Lindbom på franska

Fransmännen saknar verkligen inte opinionsmätningar. De duggar lika tätt som regnet över Paris de senaste veckorna. De har fördelen av att vara påfallande samstämmiga. Det har heller inte hänt särskilt mycket under senare valkampanjen. Francois Hollandes försprång har successivt krymt från ett orealistiskt försprång på tolv-fjorton procent till dagens 5-6 procent. Nu pekar alla mätningar sedan några dagar på cirka 53-47 procent med små variationer. Inga utspel, debatter eller ställningstaganden från utslagna kandidater från den första valomgången tycks ändra på detta försprång för den socialistiska utmanaren.

Presidentval i Frankrike ger inga jordskredssegrar. Enda undantaget var valet 2002 när den sittande presidenten Jacques Chirac ställdes mot Nationella Frontens Jean-Marie Le Pen i den andra valomgången och segrade med över 80 procent av rösterna. Nicolas Sarkozy vann valet 2007 över Ségolène Royal med 53-47 och det ansågs vara en klar seger. Det lär därför knappast väckas alltför stora förhoppningar i staben runt Sarkozy att en av flera mätningar i dag på morgonen ger den sittande  presidenten 47.5 procent mot Hollandes 52.5.

Mellan valomgångarna på fjorton dagar har det inträffat några händelser som skulle ha kunnat påverka valutgången. Den första är Sarkozys tydliga justering av sin politiska position denna andra vecka. Han har tonat ner sin extremt aggressiva hållning mot invandrare och börjat tala mer som en klassiskt gaullist  . Han har helt enkelt lyssnat mer på sina moderata rådgivare som konstaterat att den hårda högerlinjen inte hjälper honom att ta fler väljare från Le Pen.

Den andra händelsen är Marine Le Pens personliga ställningstagande – som kom i talet vid Operan i Paris den första maj – att rösta blankt nu på söndag. Det har visat sig i mätningarna att det inte påverkat i någon riktning. Tvärtom har några fler väljare från Nationella fronten valt att stödja Sarkozy de senaste dagarna. Det rör sig dock om marginella förändringar.

Den tredje händelsen som hade kunnat påverka utgången är förstås valduellen i onsdags kväll i de stora tevekanalerna. Hollande klarade den galant och franska folket gav honom till och med segern i duellen.

Den fjärde händelsen inträffade igår när centerkandidaten Francois Bayrou oväntat meddelade att han personligen stödjer Hollande. Han uppmanade däremot inte sina väljare att göra detsamma. I likhet med Marine Le Pen gjorde han bara en personlig deklaration. Detta ställningstagande kom sent igår och har inte hunnit påverka mätningarna som publiceras i dag på morgonen. Det kan ändå knappast påverka opinionen i favör för den sittande presidenten.

Det är svårt att se att någon ny händelse ska förändra styrkebalansen mellan kandidaterna. Nicolas Sarkozy lär kämpa tappert fram till ikväll när valrörelsen avslutas men har troligen inga större förhoppningar på en ny mandatperiod i Elyséepalatset. Han skulle bli lika häpen på söndag kväll om väljarna ger honom nytt förtroende som alla andra; hans huvudkonkurrent i valet och alla politiskt initierade i Frankrike. Osvuret är bäst men allt pekar mot maktskifte på presidentposten i ett av Europas stora länder. Det får betydelse för landet men också för hela kontinenten.

Igår kväll satte sig minst 20 miljoner fransmän vid teveapparaterna. Nu skulle det avgöras. Duellen mellan President Nicolas Sarkozy och utmanaren Francois Hollande. Tevekanalerna hade själva skapat en spänning kring mötet som i deras dramaturgi utmålades som direkt avgörande för utgången av presidentvalet på söndag. Torra, sakliga forskare har kunnat konstatera att slutdueller i teve aldrig kastat om styrkeförhållandena mellan kandidaterna, knappt ens ändrat mer än en decimal i de siffermätningar som gjorts före och efter debatterna. Igår kväll blev det en hetsig och spännande kraftmätning men… den lär inte heller denna gång förändra styrkebalansen.

