Lindbom på franska

Det är lätt att bli cynisk när man tittar på de två huvudkandidaternas program och jämför. De stora ideologiska skillnaderna krymper när verkligheten tränger sig på. Det franska presidentvalet blir allt mindre en kamp mellan ideologier, mellan olika program utan alltmer en fråga om image och trovärdighet. Orden följs nämligen inte av handling när det gäller Sarkozy och Hollande.

En undersökning gjord av näringslivet visar nu att Sarkozys valprogram är underfinansierat med cirka 11.5 miljarder euro mot Hollandes drygt 12 miljarder euro. Det kostar att lova franska folket lättnader i beskattningen eller nya reformer. Båda är lika goda kålsupare. Hollande är enligt undersökningen mindre trovärdig i att kunna minska statsskulden. Han räknar med en tillväxt som få bedömare tror är rimlig. Sarkozy lovar 24 000 nya fängelseplatser vilket inte ryms i hans budget och inte heller ökning av löner för vissa statsanställda och utbetalning av avgångsvederlag för de offentliganställda som sägs upp.

Skillnaderna mellan kandidaterna ligger mest på det retoriska planet. Båda vill avskaffa budgetunderskottet under mandatperioden. Hollande vill skärpa kampen mot brottsligheten och rekrytera fler poliser men talar mindre om det. Han är i sak i stort överens med regeringen om invandringspolitiken. Likaså kring energipolitiken trots samarbetet med de gröna i det kommande parlamentsvalet. Hollandes föreslagna skattereform är visserligen mer inriktad på lättnader för lägre inkomstgrupper. Samtidigt kommer Sarkozy sannolikt att omedelbart öka skatterna om han blir omvald och denna gång kommer de välbetalda grupperna knappast att skonas. Hans ton är hård och oförsonlig mot invandrarna i den andra valomgången men hans attack mot sin motståndare når i sak sällan längre än till kritik av Hollandes förslag om rösträtt för utlänningar i kommunala val.

Valet handlar som sagt främst om image och trovärdighet. Det borde också handla om vem som bäst  kan hålla den yttersta högern stången under de kommande åren. Francois Hollande med den samlade vänstern bakom sig kommer rimligen att vara mindre frestad att ingå överenskommelser i invandrarfrågan som helt passar Marine Le Pen och hennes parti. Men alltför säker ska man inte vara. Le Pen har en annan del av sitt program som ligger närmare vänstern. I hennes kritik mot finansvärlden konkurrerar hon mer med socialisterna än med den klassiska högern.

Nu är det tio dagar kvar till den andra valomgången. Ännu har inget hänt i opinionen. Gårdagens undersökning som mätt väljarsympatierna under måndagen och tisdagen visar på stabilitet kring 54-46 i Hollandes favör.

Nu är den franska valrörelsen inne i sitt avgörande skede. Om elva dagar ska det avgöras. Får Frankrike en socialistisk president, den andra i så fall under den femte republikens tid, eller kommer Nicolas Sarkozy att bli omvald för ännu en mandatperiod på fem år.

Temat för Sarkozy är klart. Han fortsätter att tala om immigration och om lag och ordning. Han ser möjligheten i att bli omvald genom att  fånga tillräckligt många av Le Pens väljare som nu enligt undersökningar bara till 60 procent kommer att stödja den sittande presidenten den 6 maj. Sarkozy tar varje möjlighet att misskreditera Francois Hollande för bristande fasthet visavi invandrarna. Ett förslag i Hollandes program om rösträtt för utlänningar i kommunala val dras fram som ett avskräckande exempel.

Sarkozys väljare är inte längre i huvudsak fientliga till Nationella fronten. En ny undersökning visar att 64 procent av dem som i söndags röstade på Sarkozy vill se ett valsamarbete mellan Sarkozy parti, UMP, och Nationella fronten i de parlamnetsval som kommer att hållas i juni månad. Det är fler än lepenisterna. Av dem säger sig 59 procent vilja valsamarbeta med UMP. Marine Le Pen lär vara försiktig med alla former av samverkan med UMP. Hon har nu ambitionen att bli Frankrikes nya högerledare och vill inte befläckas av den impopuläre Sarkozy.

Francois Hollande driver samma program som i hela valrörelsen. Han talar om  Sarkozys misslyckanden, om krisen och om ett program för tillväxt. Han föreslår bland annat närmare 200 000 nya jobb i den sociala, offentliga sektorn,  fler jobb i skolan och ett skattesystem för ökad jämlikhet. Han undviker att tala om invandring och lag och ordning.

