Lindbom på franska

I dag har france 2, den främsta av de statliga tevekanalerna i Frankrike, visat ett reportage från abortdebatten fram till beslutet om fri abort 1974. Det är ett gott val av tema denna söndag nu när debatten om äktenskap för homosexuella rasar inför en kommande behandling av ett regeringsförslag i parlamentet.

Abortdebatten var livlig, sårig och högljudd i många länder under 60- och 70-talen. Frankrike var inget undantag. Reportaget i france 2 direkt efter 13-nyheterna i dag visar vilka djupa sprickor som fanns i samhället i denna fråga. Kvinnor aborterade under vedervärdiga förhållanden i lägenheter på stan med abortörer som inte var utbildade och med i vissa fall svårartade skador som följd. Andra kvinnor reste utomlands till länder som då i början på 70-talet redan hade en liberalare lagstiftning.

Reportaget visar hur en flicka på 16 år ställs inför rätten därför att hon gjort abort i början av 70-talet. Det var en av de stora politiska rättegångarna där hennes advokat, den kända människorättsaktivisten Gisèle Halimi, lyckades få ett starkt genomslag i medierna kring frågan tack vare denna rättegång. Flickan friades men inte mamman som dömdes till böter för medhjälp till aborten.

Trycket i samhället, från många kvinnor men även en hel del radikala män, drev till slut fram en lagändring. Den nyvalde liberale presidenten Valéry Giscard d´Estaing (1974-81) tog initiativet till denna lagändring. Den stora insatsen att genomdriva den i parlamentet gjordes av hans familjeminister Simone Veil. Det är mäktigt och på samma gång skrämmande att nu nästan trettio år senare se bilderna från den franska nationalförsamlingen. I tre dagar och tre nätter pågick debatten. Simone Veil talade till en församling bestående av nästan hundra procent män och ett delvis stort motstånd från hennes egen majoritet, center och höger. Yttranden där lagförslaget jämfördes med nazismens våldsdåd i Tyskland. Dessa ord utslungades av personer som var väl medvetna om Veils judiska börd och att hon förlorat hälften av sin släkt i utrotningslägren under andra världskriget. Till slut gick ändå förslaget igenom.

I dagarna växer debatten i Frankrike kring frågan om samkönade äktenskap. Socialistregeringen har lovat att genomdriva en lag som ger homosexuella rätten att gifta sig och adoptera. Motståndarna samlar sig till strid. Tonläget skruvas upp. Katolska kyrkan engagerar sig. Psykiatriker lyfts fram i teve. Hela högeroppositionen går till frontalangrepp mot förslaget. Frågan är hur urvattnat det kommer att bli innan beslut fattas i nationalförsamlingen och i senaten. Känslan finns att regeringen inte riktigt vågar stå fast vid alla de löften som Francois Hollande gav i valrörelsen.

Det märkliga är att motståndarna ges mer utrymme i de samtalsprogram som jag hunnit se. Tre av fyra i de två senaste debatterna har varit motståndare till lagen. Det är också mycket typiskt för fransk debattordning att debatten på båda sidor sköts av människor som inte själva är homosexuella och drömmer om att få denna rättighet. Det talas inte med homosexuella utan om. Det sker på samma sätt som när vita män i Paris innerstad diskuterar förortsfrågan och rasismen. Eller som när 95 procent män i nationalförsamlingen diskuterade abortfrågan 1974 och fattade beslut i en fråga som särskilt berörde kvinnor.

I nästa vecka kommer den franska regeringen att behandla ett förslag till lagändring kring äktenskap och adoption. Rättigheten för homosexuella par att gifta sig och att adoptera kommer med säkerhet att presenteras för de lagstiftande församlingarna i vinter. Däremot lär frågan om assisterad befruktning skjutas på framtiden.

Debatten om äktenskap för alla är redan i gång i Frankrike. Skiljelinjerna mellan höger och vänster är de traditionella när det gäller den här typen av frågor. Långsamt men tydligt har opinionen under senare år förändrats hos allmänheten i riktning mot ökad förståelse för de homosexuellas rättigheter och att dessa rättigheter  måste ses som en del av de grundläggande mänskliga rättigheterna i ett demokratiskt samhälle. Motståndet hittar istället nya positioner för att stoppa så mycket som möjligt av reformförslagen. Hettan i diskussionen är lika stark i dag som när PACS infördes för tio år sedan, ett slags sambolagstiftning som för övrigt visat sig i större utsträckning ha utnyttjats av heterosexuella par.

Justitieministern Christiane Toubira lägger ett förslag vars innehåll i stora drag läckt ut till media men som blir officiellt vid regeringsmötet den 31 oktober. Hon följer President Hollandes vallöfte om äktenskap för alla och rätt till adoption för homosexuella men skjuter frågan om assisterad befruktning på framtiden. Hennes förslag lär stödjas av premiärministern, Jean-Marc Ayrault.