Nicolas Sarkozy är alltid på offensiven. Hans temperament är sådant. Han attackerar, han insinuerar, han utmanar och är fräck. Han vinklar som en sensationsjournalist. Han är oberäknelig eftersom han sällan håller en fast kurs över en längre tid. Men han är en fighter och en förförare av gigantiska mått. Lyssna till Sarkozy och du kan väldigt lätt bli övertygad om hans förträfflighet, hans förmåga att lösa alla problem.

Francois Hollande är motsatsen. Han talar långsamt, lite hackande. Han övertygar mer med sin framtoning som klok farbror. Han är egentligen retsam, sticker hela tiden motståndare med lilla nålen på obehagliga ställen på kroppen. Han är inte så vänlig som man kan tro. Du blir heller inte riktigt berörd av vad han säger men i sin lätt gråmelerade personlighet anar betraktaren att han nog har rätt och att han är en sansad man som vi andra bör kunna överlämna våra liv till.

Sarkozy och hans stab lät i förväg meddela att nu skulle alla korten på bordet. Presidenten skulle berätta sanningen om sina fem år vid makten och om Hollandes fallfärdiga förslag. Utmanarens program skulle falla i bitar under duellens gång. En vital och engagerad Sarkozy skulle i stort sett förinta sin utmanare.

Det blev inte så. Det är bara att imponeras av Hollande och hans stab. Deras förberedelser för att möta Sarkozy med rätt taktik lyckades till hundra procent. Hans strategi under hela debatten var att hacka sönder alla försök från Sarkozys sida att med målande beskrivningar, försmädliga kommentarer och andra retoriska grepp söka lyssnarens och tittarens bifall och stöd. Hollande avbröt mer än Sarkozy. Ömsom hackade han med sitt spett och ömsom stack han med sin lilla nål. Varje gång Sarkozy försökte tänja på sanningen om hans egna insatser under mandatperioden eller försökte nagla fast motståndaren med hjälp av en lögn eller halvsanning var Hollande direkt framme med en invändning och med motstånd.

Mot slutet av den närmare tre timmar långa duellen – utan paus – verkade faktiskt den sittande presidenten något stukad för att inte säga förtvivlad. Han kom ingen vart. Det var som om Barcelona spelat en match mot Milan och haft 70 procent av spelet men mött ett försvar som trasat sönder alla anfall med Messi och Xavi och så i 89:e minuten förlorat med 1-0 på en kontring. Sarkozy orkade inte riktigt hålla masken hela tiden. Det blev några oförskämdheter som ”du din lilla lögnare”. Kommentarer som Hollande tog väl vara på och vände till sin fördel.  ”Se hur Sarkozy talar till mig. Sådan är han…”

I sak gav debatten inte mycket nytt. Det växlades hårda ord och debatten innehöll såväl principiella uttalanden som konkreta sakpåståenden. De flesta väljare vet att Sarkozy inte är orsaken till allt negativt som kommer i krisens spår. De vet också att Hollande vid makten inte kommer att ändra särskilt mycket. Det politiska utrymmet för en vänsterpresident i ett liberalt Europa är ändå väldigt begränsat. Men franska folket verkar ha bestämt sig. Det räcker med fem år med Sarkozy. Han har egenskaper som gör honom så illa omtyckt bland stora grupper i samhället. Han må ha gjort en del bra och varit oskyldig till många av de svårigheter som människor lever under. Det hjälper inte. Manegen krattas nu för skifte på presidentposten. Det är svårt att tro att Hollande skulle förlora när rösterna räknas på söndag.

Duellen var Sarkozys sista chans att vända ett väntat nederlag till seger. Nu blev det oavgjort eller en liten seger för Hollande. Sarkozy åkte hem nästan omedelbart efter konfrontationen med sin motståndare. Hollande dröjde sig kvar och svarade på journalisters frågor med ett leende på läpparna.

