Lindbom på franska

Frankrikes städer och byar styrs av en borgmästare. Den viktigaste av dem alla är förstås den som styr huvudstaden. Det blir val först 2014 men sedan länge pågår förberedelserna och vi vet redan med stor sannolikhet vilka huvudkandidaterna blir. Premiärministern i Sarkozy regering, Francois Fillon ställs mot Anne Hidalgo, för närvarande högra handen till den nuvarande borgmästaren i Paris, socialisten Bertrand Delanoë.

Paris är i dag en stad som röstar vänster. En stor del av den nya och yngre medelklassen röstar grönt eller rött. Den vänder sig mot den höger i Frankrike som fortfarande bär på konservativa drag som gör den mindre attraktiv för en ung urban medelklass som inte förstår motståndet mot homoäktenskap och som uppfattar högern som mindre liberal än vänstern men också mindre engagerad i miljöfrågorna.

I Paris har också den nuvarande borgmästaren Bertrand Delanoë vävt samman en politik som både arbetar för minskade sociala klyftor och för en medveten miljöpolitik, bland annat i utformandet av stadsmiljön. Anne Hidalgo som nu enligt tidningen Le Monde kandiderar till borgmästarposten 2014 kommer sannolikt att fortsätta i den andan och kommer att få de grönas stöd i den avgörande valomgången när vänstern ställs mot en högerkandidat.

Anne Hidalgo har spanska rötter. Hennes föräldrar flyttade till Lyon när hon var liten. Hidalgo har en gedigen akademisk utbildning inom samhällsvetenskap och juridik men har också ägnat kulturfrågorna stort intresse som politiker. Hon står Martine Aubry nära vilket också innebär att hon bör kunna samarbeta bra med de gröna. Francois Hollande och stora delar av den nuvarande regeringen har redan visat en hållning i miljöfrågan som ökat spänningen i samarbetet med de gröna i nationalförsamlingen. I Paris lär inte det problemet bli så tydligt.

Högern, UMP, kommer sannolikt att lansera förre premiärministern Francois Fillon som kandidat. Han är en moderatkonservativ politiker, mindre aggressiv i tonen än till exempel Nicolas Sarkozy, men traditionell i sina värderingar. Han kan få problem med att mobilisera de unga medelklassväljare som i Paris kallas bobo (bourgeois-bohème) och som utgör en viktig väljargrupp.

Mätningar har redan gjorts om valutgången 2014. Hidalgo vinner med 54-46  över Fillon om det vore val i dag. Dessvärre för högern blir det ännu sämre om väljarna får ställa Hidalgo mot andra högerkandidater. Paris verkar för närvarande vara  i händerna på vänstern.

Nicolas Sarkozy börjar få sitt eftermäle. Redan månaderna efter hans valförlust är de politiska analytikerna i Frankrike i full färd med att skissa på historieskrivningen över femte republikens sjätte president. Samtidigt görs också profetiska uttalanden om hans framtid. Själv håller han sig i bakgrunden och har mest haft semester.

I dagarna kungjorde Jean-Francois Copé att han ställer upp som kandidat till ordförandeskapet i UMP, den gruppering av gaullister, centerpolitiker och kristna som suttit i majoritet i Frankrike under större delen av 2000-talet. Han kommer då tävla om makten med förre premiärministern Francois Fillon. Fler kan komma att anmäla sin kandidatur, bland annat förre utrikesministern Alain Juppé. Frågan är vilken roll Sarkozy spelar i denna kamp om makten i partiet efter hans valförlust.

Många bland UMP:s partiaktiva saknar Sarkozy. Han stöddes in i det sista i våras av de flesta högerväljare. Kritiken mot honom kom främst från vänstern och från Nationella fronten. Visst stördes också en del av hans egna väljare på hans oortodoxa presidentskap. Han var för yvig, trodde han skulle klara alla politiska uppgifter själv. Han var för vissa konservativa väljare helt enkelt inte tillräckligt värdig som president. En del av centerväljarna stördes också över hans aggressiva ton mot invandrare och unga småbrottslingar. Men Hollandes valseger var ändå måttligt stor och mot slutet av valkampanjen knappade Sarkozy in på socialistkandidatens försprång. Ingen vet i vilken riktning valet hade gått om valrörelsen sträckt sig ännu ett par veckor.