Toubira och Ayrault avviker alltså på en avgörande punkt från Hollandes hållning före valet. Orsakerna lär vara två. Dels är de inte själva helt övertygade om att assisterad befruktning är en bra reform. Dels är de rädda för att alltför starkt provocera konservativa krafter i samhället och inte minst ledamöter i nationalförsamlingen i det egna partiet. Det är känt att inte alla socialister ser homosexuellas ökade rättigheter som en prioriterad fråga och att alltför långt gångna reformförslag kan ytterligare minska regeringens popularitet i befolkningen.

Den offentliga debatten kretsar i dag kring frågan om assisterad befruktning. Landets kristdemokratiska företrädare – en del av den gamla majoriteten i UMP – och lobbygrupper som talar i barnens namn, i familjernas namn riktar in sin huvudkritik mot det som de ser som en fara med att nyfödda barn inte kan identifiera sig med både en pappa och en mamma. Dessa kritiska grupper har steg för steg lämnat positionen att det skulle vara en katastrof för barn att växa upp med två pappor eller två mammor. Däremot tycker de inte heller att det är önskvärt. Högeroppositionen i nationalförsamlingen kommer sannolikt att rösta nej till regeringens proposition. Nu handlar det mer för de konservativa om att argumentera kring hoten som reformen utgör för de riktigt små barnen. De kritiska företrädarna lyfter fram psykologiska studier som ska visa på risker med att nyfödda inte kan naturligt identifiera sig med en mamma och en pappa.

Frågan om homosexuellas rätt att bli behandlade juridiskt på samma grunder som heterosexuella är förstås en snårskog av fördomar och av fakta som bygger på värderingar, förankrade i religion, kultur och historia. Det är lätt att gå bort sig i debatterna om man inte inser att i grunden finns det i Frankrike i huvudsak två olika synsätt som påverkar synen på familjelagstiftningen; en religiöst inspirerad och konservativ hållning och en mer individuell och sekulär.

De konservativa debattörerna hoppas att deras delvis reviderade  position i debatten kommer att väcka genklang hos allmänheten. I dag säger sig flertalet fransmän vara positiva till äktenskap för alla. Men tveksamheten kring adoption och assisterad befruktning är fortfarande utbredd bland vanligt folk. De konservativa hoppas säkert också att regeringen kommer att göra ännu fler anpassningar av sitt förslag innan det slutligen blir föremål för omröstning i parlamentet.

De opinionsgrupper som stöder reformen i den form som presentades av Francois Hollande före valet är redan besvikna på att regeringen lär lyfta ut assisterad befruktning ur sitt lagstiftningspaket.De misstänker att främst justitieministern är för ängslig och möjligen för tveksam till reformen. Det är begripligt med denna besvikelse. Debatten som den förs just nu i Frankrike visar också att landet fortfarande präglas av gamla religiöst inspirerade föreställningar trots att landet i sin konstitution går i täten i Europa med att vara sekulär. En motsägelse som är märklig och som dessutom hindrar många människor i landet från att åtnjuta samma mänskliga rättigheter som för andra är självklara.

Gamla presidenter intresserar det franska folket och särskilt journalisterna. Nicolas Sarkozy i särskild hög grad eftersom han är spontan med uttalanden och tillräckligt ung och vital för att ha en framtid – även som president igen. Han har bara genomfört en period i Elyséepalatset och skulle kunna väljas om för en ny femårsperiod.

Tidningen Le Nouvel Observateur har ägnat en del av sitt senaste nummer åt Sarkozy. Vad gör han, vad tänker han och vad säger han? Han måste säga i detta läge direkt efter valförlusten att han inte tänker kandidera som president igen. Något annat skulle uppskattas som märkligt. Men ändå förefaller han, enligt tidningen och enligt många bedömare, ha funderingar på en come back. Han har ännu fem månader efter valet inget vettigt för sig. Han reser till rika vänner runt om i världen och deltar i magnifika fester.

Den förre presidenten försöker undvika att säga vad han tycker om sin efterträdare men han har svårt att hålla tand för tunga. Om den nye presidenten Francois Hollande är han helt öppen. ”Han är faktiskt mer katastrofal än jag till och med trodde”, är hans kommentar. Om sina egna efterträdare, de två herrar som slåss om ordförandeposten i UMP, Francois Fillon och Jean-Francoi Copé, blir det enligt journalister mest tydliga markeringar med olika delar av ansiktet. Han höjer ögonbryn. himlar med ögonen, fyller kinderna med luft och så vidare. Alla vet också vad han tidigare sagt om Fillon. ”Han har ingen stake”. ”Han är bara en ”bourgeois de Sarthes”, det vill säga en person som tillhör den prydliga försiktiga borgarklassen i landsorten. Copé driver nu den interna kampen om makten över partiet med argumentet att han är en ny Sarkozy. Det verkar inte heller imponera på den förre presidenten. Ingen, enligt honom, har höjd och vingbredd att ta över landet.