Nu är det 1 maj. I Paris har morgonen varit grå men nu tittar solen fram. Det ska bli en hyggligt fin eftermiddag i huvudstaden och det krävs nästan med tanke på alla utomhusaktiviteter som ska genomföras innan kvällsmörkret lägger sig vid 21-tiden. En blandning av höger och vänster. Alla tycks vilja marschera den 1 maj och ingen har ensamrätt på begreppet arbetets eller arbetarnas dag.

Jag var vid Palais Royal framför ingången till Louvren för en knapp timme sedan. Då samlades Le Pens anhängare för ett demonstrationståg mot Operan. Klockan 12 talar Marine Le Pen och meddelar hur hon ställer sig till kampen mellan Hollande och Sarkozy i den andra valomgången på söndag.

Vid Trocaderoplatsen invid Eiffeltornet talar Nicolas Sarkozy klockan 14. Han har lovat ett tal om det verkliga arbetet. Uppenbarligen är inte arbetslösa och de som går på bidrag välkomna. Hans uttalande om ”det verkliga arbetet” har väckt mycket ont blod och ingen har väl heller förstått vad han menat. Utom en sak: Sarkozy har en besynnerlig förmåga att alltid klyva landet i olika delar och döma ut respektive hylla olika samhälls- eller yrkesgrupper.

Senare i eftermiddag demonstrerar de fackliga organisationerna. En del socialistpolitiker men framförallt ledningen för Front de gauche med Jean-Luc Mélanchon kommer att gå i slutet av tåget.

De politiska ledarna går alltså inte i början av tåget, är det sagt. Denna demonstration är facklig och inte politisk. Det är viktigt i Frankrike att inte blanda ihop de fackliga med vänsterpartierna. Dock har i denna valrörelse CGT:s ledare Bernard Thibault förklarat att han stödjer Hollande i den andra valomgången.

Paris är stort men risken finns för sammandrabbningar. Le Pens anhängare har bussats från hela Frankrike och frågan är vad en del av dem gör efter det att Marine Le Pen slutat tala kl 13. Jag satt på ett kafé vid Palais Royal och studerade anhängarna när de förberedde sig för demonstationen med en kaffe. De flesta var prydliga farbröder och tanter från Frankrikes alla hörn, jag gissar den tysta majoriteten. Insprängda bland dessa fanns också en och annan yngre man med snaggat hår och skinnjacka, men…. man får inte vara fördomsfull. Det rörde sig säkert om snälla småbarnspappor.

I alla händelser är polisbevakningen stor och mäktig, som alltid i Paris vid demonstrationer. Det finns poliser i den här stan. De lär klara även tre jättedemonstrationer under en och samma dag. Må solen lysa och göra människorna glada i Paris och låt oss slippa tumult. Låt också solen lysa över Francois Hollande som väljer att tala i en mindre stad utanför Parisregionen. Han gör inget av  1 maj. Fortsätter att uppträda som kandidaten som vill samla hela folket. Särintressena får Sarkozy stå för, lär han tänka rent taktiskt.

Frankrike häpnar över den högervridning av Nicolas Sarkozys kampanj som skett särskilt efter söndagens första valomgång. Han skyr nu inga medel för att vinna så många som möjligt av Le Pens väljare (18 procent i söndagens val) genom en aggressiv retorik riktad mot invandrare i allmänhet och muslimer i synnerhet. Dagens mätning från BVA, ett av opinionsinstituten, visar att det är fel taktik. Han har tappat 1.5 procent sedan slutet av förra veckan i detta instituts mätning och ligger generellt i de olika mätningarna kvar på siffran 46 procent.

I förrgår kväll demonstrerade poliser på Champs Elysées och blockerade avenyn vid 22-tiden med sina bilar. Anledningen var en protest mot en kollega som skjutit en brottsling till döds i en förort norr om Paris. Brottslingen verkar ha blivit skjuten i ryggen under flykt men det uppfattades av demonstranterna på Champs Elysées som ett skott av polisen i nödvärn. Denne polis häktades och det i sin tur framkallade hans kollegors vrede.