En stor slutdebatt i teve är planerad, till onsdag i nästa vecka. Sarkozy har krävt tre för att få fler tillfällen att kunna svänga underläget på cirka 10 procent i väljaropinionen. Men Hollande är ointresserad av det, precis lika ointresserad som Sarkozy för fem år sedan när han ledde över Ségolène Royal och då avvisade hennes förslag om tre debatter.

Det blev seger för Francois Hollande i den första valomgången. Han fick drygt 28.5 procent mot 27 procent för den sittande presidenten Nicolas Sarkozy. En symbolisk seger som ger socialistkandidaten extra råg i ryggen inför den andra valomgången den 6 maj då de båda huvudkandidaterna möts i en avgörande duell. Marine Le Pens framgångar är ändå valets stora händelse.

Frågan är om inte kartan på allvar börjar ritas om i Frankrike. Marine Le Pen gjorde Nationella frontens bästa val någonsin med sina drygt 18 procent. Var tredje arbetarväljare stöder Marine Le Pen. Hon var därmed den starkaste röstmagneten i denna väljarkategori. Som jämförelse kan nämnas att Jean-Luc Mélanchon som förfäktat  en traditionell socialistisk linje till försvar för arbetarklassen bara fick 12 procent av deras röster. Hollande drog 27 procent av arbetarnas röster och Sarkozy 18 procent.

Marine Le Pen var segerrusig igår kväll och hennes tal efter det att valresultatet offentliggjorts utformades till en offensiv attack mot ”eliten” i det franska samhället. Hennes favoritord är UMPS för att visa att hon ser Sarkozys parti UMP och Parti Socialiste (PS) som samma elitpartier, utan kontakt med vanligt folk. Han lovade sina anhängare att denna seger bara var en början på något helt nytt.

Ledningen för Nationella fronten räknar med att den klassiska högern runt Sarkozy nu börjar bryta samman. Grupper inom denna rätt disparata rörelse (UMP)  kommer att lämna samarbetet och några ansluter sig till Nationella fronten. I juni väntar parlamentsvalet och Marine Le Pen har redan talat om en ny gruppering i fransk politik, ”rassemblement bleu Marine” som är en lek med ord och med förnamnet på ledaren, ungefär ”samling Marin(e)blå”. En sådan samling skulle ha Nationella fronten som den tunga basen men ta över bland annat grupper som tidigare stått andra kända politiker nära som Jean-Pierre Chévènement och Charles Pasqua.

Det var bistra miner från regeringspartiets företrädare i teve igår kväll. Förlusten mot vänstern ser ut att kosta dem och Sarkozy makten under de fem kommande åren. Förlusten mot Le Pen hotar den klassiska högerns ställning. Sarkozy har tvingats allt längre ut till höger under sin mandatperiod för att parera attackerna från Nationella fronten och för att kunna behålla de delar av den lägre medelklassen som hans höger traditionellt behövt i sitt väljarunderlag. Nu gick taktiken inte hem. Trots presidentens alla invandrarfientliga uttalanden gör Marine Le Pen ett rekordval.

Andra valomgången avgörs av hur Le Pens väljare förhåller sig till de båda huvudkandidaterna. Enligt mätningar skulle 60 procent av dem rösta på Sarkozy. Marine Le Pen kommer sannolikt inte att ge Sarkozy ett aktivt stöd i valet den 6 maj. Det nuvarande stödet från hennes väljare till den sittande presidenten räcker inte för att ge Sarkozy segern. Han måste också få merparten av centerledaren Francois Bayrous väljare som i gårdagens val uppgick till 9 procent. Enligt färska mätningar är inte ens hälften av dem beredda att stödja Sarkozy.

Enligt en offentliggjord mätning igår kväll har Hollande ett försprång på 54-46 procent i den andra valomgången. Det är visserligen delvis nya förutsättningar inför valet den 6 maj. Fjorton dagar av intensivt kampanjande och flera viktiga valdebatter som kan skapa förskjutningar i väljarkåren. Men det troliga är ändå att Hollande går segrande ur detta presidentval. Han har hållit ungefär samma avstånd till Sarkozy sedan årsskiftet. Det är möjligt men inte troligt att den sittande presidenten kan vända Hollandes stora ledning till egen seger på knappt två veckor.