Sarkozy måste snart ta för sig något att göra. Han kan inte ägna fyra år till åt glamorösa fester och sedan återvända som efterlängtad presidentkandidat för UMP. Det är också möjligt att han verkligen inte vill komma tillbaka. Det finns trots allt en längtan inne i partiet efter honom. Kontroversiell men ändå en person som sätter känslor i brand och väcker drömmer hos många på högerkanten.

Kanske blir det som förra ministern Roselyn Bachelot säger om sin favoritledare som under de senaste veckorna skaffat sig skägg: ”Nu har Sarkozy skägg. Det betyder att han inte lägger sig i den interna striden om makten i partiet utan ägnar sig åt sitt privata liv.” Hennes slutsats blir därför: När han en dag rakar av sig skägget igen är han beredd att ta ansvar för landet på nytt.

Manuel Valls heter han, Frankrikes inrikesminister som nu också i undersökningarna visar sig vara regeringens trumfkort. Ung, vital och tuff. Han sätter hårt mot hårt mot brottsligar och slänger ut romer. Utan att be om ursäkt.

Den franska regeringen och president Francois Hollande går kräftgång i opinionen. Hollande ligger nu på 41 procent i popularitet mot 54 i juli månad. Lika illa är det för premiärministern. Han har också sjunkit med 13 procent under samma period, men från en högre nivå, 62 procent ner till 49. Det franska folket verkar ha förlorat en del av förtroendet för regeringen. Folket väntar sig inga resultat än i form av minskad arbetslöshet eller tillväxt i ekonomin. Men kritiken formuleras som en ökad skepsis mot regeringens handlingskraft och brist på ledarskap hos Hollande och hans premiärminister. Vidare är missnöjet stort med skattereformen som presenterats. Den slår mot hushållen och många inom den lägre medelklassen tror – delvis på felaktiga grunder – att de är drabbade av skattehöjningar.

Socialistpartiet förlorar väljare i den lägre medelklassen och arbetarna. Väljare som tenderar att gå till vänsteroppositionen och till Nationella Fronten. Om det vore val i dag och Sarkozy var utmanaren till Hollande skulle Sarkozy vinna med 49 procent mot 46, enligt en mätning.

Manuel Valls däremot är på andra plats bland socialistväljarnas favoriter, före Francois Hollande och bara besegrad av en annan socialist, Paris borgmästare Bertrand Delanouë. Bland högerns väljare – de som röstade på Sarkozy och UMP i valet, ligger Valls på femte plats i popularitetsligan, en remarkabelt hög placering.

Valls är populär därför att han inte behöver stå till svars för den ekonomiska åtstramningspolitiken. Han ägnar sig åt det område där många väljare, både till vänster och höger, tror att lösningen på viktiga samhällsproblem står att finna, kampen mot brottsligheten och en stramare invandringspolitik. Valls har använt sig av ett förhållandevis tufft språkbruk för att komma från en socialist, om än på dess yttersta högerflygel. Han har markerat tydligt vilka muslimer som är acceptabla i landet – de som ställer upp för republikens grundvärderingar – och vilka som inte är välkomna. Han avvisade romer från landet av samma tveksamma skäl som tidigare Sarkozy och hans inrikesministrar. Claude Guéant, den siste i raden av inrikesministrar under Sarkozys tid har applåderat Valls men också konstaterat att denne man är ensam i regeringen om att hålla en fast linje kring brottslighet och invandring.

Nu är det inte så. Denna socialistregering driver en helt annan politik än den som leddes av Lionel Jospin för tio år sedan. Den har att bekämpa en ekonomisk kris som inte givit utrymme för några angenäma reformer för vanligt folk. Den regerar i en tid när tron på repressionens roll för ordning och harmoni i samhället  dominerar i opinionen. Den regerar i en tid när den sekulära staten alltmer är detsamma som en antimuslimsk stat. Det är svårt att driva en generös politik mot invandrare och det är svårt att hävda att sociala reformer och preventivt arbete i förorterna är viktigare än repression när opinionen å det kraftigaste säger emot.

Det spekuleras redan i om Manuel Valls blir näste premiärminister i Frankrike. Han har på kort tid tagit stor plats i regeringen. Han syns dagligen i media och han är populär i alla politiska kretsar. Kanske kommer även en dag för honom när hans politiska förslag stöter på problem och hans lösningar inte är tillräckliga. Det kommer säkert också en dag när Hollande ger honom en roll i regeringen där han måste ta ansvar för att lösa den ekonomiska krisen. Då lär hans popularitetssiffror falla snabbt.

