Lindbom på franska

”Det blev inte så illa med Francois Hollande som jag trodde. Det blev betydligt värre.” Det var förre presidenten Nicolas Sarkozys ord i en tidningsintervju i början av hösten. Vem brydde sig då. Sarkozy är dels part i målet och dels en man som slänger sig med många gånger överdrivna uttryck och påståenden. Florangeaffären, bråket kring driften av ståljätten ArcelorMittals fabrik  i den lilla staden Florange i nordöstra Frankrike,  har nu skapat farligt negativa rubriker kring Hollandes sätt att sköta politiken. Han verkar ha hamnat snett, har dragit på sig kritik från alla håll och många ifrågasätter nu hans sätt att regera.

”Det ska fan vara teaterdirektör”, skrev redan August Blanche. Francois Hollande och även alla hans företrädare skulle kunna säga samma sak om sin roll att vara president i Frankrike. Vissa har förstås varit bättre och lyckats skaffa sig ett gott eftermäle. Men alla presidenter lever under sin regeringstid under konstant tryck från den politiska oppositionen, alla intresseorganisationer, media och allmänheten. Francois Hollande lever nu under ett hårt tryck men frågan är också om han inte själv bär ett visst ansvar för att trycket är så hårt mot hans person och politik. Framförallt mot hans ledarstil. Florangeaffären är illa skött från regeringens sida och kritiken är stark även bland de personer och grupper som normalt stöder socialistpartiet.

Francois Hollande gick till val på att försvara arbetarna i stålfabriken i Florange. Inga jobb skulle förloras, lovade han för ett år sedan. Franska regeringar har en tradition av att intervenera kring jobben i strategiskt viktiga privata storföretag. Regeringen lyckades också för ett par veckor sedan få ett avtal till stånd med ArcelorMittals indiske ägeare och  vd Lakshmi Mittal. Problemet var att det under hösten har utvecklats en stark motsättning inom det stora finans- och arbetsmarknadsdepartementet som sitter samman i en väldig byggnad i Bercy i östra Paris. Hollandes ledarskap går ut på att kryssa sig fram till beslut mellan de olika falanger som bär upp socialistpartiet. I Bercy sitter Arnaud Montebourg som tillhör vänsterflygeln, EU-kritisk och mer av en statlig interventionist. Han är också som person ansedd som ovanligt bråkig och arrogant. En riktig maktspelare dessutom. Förhandlingarna med ArcelorMittal var hans fråga. Han är minister för landets industriella produktionsutveckling. Franska regeringar tror att det behövs en minister som styr och ställer med privata företags policy när det gäller att avskeda anställda och flytta fabriker utomlands. Jobben i industrin är en fråga där politiken i vissa lägen bör vara överordnad marknaden. En inställning som skiljer sig från den anglosaxiska eller nordiska synen.

Montebourg hotade under samtalen med Lakshmi Mittal om nationalisering av fabriken. Han mötte stort motstånd av bland andra finansminister Pierre Moscovici som tillhör högerflygeln inom partiet och av premiärminister Jean-Marc Ayrault som också kallar sig socialdemokrat. Hollande är på samma linje som Moscovici och Ayrault men vill inte skrämma bort Montebourt, bort från regeringen och ut till en öken vänsterut där till exempel Parti de gauches ledare Jean-Luc Mélanchon kan stå beredd och komma med lockande anbud om samarbete.

Hela Florangeaffären handlar mindre om regeringens avtal med ArcelorMittal och mer om hur ett avtal förvandlades från trumfkort för regeringen till en pinsamhet. Hela affären är ett exempel på hur svårt det är att hålla sams inom franska partier och regeringskoalitioner. Hollande har i denna affär inte varit tillräckligt tydlig och låtit vargarna i sin omgivning bita varandra och därmed drastiskt minska trovärdigheten för den politiska majoritetens handlande i denna symboliskt viktiga fråga.

Avtalet som nu granskas än mer kritiskt har föga trovärdighet i ögonen på arbetarna på fabriken, det politiska etablissemanget och hos allmänheten. Arbetarna på fabriken har aldrig haft förtroende för Mittal som ägare. ”En lögnare som det inte går att göra affärer med”, säger de fackliga företrädarna och har hela tiden krävt att regeringen nationaliserar fabriken och sedan säljer den till en annan, mer ansvarsfull köpare. De anställda är enligt avtalet lovade att få vara kvar på fabriken men detta löfte är ett tomt löfte, menar de flesta politiska bedömare.