Nicolas Sarkozy har passat på att plocka poäng på denna affär genom att i försåtliga ord lägga skulden på brottslingen. Han har setts på tevebilder skaka hand med poliser som försvarat sin skjutande kollega. Presidenten gör allt för att framstå som polisernas vän och lägger därmed en uppenbar skuld på åklagarna som häktat polismannen i fråga.

I den högervridning av debatten som nu pågår vågar inte heller Francois Hollande tala klarspråk utan betonar polisernas hårda arbete men han tillägger att den juridiska processen måste respekteras. Hollande är mer angelägen om att vinna Le Pens väljare i den andra valomgången än att konsekvent ta avstånd från den uppenbara hets som nu drivs mot förorterna, mot invandrarna och mot brottslingar som i detta enskilda fall kan ha blivit utsatt för oprovocerat polisvåld.

Det ska sägas klart att den högervridning som pågår i debatten drivs fram av Sarkozy, inte av Hollande. Hans olika utspel de senaste dagarna redigeras av hans speciella rådgivare i Elyséepalatset, Patrick Buisson. Buisson har ett förflutet som journalist i bland annat tidningen Minute som står Nationella fronten nära. Han har fram till sekelskiftet funnits inom extremhögern men har sedan 2005 knutits till Sarkozy som rådgivare. Han har uppenbarligen i dag presidentens öra i frågor om invandring och kampen mot brottsligheten. Det sägs att han ger Sarkozy alla nya uppslag till utspel som att attackera Hollande för att vilja införa rösträtt för utlänningar i kommunala val.

Som jag skrivit i tidigare blogginlägg kan mycket av Sarkozys utspel kopplas till retorik och saknar grund i konkreta förslag. När det gäller deras program för invandringspolitiken  skiljer sig de båda kandidaterna inte så mycket från varandra. Men Sakozys retorik är helt annorlunda, brutalare och han tillsammans med Marine Le Pen påverkar den allmänna opinionen i en farlig riktning. Hur kommer nästa president, Hollande eller Sarkozy, att kunna mildra en alltmer upphetsad stämning i landet mot invandrare och mot människor med invandrarbakgrund i de problematiska förorterna?

UMP-politiker som ligger närmare mitten har i dag problem med Sarkozys hårda linje i valrörelsen. Vid förlust den 6 maj kommer han att garanterat se en hel del av sina moderata sympatisörer i partitioppen söka sig mot andra konstellationer. Marine Le Pen har förutspått ett sönderfall av UMP och det finns all anledning att på den punkten dela hennes profetia. Sarkozy för i  denna valrörelsen en linje som verkligen förvånar. Han lämnar mitten åt sitt öde, nästan kastar centerkandidaten Francois Bayrous väljare i famnen på Hollande. Den senaste opinionsmätningen från Ifop – ett annat institut –  visar att Francois Hollande stärker sin ställning bland Bayrous väljare med någon procent och – detta är verkligen anmärkningsvärt – med flera procent hos Marine Le Pens väljare. Sarkozys konstanta attacker mot invandrarna gör honom ändå mindre attraktiv bland Le Pens anhängare.

Sarkozy uppfattas som en förlorare i alla läger. Yttersta högern anar att bytet är skadskjutet och vill inte stödja honom utan snarare se honom besegrad och i parlamentsvalet i juni stärka Nationella frontens ställning gentemot UMP. Mittenväljarna känner inte heller någon större lockelse att strömma till honom med tanke på innehållet i hans valrörelse.

Igår kväll utfrågades de båda kandidaterna, var och en för sig, i ett stort politiskt program i den statliga tevekanalen France 2. Hollande framträdde som den samlande statsmannen. Sarkozy var den stridslystne utmanaren. En märklig upplevelse med så ombytta roller. Sarkozy slogs för sitt politiska liv men han gjorde det ur underläge. Det mesta tyder nu på att utformningen av hans valrörelse gör hans möjlighet att vända nederlag till seger än mindre.