Nu är valrörelsen för den första valomgången till ända. Francois Hollande åker i dag till staden  Corrèze där han har sin valkrets och kommer att rösta där i morgon. Nicolas Sarkozy lär ägna en del tid på lördagen åt att umgås med hustru Carla Bruni och lilla dottern Giulia. I morgon röstar han i Paris, i det 16:e arrondissemanget. Nervösa kommer båda att invänta valresultatet på kvällen. Ett val som verkar ge Hollande en första plats inför den andra valomgången men där en tredjedel ännu är osäkra väljare.

Det råder samma utveckling i Frankrike som i Sverige. Allt fler väljare byter kandidater och parti och alltfler bestämmer sig allt senare. Vissa bestämmer sig först när de står i valbåset. Det blir också vanligare att väljare byter block. Särskilt sker det i presidentvalen som är personval och där kandidatens karaktär och utstrålning spelar en förhållandevis större roll än i parlamentsval med partier.

Sedan slutet av förra året har närmare hälften av de franska väljarna bytt kandidat. Det är onekligen en mycket  hög siffra. Samtidigt visar väljarmätningarna att balansen mellan huvudkandidaterna knappast rubbats. På fredagen publicerades de sista officiella mätningarn inför första valomgången och de visar på en återgång till siffrorna i slutet av förra året. Hollande har ett litet försprång på ett par procent i första valomgången och ett stort på cirka tio procent i den andra och avgörande omgången. Ändå vet sociologerna att många väljare gått över från Hollande till Sarkozy och vice versa. Möjligen har dessa övergångar i båda riktningarna tagit ut varandra.

Vänstern har som block stärkt sin position i denna valrörelse och aldrig varit så stark sedan Francois Mitterand omvaldes 1988. Jean-Luc Mélanchons framgångar har inte nämnvärt påverkat Hollandes position i väljarkåren. Förloraren har snarare varit centerkandidaten Francois Bayrou som i slutskedet har cirka 10 procent i jämförelse med valresultatet 2007 då han nådde höga 18.7 procent.

Inom de politiska blocken har det skett andra förändringar. Den största handlar om Jean-Luc Mélanchon som ökat från 4 till cirka 14 procent sedan valrörelsen började. Marine Le Pen har visat sig minst lika skicklig som sin pappa på att samla röster. I jämförelse med 2007 kommer hon helt säkert att nå längre än vad hennes pappa då gjorde i sin sista valrörelse. Hon ligger på 16 procent i snitt i de sista mätningarna. Det är knappt en procent under den siffra som hennes pappa nådde i sitt famösa rekordval 2002 när han slog ut socialisten Lionel Jospin och mötte Jacques Chirac i en andra valomgång. Nationella fronten brukar dessutom alltid ha lägre siffror i mätningarna än i de verkliga valen vilket pekar mot att Marine Le Pen kan komma ännu högre.

Marine Le Pen har i denna valrörelse lyckats – som hennes pappa 2002 – dra missnöjda väljare från den klassiska högern. För många fransmän har Nicolas Sarkozy varit för mjuk i invandrarfrågan och dessutom inte markerat avstånd tillräckligt mot Europa och inte nog  försvarat den nationella värdena. I valrörelsen 2007 lovade Sarkozy hårda tag men nu kan han bedömas efter sina handlingar. Han bedöms alltså i vissa fransmäns ögon som en svag president som inte förmått hålla efter invandrare, utlänningar och brottslingar på ett önskvärt sätt.

Osäkerheten finns där inför morgondagens val. Kommer de osäkra väljarna, minst en tredjedel hade ännu i veckan inte helt bestämt sig, att påverka valet i oväntad riktning? Det är möjligt. Dessutom visar mätningar att andelen som inte vill rösta verkar ha ökat från förra valet. Särskilt i andra valomgången kommer röstskolkarna att spela en viktig roll eftersom det då i hög utsträckning handlar om att medvetet avstå från att rösta. Analyserna säger att Mélanchons väljare i allmänhet kommer att stödja Hollande. En del lär avstå. Marine Le Pens väljare kommer i stor utsträckning att stanna hemma och en del kommer att rösta på Hollande. Francoia Bayrous väljare lär rösta i större grad än Le Pens men fördelar sig förmodligen ganska jämnt mellan huvudkanidaterna.