Arnaud Montebourg är nu sliten i stycken inom regeringen men lever vidare som minister därför att hans politik tilltalar många vänsterväljare. Den politik som Francois Hollande driver är en uttalad mittenpolitik och missnöjet med den växer. Samtidigt vill Hollande behålla vänsterflygelns representanter inom regeringen för att inte hamna i ett öppet tvåfrontskrig, med högeroppositionen på ena sidan och en förstärkt opposition till vänster. Där finns redan  Parti de Gauche  (vänsterpartiet) och med kommunisterna.  De gröna som tillhör regeringsmajoriteten blir alltmer kritiska. Skulle också vänsterflygeln inom det egna socialistpartiet sälla sig till vänsteroppositionen hamnar Hollande i ett än besvärligare läge. Han vet det men hans kryssande mellan olika falanger inom regeringen gör inget gott intryck på ett  folk som förväntar sig att en president höjer sig över regeringen och pekar med hela handen.

Tidningen Le Monde presenterar en analys av hur medlemmarna inom UMP fördelar sig på de olika riktningar som finns inom denna partikartell. Det är uppenbart att UMP drivit hårt åt höger sedan Nicolas Sarkozy tog makten för denna kartell några år före sitt tillträde som president för nationen.

UMP består av flera riktningar, från center till en tydlig högerlinje. I valet av ny ordförande – detta val som fortfarande inte är avgjort – går det att utläsa vilka riktningar som i större eller mindre grad stöds av medlemmarna. Det visar sig också att vissa av de departement (län) som företrädesvis röstat på Francois Fillon, den mer samlande av de två kandidaterna, har en majoritet av uttalad höger bland sina medlemmar.Fillon har alltså fått mycket stöd av vissa av högerfalangens medlemmar.

Den starkaste gruppen inom UMP i detta val är La droite forte (den starka högern). Den fick majoritet i mer än var fjärde län. Denna grupp är anhängare till Jean-Francois Copé som nu med ett hundratal rösters övervikt av 160 000 röstande och med många frågetecken kring valfusk nu är ordförande i väntan på eventuellt omval. Copé talar om en höger utan komplex. La droite forte står för en hård linje i invandrarfrågor och en oförsonligare oppositionspolitik mot den socialistiska regeringen.

La droite forte har också stöd av La droite populaire som är mer lik Nationella fronten.Cirka 10 procent av länen har givit sitt majoritetsstöd åt denna riktning. Den är stark särskilt i sydöstra Frankrike, Côte d´Azur, där Nationella fronten är stark.

Jean-Pierre Raffarins humanistiska och mer centerorienterade gruppering får 18 procent och La droite sociale drygt 20 procent. De har gått tillbaka i förhållande till de mer hårdföra högergrupperingarna. La droite sociale kan sägas stå Francois Fillon nära och i någon mening ligga närmare en klassisk gaullism. Den mer ortodoxa gaullistiska grupperingen som leds av förra inrikesministern Michèle Alliot-Marie lyckas endast vinna i 12 procent av länen.

Det står utom allt tvivel att UMP drivit åt höger under de senaste åren. Francois Fillon kan verka som mer mittenorienterad men är i själva verket tvingad att göra samma resa högerut för att kunna bli ledare för dagens aktiva medlemmar. Han må tala om samling men är väl medveten om att vägen till greppet över partiapparaten går över en aggressivare ton, inte minst mot invandrare och en hårdare kriminalpolitik.

Igår hölls några fyllnadsval i Frankrike. Trots UMP:s interna problem gjorde högern framsteg i dessa val jämfört med de ordinarie valen i våras. Däremot har Fillon och Copé tappat oerhört i opinionen efter kaoset kring ordförandevalet. De har tappat 18 procent var i popularitet och kan ha spelat bort sina möjligheter att i ett eventuellt omval bli segrare. Det kan till och med leda till att ingen av dessa två kommer ifråga som högerns presidentkandidat 2017. Nu finns det yngre förmågor som trampar i manegen och vill fram.