Sarkozy har inte stängt några dörrar för framtiden. Han vet att han inte ska visa upp sig nu, inte göra några uttalanden utan sitta lugnt i båten och avvakta utvecklingen inom partiet och inom folkopinionen. Copé och Fillon är båda livrädda att han ska komma tillbaka. De vill förstås ha all makt och de vet att de förre presidenten har en oerhört karisma och en oerhörd vilja om han skulle bestämma sig för att kandidera igen som presidentkandidat 2017. Det är inte omöjligt att han skulle få partiet med sig

Nu är det val till ordförandeskapet i UMP i november. Sarkozy kommer inte att kandidera. Det vore att bränna sina skepp. Han vet att han bör avvakta. Han vet att folkopinonen kommer att vända sig mot Hollande. Läget i landet är för kritiskt för att en sittande president kan förbli populär. Han vet att det franska folket kommer att i allt högre utsträckning döma Hollande för att vara för försiktig. Han vann valet på att vara den normale presidenten. Hans framtoning är närmast nordisk. Lite försiktig, reflekterande. När han yttrar sig i en fråga är det efter det att en kommission analyserat den. Motsatsen till Sarkozy som alltid reagerar spontant och känslomässigt. Den franska opinionen pendlar mellan att föredra klokskap och spontanitet. Varför skulle inte landet vara öppet för en återgång till en president 2017 som handlar först och tänker sedan. Om han dessutom är förförisk och besitter erfarenhet av att vara landets ledare.

Jean-Francois Copé säger nu att han vårdar Sarkozys arv. Copé vill rida på den våg som han tror växer inom UMP; nostalgin kring Sarkozy. Men Copé är förstås mycket angelägen om att det är han som får styra bilden av vad som är arvet efter den förre presidenten. Han vill absolut inte att denne man blir levande igen och på allvar börjar blanda sig i den politiska leken.

Vi får inte veta vad Sarkozy tänker och vill förrän tidigast om några år. Men så mycket står klart. Han börjar redan ha tråkigt och känner redan abstinens efter alla sina år som dominerande politiker. Han kommer inte att nöja sig med att återgå till sin advokatverksamhet. Han skulle kunna nappa på en internationell post. Men inget hindrar att en sådan post blir ett lämpligt avstamp för en ny inrikespolitisk karriär. Och en avsutten president har bara en post att sträva efter. Inte premiärminister eller utrikesminister. Det är bara presidentskapet som är värdigt en gammal president.

Det har inte varit någon vidare sommar i Frankrike. Bortsett från ett smalt bälte i den södra delen vid Medelhavet har landet haft regn och förhållandevis låga temperaturer. Men hösten kommer oavsett om folk är utvilade och solbrända eller inte. Nu är den här. Om sommaren varit sval kommer hösten och vintern att bli desto hetare. Politiskt

President Francois Hollande och hans regering under premiärminister Jean-Marc Ayrault har nu samlats för att dra igång arbetet. För första gången sedan valsegrarna i våras – först i president- och sedan i parlamentsvalet – pekar nu opinionssiffrorna nedåt. Inget att förvånas över. En fransk regering och en fransk president är i princip alltid impopulära utom veckorna efter en valseger och ibland också några månader före ett val

Nu blåser kalla opinionsvindar även av politiskt förklarliga skäl. Arbetslösheten fortsätter att stiga i samma takt som under Sarkozys sista år vid makten. Tillväxten ligger på noll och på gränsen till motsatsen, en krympning av ekonomin. Ett eller två kvartal ytterligare av samma dåliga utveckling och missnöjet kommer att bli mycket påtagligt. Ännu så länge ligger ändå Hollandes popularitetssiffror strax under 50 procent men de kan sjunka snabbt om inte det ekonomiska läget visar några tecken på att vända uppåt.

Nu väntar en skattereform som ska klämma åt höginkomsttagarna och stimulera företagandet. En skattereform som har som mål att öka tillväxten men samtidigt minska budgetunderskottet.  Alla vet att köpkraften hos vanligt folk knappast kommer att bli bättre, kanske sämre. Hollande vågar inte göra som socialistiska politiker  alltid gjort hittills; erbjuda offentliga bidrag för att  öka optimismen och stimulera konsumtionen. Det skulle behövas för att öka tillväxten och på sikt också ge fler arbetstillfällen. Men marknaden kommer inte att godkänna att den redan hårt ansträngda budgeten med stora underskott ska tillåtas växa ännu mer. Därför förlitar han sig i stor utsträckning på sin skattereform Därför balanserar Hollande och regeringen med oerhört små medel för att stimulera ekonomin medan den samtidigt stramar åt för att inom fem år försöka utradera hela budgetunderskottet. Hur ska det gå till och hur är det möjligt att nå båda dessa mål, både tillväxt och hårda åtstramningar?

