Francois Hollandes stab grubblar i dessa dagar på hur fenomenet Mélanchon ska tacklas. De flesta mätningar säger att Mélanchons väljare i en andra valomgång mellan Hollande och Sarkozy går nästan uteslutande till socialistkandidaten. Men skulle Sarkozy vinna första valomgången klart därför att Mélanchon tagit för många röster på vänsterkanten kan det skapa ett trovärdighetsproblem för Hollande i den andra valomgången. Mélanchon får inte bli för stark. Å andra sidan vågar inte Hollande attackera Mélanchon för hårt i valrörelsen med risk för att skapa splittring i vänstern och reta upp Mélanchonväljarna i så hög grad att de avstår att rösta i en andra valomgång.

Den franska valrörelsen efter Toulouse handlar om säkerhetsfrågorna där President Sarkozy och Marine Le Pen försöker plocka så många poäng som möjligt på hårda utspel och på Mélanchons totala förakt för hela frågan och en intensiv kampanj för jämlikhet och traditionell socialistisk klasspolitik. Och en Francois Hollande som inte riktigt får något utrymme. Kanske hoppas han att dagarna fram till första valomgången den 22 april ska löpa på riktigt fort.