Problemen hopas sig för Francois Hollande. Problemen är många och  finns överallt. Oppositionen finns både till höger och vänster och hörs redan klaga högt. Den franska presidenten räknade inte med någon behaglig resa under hösten och vintern 2012-13 men frågan är om han trodde att det skulle blåsa så här snålt redan en månad in på det nya arbetsåret.

I söndags demonstrerade tiotusentals uppretade människor i Paris mot regeringens och EU:s krispolitik. Det är den nya europeiska överenskommelsen om krav på lägre statsskuld och hårda restriktioner mot krisländerna i Sydeuropa som retar de flesta på vänsterkanten. Det är bara socialistpartiet som försvarar överenskommelsen inom EU och som manar till kraftiga besparingar i statsbudgeten. Partiet måste stödaj sin regering som tvingas ta ansvar för landet och nå överenskommelser i Europa, främst med Tyskland.

I täten för demonstrationen i söndags gick vänsterpartiets ledare Jean-Luc Mélanchon tillsammans med kommunistledaren Pierre Laurent och trotskisternas Olivier Besancenot. CGT, den fackförening som står närmast kommunisterna var förstås representerat liksom Attac och många andra vänsterorganisationer. Kritiken från vänster mot regeringen är hård och skoningslös. Den har svikit sina vallöften och har knappast ändrat ett kommatecken i de förslag till överenskommelse på Europanivå som Sarkozy skissade på före valet, menar dessa kritiker.

Vad värre är för Francois Hollande och regeringen:  De gröna konstrar också. De avvisar den europeiska budgetöverenskommelsen samtidigt som de kommer att stödja det nationella budgetförslag som regeringen snart lägger fram i den franska nationalförsamlingen. Något annat hade varit mycket anmärkningsvärt. I regeringen sitter två gröna ministrar, bland annat förre generalsekreteraren i partiet, Cécile Duflot. Men det är illa nog att de gröna avvisar Hollandes kompromiss med de europeiska kommissionärerna och med Angela Merkel.

Regeringen pressas vidare av flera tunga uppsägningar inom den franska industrion. Bilindustrin liksom stålindustrin lever under tuffa omständigheter och flera tunga franska företag har varslat om uppsägningar sedan valet i våras.

Regeringen har i alla fall vissa goda argument för att  kunna  lugna sin vänsteropposition. Den kan påvisa att skattereformen har en jämlikhetsprofil. Den skyddar de sämst avlönade samtidigt som den ger visst utrymme för nyanställningar inom den offentliga sektorn, främst inom utbildningssektorn där den har förslag om att anställa fler lärare. Högeroppositionen hade velat se mindre av skattehöjningar och mer av neddragningar i den offentliga sektorn. Socialistregeringen kan på den punkten visa sin vänsteropposition och de gröna att den arbetar mer i riktning mot ökad social rättvisa jämfört med högern.

Francois Hollande och regeringen pressas också av nya oroligheter i förorterna. Det råder spänningar mellan  romska grupper och andra invandrargrupper i Marseille. Människor har avrättats på flera ställen och det finns en fullt begriplig rädsla hos många invånare i utsatta bostadsområden i flera av de stora städernas förorter. Problemen är stora i Paris men också i Marseille och Grenoble för att nämna några städer.

Nästan varje dag inträffar en händelse  där regeringen måste förklara sig, lugna människor, utpeka ansvariga och hitta en lösning på problemet.Premiärminister Jean-Marc Ayrault försöker nu skapa ett visst lugn i landet och motverka hot om kommande stora strejker genom att inbjuda till överläggningar mellan arbetsmarknadens parter. Han hänvisar gärna till Tysklands och Sveriges socialdemokratiska partier när han vill visa på  vägar att minska spänningarna på arbetsmarknaden.

Frankrike har aldrig tidigare haft en premiärminister som så tydligt ansluter sig till en nordeuropeisk socialdemokratisk tradition. Men detta imponerar inte på alla fransmän. Långt ifrån. Samtal och förhandlingar uppfattas av många som tecken på svaghet. En poitisk ledare ska peka med hela handen och agera snabbt och effektivt. Premiärministern tar lite för god tid på sig, tycker många, inte minst människor på vänsterkanten som lever i en mer revolutionär tradition.

Molnen hopar sig på himlen för den socialdemokratiska regeringen och för President Hollande. Ändå förefaller den än så länge ha kontroll på läget. Regeringen har en säker majoritet i parlamentet. Den har än så länge uppvisat en relativt god intern sammanhållning mellan ministrarna. Både Hollande och Ayrault är goda teamledare som skickligt manövrerar både internt i regeringen och med olika aktörer externt inom landet och i Europa. Risken är att det yttre trycket på regeringen blir för stort och att den inte klarar av att fortsätta sin linje. Bara framtiden kan berätta om regeringen lyckas. Utmaningen är i alla händelser enorm.