Oppositionen utnyttjar nu det svåra läget helt skamlöst. Sarkozy försämrade för vanligt folk och lämnade en ekonomi i sämre ordning än den han ärvde av sin företrädrare Jacques Chirac. Men naturligtvis har högeroppositionen glömt det nu. Regeringen attackeras för alla de brister som den ärvt av den gamla och för de dåliga konjunktursiffror som nu  trillar in .

Den stora frågan är också om Francois Hollande i konkret handling vågar utmana Angela Merkel i kraven på ytterligare sanering av ekonomierna i Sydeuropa. Det förefaller som om han bistår Merkel i hennes nya krav på den grekiska regeringen om ytterligare sparbeting.Det är svårt att se att han kan introduera en annorlunda Europapolitik i det avseendet. Han får hård kritik av Front de Gauche under ledning av dess karismatiske ledare Jean-Luc Mélanchon men den kritiken väger lätt i förhållande till de stora vargarna i gestalt av högeroppositionen, Tyskland och framförallt marknaden.

Hollande har lovat några små reformer som inte kostar så mycket pengar men som kommer att bli symboler för hans nya regim; fler lärartjänster i skolorna och lagen om rätten till samkönade äktenskap. Hans invandringspolitik kommer att fortsätta att bygga i stor utsträckning på principer om assimilering och polisens repressiva roll kommer att fortsatt dominera i försöken att hålla våldet stången i förorterna. En viss humanisering är ändå att vänta inom juridik och polisväsende. Premiärministern kommer att på EU-nivå driva frågan om att romerna från EU-länderna Bulgarien och Rumänien ska få viss (!) rätt att söka arbete i Frankrike och att det ska ske en satsning – om än liten – på utbildning för att stimulera barn och ungdomar i marginaliserade förorter till en lite bättre framtid.

Tonen från Elyséepalatset har ändrats sedan valet. Aggressiviteten i de politiska utspelen mot de svagare i samhället har minskat påtagligt. Än så länge uppskattar franska väljare denna mentala förändring men snart räcker inte det. Hollande och hans regering har några månader på sig. Om inget påtagligt händer då kommer den folkliga kritiken att vara hård och det kan i det läget bli svårt att vända opinionen tillbaka till sin fördel igen.

Den socialistiska regeringen har i sommar genomfört samma typ av utvisning av romer ur landet som President Sarkozy och hans regering gjort regelmässigt under sina år vid makten. Historien upprepar sig och det visar hur svårt det är att vara öppen, tolerant och human i ett samhälle där misstänksamheten och konflikterna etniska grupper emellan råder. Dessutom har ett besvärligt upplopp skett  igen i en förort till staden Amiens, sju mil norr om Paris.

Francois Hollandes socialistiska regering har en annan agenda än den som leddes av Premiärminister Lionel Jospin för tio-femton år sedan. Då trodde socialisterna på sociala reformer och utbildning för att lösa de spända konflikterna mellan invandrade fransmän och franskfödda. Sommarens konflikter kring romerna och upploppet i norra förorten till Amiens visar detta på ett tydligt sätt. Borgmästaren i Amiens satt häromdagen i fransk teve och erkände öppet att han förändrats under sina år som kommunpolitiker i denna stad. Han tror i dag mer på repression än på utbildning. Den nya inrikesministern Manuel Valls, själv borgmästare i en problemfylld förort, Evry, talar ett tuffare språk. Han distanserar sig verbalt från sin företrädare, den ökände Claude Guéant, men frågan är om skillnaderna i sak är särskilt stora.

I alla händelser lär den  nya regeringen ha folkligt stöd. Det vilar i dag en känsla av hopplöshet över de etniska konflikterna och över förortsfrågorna i Frankrike. Det kommer heller inte att hända något radikalt om inte inställningen i stort till integration i landet förändrats. Det måste komma till en mental omställning bland människor. Alla måste hjälpa till i försöken att välkomna invandrarna, öppna för verkliga utbildnings- och arbetsmöjligheter för alla. Den segregerande mentaliteten måste brytas. Det räcker inte att politiker lokalt och vissa frivilliga gör insatser i varje enskilt förort. Frankrike lider av ett nationellt problem i att helt enkelt inte vara tillräckligt jämlikt.

Borgmästaren i Amiens konstaterade i samma teveprogram att inget hänt i hans stad på tjugo år. Samma frustration hos de människor som lever i den utsatta förorten, samma utanförskap och fortsatta utbrott av våld. Han och andra har säkert gjort otroliga insatser för att bryta denna situation. Men i ett land där majoriteten förespråkar fler poliser och inlåsning av människorna i deras miljöer kommer ingen förbättring till stånd.