Det är ett fullt rimligt antagande att söndagens val kommer att innehålla en del överraskningar. Förmodligen kommer Hollande att vinna med ett par procent. Trenden de senaste dagarna pekar på att hans avstånd till Sarkozy snarare ökar. Marine Le Pen lär göra ett bra val och inta tredjeplatsen före Mélanchon som ändå lär göra ett otroligt bra val utifrån sitt utgångsläge. Inget tyder på att Bayrou gör bättre ifrån sig än mätningarna har visat. Eva Joly ligger väl förankrat kring 2 procent. Möjligen kan hon plocka en procent bland vänsterväljare som nu är trygga med att Hollande går vidare och vill stödja det gröna alternativet.

Fransk politik är ofta svår att begripa för en nordeuropé. Passion, många ord, hänvisningar till historien, ända tillbaka till 1789 års revolution. De stora retoriska talen på jättelika öppna folkmöten har sin viktiga plats i de franska valrörelserna, särskilt bland ledarna till vänster. Men två ord är särskilt viktiga när vi ska förstå den franska väljarkårens sätt att se på sina kandidater; protest och förändring.

Frankrike är och har alltid varit ett land av starka klassmotsättningar. Trots folkliga revolutioner har aldrig folket enats i en total harmoni. Missnöjet gror ständigt. Förväntningarna på de politiska ledarna är också stora. Regeringen bör enligt många fransmän lösa alla frågor. Särskilt stora krav har människor på politikernas ansvar att skaffa jobb och garantera ekonomisk tillväxt. För en utomstående förefaller det som om fransmännen inte räknar med att vi lever i en marknadsekonomi och att världen utanför påverkar och interagerar med varje enskilt land.

Valet blir en möjlighet för de fransk väljarna att protestera. De protesterar mot orättvisor, mot sämre tider med minskad köpkraft. De protesterar i dag mot Frankrikes försämrade ställning ekonomiskt och politiskt. Frankrikes försämrade position i världen stör många fransmän.

Jag talade häromdagen med en fransman från Toulouse som alltid röstat på socialistpartiet men nu väljer Jean-Luc Mélanchon. ”Jag utrycker min protest genom att stödja Mélanchon,” förklarade han för mig. Han ser sig som traditionell socialist men protesten är nu viktigare än partitillhörigheten och han väljer att gå vänsterut. Den franska konstitutionen med två valomgångar ger också möjligheten för väljarna att proteströsta i första omgången och rösta övervägt och balanserat i den andra.

På högerkanten drar Marine Le Pen röster från många som normalt borde rösta på Sarkozy. I förra presidentvalet var dessa svikare av Sarkozy inte så många. Han var ny presidentkandidat och stod för ett hopp om bättre tider. I dag är han en besvikelse för många högerväljare som då protesterar genom att rösta på Marine Le Pen i den första valomgången.

Det andra ordet är förändring. Ett folk av missnöje kan inte som svenska väljare vara rädda för förändring. Ingen säger i Frankrike: ”Vi vet vad vi har men inte vad vi får”. De allra flesta fransmän tycker att den nuvarande regimen är usel, oavsett partifärg. Regeringen och sittande president har misslyckats och nu krävs en förändring. Nicolas Sarkozy befinner sig i dilemmat att bli förknippad med alla de stora och små problem som människor upplevt under sina senaste fem år. Sarkozy har försvårat situationen för sig själv genom att i valrörelsen 2007 lovat väldigt stora förändringar och låtit förstå att han ensam kan förverkliga dem.

Det ska sägas att de flesta presidenter under femte republiken (från de Gaulles makttillträe 1958) har blivit omvalda. Hittills har bara Valery Giscard d´Estaing förlorat när han sökt omval. Men de Gaulle tvingades avgå mitt under en mandatperiod när han ställde förtroendefråga vid en folkomröstning. Georges Pompidou dog under sin mandatperiod och Jacques Chirac ställdes mot Jean-Marie Le Pen i andra valomgången när han sökt omval 2002. Inget annat än en seger i det läget hade varit en första klassens sensation.

Nicolas Sarozy möter en kandidat – Francois Hollande – som inkarnerar lugn och samling och allmänt statsmannaskap och som inte har suttit i någon regering tidigare. Han möter honom i ett mycket prekärt läge för Europa och för Frankrike. Statsbudgeten ger få möjligheter till lockande reformer och människor känner de dåliga tiderna in på bara benen. Det är inte konstigt att Sarkozy arbetar i motvind. Dessutom söker han omval i ett land vars befolkning drivs av två viktiga behov; att få uttryck protest och att få uppleva förändring.