Världens största stålkoncern är Arcelor Mittal. Det franska Arcelor slogs 2006 ihop med indiska Mittal Steel. Den nya jätten söker sig bort från Europa mot Asien.  Nästan hälften av världens stålproduktion sker i dag i Kina medan Frankrike ligger på blygsamma femtonde plats med en procent. Den franska regeringen kämpar för att behålla så mycket som möjligt av denna produktion inom landet och på klassiskt franskt manér försöker den med alla medel att begränsa kapitalismens inneboende gränslösa agerande. En minister har hotat med socialisering av den fabrik i Florange som Arcelor Mittal ville stänga. Regeringen kan sägas ha vunnit den första delsegern men det var förmodligen en ren Pyrrhusseger.

Francois Hollande och hans socialistregering kan åtminstone inte anklagas för att driva socialistpolitik. Det finns ändå en strimma kvar av den franska marknadsnationalismen som yttrar sig i en industripolitik som de flesta västländer för länge sedan övergivit. Denna politiska vilja kvarstår i vissa industribranscher där det gäller att försöka styra marknaden att inte stänga olönsamma fabriker i landet och flytta produktionen till andra länder. Det är för övrigt en inställning som i hög grad delas av högern som också i sådana här lägen låter nationalismen styra över marknadsliberalismen.

Ledningen för Arcelor Mittal ville omedelbart stänga en fabrik i Florange. Regeringen har nu med alla medel försökt hindra detta. Francois Hollande lovade i ett möte i Florange under valrörelsen att bevara denna fabrik. Hans minister för industriell produktionsutveckling (!) Arnaud Montebourg hotade i ordkriget med företagsledningen att låta staten ta över fabriken tillfälligt och han påstod sig även ha intresserade köpare. Detta hot kanske inte skulle förverkligas även om Montebourg som tillhörande vänsterfalangen inom socialistpartiet säkert var tilltalad av tanken. Nu blev det möjligen ett skrämselskott som gjorde att Arcelor Mittals ledning valde att behålla fabriken åtminstone i fem år till och utveckla ett projekt för renare utsläpp. Företaget har lovat att investera 180 miljoner euro under dessa fem år. Regeringen lät sig nöja med detta och förklarade att de vunnit en seger för de 650 anställda, för den franska industrin och för den franska ekonomin i stort.

Hotet om socialisering var inte bara ett hot mot företagsledningen utan också mot landets ekonomi. Vad hade hänt om Arcelor Mittal inte gått med på denna överenskommelse utan att staten tvingats köpa in fabriken och driva den tills nya köpare var villiga att ta över? Hur trovärdig var Montebourg när han sa att han hade köpare? Alla vet att stålindustrin i Europa mår dåligt. Det råder överetablering av fabriker och det finns alltför många attraktiva länder  utanför Europa för de globala företagen att investera i. Risken hade varit överhängande att den franska staten suttit där med sin olönsamma fabrik och inte kunnat sälja den vidare.

Frågan om fabriken i Florange hade mer ett symboliskt värde än ett reellt. Även inom Frankrike var denna fabrik liten. Totalt är i dag 20 000 anställda inom Arcelor Mittal i Frankrike. I den nedläggningshotade fabriken jobbar alltså bara 650 personer. Men för socialisterna som vill visa solidaritet mot landets industriarbetare kan detta vara tillräckligt för att ta en politiskt betydande risk.

Genom överenskommelsen mellan ståljätten och franska staten har nu problemet skjutits på framtiden fem år. Det innebär att frågan inte behöver bli het igen förrän efter nästa presidentval som inträffar om 4.5 år. Dessvärre för Hollande och hans regering kommer diskussionen om socialisering att väckas på nytt av de fackliga organisationerna om andra stora företag hotar att stänga fabriker de närmaste åren. Och det lär hända. Bilbranschen är hotad och det finns många andra orosmoln på himlen.

Facken är inte särskilt nöjda heller med regeringens överenskommelse med Arcelor Mittal. De misstänker att företaget förr eller senare kommer att lägga ner denna och säkert ytterligare fabriker. Det går inte för en regering att tvinga globala förtagskoncerner att fortsätta producera till förlust och det finns inga statliga pengar för att hålla förlustprojekt under armarna. Det finns dessvärre för de franska regeringarn en opinion i landet som inte accepterar detta utan fortsätter att förvänta sig att staten löser deras anställningsproblem. I Frankrike har politiken en större roll än i Sverige och i de anglosaxiska länderna. Politikens roll är bland annat, menar många, att  garantera människors rätt till ett jobb.