I dag är rädslan stor hos majoriteten av fransmän. En rädsla för att konfronteras med de sociala sår som finns på samhällskroppen. En rädsla för att själv bli utsatt för våld. En rädsla som för närvarande lindras av krav på hårdare tag.

Socialistregeringen kommer inte att lyckas att förändra läget i förorterna lika lite som högern gjorde det. Frågan är bara om det bli ännu värre eller om nuvarande politik kommer att hålla problemen på samma eländiga nivå. En del av det franska folket kommer då att växa upp till en meningslös vuxentillvaro utan utbildning, utan jobb, utan mening och utan hopp.

Kulten av Jesu moder, Maria, är viktig inom den katolska kyrkan. En dogm har vuxit fram ur dess tradition och den förklarar att Madonnan liksom sin son uppstigit till himlen. Varje år, den 15 augusti, firas denna händelse i de katolska kyrkorna och dagen blir också ett tillfälle att betona den traditionella familjens betydelse och markera avstånd mot samkönade äktenskap.

Den franska katolska kyrkans ledning såg det uppenbarligen angeläget att i år särskilt betona sin fientliga hållning mot att vidga äktenskapsbegreppet som den nya franska regeringen tänkt göra med sin kommande proposition om rätten till samkönade äktenskap. Utspelet är inte oväntat. Kyrkans inställning är klar men den har alltså inte förändrats eller anpassats under senare år. De franska biskoparna lyssnar säkert också in de stämningar som finns bland den del av befolkningen som kallar sig troende katoliker. Till skillnad från befolkningen i stort är en majoritet av de troende negativa till samkönade äktenskap.

I Frankrike är kyrkan och de troende klart mer konservativa i moralfrågor än medborgarna allmänt sett. Det gäller frågan om att erkänna att ett äktenskap kan ingås mellan två män eller två kvinnor men i ännu högre grad att underkänna rätten för homosexuella att adoptera. Denna rätt ska inte heller tillerkännas de homosexuella inom ramen för den lagstiftning om legaliserat partnerskap (PACS) som redan existerar i Frankrike.

Frankrike är ett erkänt sekulariserat land. Dessutom finns som en grundpelare i den franska konstitutionen och i synen på stat och medborgare att religionen bara har sin plats i privatlivet. Denna form av tänkande, i Frankrike kallat laïcité, är mer långtgående än i andra europeiska länder; 1700-talets upplysningsfilosofi som fortfarande styr principerna på detta område. Desto märkligare då att denna negativa hållning till att öppna äktenskapet för alla styr nästan hälften av ledamöterna i den nationella lagstiftande församlingen, nationalförsamlingen. Hur kan den politiska högern idag erkänna principerna från 1700-talets upplysningsfilosofi och samtidigt fullständigt avvisa de rimliga krav på likhet inför lagen som borde gälla också för homosexuella? Hur kunde Spanien redan för flera år sedan införa denna medborgerliga rättighetsreform – visserligen också där bekämpad av högern och av kyrkan – medan Frankrike ännu inte röstat igenom denna lag?

Debatten i den franska nationalförsamlingen kommande vinter lär visa hur andra principer än de strikt politiska och medmänskliga styr i denna fråga när nu högerkartellen UMP lär rösta emot socialistregeringens proposition. Inom UMP råder det visserligen skilda meningar men merparten av ledamöterna tycks gå  den väg som kyrkan nu pekat ut. Det är inte bara av traditionella principiella skäl som den politiska högern kommer att avvisa förslaget. Det finns också taktiska motiv för att rösta nej. Katolikerna är nu mer än någonsin en stabil väljargrupp för högern och frestande att gå till mötes.

Ett nej kommer ändå på sikt att få negativa konsekvenser för UMP. Det är svårt att tro att en ung generation accepterar en politisk rörelse som så uppenbart hamnat i bakvatten i denna fråga. I varje val stärks vänsterns ställning i välbärgade storstäder som Paris. De unga i framtidens urbana miljöer vill inte förknippas med åsikter som är nattståndna och dessutom omoraliska. Familjebildningen är i dag naturligen öppen för alla, såväl hetero- som homosexuella. Barnen försummas inte på grund av vilket kön föräldrarna har utan på hur de tas om hand under sin uppväxt. Och hur ska eventuella fördomar mot barn i samkönade familjer brytas om inte staten går före och visar vad som är acceptabelt och förkastligt ur rättviseperspektiv? Så borde ändå begreppet laïcité uppfattas i det franska samhället i dag.