I en demokrati väljer folket sina ledare. Det är inte alltid sant. I Frankrike är det ofta tvärtom. När en ledare visar sig vara huvudet högre än alla andra tar han täten och folket följer efter. Så är det särskilt inom högern. Det bästa exemplet är General de Gaulle som skapade gaullismen, den rörelse som fortfarande är starkast inom UMP. När två kandidater får nästan lika många röster i ett partiledarval uppstår kaos. Det går inte att acceptera – i demokratins namn – att den som har 50 procent plus en röst vinner.

Krisen inom den franska högern, UMP, är inte löst fjorton dagar efter valet. Jean-Francois Copé sitter som ledare men utan legitimitet. Francois Fillon har bildat en egen grupp i parlamentet som omfattar ungefär en tredjedel av de folkvalda inom UMP.  En tredjedel är anhängare till Copé eller accepterar valresultatet. Den tredje falangen förklarar sig neutrala i striden mellan copéister och fillonister och är därför herrelösa.

Problemet att inte kunna välja en ledare på demokratisk väg och acceptera resultatet när det är en hårfin seger gäller förstås inte bara Frankrike. Valet mellan Bush och Gore 2000 ledde också till bråk innan slutligen en segrare korades och den andre, Gore, accepterade resultatet. Men Gore drog sig tillbaka även om han säkert var medveten om att Bushs valseger i högsta grad kunde ifrågasättas. Franska politiker, främst högerns, ger inte upp lika lätt Det kanske beror på hasstarrighet men inte bara det. Det har också historiska förklaringar.

Den första förklaringen ligger  i bonapartismen. Den franska högern har till stor del sina rötter i arvet efter Napoleon. Han var en son av revolutionen men han tog också nationen vidare från partiväldets år under sista decenniet av 1700-talet. Napoleon tog ledningen över de andra konsulerna och såg till att skaffa sig all makt utan att vara förankrad i något parti. Han skapade bonapartismen. Han utropade sig själv till kejsare och tog nationen vidare genom krig men också genom en häftig och genomgripande reformering av juridik, förvaltning, ja, av hela  samhällsordningen. Han frågade inte någon om sin legitimitet. Han gav den åt sig själv och människor följde honom. Han var en son av revolutionen men utformade den enligt sina egna principer.

Den moderna högern lever i den traditionen. När fjärde republikens regeringar under 1950-talet fick uppenbara problem att lösa stora samhällsfrågor och inte minst krisen i Algeriet steg General de Gaulle fram på den politiska scenen. Han tog täten, skrev sin konstitution, den femte republikens med en mycket starkare presidentmakt och både en svagare regering och ett svagare parlament, och människorna följden honom. Han verkade i den meningen i en bonapartistisk tradition och de Gaulle är inspiratören för dagens UMP. Chirac och Sarkozy räknas in i den traditionen.

Nu saknar högern en Napoléon eller en de Gaulle. Ja, Copé och Fillon når inte ens upp i höjd med Sarkozys gestalt, för övrigt i centimeter obetydligt längre än Napoleon.Då uppstår problemen. När ingen ledare längre dominerar scenen startar de interna bråken. Alla är förstås förtvivlade när de ser att hela partiet håller på att rämna. Men ingen kan riktigt hindra den processen. Copé och Fillon vet att de riskerar att partiet inte överlever och att de själva förlorar alla möjligheter att utöva makt, åtminstone på kort sikt. Men de sitter alla fast i den bonapartistiska traditionen.

Socialisterna lever i en delvis annan tradition. Ledarna inom detta parti kan också slita varandra i stycken men de är sprungna ur en rörelse som väljer sin ledare istället för att följa den. Därför lyckades trots allt socialistpartiet förra året organisera ett primärval som gav en segrare, Francois Hollande, som sedan alla kunde ställa sig bakom. Därför gav partiet legitimitet åt Martine Aubry som generalsekreterar i partiet för några år sedan efter en lika hårfin seger över Ségolène Royal som den som Copé fick över Fillon. Samma mutanklagelser då som nu. Samma kritik av undermålig organisation av valet då som nu. Men Royal accepterade till slut resultatet och Aubry blev en oomtvistad partiledare.

Det brukar sägas att socialisterna är barn av den fjärde republiken med proportionella val och flerpartistystem medan högern förknippas med den nuvarande femte republiken, de Gaulles skapelse, med en stark, oberoende president och ett svagare parlament. Revolutionsårens nationalförsamling mot Napoleons kejsardöme. Frankrike lever av och genom sin historia. Historiens kraft är ibland starkare än människornas egen vilja.